Abrupt slut på trevlig tillställning

 

Idag var vi på ett trevligt bröllop. Det var roligt att träffa människor som jag inte sett på länge. Det var också trevligt att tala svenska med Anna Tikum och hennes döttrar. Vi var sena i starten och tänkte att vi kanske skulle komma just som ceremonin började. Men det visade sig att den blivit uppskjuten för att ungdomskören skulle hinna hem från skolan (lördag morgnar håller vissa klasser skola här). Så vi var i mycket god tid. Lyckligtvis började vigseln efter någon timme eller så och prästen höll ett av de bättre bröllopspredikningar jag hört här. Paret avgav sina löften, kören sjöng och trummarna var riktigt professionella trots att några av dem var mycket unga och man kunde se hur koncentrerade de var. Svetten lackade på dem. 

Efter kollekten var det dags för nattvardsliturgin. Vid det laget hade jag kramp i magen, så jag gick för att söka upp en toa. En kvinna såg att inte allt stod rätt till, så hon hjälpte mig hitta rätt. Vid det laget var jag svettig, darrig, hjärtat pumpade och andingen var kort. En annan kvinna kom fram och kollade hur det var där jag stod lutad mot en vägg. De såg till att jag fick lägga mig på en säng och hjälpte mig av med sådana kläder som värmde och stamade åt. De var  vänligt hjälpsamma! Sedan hämtade de Anna som hämtade bilen. Vid det laget hade jag fått i mig lite kallt vatten och svetten hade minskat. Under den luftkonditionerade hemresan minskade kramperna gradvis och framme i Fatick hade alla symptom helt försvunnit. Det måste alltså ha varit värmeslag så som kvinnorna sade. Det var första gången jag minns att det skulle ha hänt mig. Nåja, det finns en första gång för allt. Tack Gud att det inte var värre än så! Och tack till kvinnorna som hjälpte mig och till Anna som körde!

IS och Bibeln

För några år sedan läste jag en bok om IS soldater och det slog mig hur ivriga de var att döda de som inte trodde "rätt". Jag förstod inte logiken. Borde man inte snarare låta dem leva så att de skulle ha en möjlighet att hitta den "rätta tron" istället? Sedan var det någon som förklarade det för mig: En person som vägrar tro kommer bara att göra mer och mer ont. Då är det bättre att de dör snabbt så att inte helvetet blir lika eländigt för en som om man hade haft tid att synda ännu mer. Tja, logiken blev förstås mer tydlig, men så handlar det ju om en organisation som IS och inte om vanliga människor. Själv föredrar jag min religions version:

Hesekiel 33:11
Sva­ra dem: Så sant jag le­ver, säger Her­ren Gud, jag öns­kar in­te den gudlöses död. Jag vill att han upphör med si­na gärning­ar och får le­va.

En fd. terrorist berättade en gång varför han inte längre är det: Han hamnade i fängelse med sina terroristkompisar och konstaterade att om dessa människor var de som skulle leda det goda himmelska samhället, så föredrog han att inte vara med dem. Så kan det lätt gå mellan människor. Hesekiel talar också om att vi behöver nya hjärtan. Allihopa.

Tavla

Ibland är det bara så jätte vackert här.

Amerikabesök

Förra veckan fick jag tillbringa en dag med en grupp unga amerikaner och senegaleser. Kyrkans ungdomsorganisation har ett utbytesprogram med en av de amerikanska lutheranernas synod. Med i gruppen var en av våra två första praktikanter i Fatick, Julie Gerrish. Det var såå roligt att träffas!

Gruppens program för dagen var ett besök i Thiadiaye i en av våra pastorers trädgårsprojekt. Det var en behaglig upplevelse för oss. Vi fick också höra om relationen mellan muslimer och kristna i Senegal. Vi har mycket bra relationer mellan religionerna här, ifall någon råkat missa det hittils.

Pierre Thiao från ungdomsorganisationen var en av ledarna för resan. Många av de unga vuxna som besökt USA var med på resan. Det är inte så många senegaleser som kan kommunicera på engelska, men i den här gruppen fanns det många som kunde det.

På hemresan märkte jag att himlen såg lovande ut och under natten kom det första riktiga regnet sedan det regnat för en månad sedan. Be gärna att regnen ska vara tillräckligt rikliga så att inte åkrarna torkar ytterligare en gång.

Sammelsurium av april 2019

Månaden började med missionärsmöte i Zanzibar, som var så mycket grönare än Senegal. På vägen såg vi Kilimanjaro som jag hört så mycket om. Jag förundrades också över staden Abidjan där vi mellanlandade. Det är en stor (!) stad. 

På Zanzibar hade vi givande möten med kolleger från Etiopien och Tanzania. En dag gjorde vi en utflykt till Stonetown och tog bl.a. del av stadens historia. Här en bild från ett rum där 70 slavar hölls. Slavhandeln i väst och i öst hade både likheter och skillnader. 

Tillbaka i Senegal var det dags för vår andra auskultering med förskollärarna. Mycket givande!

Jag fick också veta att Senegal har infört att de första klasserna av grundskolan ska hållas på lokala majoritetsspråk. Jag är helt otroligt glad för det!

Sedan gällde det att skynda sig med förberedelserna för ett seminarium i konfirmationsundervisning. Vi jobbade med att använda den bok kyrkan har tagit fram och som var förvånansvärt okänd för de flesta, trots att vi berättat om den i varje församling vi besökt (dvs alla 13). Ungefär hälften var nya och hälften gamla lärare. Det gällde att försöka hitta något nytt åt alla. Vi hann lyckligtvis öva på ett enkelt drama. Här ser vi Johannes döparen, en nydöpt Jesus med Anden på sin axel och Guds röst som säger att vi ska lyssna till Jesus.

Genast efter seminariet var det dags för påskfirande. Anne Marie hade bjudit mig hem till sin by. Traditioner är olika: Gudstjänsten hölls med glitter och adventsljusstake på altaret (ingendera uppfattas av senegaleserna som juliga), en pytteliten mus som skuttade över mittgången i kyrkan, en svala som flög runt i taket, en ungdomskör som sjöng medryckande genom den tre timmar långa nattgudstjänsten och som avslutade med trummor och dans då uppståndelsefesten var över. Det blev en hel del kockande av fest-godsaker både före och efter tillställningen.

Idag har gått i jobbets tecken med dataskolning och bokföring. Innan jag kunde stansa fast kvittona var jag tvungen att reparera min häftapparat som gått sönder. Lyckligtvis har jag fått lära mig av senegaleserna hur man gör hål i plast.

Jag är tacksam till Gud för att allt gått så bra. Vi har ett nytt seminarium på kommande, så be gärna för det, dess förberedelser och för beskydd för de som ska resa hit samt för deras familjer.

Ska ju inte regna i november!

Det ska inte regna i november efter att den svala perioden redan börjat. Jag har 27 grader inomhus då det är som varmast och sover med filt och öppna fönster (för bara några veckor sedan var här olidligt varmt). Och vad hör jag på morgonen? Ett stilla regn. Kanske kopplat till en vind som uppstått mellan Kanada och Europa? Problemet är att det kan förstöra insamlingen av foder för husdjuren.

Fast själv njöt jag: Min dammiga bil blev ren. Dagen var sval och molning där vi satt i en av Gandiayes kapellförsamlingar, Cangan, och diskuterade Bibelns texter om tionde och givande. På väg hem innan skymningen lyste solen på träden mot en blåmolnig bakrund, just så som jag gillar det. En regnbåde blev synlig över Gandiaye och sedan skiftade molnen i rosa, medan vi körde genom den livliga gamou-trafiken. Gamou är Tidjan-muslimernas pilgrimsfest. Där hade jag missat i planeringen. Visste inte att trafiken skulle vara så pass livlig just då. Hade haft för mig att Magal Touba (mouridiska pilgrimsfesten) var betydligt värre.

Vårt möte var välidgt givande! Varje gång jag är i byarna lär jag mig nya saker om människors sätt att tänka. Kommer inte nu på något på rak arm. Kanske senare. I varje fall deltog alla uppmärksamt i diskussionen. Dagen var också full av typiskt senegalesiska intryck, t.ex. en höna som jagade griskultingar. Barn kom och gick. Vuxna likaså. Emellanåt åkte en moped eller åsnekärra förbi. Mot kvällen återvände en stor grupp kvinnor med sädeslagsfyllda tvättbaljor på huvudet. Männen var ännu kvar på åkrarna då vi körde förbi. De verkade försöka vända jordnötsblasten. Hade varit kul att ta sig en närmare titt, men vi hann inte.

Khamad Ngom, Latyr Faye och Mama Sarr väntar på att börja mötet, medan en åsna åker förbi.

Är det inte vackert!

Byn ligger vid en havsarm, så vi gick för att se på saltbrunnar efter maten.

Man gräver en grop på bottnen och sedan torkar vattnet bort och kvar blir saltet. Längre bort fanns saltåkrar, som är lite större och som det finns gott om i Fatick.

o Yaal oxe

Serer är ett spännande språk och jag har gjort några upptäckter nyligen...

yaal = trösta
o Yaal oxe= Herre (neutrum, dvs både för kvinnor och män. Används för den som har ansvar i ett hushåll, för den som äger en sak eller en egenskap. En vis person kallas t.ex. o yaal yiif)
o yaayaal oxe=tröstaren

Eventuellt kan det förklara varför namnet "Herre" för Gud varit förknippat med tröst för mig. Hade jag faktiskt lärt mig serer i Fatick som barn? Eller har wolofen en liknande koppling mellan tröst och Herre? Det kan förstås vara kopplat till Jesu exempel också, om att ledaren ska vara de andras tjänare.

Ett annat intressant fenomen är

o yar ole=käppen (spöt)
fa yar fee= uppfostran
yaru= vara artig/väluppfostrad
yar= fostra

Jag tror hebreiskan har lite liknande sätt att uttrycka det här med fostran... Mitt råd till dagens människor: Ta käppen i symbolisk bemärkelse. Annars motverkar du snarare artighet.

Jag gillar baobaber.

Häromdagen föll en liten gecko in i min nystädade bil. Den slank in under bänken och var försvunnen. Nästa dag luktade bilen as. Värmen hade tydligen gjort sitt. Jag hoppas den mumifieras snabbt så att det inte luktar i all oändlighet.

En kväll i ramadan

Den varma eftermiddagen börjar svalna och stadens gator börjar tömmas. Det var ännu en sak som behövde göras innan den långa dagen är slut, så jag styr kosan till utkanten av staden. Nu är det definitivt lugnt överallt. Alla väntar på ögonblicket då man äntligen får släcka törsten. Jag hade lite glömt att man ju bryter fastan i skymningen, men väl hos min kompis njuter jag av stämningen: alla är tillsammans, det är lugnt, ännu en dag har avlagts, nu kan man med gott samvete avnjuta kaffe och dadlar mm. Min kompis familj bryter fastan på en matta på gården. Det känns som en picknick för hela familjen. I Senegal är alla välkomna! Jag är välkommen. Jag hör till.

Efter det vänliga småpratet och de första munsbitarna börjar en efter en söka sig till kranen för tvätt inför bönen. De turas om att be på mattan inomhus. Till och med minstingen som just lärt sig gå vill vara med på ett hörn. Pappan och barnen är muslimer. Mamma är kanske inte. Hon går inte längre i kyrkan. Hon fastar inte men är glad att flickorna lärt sig be. Det är en andäktig stund vi delar. Sedan framför jag mitt ärende och kör hem.

Några veckor senare är torgdagen mycket aktiv. Det säljs fina kläder överallt. Dagarna före korite (fasteavslutningen i Senegal) är alla sysselsatta med förberedelser. Hår ska flätas, mat och kläder skaffas. Skräddarna jobbar för fullt. En kille försöker sälja mig en vacker höna utanför banken. Butiker stänger. Sedan undrar alla: ”Hur är det med månen? Fastar vi imorgon eller har vi fest?”

Dansen…

I skolan hade vi ibland dans på programmet. Pardans. Jag gillade det inte riktigt. Kunde aldrig lära mig att följa. Förstod inte varför jag måste följa bara för att jag var flicka. Så det var aldrig min grej. Det finns en hel massa andra sätt att röra på kroppen. Folkdans var kul med hoppsteg och sådant. Tror jag gillade koreografi. Sedan blev jag äldre. Mina kompisar började gifta sig och på deras bröllop hände det att jag dansade pardans med personer som verkligen visste vad de gjorde. Plötsligt var det inte vidare svårt att följa!

Det slår mig att det är lite som en liknelse för livet med Gud. Jag känner inte att jag är vidare bra på att lita på och att lyssna in Guds ledning i min vardag. Men Gud måste vara den bästa dansaren i existens! Det betyder att det ju i princip måste vara relativt enkelt att följa honom i dansen. Vilken lättnad! Visst krävs det kanske lite träning i form av att hålla upp en grundkondition och kanske träna koordination lite (jag hade trots allt utvecklat min koordination sedan skoltiden), men för en vanlig hyfsad ”dans” med Gud kanske det inte krävs så värst mycket. Att vara expert på dans kräver däremot mycket jobb (vilket folk som sett dansprogram på TV antagligen känner väl igen). Frågan är om jag nöjer mig med att vara hyfsad, eller om det inte skulle vara så mycket bättre för mig och hela min omgivning om jag vore expert på dansen med Gud… Jag antar att det kunde förändra många liv.

Här är en länk till en person som utmanar och inspirerar mig: Katie Majors

Samtal på vägen

Vi ska träffa alla församlingar en gång under året. Linguère är först i tur under 2018. Den ligger långt in i… inlandet. Den är liten – bara några familjer – och fulani*. I våra diskussioner i byrån, konstaterade Anne Marie, Waly och jag att deras församling inte kan ha samma slags program som i pilotförsamlingarna. Strukturen i församlingen är annorlunda och de är för avlägsna för att regelbundna besök skulle vara det mest effektiva arbetssättet. Vi funderade på att hålla intensivutbildningar istället. Det skulle vi diskutera med dem. Jag började genast fundera att vi lika bra kan utbilda hela församlingen på en gång så att alla kan leda…

Resan var lång (knappa fyra timmar). För att ha något intressant att göra satte jag igång en audio version av NT på serer (bra för att lära sig serer och höra Guds Ord) . Vi hade kul medan vi försökte lista ut vem av våra bekanta som läste vilka partier. Vår kyrka har antagligen världens bästa serer-läsare.** Allt emellanåt stannade jag filen för att diskutera något vi kom att tänka på, t.ex. att vänstra handen inte ska veta att den högra hjälper. Vad betyder det i en serer-kontext? Det visade sig vara helt applikabelt, förutom under vissa ceremonier. Det fick mig att inse ännu mer, att ceremonierna faktiskt har en officiell funktion av socialstöd i lika grad formell som vår FPA, om än inte på samma sätt. Eller: Varför skulle lärjungarna inte gå till andra än judarna då de första gången gav sig ut två och två? Och hur kan Jesus vara Davids son om han är det bara på fädernet? Är Lukas släktförteckning en lista över Marias släkt? Bland serererna är kunglighet ärftligt  enbart på mödernet och adoption räknas inte riktigt.

Jag älskar naturen på vägen mellan Fatick och Linguère. Träden är vackra och landskapet är ställvis kuperat. I år var vägarna i gott skick, sante Yalla!*** Halvvägs kör man genom Touba, Senegalesernas egna heliga stad (eller egentligen bara för ett av de fyra muslimska brödraskapen).  Moskén i centrum växer hela tiden och det lär vara så att familjer sätter ut mat på gatan, så att folk inte behöver gå hungriga. Efter Touba började jag märka hyddor som inte hade den vanliga fyrkantiga formen utan antagligen var hexagoner. Vi talade serer, så när Anne Marie sade: ”Nu har de hus” trodde jag att jag missförstått. Vem har hus? Sedan tog det ett tag innan hon fick mig att fatta att hon talade om fulanerna. De brukade inte bo i hus eftersom de traditionellt följt med boskapen.

* den andra största etniska gruppen i Senegal

**Inte för att de skulle vara de mest suveräna läsare, utan för att missionen satsat på alfabetisering och kyrkans folk har serer som modersmål.

***Wolof för  ”Tack Gud!”

Vad gläder mig i arbetet?

Häromveckan fick vi ett formulär att fylla i av kyrkans nya ledare. En av frågorna gällde vad som ger oss glädje i arbetet. Jag har fått frågan förut, men den här gången svarade jag inte de vanliga sakerna – aktiviteter och relationer. Det som är mest givande är de gånger jag märker att Gud har jobbat eller att den Heliga Anden berör människor.

Mame Coumba Faye, Marie Faye, Ibou Diouf, Michel Faye.

Våra senaste besök i pilotförsamlingarna har varit sådana tillfällen. Till vårt pilotprogram hör att hålla bibelstudier kring teman från barnarbetet. Den första egentliga lektionen handlar om barns betydelse i Riket (dvs där som Gud tillåts bestämma). Vi börjar med Jesus som välsignar barnen. Sedan identifierar han sig med dem och varnar för att förleda dem. Vi citerar ordspråk om vikten av undervisning samt en psalm om att nya generationer berättar om vad Gud gjort. Bibelställena varvas med frågor och tillsammans listar vi ut vad det innebär för oss i praktiken. Exempel från våra liv och de nya frågor som väcks är en viktig del av undervisningen.

I Ngayokhème märkte vi hur diskussionen berörde. Det som gjorde mest intryck på mig i Gandiaye var pastorns vishet. Både jag och Anne Marie gjorde anteckningar för att inte glömma vad han sade. Diskussionen styrde bl.a. in på hur vårt beteende mot barn påverkar dem. Negativa ord kan vara att förleda barn. Flera gånger har jag tänkt att liknande undervisning vore så viktig här, och det kändes som nåd att höra den. Och Anne Marie gav många väldigt bra exempel.

Gandiayes besök började med gudstjänst. Vid predikan steg hälften av församlingen upp och gick ut. De skulle gå i söndagskola. Barnen är egentligen inte framtidens kyrka. De är dagens kyrka. Ger vi dem den plats som hör dem till? På vems villkor hålls våra samlingar? Hur låter vi barn komma till Jesus i våra församlingar?

Målet

Jag älskar budskapet i den här serien av videon!
Här är visionen och målet.

Bröllop, barnvälsignelse och blindtarm

Det är så annorlunda i Norden! Här finns möjligheter, frihet, starka naturupplevelser, familjen, svenskspråkiga vänner i stor mängd (tack att ni finns!) överflöd, hög levnadsstandard,  anonymitet, torr svalka, finlandssvenskt perspektiv på gott och på ont...

Det är bra för den som vill koppla om helt. Mina senaste dagar har varit uppslukade av en blindtarms operation. Den kom överraskande (gör det kanske alltid?) och gick förvånande lätt. Men det krävde en viss mental och fysisk omställning. Är tacksam att ha tillgång till finsk hälsovård! Tack alla skattebetalare!

Parallellt med detta är alla mina härliga människor som jag får återse. Bröllop, barnvälsignelse och vänners barn att träffa första gången. Och syskonbarn. Det är väldigt rörande vilket får mig att känna mig som Maria: begrundande i mitt hjärta.

Övergången mellan kulturer gick lätt den här gången. Kanske för att livet är mer stabilt efter tre år.

Faticks värme...

En månad i Dakar är avslutad. Det var skönt att frysa lite och undervisa trevliga studerande i pedagogik och ungdomsarbete. Verkligen givande och något jag trivts med ypperligt. Idag avslutade vi med att göra en familjegudstjänst, vilket ingen av de studerande varit med om förr (om man inte räknar att en av dem hört en predikan för barn).

Här är några intryck från månaden:

Gabriel Bakhoum och Diene Sarr gör kreativt arbete medan de andra är ute på spårning. Anne Marie Dione satsade mycket på konkreta undervisningsövningar (viktigt!) medan jag gärna ville ha med mycket pyssel, diskussion och lek som alternativ till föreläsningsundervisning. 

Jag hade tänkt mig ett kollage, men det här fungerar ju också bra! Det handlar om fem delar av det kristna livet.

Anne Marie, söndagsskol- och skrifskolansvarig, sitter bredvid Mame Coumba Faye (längst till höger), diakoniansvarig, under kyrkans synod i Fatick. Båda studerade i föregående teolog-skolningsprogram i Yeumbel. 

Efter synoden hade vi fått med oss en förkylning och eftersom vi alla åt ur samma fat var det inte många näsor som undgick snytningar. Att det dessutom var svalt i Dakar bidrog kanske till att det tog ca två veckor att bli frisk. Här sitter jag i solen, eftersom det blev för kallt att ta en middagsvila inomhus. Annars undviker jag solsken så långt det är möjligt.

Yeumbel är också en ny kapellförsamling till Dakars församling. Anne Maries man är präst där. På kvällarna passade hon på att brodera gudstjänst-textilier här  på basen av en kristussymbol tecknad av vår elev Diamane Sene. Vi hade många trevliga samkväm och en del sport.

 

Kvinnan och solnedgången: En barndomskompis återvände för första gången på 25 år till landet och den strand vars solnedgångar vi tittat på många gånger i Ngaparou. Det var en känsloladdad stund under en fin helg tillsammans. Vilket privilegium!

På vägen hem insåg jag att jag nått en milstolpe. Livet i Finland känns avlägset. Tidigare var det i rätt så färskt minne och jag kände att det var en viktig del av mitt liv. Klart att Finland fortfarande är den största biten av mig, men jag har nått ett skede där mitt senegalesiska liv är mer konkret och jag har lite svårt att minnas vad en finsk vardag innebär. Jag tror jag skulle ha lite anpassningssvårigheter, om än rätt så kortsiktigt än så länge. Det känns lyxigt att vara hemma i Fatick just nu med vänner och grannar.

”Under 40 dagar och nätter – vilken kärlek! Kristus var nådig mot oss. ” sjöng vi i kyrkan.

I förrgår klädde senegalesiska barn ut sig för Mardi Gras – fastlagstisdag. Arbetscentret och församlingen i Fatick inledde fastetiden med en gudstjänst under onsdagsförmiddagen. Jag blev starkt berörd av sången, liturgin och budskapet om att omvända sig och göra bättring. Vilket privilegium!

Tack för alla julhälsningar och paket!

Jag vill passa på att tacka för kort, brev, paket och tidningar ni har skickat mig! De har kommit lite i taget och paketen kom efter jul. Posten är rätt så långsam här, men det är alltid trevligt att få något och det förgyller min dag, när det än kommer.

Anna-Lena

Vilket privilegium!

För några veckor sedan hade jag en riktigt dålig dag: Hade en massa ogjort jobb, sociala plikter, problem med bankomater och insåg plötsligt att jag befann mig på golvet efter att min "nya" stol gått sönder.

En av mina "plikter" den dagen var att gå på en namngivningsceremoni. Stressad gav jag mig iväg, men man "kan bara inte" ha riktigt bråttom i Senegal, så takten trappades av under vägen. Väl framme insåg jag att det nu var "the real deal" på gång. Här dansade och trummade serer-kulturens proffs och inflytelserika kvinnor. En griotte underhöll oss med något som jag tolkade som socialt spex, även om min bänkgranne svarade nekande då jag frågade.

Förstås blev jag tvingad att dansa, trots att jag verkligen kände mig som en anka på balett (även om balett är så långt från serer dans man nog kan komma). Men det var en så fantastisk möjlighet att iaktta kulturens rikedom och jag kände mig varmt välkomnad. (Om vi bara kunde lära oss att ha den inställningen till utlänningar i Finland!) Det märktes förstås att det fanns en hel massa jag inte förstod, men jag frågade allt emellanåt.

Plötsligt kom det in en man med en talande trumma (en som ändrar ton beroende av den spänning som uppstår i remmar då trumman knips åt i armhålan...) Trummaren kungjorde förstagångsmammans ankomst. Hon hade rikligt med smink och fantastisk klänning, som hade passat på självständighetsbalen. Kvinnor bredde ut vackra tyg framför hennes fötter. Trummaren själv verkade samtidigt nonchalant och uppmärksam och... Det märktes att han kunde sin sak, hade fått otrolig rutin i det (kanske t.o.m. för mycket) och visste precis när han skulle  dra en trumvirvel för att hänga med i det sociala spel som utspelade sig framför oss. Bland annat börjar griotter lovorda någon tills personen tycker de har prisat dem tillräckligt och skänker dem en sedel för att det inte ska bli för pinsamt. Lyckligtvis förstod de att inte lovprisa mig flera gånger, för pengarna tog slut.

Den dagen blev en fin dag. Jag var stolt över den rika senegalesiska kulturen och så tacksam att kunna få ta del av den, även om det antagligen alltid kommer att vara ett skrap på ytan för mig som västerlänning. Det finns så otroliga djup här, som vi inte har en endaste blekblå aning om i Finland. Världen är så stor och så full av skatter!

södra Finland turné del 2

...med lite sverige-krydda. Man kunde sammanfatta det med smakbitar från kulturens flutna tider och mer modern nostalgi.

Tomte eller? Medeltid i Nyköping.

Skeppsgravar i Sverige från bronsåldern?

Medeltida marknad i Kokkola!

Bilden representerar församlingsbesök. Härlig bubbla!

Finland har vackert ljus under tidiga höstkvällar. Bilden står
 för finska natur och besök hos kompisar.

Jag hann besöka Hagelstamska skolan, stan och tidigare kolleger. 

Veckoslutsintryck ur vardagslivet

Vad gör två missionärer en lördagskväll? Jo, det händer att det blir hennatatuering. Jag lärde mig att inte olja in huden innan, utan snarare att använda hårtork för att värma upp geggan (förutsatt att den hålls rätt så blöt).

Rikligt med färg som fönats fastnar bra i huden.

Oljad hand utom i kanterna.

Men det var förra helgen. Idag var jag tillbaka i Gandiaye, och det var kul att se sina "gamla" konfirmander! Vi hade diskuterat att göra en familjemässa, men hann inte träffas innan. I telefon lyckades jag inte höra vad de andra sade. Församlingen i Gandiaye börjar ofta mässan före utsatt tid, så för att förenkla det hela blev det bara predikan på vår lott. Men oj vad de skötte resten bra själva! Ungdomarna läste texterna, en barnkör ledd av ett barn (!) skötte musiken, prästen välsignade barnen och det var härliga tider med trummorna. Jag och Anne Marie predikade med lite teatraliska illustrationer och föremål, vilket gick hem både hos vuxna och åtminstone de äldre barnen. Det blev lite fniss då jag trampade sönder en folieinpackad låda och efter fottvagning (förlåtelsesymbol) fick foten torkad av lådans "ägare". Men om jag inte minns fel blev det applåder då syndaren och förlåtaren skakade hand. 

Under matpausen underhöll barnen sig själva. 

Efter gudstjänsten tog vi en diskussionsstund med barn och ungdomar. Vi värmde upp med "När det stormar" och gester. Som vanligt skrattade alla hjärtligt åt den lilla och den stora stormen. Sedan blev det en ta-fatt variant i solen, som fick gårdens grisar att skrikande fly bort från horden av barn. De förstod förstås inte vad som pågick och för att vara ärlig var det några många av de yngre barnen som trots sin entusiasm inte riktigt fattade idén heller :) Men vi fick bra med svar på våra frågor efter lekarna, vilket var hela poängen med uppvärmningen.

Matpaus i skuggan.

Med de vuxna satt vi länge och diskuterade. De blev väldigt ivriga och  behövde visst lufta en del känslor, för det blev en rätt så högljudd kakafoni, trots att alla verkade vara överens. Det var ett bra samtal och jag slogs igen av hur vänliga senegaleser kan vara. 

Trots att vi satt i skuggan under träden hade jag på något vis lyckats bränna mig ordentligt, vilket jag märkte först då jag kommit hem. Jag hann inte skriva rent rapporten från mötet, men det var en bra dag.

Saknad

För någon månad sedan satt jag och försökte rensa plånboken från onödiga kvitton. Det fanns en hel del från min sommarvistelse i Finland. Jag läste för att kolla om där fanns något jag behövde behålla. Plötsligt blev mitt finlandsliv så helt konkret: Hur lätt det är att göra vissa saker där hemma. Hur jag träffat än den ena än den andra personen. Hur många möjligheter det erbjuds. Hur jag njutit av att göra saker från insidan av kulturen dvs att faktiskt i allmänhet kunna förstå vad som ligger bakom en medmänniskas ord och beteenden, samt vad mitt eget agerande signalerar åt andra. Inte bara göra beslut baserade på relativt vaga gissningar. Och saknaden drabbade mig med en intensitet som fick ögonen att tåras.

Jag har erfarit den saknaden förut. Då har det gällt Senegal. Allt det där som ni rätt-igenom-finnar aldrig riktigt kan förstå. Och den där känslan av att förlora möjligheten att vara en bit av sig själv. Men också minnet av hur det kändes. Hur fint det var och värdefullt för mig. Saknad är bitterljuvt och vackert. Därför att den visar mig att jag har levt ett rikt liv. Jag har fått erfara så mycket. Det finns en glädje och kärlek i känslan. För att få erfara någonting annat måste jag för en tid ge avkall på något jag haft. Allt ryms inte i mig på en gång. Gud är stor.