Idag läste jag en text ur kyrkans fd alfabetiseringsböcker. Rubriken löd ungefär: "Gud berättar inte för människan vad som kommer att hända." Jag frågade runt lite. Det visade sig vara ett serere-ordspråk med en betydelse som påminner om vårt "Gud hjälper den som hjälper sig själv", men en tvist om att man aldrig vet när lyckan kommer att dyka upp bakom hörnet. Jag tolkade det som att man aldrig ska utgå från att det nuvarande lidandet kommer att vara för evigt. Det skulle passa ihop med senegalesiskt livsmod.
Slutet av texten var något i stil med att ödet hinner upp en var man än är. (Så trodde visst även de gamla grekerna.) Eller var det en av mina informatörer, som sade detta? Minns ej. Summan av kardemumman var i alla fall att jag började ifrågasätta denna tes om ödet, vilket ledde till ett utrop från min informatör: "Men Aana-Leena då!"... (Som om jag hade hädat, men inte väldigt upprört.)
Saken är den att jag inte riktigt vet vad som låg bakom detta utrop. Helt klart var han övertygad om att alla har ett öde. Men beror detta på att han är serer, katolik eller uppvuxen i en muslimskt kultur? Här är många fatalister och islam påverkar detta starkt. (Ett arv från den grekiska filosofen Aristoteles som haft inflytande på islam?) Sererernas tradition innehöll döds-omen och olika sätt att förlänga livet efter att ha stött på sådana omen. En stor del av de filmer som porträtterar katolicism verkar tro att motgångar ska accepteras som Guds vilja. (Hur katolska kyrkan tar ställning till detta vet jag inte. Men jag har för mig att det snarast var de reformerta som tagit till sig predestiantionsläran.) Slutligen finns ju möjligheten att min informatör snarast opponerade sig mot mitt sätt att opponera mig.
Nu undrar jag hur de lutherska prästerna ställer sig till ödet. Måste fråga imorgon. Jag undrar också hur man borde reagera ur missiologisk synvinkel. För mig är ödet inte en kristen tanke. Fatalism kan vara ordentligt farlig och min tro bygger starkt på att Gud har gett människan rätt att göra fria val. Sedan tror jag att Gud visst har bestämt vissa saker (t.ex. flera profetior), medan andra planer är sådana som Gud låter oss välja bort om vi vill. Men jag känner många kristna finländare som verkar tro att Gud ligger bakom allt som händer.
Om det nu visar sig att ödet skulle vara en viktig ingrediens i serernas kultur, hur mycket ska en västerlänning i så fall försöka påverka i annan riktning? Det blir i så fall en delikat balansgång mellan respekt för den andras kulturarv och det egna samvetet inför Gud. I bibelstudier kan man iofs läsa texter där Gud låter sig påverkas av människor. Personerna kan sedan själva dra sina slutsatser och fundera hur de ska bygga sin teologi. Då kanske det inte blir som jag tänker, men kanske en naturlig utveckling av det traditionella tänkandet i ny tappning. (Alla kulturer förändras och alla tolkar Bibeln, om de läser den.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar