Sommaren 2014 reste jag till Senegal som missionär. På bloggen har jag berättat om förberedelserna inför resan och om livet och arbetet i Senegal. Mina erfarenheter har lärt mig att Herrens nåd är ny varje morgon. Det gör mig glad och det ger mig hopp. Det hoppet vill jag dela!
Det har gått ett halvår sedan jag skrev senast. Mycket har hunnit hända, så det känns lite svårt att uppdatera allt. Vi blev t.ex. evakuerade i slutet av mars. Det kan i alla fall sägas, att kyrkan har fått en ny sekreterare Lat Demba Faye och att den aktivt jobbar för prevention av Covid-19 i så väl radio och i det reala livet. Häromdagen fick jag också information om att flera av prästerna så småningom kommer att byta till nya församlingar. Hela den här tiden känns som en förändringens tid.
För den som stöder arbetet kan sägas att ert stöd är mycket viktigt just i dessa tider. Fjolårets skörd var ställvis mycket dålig och många djur dog i torkan. Nedstängningarna harförvärrat vårens läge eftersom priset på varor steg bl.a. för att gränserna var stängda. Människor kunde inte heller sälja sina varor på torgen under en lång tid. Nu har dock samhället öppnats upp igen och mängden nya fall av Covid ökar.
Be mot sjukdomen och dess spridning. Be för goda regn och en fin skörd. Be gärna också för kyrkan som genomgår många förändringar i en utmanande situation. Utmaningar är också möjligheter, så be att de kristna skulle se och ta vara på situationer som öppnar för positiv förändring.
Anne Marie Dione testar ett handtvättningssystem. Oftast brukar det finnas två baljor för handtvätt: En med tvål och klorin och en med sköljvatten. Nu i farstotstider är man noga med hygienanvisningar.
Här är jag nu neddumpen i Dakar. Resan gick
bra, trots att flyget kom på natten. Nästa gång ska jag komma hem i vettig tid.
Å andra sidan var det skönt med en lite kortare resa. Är också glad över att
jag hann träffa mina tidigare kolleger under ca 30 min innan det blev dags att
ta sig till flygfältet.
Senegal och Finland är väldigt olika världar.
Den här gången känns det svårt att ställa om mig mentalt. I Finland har jag
njutit av att livet varit så okomplicerat. Inte alls problemfritt, men det
kräver mindre koncentration av mig. Här funderar jag noggrant om jag verkligen behöver
äga en skål till, om jag tvättat handen innan den förde smörgåsen till munnen,
vilket pris jag borde föreslå, när jag ska hinna tvätta av mig mellan varven då
svetten lackar, om jag tvättat skorna inför natten, om jag stängt burkarna
tillräckligt bra för att inte kackerlackorna ska kunna ta sig in, hur jag ska
göra för att få lite egen tid, vad jag ska svara en kollega som frågat något
jag inte ens kunnat drömma om att jag skulle behöva ta ställning till och än
mindre vet hur jag ska besvara mm.
Det är i tider som denna, som jag är glad att
jag faktiskt vet att jag har ett kall. Jo, mina nära och kära är i det sköna
sommar-Finland, men här ska jag vara så länge det räcker. Och i Finland märkte
jag hur gott det gjort mig mentalt att äntligen ha påbörjat den fas i livet som
jag väntat på så länge. Det ger ett nytt perspektiv. Plötsligt är jag öppen för
allt möjligt.
Att frosta av kylskåp i ett tropiskt klimat har visat sig vara en rätt så angenäm uppgift. Jag behöver inte ha dåligt samvete för att lämna frysdörren öppen och ta för mig av svalkan. Den isande svalkan :)
Lärarinnan har haft pysselveckoslut. En av de saker som kommit fram under besöken i dagklubbarna är att det behövs leksaker och aktiviteter för barnen att syssla med medan ledaren undervisar någon av smågrupperna. Eftersom en av våra klubbar är ny, tyckte jag att den hade akut behov av något. Helst skulle man väl använda trä, men det tar länge och jag har inget, så det fick bli papp. Vilken lycka att man kan hitta idéer på nätet numera. Får se hur länge pappen håller.
Då jag plockade undan kom jag att tänka på att jag har fått min pyssliga sidan från min mamma. Jag saknar att inte kunna dela det med henne. Men Dieu est grand, som folk brukar säga här.
Be gärna för våra dagklubbsledare. I grupper på 30-50 barn finns det många pedagogiska utmaningar och resurserna är absolut inte som i Finland. Behovet att fortbildning är också stort. Det är något som vi funderat på med min kollega. Min bön är att Gud skulle öppna dörrar och ge vishet på den fronten.
(Om du vill stöda den delen av arbetet ekonomiskt genom fadderarbetet kan du klicka här.)
Det har varit fulla dagar av packning, sista shoppingrundan och avsked. Jag har hunnit träffa alldeles för få av släkt och vänner alldeles för kort tid i jämförelse med vad jag skulle ha önskat. Men å andra sidan har jag träffat en hel del människor och är ytterst glad över de möten jag fått ha. Andra har fått stå ut med att tiden blivit för kort.
En av de saker som behöver göras är att tömma datorn och spara viktiga filer. Det har jag gjort nyss.
Det har hunnit bli många avsked de senaste månaderna. Jag är van att flytta och har insett att jag brukar sprida ut min avskedsprocess i flera mindre bitar. I och med besöket i Helsingfors avslutade jag mina representationsuppgifter i Finland för denna gång. Det har lett mig in på nästa fas: Att ta farväl av mina nära och kära. Visserligen har det redan hållit på ett tag, men nu intensifieras det. Det är bra att känna efter. Det gör det lättare att anpassa mig sedan då jag väl kommer fram om någon vecka...
Vädret på Lekholmen var omväxlande: Vacker solnedgång, hagel, blåst, uppehåll. Men stämningen var varm, avslappnad och intensiv
Holmledarna Sofia Eklund och Pontus Särs. Åk gärna ut till holmen. Ni blir väl omhändertagna! De sjunger t.o.m. för en då båten går ur hamn. Det ni!
Nyt on ehdottomasti jäähyväisten aika ja se tuntuu! Niin kuin sen kuuluukin tuntua. Kun ottaa hyvästi oikealla tavalla uusi alku sujuu paremmin. Ylhäällä on kuvia Lekholmenilta lähellä Helsinkiä. Ilma oli kylmä kun kävin siellä, mutta ilmapiiri oli lämmin.
De senaste månaderna jag hunnit med flera församlingsbesök. Det har varit mycket givande. Alla församlingar är lite olika och det är härligt att se att det finns människor som brinner för mission. Man kan också få en hel del idéer för olika arbetsformer genom besöken.
Det började i Karis. Efter flera år på Ungdomens kyrkodagar och ett år på Lärkkulla var där verkligen hemtrevligt. På kyrklunchen presenterade församlingarna i prosteriet de missionsprojekt de hade och det var en imponerande mängd arbete som görs! Jag blev riktigt tagen. Om det görs så mycket för världen i ett prosteri, vad görs det då inte i hela Finland!
Grankulla var nästa i tur. Det var min egen hemförsamling och jag har besökt olika grupper under olika perioder. Under det sista besöket välsignades jag både av representanter för den lutherska och den metodistiska församlingen. Det är roligt att se detta samarbete och det kändes verkligen som en avskedsfest. Jag hade nyss slutat arbetet på skolan och där fanns många människor jag kommit att hålla av väldigt mycket. Rörande. Tack Grankulla!
Välsignelse i Grankulla. Foto: Magnus Lindholm.
Hangö församling hade jag inte besökt många gånger i mitt liv, men förvånansvärt många bekanta fanns där också. Det visade sig att flera känner till Senegal och engagemanget för mission är starkt. Roligt! Att träffa konfirmanderna var också en upplevelse. Många kom på idéer om vad man kunde göra för världen.
Nu är jag Vasabo. Här har jag sprungit på ungdomsprogram som tonåring, här har jag auskulterat och varit sommarteolog och här kommer jag att vigas under missionsfesten i sommar. På trettondagen var det besök både i Sundom och i Trefaldighetskyrkan och så blev jag fotograferad för tidningen Kummin.
Igår träffade jag Borgåbor. De har även andra senegalmissionärer, en stor dos både humor och allvar samt regelbundna kvällar för andakt, förbön och gemenskap. Gudstjänsterna lär också förberedas av olika planeringsteam 1,5 veckor på förhand. Inspirerande!
Om det är något jag fått lära mig under besöken, är det att arbetet inte är mitt utan vårt. Det görs mycket på hemmaplan! Ytterst sett är arbetet förstås Guds. Om man menar att Jesus Kristus är Herre måste man ju faktiskt lyssna på vad han säger också. Hur kunde han annars vara Herre? Men det är ingen tyrann det är frågan om, utan den mest konstruktiva ledaren som finns.
"Servantand King rescued the world. THIS is our God!"
Den här veckan har jag packat. Tack till alla dem som hjälpt mig med det och till alla som erbjöd sin hjälp! Det är tryggt att veta att människor kan ta sig tid.
I torsdags kom återvinningscentralen och tog det mesta: möbler, skidor, saker, kläder osv. Jag hade köpt skridskor för 5 euro i höstas, men jag hann inte använda dem. Det får bli en annan gång :) Pappa körde ner med bilen och efter övernattning hos våra släktingar i östra Helsingfors packade vi in det lilla jag ville behålla och körde till Österbotten. Mest var det foton och böcker, kläder, samt en servis min mamma målat.
Bilresan var mycket vacker! Lövträden var vita av rimfrost liknande kristaller mot en bakgrund av mörkare barrträd. Ljuset var blekt pastellfärgat som det bara är under kalla dagar. Den snöklädda marken lyste. Tyvärr var min kamera nerpackad.
Utsikten från mitt köksfönster i Grankulla.
Täcket jag fick av Grankulla församling har värmt mig sedan vädret blev kyligare.
Mitt vardagsrum före flytten...
...och efter att det mesta förts bort.
Pappa var till stor hjälp!
Under hösten har jag på olika sätt märkt att jag är buren. Saker ordnar sig helt enkelt. Som då jag glömde att mikron skulle ges till återvinningscentralen. Där stod vi i köket och funderade vad vi skulle göra med manicken. Dörren till trappan stod öppen och jag hälsade på postiljonen som råkade gå förbi. Pappa bar ner mikron och frågade postiljonen om han hade någon nytta av den... och det hade han! Min ginko (ett träd) adopterades av grannen. Små saker... Men hela hösten har en massa småsaker bara ordnat sig. Jag tackar Gud!
Lars-Johan Sandvik höll en gång en serie bibelstudier och talade bland annat om "nåd som bär". Han menade helt konkreta bär (jordgubbar, blåbär osv). För mig har det uttrycket präglat mitt förhållande till ordet nåd.
Nåd betyder att man får utan att ha förtjänat det. Jag tror inte att man kan få förlåtelse annat än genom nåd (åtminstone kommer jag inte på några sådana exempel).
MEN nåd är också dessa underbara stunder då man bara blir tacksam. Nu menar jag inte "i tacksamhetsskuld", som vissa förstår ordet tacksam, utan
glad och med önskan att tacka och lovorda. Det var jag idag. Jag fick börja morgonen lugnt. Jag tänkte på mina kolleger, vänner och elever. Jag tänkte på min församling och på mina 6,5 år i Grankulla. (Förresten har jag bott just 6,5 år i Senegal också. Lustigt!) Och så blev jag bara så tacksam. Tänk att jag fått detta! Det är bara nåd.
Idag blev jag avtackad i kollegiet. Jag har nog inte fattat att den tiden är över. Men det är iofs två dagar kvar som jag kan njuta av. Och det ser t.o.m. ut som om jag skulle hinna få allt avklarat! Jag gillar att få saker väl avslutade.
Jag är van att säga hej då, till elever. De slutar ju efter tre år. Samtidigt finns det alltid ett visst vemod kopplat till det, men inte ett tungt och tråkigt sådant utan ett tacksamt vemod. Det är givande att ha fått dela en tid med dem. Idag skakade jag hand med den första av mina fem sista klasser och det blir på något sätt större då. Det är ett mer definitivt avsked.
Att ta farväl av sina kolleger är inte lika slutgiltigt. Jag föreställer mig att jag kommer att ha kontakt med dem på något sätt. Hoppas!
Igår skulle vi på gudstjänst, men det fanns ingen kl 10 i Nedervetil, så vi for till Karleby istället. Det var en mycket fin gudstjänst som berörde. Karleby kommer att vara en av mina understödsförsamlingar och då gudstjänsten var slut ställde sig en av prästerna upp och bad mig komma fram. Så presenterade han mig, och en annan av församlingens missionärer som var på plats, för gudstjänstbesökarna. Det kändes bra liksom mötet med dem som kom och hälsade på oss.
Under julen har jag funderat en del över dem jag lämnar efter mig. Syskonbarnen och gudsonen kommer att växa en hel del. Min guddotter är redan rätt så gammal. Jag har förlikat mig vid tanken att jag missar viktiga år i deras liv även om jag kommer att sakna dem. Just nu är det svårare att tänka på mina åldrande föräldrar. Lyckligtvis har jag två bröder som bor nära dem och kan hjälpa till vid behov. Det finns också Skype. Men be gärna för min familj!
Bilden är från ifjol (därav snön), men det ser ganska likadant ut i år också.
