onsdag 20 februari 2019

Årsfest och presidentkampanj

Det har varit en lång vecka och ett fullt veckoslut. Kyrkan skulle ha sin årsfest på söndag så det har blivit en del besök vid festområdets grannhus för att städa och sätta i ordning för barnprogrammet. Här nedan syns några dekorationer.


På lördagen hämtade jag en massa påsar vatten som barnen skulle få dricka. I min dumhet öppnade jag bakluckan lite för snabbt och några föll ut på marken. Men de plockades upp och tvättades. Jag har funderat på det här med plast och miljö, men i detta fall vägde barnens hälsa mer. Eftersom det är vanligt att senegaleser skopar upp och dricker vatten ur samma mugg, konstaterade jag att det lätt kunde leda till att 200 barn kommer hem med en sjukdom efter festen. Jag kan inte i detta skede garantera att söndagsskollärarna och barnen håller på en hygienstandard som är annorlunda än de är vana vid.


Söndagen 24 februari hålls det presidentval i landet. Nästan varje kväll kör det en politisk konvoj förbi den asfalterade gatan nära mitt hus och spelar musik eller berättar sitt budskap i högtalare. Sittande president är hemma från Fatick, så han beslöt att besöka staden förra lördagen då jag just kommit med vattnet.  Människor hade gått ut till stora vägen för att ta emot honom. Jag fick lov att köra bakvägen längs sandvägar för att komma fram. Det var karnevalsstämning och det delades ut mössor, skjortor och andra attiraljer med bild på Macky Sall. Bilar körde fram och tillbaka med män som åkte utanpå (se bilden).

Sedan kom bilar med högtalare, bilar täckta med mönstret från Mackys tyg och en stor buss med samma dekoration. Där satt presidenten. Människor sprang längs landsvägen och hurrade. Det var en upprymd stämning, men samtidigt tryggt, där jag stor vid kyrkans kvinnors center. Jag kom att tänka på 1 Tess 4:16-17 där det står att vi ska möta Jesus i rymden... Det har tolkats som ett uppryckande (the rapture), men enligt Tom Wright handlar det snarare om detta: Folket ger sig ut för att möta sin ledare som kommer till dem. Bibeln blir plötsligt så mer levande för mig  här i Senegal.


Söndagen var intensiv. Prästerna ville verkligen börja i tid, men det var färre än hälften av gudstjänstfolket på plats då. De barn som kommit, gick först i en procession till altaret och sedan for vi till gården bredvid där de delades in i tre grupper. De minsta fick vara inomhus och de andra var ute. Det var lite trögt att komma igång, eftersom även söndagsskollärare hade haft problem att hitta transport som kunde komma i tid (bussar går oftast då de är fulla), men då de väl börjat gjorde de ett fint jobb. Jag uppskattade att det rörde sig om 260 barn.


Ett slag blev det kalabalik: Programmet var slut, föräldrar började komma och hämta sina barn och barnen rusade för att få kex som delades ut. Anne Marie räddade situationen med att "trolla fram" en gäng trummande ungdomar och väcka barnens uppmärksamhet med en sånglek och en dansduell. Hennes skolning i Ghana och erfarenhet från klubbverksamhet kom väl till pass. De vuxna tackade också för det fina programmet som hon förberett: Ett gäng barn hade tränat ett drama som de visade upp väldigt modigt för föräldrarna inför offergången i gudstjänsten.

Efter förberedelserna och städandet efter festen var både jag och Anne Marie i behov av ordentlig vila. Vi har tagit ut den på var sitt håll. Igår satsade jag på en henna-tatuering: "redan, men inte ännu". Det handlar om att Jesus redan har kommit med sitt rike, men inte ännu i fullhet. Det finns ännu mycket att göra.



fredag 8 februari 2019

Det händer i Fatickregionen


Sedan jag återvänt från ledigheten har det hänt så mycket. Åtminstone känns det så. På jobbet har vi en intensiv vår framför oss med många pilotbesök och två seminarier. Landet förbereder sig för presidentval. Människor jag känner har dött (fyra sedan årsskiftet).                                Min pappa har varit på besök och reparerat en massa. Mitt avlopp är sönder, men husägaren har lovat fixa det. Vi har vattenavbrott stup i kvarten. Snart instundar ett bröllop och nästa helg är det kyrkans årsfest. Vi har en ny finsk kollega. För någon vecka sedan var det plötsligt tio finländare på plats i staden, men nu har de rest. På något sätt är nog Senegal mer händelserikt än Finland, trots att Finland är stressigare.
Ibland är Fatick väldigt vackert. På bilden katolska kyrkan och en vitluddig himmel.

Under ett pilotförsamlingsbesök konstaterade Latyr Faye (kateket, förskollärare och informationsansvarig) att prästgården i Toucar hade ett träd vars bark har en uppiggande effekt. Då han rensat och strimlat fibrerna trädde han in dem i en flaska. Sedan häller man bara vatten på och dricker. Trevligt att höra att inte all traditionell kunskap går förlorad.

Fatick har fått en pizzeria! 

...och ett luftkonditionerat kafé!

Förra veckan höll Jaakko Löytty en konsert tillsammans med några cellister. Det var en ganska stark kontrast till Nicolas Sarrs musik som spelades först. Båda stilarna har sina fördelar och det var speciellt att sitta och lyssna på Kahden maan kansalainen-låten just där. 

I tisdags diskuterade vi rollfördelning i söndagsskolarbetet i Gandiayes församling. Församlingsrådet var riktigt engagerat och tyckte det behövs fler möten där de får info om sitt ansvar och sitt mandat. En av utvecklingsarbetets nyrenoverade förskolor fungerade som lokal. Barnen hade dekorerat med återanvänt material. Fint!

söndag 20 januari 2019

I Gadiaks kapellförsamling



Den avslutande sången i vårt möte.

Det är ett tag sedan senaste inlägg. Jag har haft semester och kopplat bort totalt innan jag kom tillbaka till jobbet och fick försöka hinna med allt som skulle avslutas. Igår for vi till Gadiak i Ngayokhèmes pilotförsamling. Temat var tionde och givande, eftersom självförsörjning är en av de svåra bitarna i allt församlingsarbete här. Församlingsmedlemmarna ansåg att det var ett mycket viktigt tema. En man förslog att vi skulle göra en insamling för att de andra kapellförsamlingarna också kunde ta del av undervisningen. Nu har vi redan ett system för detta (som iofs fungerar lite si som så) men jag blir alltid lika glad för förslag till åtgärder. Det är vad vårt arbete i pilotförsamlingarna handlar om just nu. Vi vill motivera till egna initiativ.

Medan vi satt och väntade på att folk skulle anlända sjöng vi lite sånger. En av sångerna väckte frågor kring orden tonmaax och a tayil ake. Det senare liknar ordet tayil, som betyder att vara lat (eller trög pga sjukdom eller ålder). Jag förstod inte vad de diskuterade innan jag läste den franska versionen: Gör portarna höga och dörrarna vida för konungen. Serer är inte så enkelt även för alla sererer. Någon standard som t.ex. högsvenska finns inte allmänt utbrett och vissa ord är redan glömda pga språkutveckling och samhällsförändringar. En annan sång fick kommentaren att melodin var tagen från ett sammanhang av omskärelse-ceremonier. Sådant väcker alltid mitt intresse, eftersom det är en nyckel till kulturen. Sången består av korta fraser och man glider neråt i registret på den sista tonen. Texten handlade förövrigt om räddning och att uteslutande följa Jesus.




måndag 17 december 2018

Söndag och helg


Äntligen har det varit tid för en två dagars helg hemma - bara hemma! Församlingsbesök och bröllop brukar betyda långa dagar, men nu blev det andra "bullar"! Jag har ätit couscous, lyssnat på vittnesbörd via youtube, färglagt saker, städat lådor, umgåtts lite här och var med folk. Tränat och vilat. 

Såhär går massage till i Senegal. Skönt då ryggen är spänd.
(Tillstånd har fåtts av både mor och dotter för att använda denna bild)
Dagens predikan gällde Luk 3 och Johannes döparen. Pastor Jean Noël Faye frågade om vi är villiga att gå ut i öknen för att dela med oss av budskapet. Om vi predikar rätt budskap kommer folk. (Det senare väckte många tankar om förväntningar på Guds rike nu och då.) Pastorns fråga känns angelägen. Hur mycket "öken" är vi villiga att gå in i?

Imorgon är det möte med söndagsskollärarna för att diskutera arrangemang inför kyrkans årsfest. En av frågorna gäller hur vi ska placera tält-taken för barnprogrammet och städa upp på den nya gården. 
Be gärna för morgondagens möte och fortsatta arrangemang inför kyrkans årsfest och dess barnprogram.

tisdag 11 december 2018

senaste veckorna i bilder

En ledig dag styrde jag kosan till Foundiougne med mina kompisar. De håller på att bygga en bro över havsarmen och de har kommit mycket längre än jag förväntat mig. Snart kanske den jobbiga färjan är ett minne blott.

"Årligt" besök i Faticks församling. Vi talade om pilotprojekt, söndagsskolan, ansvarsområden och till slut bad vi alla i ring om beskydd för barnen i församlingen.

Vi har återupptagit bibelstudierna i vårt kvarter. Först lyssnar vi på Markusevangeliets audi-version (2 kapitel) och sedan funderar vi vad som berört var och en och hur vi ska tillämpa det under veckan. Veckan därpå berättar vi hur det gick. Konceptet är nytt och obekant för mina vänner, men några orkar komma iaf. Jag har tagit fram adventsljusstaken så vid "testunden" blir det lite finländskt mys.

På självständighetsdagen träffades missionärerna för att fira tillsammans i Dakar.

I lördags var det dags för bröllop i en av Faticks kapellförsamlingar. Kören hade övat länge och gjorde väl ifrån sig. Jag tycker församlingens gudstjänstliv har blivit så mycket bättre. (Tacksägelseämne) 

torsdag 29 november 2018

Grundantaganden

I söndags fick Anne Marie veta att en av våra barnledare är sjuk. Vi for genast på ett besök till regionalsjukhuset. Hen hade haft symptom länge och nu var hen väldigt avmagrad. Mina kolleger konstaterade att det är väldigt viktigt att hjälpa hen också rent ekonomiskt, för sjukhusvistelser är inga billiga saker. Än viktigare är att ledaren arbetar med kyrkans barnarbete, så båda mina arbetskamrater ansåg att vår avdelning hade ett ansvar. Att inte göra det skulle ha inneburit att försumma sina sociala plikter, speciellt som barnledaren är ensam med sin tro i sin familj och by. Det hade varit ett mycket dåligt vittnesbörd om kristet leverne. Så vi funderade på olika möjligheter och den bästa lösningen var en ansökan till kyrkans diakonikassa (där hen givetvis behandlades enligt samma principer som alla andra).

Det råkade sig så att jag skulle till sjukhuset för att träffa en annan person samtidigt som Waly och Anne Marie skulle föra bidraget till barnledaren. Eftersom de andra verkade osäkra om vägen till sjukrummet, gick jag med dem. Som finländare hade jag på något konstigt sätt tänkt att det nu bara gäller att överräcka hjälpen, samt att visa moraliskt stöd med sin närvaro och ett lyssnande öra. Men så fungerar det förstås inte här. Då telefonen ringde just som vi anlänt gick jag ut för att svara. Till min förvåning väntade de på att jag skulle komma tillbaka. Alla stod "officiellt uppställda" (familjemedlemmar är alltid med sina sjuka för att ta hand om dem) och Waly höll ett kort "tal". Sedan gav han ordet till mig, som var fortfarande var helt oförberedd på det draget, och så tog den sjukes storebror ordet för att tacka för gåvan. Pengarna räknades upp inför allas ögon. Så gör man förresten vid offentliga tillställningar för att visa att man uppfyllt sina samhälleliga plikter - inser jag såhär i efterhand.

Det är bara att konstatera att det är tur att Anne Marie och Waly finns här och förstår att sköta det sociala på ett senegalesiskt sätt. Ofta har jag helt missat poängen och kanske fattar den först senare.

Be gärna för barnledaren och hens familj!


söndag 25 november 2018

Post season eller pre season?

Eftersom det är ett tag sedan regntiden, är vägarna nu mer framkomliga igen. Så här ser det ut nära det ställe där jag hämtar dricksvatten.
Idag besökte vi Thiadiaye för ett årligt besök i församlingarna. Det var en speciell känsla att diskutera arbetet med en församling som redan  har vanan inne med pilotprojekt (i diakonin) och som har många erfarenheter. Jag imponerades också av den fina köksträdgården i prästgården. Här finns både mango, banan och papaya.

Sedan ville jag återse Fissel. Jag minns att min lärare i Mbours finska skola, bodde en tid i Fissel med sin man. De hade en katt som hette Tyyne och som var allt annat än stilla. Där fanns också den bredaste baobab jag någonsin sett under mina då 13 år. Den är borta nu. Borta är också skolan bredvid kapellsförsamlingens kyrka. På den tiden var skolan på serer (om jag inte misstar mig) och det var inte enbart en förskola utan även äldre årskurser. Idag är det franska skolsystemet väl utbyggt, men då alltså inte på modersmålet. Det finns i kyrkan ibland en nostalgi efter "fornstora dagar" då arbetet blomstrade och det fanns resurser.  En av orsakerna till blomstringen lär ha varit att kyrkan satsade på arbetet i byarna. Nu är det svårare att få tag på medel för transport och då blir arbetet mer centraliserat i tätbygder. Å andra sidan har kyrkan arbete som syftar till att decentralisera, hitta egna finansiering och fokusera på sådant som kan upprätthållas lokalt. Det får man gärna be för...

Skörden börjar vara bärgad för året. Här en hög jordnötter som så ska bearbetas. 



måndag 19 november 2018

Ska ju inte regna i november!

Det ska inte regna i november efter att den svala perioden redan börjat. Jag har 27 grader inomhus då det är som varmast och sover med filt och öppna fönster (för bara några veckor sedan var här olidligt varmt). Och vad hör jag på morgonen? Ett stilla regn. Kanske kopplat till en vind som uppstått mellan Kanada och Europa? Problemet är att det kan förstöra insamlingen av foder för husdjuren.

Fast själv njöt jag: Min dammiga bil blev ren. Dagen var sval och molning där vi satt i en av Gandiayes kapellförsamlingar, Cangan, och diskuterade Bibelns texter om tionde och givande. På väg hem innan skymningen lyste solen på träden mot en blåmolnig bakrund, just så som jag gillar det. En regnbåde blev synlig över Gandiaye och sedan skiftade molnen i rosa, medan vi körde genom den livliga gamou-trafiken. Gamou är Tidjan-muslimernas pilgrimsfest. Där hade jag missat i planeringen. Visste inte att trafiken skulle vara så pass livlig just då. Hade haft för mig att Magal Touba (mouridiska pilgrimsfesten) var betydligt värre.

Vårt möte var välidgt givande! Varje gång jag är i byarna lär jag mig nya saker om människors sätt att tänka. Kommer inte nu på något på rak arm. Kanske senare. I varje fall deltog alla uppmärksamt i diskussionen. Dagen var också full av typiskt senegalesiska intryck, t.ex. en höna som jagade griskultingar. Barn kom och gick. Vuxna likaså. Emellanåt åkte en moped eller åsnekärra förbi. Mot kvällen återvände en stor grupp kvinnor med sädeslagsfyllda tvättbaljor på huvudet. Männen var ännu kvar på åkrarna då vi körde förbi. De verkade försöka vända jordnötsblasten. Hade varit kul att ta sig en närmare titt, men vi hann inte.

Khamad Ngom, Latyr Faye och Mama Sarr väntar på att börja mötet, medan en åsna åker förbi.
Är det inte vackert!
Byn ligger vid en havsarm, så vi gick för att se på saltbrunnar efter maten.

Man gräver en grop på bottnen och sedan torkar vattnet bort och kvar blir saltet. Längre bort fanns saltåkrar, som är lite större och som det finns gott om i Fatick.



fredag 9 november 2018

Skolåret börjar

I detta land börjar skolorna i oktober så vi skaffade som vanligt material att för ut till våra förskolor. Då vi kom till Konème såg det ut så här.


Det var termiter som passat på att bygga bo under regnperioden. De torra delarna kändes hårda som cement, men innan det torkar går det att göra något åt det hela. Vi var tre kvinnor som turades om att ta bort en del nybyggda delar av stacken.

Det var ett konkret och kul arbetsmoment innan vi körde vidare i den sköna naturen lyssnandes på fågelsång och en herde som spelade senegalesisk flöjt!


Vi hamnade till slut i Toucar där vi diskuterade åtgärder till förbättring av pilotprojektet. Som vanligt var diskussionen givande och det blev några förändringar som eventuellt kan ge bättre resultat. Be gärna för det.

Allt som all var det en angenäm dag. Den extrema värmen är nu äntligen över. Morgnarna blir allt svalare och jag njuter av frukost på verandan.


Senaste söndag var jag på unga vuxna veckoslut. Det var ovanligt många närvarande så alla rymdes inte in i kyrkan i Diouroup.













torsdag 25 oktober 2018

Etik

Det är 34 grader celsius i mitt sovrum och värmen strålar från väggarna. Grannen kokar mat på öppen låga. Jag stänger fönstret som vetter ditåt och överväger: Ska jag slå på luftkonditioneringen eller inte? Idag har jag nämligen deltagit i en konferens om klimatförändring och luftkonditionering är ganska energikrävande. Men jag väljer att slå på den. Lyckligtvis blåser den nu sval luft till skillnad från tidigare under dagen. Mina grannar får försöka stå ut med värmen. Jag kan vila tack vare mina västerländska pengar. Orättvist!

I början av min tid i Senegal lät jag bli lyxen och svettades istället. Jag har blivit lat och bekväm. Visst försöker jag mitt bästa då jag inte har något val, t.ex. på en arbetsresa. Det funkar rätt bra faktiskt, men sedan då jag kommer hem njuter jag av tvättmaskin, kylskåp och dusch. Men om alla gjorde så skulle världens resurser ta slut rätt snabbt. Sedan funderar jag på mina grannar. De får lov att tvätta hela familjens tvätt för hand. Det tar tid och är tungt. Det vore så mycket enklare ifall de tvättade hos mig. Men då antar jag att jag skulle bli tvungen att besluta vem som får tvätta hos mig. En väldigt känslig fråga. Jag misstänker att min egen tid skulle försvinna också. Suck! Att dela med sig är tydligen inte min starka sida. Det är alltid en massa etiska överväganden i det här landet och vore jag Jesus misstänker jag att valet hade varit relativt enkelt. Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Det gör jag helt klart inte.

Fast det finns en tredje synvinkel. Att hjälpa kan också skapa beroenden. Om jag hela tiden ger en av mina kompisar en fördel, vänjer sig denna person med det. Om jag kan fortsätta ge denna fördel, är det inte ett problem (förutom att det kan skapa avundsjuka hos de som inte får fördelen). Om fördelen leder till en möjlighet för min kompis att ta sig vidare på egen hand (t.ex. utbildning) är det inte heller ett problem. Men om det leder till ett osunt beroende av mig, då är det ett problem. Å andra sidan tror jag fortfarande att Jesus skulle dela med sig av sin tvättmaskin och låta bli luftkonditioneringen. Eller sälja maskinen och tvätta för hand? Göra sig av med sin rikedom...

I Finland behöver jag inte fundera på det här. Istället är överflödet och konsumptionen överväldigande... en tid. Och sjävklarheten i det hela gör mig lite irriterad på oss västerlänningar. Vi förstör världens resurser i godan ro, medan senegaleserna får ta konsekvensen av färre regn. Men det  hindrar mig inte från att konsumera så mycket jag bara orkar - eftersom det nu är möjligt och jag inte har någon medmänniska att skämmas inför... Fast tanken på dem där hemma (i Senegal) väcker skammen, om jag tänker på det. Så jag låter bli... ibland.

Här är poängen: Innerst inne vet jag att det är super orättvist. En dag kommer jag antagligen att bli lika dömd för min rikedom som jag dömer slavägare idag. Å andra sidan skulle gemene finländare antagligen be mig chilla lite. Man kan inte göra allt för alla. Man måste dra gränsen någonstan. Jag är nästan varje dag utanför min bekvämlighetszon och för att orka leva här länge, behöver jag en frizon.  Men å andra sidan träffar inte gemene finländare mina grannar varje dag. Så kanske lösningen är att stänga av luftkonditioneringen ibland, betala några skolavgifter till, sopsortera bättre, ge mer till utvecklingsarbete, promenera oftare och köra mindre? Tänja på gränserna för uthålligheten i allmänhet. Small steps.




lördag 20 oktober 2018

Då och nu

I Finland kom jag över några foton som är tagna för ungefär 35-40 år sedan. Jag råkar ha andra gamla bilder också och paralleller till några av dem idag. Urvalet är inte representativt för någon filosofisk idé, utan är helt enkelt vad jag hittat i mina foto-filer. Tydligen handlar allt om hus.

Kabannen i Fatick.

Arbetscentret i Fatick

                                                     Bild från taket på centret i Mbour.

Fördelning av resurser

Här är en link till ett tema som är värt att fundera på.

http://justsomething.co/where-children-sleep-20-powerful-photos-of-kids-bedrooms-from-around-the-world/

söndag 14 oktober 2018

Bayfaal och betyg


Först hör jag dem ur högtalarna. Inget nytt med det. Sedan ser jag dem. 20-30 män i brokiga skjortor, breda läderskärp och rasta står tätt packade i en cirkelformad kö. De lyfter armarna till öronen då de mässar eller halvropar. Då jag hör dem brukar de kännas skråliga, men nu då jag ser dem börjar jag ana hur de eventuellt kunde uppfattar det själva. De är fulla av maskulin tillbedjan och kamratskap där de står under ett tältak vid torgets vägkant. Taxi-chaffeuren nynnar med i den rytmiska melodin medan han kör oss vidare och jag tappar dem ur sikte. Jag gillar att religion är en så vardagligt offentlig företeelse här. Det hade varit spännande att iaktta dem lite till.

Jag är i Dakar för teologernas betygsutdelning. Nu är de alla på praktik i församling eller i kvinnornas förening. Vi kommer att ses oftare, men jag kommer att sakna våra gemensamma stunder på institutet. Nu börjar ett nytt kapitel. Min bön är att de blir väl mottagna och kan finna en plats i sina nya roller.
Vi kom på torsdag kväll och sov på kyrkans center för att hinna i tid på fredag morgon.

Jag fick representera FMS och kände mig rörd för jag gillar skarpt de examinerade. 

Här är de med sina intyg. 

Anne Marie är tillbaka från sin fortbildning. Hon är full med nya idéer, men också trött, eftersom studierna varit intensiva. De första veckorna sov hon hos mig medan hon sökte ett rum, men nu har hon flyttat. Hon var trevligt sällskap.