fredag 2 augusti 2019

De hugger träden

Två gånger har jag trott att regnperioden börjat, och två gånger hade jag fel. Båda gångerna tog det flera veckor för nästa regna att komma. Åkrarna torkar för andra gången och korna svälter. Getterna klarar sig, för det har spirat lite gräs, men det är inte tillräckligt för de större djuren. Så nu hugger djuruppfödarna grenar av träden för att rädda vad som räddas kan. Det här är klimatförändring med konsekvenser. Oberäkneliga regn som kommer allt senare på året. Om det inte kommer ordentliga regn snart kommer många att ha förlorat alldeles för mycket. Det är redan så pass illa att jag utgår från att kommer att finnas många som knackar på min port flera månader framöver. Det kan också påverka barnens skolgång.

tisdag 30 juli 2019

Wolof


Det har blivit en hel del wolof den senaste tiden. Saint Louis är inte ett serere-område och idag avslutade Waly och jag en genomläsning av söndagsskolbokens wolof översättning. Jag kan egentligen inte göra så mycket på den språkliga sidan, men det finns mycket att göra med layout och konsekventa tillämpningar.

Stavning är en klurig bit, eftersom det här med att läsa på eget språk är ganska nytt i landet. Serer är väldigt fonetiskt och har influerats av att vår kyrka och FMS jobbat så mycket med litteratur. Wolof stavning känns i jämförelse som vilda västern för mig. Det är nästan omöjligt att hitta ett konsekvent sätt att skriva. Inte minst för att standarden utvecklas. Den vecka jag studerade wolof i Dakar höll sig läraren inte till något specifikt stavningssätt och fonetiken influeras av franskans varierande stavning av vokaler. Då är det alltid bra att ta till Bibeln. På wolof innebär det än så länge Nya testamentet (det som Waly Thiao håller upp på fotot). Då vi stöter på stavningsproblem (t.ex. hur David ska skrivas) funderar jag först ut var i NT det ordet kunde hittas, söker upp den exakta versen på nätet och tittar sedan i Bibeln. Tyvärr går det inte att sätta ner tid på det för precis alla ord, så vi får nog lov att anlita vår expert igen för en sista genomgång. Hoppas hon kan sin stavning!


På veckoslutet for jag till Mbour och träffade mina senegalesiska släktingar. Flera av dem talar mest wolof så det blir att kommunicera med wolof, speciellt med barnen, om de mest grundläggande grejerna och försöka lappa med franska som de kan bättre nu än för fem år sedan. Efter två dagar med läsning av text på wolof kändes det som om fraserna flöt bättre. På väg till Mbour verkade det som om landslaget i fotboll skulle åka genom Fatick, för ungdomar med flaggor hade samlats på landsvägen och en konvoj fina bilar körde förbi mig. Väl hemma igen möttes jag av målade lyktstolpar. Det är faktiskt rätt så snyggt. Fotbollen förenar!

Amerikabesök


Förra veckan fick jag tillbringa en dag med en grupp unga amerikaner och senegaleser. Kyrkans ungdomsorganisation har ett utbytesprogram med en av de amerikanska lutheranernas synod. Med i gruppen var en av våra två första praktikanter i Fatick, Julie Gerrish. Det var såå roligt att träffas!

Gruppens program för dagen var ett besök i Thiadiaye i en av våra pastorers trädgårsprojekt. Det var en behaglig upplevelse för oss. Vi fick också höra om relationen mellan muslimer och kristna i Senegal. Vi har mycket bra relationer mellan religionerna här, ifall någon råkat missa det hittils.


Pierre Thiao från ungdomsorganisationen var en av ledarna för resan. Många av de unga vuxna som besökt USA var med på resan. Det är inte så många senegaleser som kan kommunicera på engelska, men i den här gruppen fanns det många som kunde det.

På hemresan märkte jag att himlen såg lovande ut och under natten kom det första riktiga regnet sedan det regnat för en månad sedan. Be gärna att regnen ska vara tillräckligt rikliga så att inte åkrarna torkar ytterligare en gång.

Saint Louis


Vi har gjort en skolning i Saint Louis. Under flera år har söndagsskolarbetet legat nere i församlingen av olika orsaker, men nu fanns det flera personer som ville lära sig hur det ska göras. Det var en trevlig grupp att umgås med och staden var svalare än jag hade kunnat hoppas (alltid skönt den här tiden på året).

Vi bodde nära havet och bilen blev rätt så smutsig av saltstänk. Luftkonditioneringen är sönder så vi fick köra med nedvevade rutor hela tiden. Men det gick riktigt bra, speciellt som det var molningt de dagar vi körde till och från staden. Man upplever landet på ett annat sätt med öppna fönster.


Efter skolningen hade vi även ett möte med församlingen och söndsagsskollärarna höll sin första lektion med barnen. Be gärna för söndagsskolan. Barn och vuxna verkar entusiastiska och det vore bra om det kunde bära frukt.


Senegal vann tyvärr inte Afrikas fotbollskupp, men vi kom tvåa. Stämningen var först hög av förväntan, sedan smått deprimerad efter förlusten sedan hög igen då lejonen, senegals lag, kom hem.

fredag 19 juli 2019

Seigneur aie pitié de nous

Det är final i Afrikas fotbollsmästerskap. Senegal har aldrig vunnit (enligt vad jag hört) och nu spelar de. Gatorna var för några timmar sedan fulla med flaggor på bilar, kinder, hus t.o.m. gator. Jag blev tvungen att skaffa en jag också. På youtube hör man intervjuer med maraboun (muslimska ledare med traditionella mystiska krafter). Mina kristna vänner ber till Jesus. Ikväll gäller det att inte köra i trafiken!

lördag 13 juli 2019

Det blev en flicka och en pojke!


Häromdagen var jag på en begravning igen. Det var en molnig och blåsig dag, så jag tror jag åt en del sand under måltiden. På hemvägen njöt vi kvinnor i bilen av vackert nygrönt landskap efter det första regnet. (Hoppas det kommer mer!) Väl i Fatick fick Anne Marie reda på att vår vän åkt till sjukhuset för att föda redan tidigt på morgonen. Hon tyckte vi skulle fara dit och be med svärmodern. Det är viktigt att uppmuntra varandra.

Väl framme visade det sig att vi fick träffa vår vän, så vi gick och bad med henne. Det syntes att hon hade ont, så bönen blev ganska kort. Sedan gick vi ut med de övriga väntande. Inte många minuter senare fick vi ett besked om att ett barn fötts. Jag trodde först att jag missförstått, eftersom jag inte hört något ljud från mamman trots att vi bara befann oss en vägg bort. Men en liten stund senare hördes en späd röst. Kanske fem minuter senare fick vi beskedet: ”Det blev en pojke och en flicka!” Det var en fantastisk upplevelse att sitta där ute med svärmodern, pappan och andra bekanta och tänka på tvillingarna som just kommit ut i världen.

Uppenbarligen hade mamman redan tidigare fått flera olika förslag på muslimska och serer böner för att skynda på förlossningen. Då vi kom sade en av kyrkans kvinnor att nu kommer pastorerna och ber för henne. Rent tekniskt stämmer det ju inte, men Anne Marie kallades pastor medan hon var på sin praktik, så jag tycker inte det är helt fel. Efter förlossningen fick vi träffa mamman och barnen. De var underbara små knyten som delade säng med sin mamma. Vi bad igen. Sedan sade en av sköterskorna leende: ”Ni kan ju be för henne också” och pekade på sången bredvid där en gravid kvinna låg på sidan i värkar och masserades på höften av en äldre kvinna. Så då gjorde vi det. Det gick bra för dem också!

onsdag 10 juli 2019

À propo inlägget om brödsmulor

I juni skrev jag ett inlägg om hur man gör i Senegal med skräp. Här nedan en link till en katolsk nunnas kommentarer om samma sak:




fredag 5 juli 2019

Vad är en missionär?

Jag har funderat vad som gör en missionär till just det istället för något annat. Man kan ju vara bara hjälparbetare. Och man kan ju vara missionär på samma ort där man vuxit upp. Skillnaden till annat hjälparbete är väl att en missionär egentligen ska älska dem hen jobbar med/för. Klart man kan älska sina medmänniskor som vanlig hjälparbetare, men det är inte alltid en utgångspunkt. Bibelns version kräver det. Ibland lever några upp till det :) Det behövs också missionärer som går ut i andra delar av "hela världen". Det är en skillnad på att leva i en (post)kristen kultur och som kristen minoritet. Jag tror på riktigt att Jesus ord och person tillför något som inte finns i andra religioner och livsåskådningar. Och vi behöver ju faktiskt lära av varandra. Kulturer ger perspektiv.




fredag 14 juni 2019

Åt vilket håll borstar du brödsmulorna?

Då jag som barn nyss hade flyttat till Finland satt jag hemma hos en klasskamrat. Hennes föräldrar ställde mig plötsligt till svars. Jag hade borstat ner brödsmulor från bordet. Ingen hade någonsin sagt något om det förut och jag hade inte ens tänkt på att smulorna hamnade på golvet. Det var sannerligen förvirrande. Min kompis föräldrar fick mig att fundera på vem som skulle sopa upp smulorna. I Senegal hade det alltid varit Fatou som gjorde det, men i Finland var det förstås en annan sak. Sedan dess har jag alltid borstat smulorna i en liten hög uppe på bordet och ofta satt det in skräpkorgen efteråt - tills nu.

Nu har jag börjat borsta smulorna på golvet igen. Golvet sopas nämligen ofta, då dammet faller snabbt. Golvet är inte heller en plats jag kommer i kontakt med så värst mycket längre. Brödsmulor på golvet har inte samma praktiska konsekvenser i Fatick som i Finland. Och i ett senegalesiskt hem är det ännu mindre relevant. Vanligen har man ingen roskis inom synhåll. Man sitter mest ute på gården. Om man tappar mat sopas det upp efter måltiden och slänger man ett papper sopas det också upp ur sanden allra senast nästa morgon. Så det finns egentligen ingen orsak att lära barn att slänga skräp i skräpkorgen. Följden är att alla slänger sitt skräp (t.ex. plastpåsar för dricksvatten under en begravning) varhelst de råkar befinna sig på stan eller hemma eller på vägen. Förr var det inte heller något problem, eftersom nästan allt var ekologiskt nedbrytbart. Det åts ofta upp av djur. Men idag är det ju ett gissel.

måndag 3 juni 2019

Växande

Pilotarbetet börjar närma sig sitt slut. Vi hade den sista bibeldiskussionen i Ngayokhème i slutet av maj. Då mötet skulle börja, sökte sig en ung häst till skuggan bredvid oss. Hennes mamma kom med hon också strax bakom mig, så det blev en aning närgånget (trots att jag gillar hästar). Pastorn sjasade till slut iväg dem. Många djur är hungriga nu i väntan på regnen. Unghästen var mest ett benrangel (med gott humör), medan stoet såg ut att må rätt så fint. Det kan förstås bero på många saker, men ett växande djur behöver antagligen mer energi än ett som redan är fullvuxet. 


Förskolorna ska hjälpa till då människor växer. Människobarn behöver framför allt lära sig en hel massa. Under ett strategimöte i pilotförsamlingen Gandiaye såg vi att deras förskolor fått rutschkana och gungställning. De äldre barnen njöt av kanan efter gudstjänsten och de yngre ville gärna pröva de också. Med en vuxens hjälp gick det bra, men Anne Marie berättade att det finns områden i Senegal där man plockar undan klätterställningar under regnperioden för att inte barnen ska skada sig om de leker utan uppsikt. I Gandiaye är kanan i skuggan av ett träd, men inte alla landets lekparker har skugga. Då blir metallen lätt väldigt het under dygnets varma stunder och inget vidare trygg för barnlekar.



Faticks kyrkbyggnad växer fram. Lutherska kyrkan som institution är också i en process av tillväxt. Det känns som om ledarna med allt större övertygelse talar om hur man ska bli mera självförsörjande och även stå på egna ben med en stark identitet. Det vidtas nya konkreta åtgärder för att åstadkomma det. Vägen är förstås lång och det tar tid att bygga upp nytt.

Be gärna att kyrkans olika ledare skulle få vishet och ledning då de balanserar mellan nya och gamla arbetsformer. Be om hjälp att prioritera och kommunicera så att alla medlemmar kan arbeta för gemensamma mål. Be om en lyhördhet för Guds avsikter och värderingar, så att kyrkan kan leva ut det kristna hoppet på ett kulturellt förankrat sätt. Utan hopp och kärlek i aktion tillför kyrkan inget och utan en form som känns relevant för människor här blir idén bara oklar och torr. Be också om en uppfriskande energi (tröst/hopp/insikt/befrielse/glädje/upprättelse/beslutsamhet osv beroende av vad folk behöver), som stärker dem som är tyngda av olika vardagsbekymmer.



söndag 19 maj 2019

Lugnare tider igen, pust!

Efter en het vecka har vi igen fått njuta av mer behagliga temperaturer. Skönt! Det känns också som om den värsta arbetsbrådskan är över nu. Efter konfirmationsseminariet var jag rätt matt. 


Trots min matthet kunde jag inte låta bli att gå på consultation sérère. Det är något jag önskat delta i sedan jag flyttade hit. Varje år (tror jag) samlas olika kyrkors sererkristna och diskuterar vilka delar av serer traditionen som passar ihop med kristendomen och vilka saker kristna ska undvika eller ändra på. Det här var första gången jag haft möjlighet att närvara. Temat var familjeliv. Trots mina fem år i landet hade jag enorma problem att hänga med i det som sades. Lyckligtvis hjälpte Anne Marie mig allt emellanåt och dessutom piggade en grupp kvinnor upp det hela med lovsånger (i serer-tappning förstås!) och drama. På bilden syns kvistar som rivits av en större kvist. De representerar antingen hur serer-storfamiljen spjälkats upp i mindre familje-enheter eller hur tvister i familjen kan splittra gemenskapen. Det blev lite oklart för mig.

 Det blev sedan några intensiva dagar av förberedelser för söndagsskolseminariet. Veckoslutet innan blev det klart att jag absolut behövde ladda batterierna lite. Så jag for till Mbour för att läsa, äta annorlunda, göra inköp och få miljöombyte.

Seminariet gick riktigt bra. Det blev en hel del utvärdering och planering av nästa års festprogram. Vi fortsatte med lektioner i bokföring, vilket var uppskattat. Sedan delade vi på oss i de som redan lärt sig den nya metoden av söndagsskola och de som behövde lära sig grunderna i det. Anne Marie var med i teamet som tränade de nya. Ovan ser ni Rose Faye, som praktiserar det hon lärt sig. Vi hoppas kunna skola några nya lärare i församlingarna också, eftersom många inte kan lämna sina jobb för att en hel vecka.

De mer erfarna tränade lekar och teater. Ovan syns ett drama om änkan som gav allt hon ägde. Jag hoppas söndagsskollärarna kan använda teater i sin undervisning både i vanliga söndagsskolan och under årsfesten. Det behövs något annat än ord och det behövs något nytt för de äldre barnen. Men det kan jag verkligen säga, att vi hade väldigt roligt tillsammans!


fredag 10 maj 2019

A sumaa!

Det är hett här! Någon sade 44 grader enligt internet. Jag har skavsår under armarna och får spreja ordentligt med parfym då arbetsdagen blir lång. Ramadan har börjat, så alla är hemma och använder vatten strax efter sju, så då finns det inget att duscha med längre. Jag är så glad att jag är kristen. Just nu har många av mina bekanta det väldigt svårt. De flesta muslimer bara dricker så mycket vatten de får i sig då kvällen kommer och sedan finns det inte längre plats för mycket mat. Lyckligtvis har vi inte haft elavbrott som igår. Men allt som allt har det ändå varit en bra dag! Jag ska berätta mer om det då jag hinner.

onsdag 24 april 2019

Sammelsurium av april 2019

Månaden började med missionärsmöte i Zanzibar, som var så mycket grönare än Senegal. På vägen såg vi Kilimanjaro som jag hört så mycket om. Jag förundrades också över staden Abidjan där vi mellanlandade. Det är en stor (!) stad. 

På Zanzibar hade vi givande möten med kolleger från Etiopien och Tanzania. En dag gjorde vi en utflykt till Stonetown och tog bl.a. del av stadens historia. Här en bild från ett rum där 70 slavar hölls. Slavhandeln i väst och i öst hade både likheter och skillnader. 
Tillbaka i Senegal var det dags för vår andra auskultering med förskollärarna. Mycket givande!

Jag fick också veta att Senegal har infört att de första klasserna av grundskolan ska hållas på lokala majoritetsspråk. Jag är helt otroligt glad för det!
Sedan gällde det att skynda sig med förberedelserna för ett seminarium i konfirmationsundervisning. Vi jobbade med att använda den bok kyrkan har tagit fram och som var förvånansvärt okänd för de flesta, trots att vi berättat om den i varje församling vi besökt (dvs alla 13). Ungefär hälften var nya och hälften gamla lärare. Det gällde att försöka hitta något nytt åt alla. Vi hann lyckligtvis öva på ett enkelt drama. Här ser vi Johannes döparen, en nydöpt Jesus med Anden på sin axel och Guds röst som säger att vi ska lyssna till Jesus.
Genast efter seminariet var det dags för påskfirande. Anne Marie hade bjudit mig hem till sin by. Traditioner är olika: Gudstjänsten hölls med glitter och adventsljusstake på altaret (ingendera uppfattas av senegaleserna som juliga), en pytteliten mus som skuttade över mittgången i kyrkan, en svala som flög runt i taket, en ungdomskör som sjöng medryckande genom den tre timmar långa nattgudstjänsten och som avslutade med trummor och dans då uppståndelsefesten var över. Det blev en hel del kockande av fest-godsaker både före och efter tillställningen.
Idag har gått i jobbets tecken med dataskolning och bokföring. Innan jag kunde stansa fast kvittona var jag tvungen att reparera min häftapparat som gått sönder. Lyckligtvis har jag fått lära mig av senegaleserna hur man gör hål i plast.

Jag är tacksam till Gud för att allt gått så bra. Vi har ett nytt seminarium på kommande, så be gärna för det, dess förberedelser och för beskydd för de som ska resa hit samt för deras familjer.