Ebola förstör hotellindustrin

Trots att Senegal inte har ebola har rädslan för sjukdomen konsekvenser även här. Många hotell är utan kunder och det ryktas om en hel del hotell som måste stänga. Det är mycket sorgligt och många människor kommer att bli av med sitt levebröd. Om du funderar på att resa kan du gärna överväga vårt land: Senegal.

Avslut och ny start

Så var året nästan slut. Imorgon har jag min sista lektion serer. Provet idag gav vistordet 7,5. Det är ok. Vi har hunnit se på hela grammatiken, men inte öva allt. Hädanefter är det bara självstudier (och praktik) som gäller vid sidan av jobbet. Vår lärare har iofs hotat/lovat komma och kolla upp att vi inte glömmer bort språket. Det är vänligt.

Jag kommer att börja det nya året och livsskedet med några dagars semester. Sedan börjar det egentliga jobbet och de första dagarna blir i Mbour. Först ska vi precisera min arbetsbild och så har Jeunesse de l’église (ungefär: kyrkans ungdom) ett möte där de går igenom allt som de gör i församlingarna.

Den här månaden har innehållit ett besök på islamseminarium i Thiadiaye, några eftermiddagar på söndagskollärar seminarium, missionärernas vackraste julsånger, avskedsgudstjänst (med dans) för vår praktikant i Gandiaye, julfirande hos en prästfamilj i Dioroup och ett veckoslut med julbjudningar hemma hos mig. Ja, och flera besök på posten! Härligt med julkort och paket! Julklappsöppnandet gjordes denna gång via skype.

De vackraste julsångerna inleddes med glögg.

Jag försökte mig på bullar, men ville vara lat med snabbvariant. Saknade dock muffinsformar och fick impriviserat vika askar av smörpapper. Bullarna smakade mer kaka än bulla, så nästa gång gör jag inte snabbvarianten. 

Det har kommit en hel del kyliga nätter och jag fick utslag. Antagligen är det lite väl torrt för huden.

Det glada budskapet inramat av juleljus.

Julnatt i Diourps kyrka! Fullt med folk, och mycket unga människor.
Det är svårare att få med de äldre. Kanske för att det var midnattsmässa...

Lucia

Lucia blev tidigt en av mina favorithögtider. Det var förstås stämningen och att få vara i centrum som tilltalade. I min svartvita tonår kändes min lucia-iver inte så bra, eftersom jag tyckte det var lite för mycket helgondyrkan för min smak. Numera har jag valt att tänka lucia som en förebild och ta tillvara det som är gott i traditionen. Visst är jag ännu lite perplex med vissa bitar, men jag tror vi mår bra av förebilder. För mig representerar Lucia att följa sitt kall och att stå på de fattigas sida. Hon kan också representera karriärskvinnan eller kampen mot tvångsäktenskap.

Många helgon är martyrer. Man kan säga att de tidiga kristna ibland gick lite väl långt i att önska sig martyrdöd och t.o.m. provocera fram det. Läste någonstans om en person som gick till myndigheterna i Romarriket under en tid då kristna inte förföljdes men var förbjudna. Hen gav sig inte då myndighetespersonen försökte undvika att väcka åtal och därmed bli tvungen att avrätta fången. Handlingen demonstrerade förstås det orättvisa i Romersk lag, men känns vid en första anblick lite väl extrem. Var motivet enbart att göra civilt, pacifistiskt motstånd eller var det även en perverterad önskan om att bli en fin hjälte?

Jag tycker det är viktigt att minnas att "martyr" i kristen tappning aldrig betydde att man samtidigt gav sig på andra. Villigheten att dö för sin tro var inte en villighet att döda sin medmänniska. Att bli martyr visade på att det finns något som är viktigare än det egna livet och att döden inte har sista ordet. Det var en av orsakerna till att kristendomen fick spridning. Kristendomen bär tanken att nederlag inte egentligen är att förlora.

NT genomsyras av tanken att vi kommer att vinna trots att det ser ut att gå precis tvärt om. Om man förföljs, så var det bara att räkna med. Om antalet kristna minskar, så var det också bara att räkna med, det står i evangelierna, det står i Uppenbarelseboken osv. I den mest (?) dramatiska tiden av kyrkans historia, då Jesus inte hade kommit trots att man hade väntat det, och förföljelserna började ta fart, var apostlarna villiga att offra sina liv - Inte för att de sökte döden, utan för att de vägrade vara tysta med budskapet: att ondskan brutits och att alla som samarbetat med ondskan erbjöds full amnesti och full äganderätt till kärleken och människovärde.

(Den 11.12 firade mouriderna Magal Touba. Då besöker de staden Touba med moskén till minne av sin grundare Amabou Bamba (som visst stod för pacifism han också?) Här är en bild jag tror föreställer just den moskén från 1970-talet. Tror min farfar tog det fotot.)

bröllop

Detta veckoslut firas bröllop i fem dagar i kvarteret. Kvällar och morgnar är fyllda med musik. Just nu är det trumning som hörs i hög hastighet. Försökte hitta något liknande på nätet men hittade bara detta. Varning, de dödar även en ko på videon.

Senegaleserna har olika slags trumrytmer beroende på vilken fest som firas. Man kan alltså kommunicera en hel massa med hjälp av trummor.

Glad självständighetsdag till alla finländare! Ta en titt på detta:  56 reasons to move to Finland

Ensimmäinen adventti

Mitäköhän olen tekemässä tässä kuvassa? Suomalaista perinnettä kokkailen.

Niin, ehkä kaikki ainesosat eivät ole perinteisiä: Bisaappi, lime ja mandariini, kadremumma (löysin puuterina jostakin Mbourista), kaneli ja tietysti sokeria. En löytänyt mausteneilikkaa ja unihdon ostaa inkivääriä.

Mutta, minun täytyy sanoa että hyvältä maistoi (myös ilman rusinaa tai manteliä)! Varsinkin kun suomalaiset vieraat olivat tuoneet piparkakkuja.

Hyvää ja siunattua adventin aikaa!!

Serere matematik

Att studera serer är en upplevelse. Folk berömmer en gärna för att det går framåt.  De är verkligt uppmuntrande. Samtidigt kan de plötsligt börja tala snabbt och invecklat så att jag tappar bort mig helt. Barn är bra att tala med för de kan sällan så många andra språk. Dessutom skrattar de då man säger fel och så kommer man kanske på vad man borde ha sagt.

Än så länge är serere lättare än franska. Kanske för att vi inte kommit till samma nivå i serer som jag kom till med franskan i Vichy. Att lära sig grunderna är lättare än nyanser. Just nu håller vi på med pronom complement d'objet... exempevis: "gijaaxoong" dvs "jag länge sedan (underförstått :"sett") dig".

Men här är kruxet: Serer har tre tidsformer varav alla har fem mode (ungefär: uttalande, svar på fråga, svar på frågan vem, tillstånd och en form som kan beskriva "som, då, när, varhelst, närhelts mm"). Vissa modes kan kombineras med varandra och alla personer (jag, du, hen, vi, ni ,de) har egna former, precis som i många andra språk. Dessutom finns terminativ (beskriver ungefär svenskans: måtte, må, att, så), hypotetik, konditionalis mm. Vissa modes kan ibland kombineras med varandra och så har vi förstås passiv varianterna av alla former... Vad blir det månne..?

(3 tempus +3 andra former)  x 5 modes = 30. 30 x 2 för passiv =60... Ok, det var kanske inte så många kombinationer som jag trodde. Men till detta kommer alltså att man kan lägga till uttrycket för vem som gör vad åt vem: du ser mig, hen ser mig, ni ser mig, de ser mig ("jag och vi ser mig" uttrycks med reflexiv). Och man gör det en aning olika, beroende av vilken av de fem moden som används och i vilket tempus. Då blir det 3 x 60 = 180 saker att minnas... (x 6 personer = 1080 kombinationer). Blev det nu månne rätt?  Ah! Glömde negationsformerna dvs x 2! Ja just det, pronom complement d'objet gäller bara mig, dig, hen och inte oss, er, dem, så då ska det alltså divideras mer två? (För att inte tala om substantivens konsonantväxlingar. Dessutom har vår lärare berättat att adjektiven är invecklade.) Lyckligtvis finns det vissa liknande drag i formerna vilket hjälper en att organisera upp minnet...

Det låter värre än det är. Men då kan man minnas att de första finländarna inte hade någon lärobok. Kanske du nu tror att jag är helt urled på språket, men det är jag inte. Då det kommer till praktiken njuter jag av själva pusslandet i att försöka ta sig fram med det lilla man kan. Oftast går det att säga väldigt mycket med ganska lite.

Domssöndag

Imorgon kommer jag att träffa Jesus. Han kommer antagligen att stå utanför min port på morgonen då jag ska backa ut på vägen. Hans kläder är trasiga och smutsiga och i handen har han en skål med gult lock som han skulle vilja att jag sätter slantar, socker eller ris i. Jag kommer att säga: "Nej, idag har jag inget, Jesus" och skaka sorgset och ursäktande på huvudet. Kanske jag möter honom en gång till vid centret då jag parkerat bilen. Han är kanske nio år. Jag kommer att svara på samma sätt, kanske försöka mig på en artighetsfras, och fråga hur de där hemma har det. Sedan kommer han och jag att bli förlägna, för vi vet båda att han saknar sin mamma jätte mycket och det är länge sedan han sett henne.

Jesu liv är hårt och han har knappast någonstans där han är riktigt trygg. Ändå har han tur som kommit just till Fatick. Här är livet inte lika otryggt som i Kaokack eller Dakar, och kanske Jesus har adopterat en kvinna som sin mamma för att ersätta den riktiga som finns långt borta. Hans nya mamma tvättar hans trasiga kläder och ser till att han får mat. Om Jesus har något problem kan han berätta det till sin nya mamma och hon tar sedan upp det med maraboun. Men det är ingen bra idé att jag skulle adoptera Jesus. Det skulle kunna leda till problem med det muslimska samfundet.

Jesus, hur kan jag göra för att hjälpa dig utan att stöda den som tvingar dig att tigga? Kanske jag måste börja gå runt med jordnötter i väskan?

Ty jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig. Jag var naken och ni klädde mig. [...]Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig. Matt. 25

Ps. Du kan söka inlägget om sufisk islam ifall du vill veta mer om vad jag skrivit om här.

musik

Jag lyssnar en hel del på musik från youtube. Här är ett klipp jag aldrig trodde jag kunde bli trött på. Den är så vacker, men jag har lite lyssnat sönder den tyvärr... under flera år.

vardag med lite fest

Här är lite materialistiska inblickar i vardagen. Vi börjar med några inköp:

Ja först till höger, ett experiment som jag så sakteliga håller på med. Jag tänker göra ett kylskåp av lera för att se hur och om det fungerar här. Har inte kommit så långt ännu. Till vänster ser ni en traditionell spis, en furno, och en påse med tillhörande kål.

Uppvärmd kol kan t.ex. läggas i aska i ett lerkärl som man sedan sätter rökelse i, cuuraay.

Jag har länge sökt skor så jag skulle kunna springa och hittade ett par använda på torget i Mbour. Sökte på google för att se hur de skulle tvättas. Tyvärr får jag vänta ett tag på att använda dem, för jag har fått en ordentlig förkylning. Man ska vara försiktig med luftkonditionering.

Med jämna mellanrum ska man också ta maskmedel i detta land.

Tack till Borgå svenska som tänkt på mig med en höstgåva! Det är uppskattat.

Och tack till KU och Petrus och Vasa svenska som försett mig med saker att läsa!

Kungens hem

Idag besökte vi från språkkursen serere kungasläktens hem och gravar. Där bor fortfarande hans barnbarn, men mest kvinnor. Kungaskapet ärvdes förresten på mödernet. De första kungarna bodde någonstans närmare kusten, men en kung fick budskapet att flytta till Diakhao (Jaxaaw) och han installerade sig där. På den tiden fanns där ingenting annat. Här nedan ser ni trädet under vilket man kunde tala med kungen samt graven på den första kung som installerade sig där.

Vi träffade den sista kungens dotter (om jag förstod rätt). Hon guidade oss mellan gravarna och presenterade oss för de andra familjemedlemmar som bodde där. Hennes sätt att föra sig var verkligt värdigt och med en trygghet som människor med auktoritet brukar ha. Det var inte svårt att tänka sig att hon var kungadotter. Den sista sererkungen dog på 1960-talet.

Platsen andades ett lugn, som jag associerade till Gorée (slavön) trots att det inte var samma slags lugn. Då vi skulle gå såg vi en man som satt på huk i tydlig andakt vid en av gravarna. Kungarna hade även en andlig roll i sererernas tro. Det var vid graven under trädet mannen satt och bad/visade vördnad.

Efteråt tog vi en liten sväng till marknaden. 

Serere kulturen är ganska hemlighetsfull. Man ska inte berätta för mycket om det man hör. Jag inleder gärna till diskussioner om allt möjligt och vissa saker ska man vara försiktig med att fråga om. Men jag har ofta fått höra en hel del om den traditionella tron. Det fascinerar mig att försöka sätta mig in i hur serererna upplever saker. Gärna skulle jag skriva om det jag hör och diskutera det med andra, men någonting säger mig att vara försiktig. Det känns som om det jag hör sägs mig i förtroende (eller åtminstone någonting ditåt). Det förtroendet vill jag inte svika, speciellt som jag vet att många har svårt att respektera en tro som ofta förlöjligas i västerländska kretsar.  

Glimtar 2

I början av november firade senegaleserna en fest som heter Tam Xarit och som kopplas till det muslimska nyåret. Här tar det sig lite andra former än i andra länder. Man äter couscous med en mycket god sås. Barnen gör något som jag associerar till halloweens trick and treat, lussande och att gå och sjunga christmas carrols spetsat med dans. Barnen klär ut sig till det motsatta könet (och i denna kultur väcker det mycket hysteriska skratt) och går runt i gårdarna medan de ropar ut nonsen-fraser eller lustigheter: tajaboon! - walla!

Jag och vår praktikant Inka hängde med då min granne tog sina barn på en runda. Det innebar att jag blev tvungen att dansa en del, men det var verkligt roligt och det tyckte de vi hälsade på också.

Eftersom jag varit på några begravningar, och det finns vissa fraser som man gärna upprepar under kondoleanserna, bad jag vår lärare att gå igenom dem. Senare visade det sig att det finns motsvarande fraser (positiva) för att gratulera till en ny baby. Här är kondoleanserna löst översatta:

Kondoleant: Mina kondoleanser angående den döda.  

Svar: Kondoleanser till dig med.

K: Må Gud vara hen nådig och må hen träffa nådens ängel 

Sv: Amen

K: Må hen ha det bättre där.

Sv: Amen

K: Må hens offer vara länge i era händer (Må hens minne leva länge bland er.)

Sv: Amen 

Under veckoslutet var jag på en kvinnokonferens för missionärer som talar engelska. Den hölls på ett hotell och jag hade länge sett fram emot att lovsjunga, träffa andra missionärskvinnor för att se vilket arbete de gör och skapa kontakter. Det blev inte riktigt vad jag tänkt mig eftersom jag var verkligt trött. Men jag hade många givande samtal med kolleger, lyssnade till bra undervisning och det var mycket avslappnande och skönt. Träffade dessutom en kvinna som undervisar i en dövskola i Dakar så det inspirerade. 

Jag bländades av solen, men ville visa den vackra stranden. Såhär rent brukar det inte vara på allmänna stränder. 

Här är några målningar av en lokal konstnär som heter Seck. Bilderna föreställer kvinnor i olika arbeten samt en man som kallar till traditionell brottningsmatch. Jag rekommenderar hans alster!

Be gärna för mig! Det myckna studerandet (och annat sittande) har gjort min kropp trött - mer specifikt: axlar, rygg och nacke. Det vore nog en bra idé att ta mer promenader och stretcha. Annars mår jag mycket bra.

Allhelgona

Jag har länge önskat stifta bekantskap med katolska kyrkan i staden. Idag blev det av med allhelgonamässa kl 9 på morgonen. Plötsligt insåg jag att jag inte hade några festliga kläder enligt katolsk sedlighetsstandard: vältäckta axlar och armar, skor istället för sandaler. Väl framme insåg jag att det var onödiga bekymmer. Den stora kyrkan var fylld med folk. Kvinnorna till vänster och männen till höger. Klädseln var traditionellt lokal dvs många bara axlar och armar sant sandalskor.

För en toubab som jag var det skönt att märka att första sången kören sjöng var Laudate omnes gentes som kommer från Taizé. Igenkänningsfaktorn var hög. Liturgins melodier var i det stora hela samma som Finlands lutherska kyrkas tidigare liturgi. Instrumentet var orgel. Allt gick på franska eller latin. Jag började fundera om katolska kyrkan inte hade glömt lite vad den gått in för under Vatikankonciliet II.

Men sedan kom vi till evangelietexten. Plötsligt stämde kören in med trummor och serer, evangeliet lästes på serer och predikan hölls på serer med viss korta inslag av franska. Det var mycket mäktig musik, välorganiserad och medryckande. Jag var nog den i kyrkan som hade svårast att låta bli att dansa. (Tydligen gör man inte så.) Vid nattvarden var det latin, orgel och franska som gällde igen, men gitarren ackompanjerade musiken ibland. Sedan gick hela församlingen till begravningsplatsen, men jag körde hem. Mässan tog ca 2 timmar.

ödet ock krisen tro -- kultur-nöt och kontextualiseringsproblematik

Idag läste jag en text ur kyrkans fd alfabetiseringsböcker. Rubriken löd ungefär: "Gud berättar inte för människan vad som kommer att hända." Jag frågade runt lite. Det visade sig vara ett serere-ordspråk med en betydelse som påminner om vårt "Gud hjälper den som hjälper sig själv", men en tvist om att man aldrig vet när lyckan kommer att dyka upp bakom hörnet. Jag tolkade det som att man aldrig ska utgå från att det nuvarande lidandet kommer att vara för evigt. Det skulle passa ihop med senegalesiskt livsmod.

Slutet av texten var något i stil med att ödet hinner upp en var man än är. (Så trodde visst även de gamla grekerna.) Eller var det en av mina informatörer, som sade detta? Minns ej. Summan av kardemumman var i alla fall att jag började ifrågasätta denna tes om ödet, vilket ledde till ett utrop från min informatör: "Men Aana-Leena då!"... (Som om jag hade hädat, men inte väldigt upprört.)

Saken är den att jag inte riktigt vet vad som låg bakom detta utrop. Helt klart var han övertygad om att alla har ett öde. Men beror detta på att han är serer, katolik eller uppvuxen i en muslimskt kultur? Här är många fatalister och islam påverkar detta starkt. (Ett arv från den grekiska filosofen Aristoteles som haft inflytande på islam?) Sererernas tradition innehöll döds-omen och olika sätt att förlänga livet efter att ha stött på sådana omen. En stor del av de filmer som porträtterar katolicism verkar tro att motgångar ska accepteras som Guds vilja. (Hur katolska kyrkan tar ställning till detta vet jag inte. Men jag har för mig att det snarast var de reformerta som tagit till sig predestiantionsläran.) Slutligen finns ju möjligheten att min informatör snarast opponerade sig mot mitt sätt att opponera mig.

Nu undrar jag hur de lutherska prästerna ställer sig till ödet. Måste fråga imorgon. Jag undrar också hur man borde reagera ur missiologisk synvinkel. För mig är ödet inte en kristen tanke. Fatalism kan vara ordentligt farlig och min tro bygger starkt på att Gud har gett människan rätt att göra fria val. Sedan tror jag att Gud visst har bestämt vissa saker (t.ex. flera profetior), medan andra planer är sådana som Gud låter oss välja bort om vi vill. Men jag känner många kristna finländare som verkar tro att Gud ligger bakom allt som händer.

Om det nu visar sig att ödet skulle vara en viktig ingrediens i serernas kultur, hur mycket ska en västerlänning i så fall försöka påverka i annan riktning? Det blir i så fall en delikat balansgång mellan respekt för den andras kulturarv och det egna samvetet inför Gud. I bibelstudier kan man iofs läsa texter där Gud låter sig påverkas av människor. Personerna kan sedan själva dra sina slutsatser och fundera hur de ska bygga sin teologi. Då kanske det inte blir som jag tänker, men kanske en naturlig utveckling av det traditionella tänkandet i ny tappning. (Alla kulturer förändras och alla tolkar Bibeln, om de läser den.)

Glimtar

En morgon kommer jag till jobbet och märker att gården cementerats till hälften under veckoslutet. Jag hade nog hört om det förr, men kanske inte riktigt hiffat att det skulle bli av just då. En eftermiddag inbjuds vi till gudstjänst. Jag kommer just och just till utsatt tid, vilket betyder att jag har god tid på mig att betrakta alla gäster som kommit på CEVAA- möte. CEVAA är en gemenskap för kyrkor som sysslar med mission främst i fransktalande länder men även annanstans. Den dagen firade vi deras öppningsgudstjänst. Väldigt internationellt! Flera av prästerna och deras fruar hade mycket bekanta från sin tid i pastorsutbildning utomlands. Det var varmt och tog lång tid, men det var roligt att få vara med på ett hörn och iaktta.

En annan morgon (eller egentligen ett hopkok av flera morgnar) kör jag till jobbet (språkstudier) och har vaknat på fel fot. Jag irriterar mig över det senegalesiska sättet att uppfatta vägen. En hästkärra kör på mittlinjen, då jag äntligen kommer åt att köra om tutar en moped för att säga att den samtidigt vill köra om mig. Längre fram står en get som nyss stannat upp för att klia sig och besluter sig för att fortsätta just som jag kommer nära. (Jag visste det, så jag var förberedd.) Sedan zick-zackar jag mellan hålen i asfalten nära centret, men varken kärror eller människor tycker att de har någon orsak att gå ur vägen, trots att de är mitt i rutten. Då besluter en annan bil att köra om mig. (Som sagt, hade vaknat på fel fot.)

Min luftkonditionering är sönder så den för en massa oväsen utanför huset. Flera veckor lät jag bli att använda den. Men efter den vecka då strömmen varit borta utan uppehåll i tre av sju dygn besluter jag mig för att använda den i alla fall. Stackars grannar!

En eftermiddag har jag kört till byn Gandiaye på den förfärligt håliga vägen mellan Fatick och Kaolack. Jag njuter av att träffa prästfamiljen och deras gäster. Det här känns autentiskt. Så småningom har nästan alla konfirmander anlänt och vi börjar med att prästdottern leder oss i några sånger. Sedan delar vi ut konfirmandhäften och jag får hålla min lektion om vem Gud är. Jag talar franska och pastorn översätter. Han är annars mycket duktig att ta ungdomar och eftersom han talar tydligt kan jag ofta följa med i det som sägs. Min lektion är lite för lång, men annars är jag riktigt nöjd och det verkar ha gått hem. Konfirmanderna kunde svara mycket bra på mina frågor.

En av mina bekanta ska snart börja sin första tjänst som lärare. Han vet ännu inte var ha kommer att hamna och kan således inte skaffa boende. Staten bestämmer var han placeras, men har också lovat att ge honom jobb så länge han vill. Gymnasieklasserna han ska ha kommer antagligen att ha minst femtio elever. Men han tycker att hans utbildning har gett bra redskap att hantera det pedagogiska situationerna. Ett knep är t.ex. att låta varje elev skriftligen svara på vissa frågor som läraren kan använda för att bättre ha koll på inlärningsfaktorer.

"Aana, kan du inte hjälpa mig att skaffa en man som är toubab?" Den frågan har jag fått några gånger. Det finns faktiskt flera toubaber som någon gång om året kommer för att hälsa på sin senegalesiska familj i kvarteret. Jag brukar berätta för tjejerna om alla negativa sidor med västerländska män. Ibland verkar vissa ha en lite väl positiv bild av vad det skulle innebära och jag vill balansera upp det. Jag kör även med horrorstoryn om människohandel. Det är faktiskt en realitet det också.

Förbönsämnen

Min bön har ett bra tag varit att kunna gå i förberedda gärningar då jag väl börjar arbeta. Nu har jag diskuterat med mina kolleger och hittat fördjupningar av den bönen. Ni får gärna be med mig

-att Gud skulle låta sin Ande verka i kyrkan här med allt vad det innebär av Andens frukter.
-att Gud skulle lägga en vision för barn- och ungdomsarbetet i flera personer samtidigt och
-att dessa personer skulle hitta varandra och kunna inspirera andra
-att Gud skulle utrusta oss med just den sorts kunskap och insikt som behövs för att kunna verka i just det som Gud har planerat
-att andra idéer rätt fort skulle lämnas åt sidan
-att vi skulle kunna undvika onödiga fällor som kräver tid och energi, t.ex. kulturella tabbar
-att vi skulle kunna samarbeta bra och inte missförstå varandra för mycket
-att vi skulle ha Guds beskydd i alla relationer, resor, möten, händelser osv.
-att inget stort felsteg skulle få påverka hela kyrkans ungdomsarbete lång tid framöver
-att vi skulle kunna samarbeta bra med andra kyrkor och organisationer vid behov
-att arbetet skulle kunna förbättra livet för människor i hela landet och regionen (man ska satsa stort:)

mm.

Fotograferingsutflykt - eller: Senegalesiska inkomstkällor och hur missionärer slappnar av

Förra veckoslutet bar det av på fotograferingsutfärd med några kolleger. Det var roligt att få känna sig lite artistisk och koppla av som finländare.

En ivrig fotograf.

Såhär såg hirsen ut. Det har alltså börjat arta sig riktigt bra! Skönt! I Gandiaye ha de redan börjat skörda. Tack Gud!

Det är ingen liten höjd på hirsen!

Hirskolvar.

Närbild: Dessa blommor behöver regn för att trilla av så att det inte börjar kräla maskar på kolvarna. Lyckligtvis kom ett starkt regn och fixade allt mot slutet av veckan. Tack Gud!

Vi besökte havsarmen som kommer ganska långt in i landet, även till Fatick. Eftersom vattnet avdunstar är det saltare än havsvattnet. Där kan människor också fiska. Då vi i söndags tog oss en simtur var vattnet 33 grader. Svalt och skönt! På avstånd såg vi några fiskare lämna fisk åt oss vid bilen och vinka. Folk är vänliga!

Vi passade på att stå modell vid en söt liten Baobab.

Det händer även vissa framsteg på sopfronten. Här är en sophög utanför staden och det växer redan gräs på den.

Vilket djur gör sådana spår?

















Skrolla...

Ja, det handlar om kossor. Att ha husdjur är en viktig del i ekonomin för många. Vissa är professionella kouppfödare.

Observera krysset på kossans mage! De ristar in dessa märken i kon och jag tror att det beror på att de tänker sig att kraften från Gud finns just i krysset. Under pojkarnas omskärningsrit ritas ett kryss på markern och i en hydda anses just mitten av hyddan (i krysset under takbjälkarna?)  ha mest av Guds flödande energi. Åtminstone om man får tro en bok jag läst under missionärsutbildningen.

Den salta havsarmen är ett bra ställe för att göra salt. Lönen för ett dagsarbete är 2000-2500 CFA. Hårt arbete under solen. Ca 3-4 euro, men här kan man köpa en hel del för den pengen, beroende på vad det är man vill ha förstås. En höna?

Solnedgång...

Underbart ljus!

Ah! Det här var ett skönt sätt att fira Tabaski!

När lammen (Lammet) tystnar

Det är alltså snart dags för den största Senegalesiska festen, Tabaski. Då ska varje familjefar köpa ett får till sin familj till minne av att Abraham i lydnad gick med på att offra sin förstfödde son Ismael (enligt den muslimska traditionen) i lydnad inför Gud. En av mina vänner berättade att det fåret (tydligen ska det inte vara en get här) symboliserar den förstfödde sonen i familjen. Det blev väldigt konkret då jag nämnde namnet på hennes äldsta son. Det verkar som om hela familjen är samlad då fåret avlivas. Vilka tankar månne går genom den äldsta sonens huvud... eller hans mors huvud?

Och så inflikade jag: "I vår religion är det Gud själv som tar fårets plats. Men han 'a xontooxa', uppstod." Hon kände igen vad jag berättade och vi diskuterade vidare. Men nu funderar jag för mig själv (xalaataam). Jesus (eller Fadern) valde noggrant den tidpunkt han blev korsfäst. Han gjorde det inte under lövhyddohögtiden eller stora försoningsdagen, utan på påsken, vid minnet av befrielsen från slaveriet. Om Jesus idag skulle leva i ett muslimskt land, misstänker jag att han skulle göra någonting symboliskt på Tabaski. Men vad? Idéer?

Info om den judiska cedermåltiden som även Jesus intog under den första "nattvarden" trots att den kanske var en aning annorlunda på den tiden.

Wolofspråkig såpopera med inslag av tabaski...
  

arbetet

De senaste dagarna har jag snusat lite på mitt kommande jobb. Jag har deltagit i skolningar som hållits både på centret i Fatick och i en by som heter Gandiaye (på vägen mot Kaolack, en väldigt hålrik väg). Hittills har det mest handlat om att öva barnsånger och det passar mig utmärkt. Dels lär jag mig språk, dels musik som antagligen kommer att vara viktigt i arbetet. Ja, och så är ju musik trevligt som bara den.

Skolningarna har också gett mig möjlighet att se hur saker görs här i landet och i kyrkan helt konkret. Det är inte som på peffan (pedagogiska fakulteten) där man skulle ha allt färdigt för att inte lämna någon tom tid.  Här väntas det friskt, talaren håller ordet den tid hen vill (ibland slutar man tidigare för att man ska gå på begravning, eller så har  an mycket att säga och säger det) och ibland avbryts mötet då någon kommer och går. Det ger en ganska lugn känsla. Man ska inte ha bråttom i detta land. Det är viktigare att se varandra.  I kulturen verkar inlärningen ofta betona utantill repetition. Det har sina goda sidor i ett land där penna och papper är dyrt.

Det mest trevliga är att få stifta bekantskap med människorna. Att lära sig namn är rätt så utmanande, men det ska man satsa på. Jag har också fått se några barngrupper in action. Den biten upplever jag är väldigt viktig eftersom det ger insikt i förhållandet mellan barn och vuxna samt i vad som eventuellt kunde vara sådant som kyrkan skulle vilja jobba vidare med.

bönesvar

Ikväll kom jag hem från en resa med en hel del saker att sätta i kylskåpet. Då märkte jag att strömmen flimrade igen! Så jag beslöt att vänta ett tag med att packa upp maten och gjorde annat istället. Mörkret sänkte sig hastigt och jag tog fram ficklampan. Ute lyste gatlyktan på som vanligt. "Å nej!"tänkte jag. "Inte nu igen!" Bad Gud att hjälpa mig så att vi skulle komma till botten med problemet och så tog jag fram en bok för att läsa.

En stund senare hörde jag husägaren komma på besök. Han hade råkat ha vägarna förbi, hade undrat varför det inte lyste trots att jag var hemma och dessutom ville han meddela att han beställt byggarbetare att komma och täta mitt aning läckande tak imorgon. Skönt! Dessutom frågade han om elen och ringde en släkting som jobbar för det lokala elbolaget. Släktingen kom omedelbums med moped från stan. Dessutom visade det sig att det denna gång räckte med att slå av och på huvudströmbytaren som slagit av pga en för hög el-pik eller något liknande. (Förra gången då enbart mitt hus var utan ström hade den åtgärden ingen som helst inverkan.) Fick telefonnumret till släktingen ifall det i framtiden inte skulle hjälpa med att justera huvudströmbrytaren.

Jag måste säga att den Senegalesiska gästfriheten (teranga) är underbar! Människor hjälper varandra. Och Gud skickar människor då man behöver dem. Tack!

tekniska problem :)

Den senaste tiden har det regnat på ett trevligt sätt. Men det medför också att strömmen far. En dag var den av hela natten, men lyckligtvis smalt inte sakerna i frysen. Det är ganska vanligt nu att strömmen går på och av i den grad att det blir svårt att tvätta kläder i maskin. Och ibland går den då jag ska skypa med mina vänner. Jag tar det med ro, för det är precis vad jag hade väntat mig. Oftast behöver jag inte heller svettas för mycket på natten eftersom det antingen är svalt pga regnet eller så kommer strömmen på efter ett tag iaf. Man klarar sig bra i ficklampsljus. Fast igår funkade inte de heller. Jag misstänker starkt att det berodde på solstormen, eftersom apparaterna började funka igen då det väl hade blivit riktigt mörkt. Lyckligtvis har jag stearinljus. Det är faktiskt mysigt.

Enda gången jag tog det hårt var den eftermiddagen då jag inte ville öppna kylskåpet och släppa in värmen pga strömbristen och sedan märkte att det enbart var mitt hus som saknade ström. Det fick mig att anta att det var ett större problem som måste åtgärdas. Huset har inga proppar och spänningen hade flimrat och blivit svagare under hela dagen. I det skedet var jag ordentligt hungrig och det var mycket jag hade skjutit upp tills strömmen skulle komma tillbaka. Men sedan kom strömmen tillbaka iaf helt plötsligt. Då var jag lättad!

I morse berättade en av mina anställda att en stor groda höll på att äta upp en mindre groda under en av mina buskar. Det visade sig vara två ganska stora grodor. Kanske paddor? Djurlivet här är mycket mer påtagligt än i Finland. Nyfödda lamm och killingar finns överallt. Sällskapsdjur saknas dock totalt. Men det kanske inte behövs ifall man har både hästar, får, höns, gris och get på sin gård?

Julsång och katter

Jag har haft ett skönt veckoslut då jag "inte gjort någonting alls", utan mest bara latat mig hemma i lugn och ro. Skönt!

Under veckan träffade jag en kattunge som jamade på min gård. Det ledde till lite kattdiskussion med mina anställda under vilken det kom fram att föda heter "rim" på serer. Då insåg jag att jag kan en sång med det ordet: Yeesu rimte Betlehem= Jesus föddes i Betlehem. Bokstaven t i "rimte" är suffixet -it som indikerar att verbet kopplas ihop med platsen där Jesus föddes.

Med vår lärare fortsatte diskussionen och då fick vi veta att "rim" är det verb som används då djur föder och inte då människor föder. Ordagrant betyder det "sätta ner" (eller egentligen "mettre bas" på franska). Jag tycker det är ett spännande teologiskt ställningstagande. Inkarnationen hade djuriska och ödmjukande aspekter. Dessutom indikerar det att dualismens gap är överbryggat.

"Han gick längs åkerrenar. Han slog sig ner på stranden [...] Sedan dess är marken helig. Ängar källor, berg och vind bär en lovsång vänd mot Gud."

(Jag tror iofs att det var heligt redan tidigare eftersom Gud redan skapat det, men iaf. En fin sång. Var det Per Harling eller Åke Edvinsson som skrev den?)

Ungdomsläger i Ngaparou

Under veckoslutet styrde jag och två kolleger kosan till Ngaparou nära Mbour. Under veckan hölls där ett läger för unga och unga vuxna (ca 15-35 åringar). Jag ville se vad de gör och hur det fungerar. De organiserar det hela själva. Samtidigt fick jag en chans att se min barndoms semesterställe. Fast det blev nog mer att träffa folk och lyssna på programmet: drama, lekar (likt finska skribalekar), lovsång, seminarium kring andlighet och politik.

Ngaparou lägerområde. 

Seminarium om andlighet och politik. Medverkande bl.a. pastorn i St Louis Pierre Sene samt en kristen politiker. En fråga som ställdes var hur man ska ställa sig till mystik i politiken. Jag skulle gärna ha förstått svaret bättre, men jag tror det hade krävt bättre förmåga att läsa mellan raderna. 

På söndagen blev det gudstjänst i Mbour. Det var där jag första gången hörde om att ta emot Jesus i mitt hjärta och där jag spelat Maria på åsnan och där jag lärde mig mina första "psalmer".

En strand vid Mbour, med traditionella senegalesiska båtar.

På väg hem genom stan stötte vi på flera folksamlingar som sprang eller annars bara gick. Vi funderade om det kanske rörde sig om kankouran. Det börjar vara den tiden på året.

Landskapet är grönt nu!

Runt Thiadiaye var hirsen faktiskt hög. Hos oss går den oss till knäna.
 

Språkstudier

Det börjar nu efter en månad kännas som om jag kan kommunicera en aning på serer. Det blir en hel del grammatik på lektionerna, för språket har en massa olika sätt att uttrycka saker. I vår bok finns långa scheman för böjning av verb. Dessutom är tankesättet annorlunda. Det finns något som kallas durativ och perfektiv, vilket kanske beskriver om en handling har pågått en stund eller om den nyss börjat och ska pågå en stund. Än så länge känns det en aning oklart. En annan oklar sak är suffixet -it. Sätter man det till ett verb kan det indikera sätt (snabbt), medel (gaffel) eller preciserad plats (till Fundioun). De två första betydelserna är ok, men ibland behövs inte -it för att indikera plats. Med lite fler exempel blir det väl lättare antar jag.

Flitiga studerande.

En del ljud är väldigt besvärliga, men på den punkten tycker jag att det går framåt eftersom jag börjar höra lite hur det borde vara. Det finns även scheman med uttalsövningar och de är användbara. Förutom att språket kräver mycket grammatik har den också rikligt med ord och speciellt verb. Den biten är inte helt lätt, men jag har märkt att mitt minne fungerar bättre om jag ritar bilder.

Språk och kultur är invävda i varandra. Ta t.ex. verbet "bug". I Senegal kan man räkna med att få en massa saker ifall man säger att man gillar dem. Hos F i Mbour, fick jag cuurai (en sorts rökelse) bara för att jag var nyfiken på vad det var och de började fråga om jag gillar det. Jag hade inte alls tänkt att de skulle börja ge mig cuurai, men då jag kom hem hade jag tillräckligt för flera månader och ett kärl att bränna det i. På torget händer det också att kvinnor säger: "Ge mig din klänning." Allt detta känns ganska ovant för mig som finländare. Men så lärde jag mig att ordet "bug" inte enbart betyder att vilja ha utan också att gilla. Detta tankesätt överförs också på franska, eftersom det är inbäddat i kulturen. På wolof har man olika ord för att gilla och att vilja ha, men kulturen är den samma.

Det här är min nya look. Det är skönt att slippa fundera på frisyr varje morgon och jag tror det luftar bättre också. Fast i duschen gäller det att akta sig för att syssla med tovning.