Loppor

 

Så här ser loppbett ut. Jag tror de kom från ett möte med en hund i en by: Anne Marie och jag höll en slags barngudstjänst med David och Goljat som tema, då en hund plötsligt dök upp i gången mellan bänkraderna. Hunden stod helt enkelt där och tittade runt sig. Efter ett tag tänkte jag att det kanske vore bäst att fösa ut den. Fel tänkt. Den vägrade sonika. Anne Marie konstaterade att den antagligen hörde till några av barnen i kyrkan och försökte söka upp dem. Alternativt fick jag loppor av en annan hund jag kom i kontakt med hos en bekant i Fatick. 

Hur som helst hittade jag först sådana här märken på min kropp och sedan en hoppande loppa i mina stödstrumpors sköljvatten. Lyckligtvis kliade det inte och under natten försvann betten. Nästa morgon fick jag nya bett på benen och såg också en svart loppa. Den fick jag kol på. Sedan gällde det att koka vatten och lägga i kläderna från föregående dag. Tanken var också att spruta insektdödningsmedel i huset innan jag for på ärenden, men det lyckades inte av olika orsaker. 

Nu är jag noggrann med att bära kort kjol 'hemma', så jag ser då en loppa tar sig upp på mig och så att jag då kan döda dem. Jag kommer knappast att fara på så långa ärenden idag att insektgiftet skulle hinna lösas upp innan jag kommer tillbaka. Jag antar att det inte kan finnas ett oändligt antal av dem. Frekvensen av dödade loppor har iaf mattats av. 

Dagens sensmoral: Rör inte hundar i Senegal -och: Man behöver inte ta det så hårt om man får loppor då och då. Åtminstone vissa loppsorter.

Ah! Vila!

Ibland känner jag mig just så här. Skulle bara vilja lägga mig i skuggan och vila. 

Hört i byn

Kollega: Ah, här har vi den nygifta! Är du något blöt? Har igen hällt vatten på dig?

Nygift tar sig för pannan för att visa några svettdroppar: Ser du inte?

Kollega skrattande: Voi nej, har ni inte hällt vatten på honom? En nygift ska alltid vara dyblöt. 

Nygift ler halvt generat halvt nöjd: Jaså du...

Kollega: Borde jag hämta en vattenflaska? Fast jag kan inte börja hälla vatten på pastorer, för då får jag nog en massa ovett av de andra.

Allmänt skratt.

Oförstående missionär: Vad betyder det då man häller vatten på en nygift. Är det en slags välsignelse, som då man häller vatten på bilen?

Kollega till dem som står runt omkring: Ja, varför häller man vatten på nygifta? Vet ni? (Till missionären:) Det är en tradition helt enkelt. Kanske det varit en slags önskan om en god regnperiod eller något.

Den allmänna gemytligheten fortsatte in på andra spår.

Abrupt slut på trevlig tillställning

 

Idag var vi på ett trevligt bröllop. Det var roligt att träffa människor som jag inte sett på länge. Det var också trevligt att tala svenska med Anna Tikum och hennes döttrar. Vi var sena i starten och tänkte att vi kanske skulle komma just som ceremonin började. Men det visade sig att den blivit uppskjuten för att ungdomskören skulle hinna hem från skolan (lördag morgnar håller vissa klasser skola här). Så vi var i mycket god tid. Lyckligtvis började vigseln efter någon timme eller så och prästen höll ett av de bättre bröllopspredikningar jag hört här. Paret avgav sina löften, kören sjöng och trummarna var riktigt professionella trots att några av dem var mycket unga och man kunde se hur koncentrerade de var. Svetten lackade på dem. 

Efter kollekten var det dags för nattvardsliturgin. Vid det laget hade jag kramp i magen, så jag gick för att söka upp en toa. En kvinna såg att inte allt stod rätt till, så hon hjälpte mig hitta rätt. Vid det laget var jag svettig, darrig, hjärtat pumpade och andingen var kort. En annan kvinna kom fram och kollade hur det var där jag stod lutad mot en vägg. De såg till att jag fick lägga mig på en säng och hjälpte mig av med sådana kläder som värmde och stamade åt. De var  vänligt hjälpsamma! Sedan hämtade de Anna som hämtade bilen. Vid det laget hade jag fått i mig lite kallt vatten och svetten hade minskat. Under den luftkonditionerade hemresan minskade kramperna gradvis och framme i Fatick hade alla symptom helt försvunnit. Det måste alltså ha varit värmeslag så som kvinnorna sade. Det var första gången jag minns att det skulle ha hänt mig. Nåja, det finns en första gång för allt. Tack Gud att det inte var värre än så! Och tack till kvinnorna som hjälpte mig och till Anna som körde!