Kulturskillnader

De intar position. En ställer sig tätt mot väggen och lyfter sitt vapen innan de båda siktar mot mig och avfyrar sina leksaksgevär. De är gulliga och välmenta: Kommer lydigt fram, svarar artigt på frågor och låter sina vapen fotograferas då jag frågar om jag får det. Leksakerna har det fått som gåva i skolan, om jag förstått rätt.

I Finland lär man barn att man aldrig siktar på människor ens på lek. Eller...  åtminstone lär vissa vuxna det. Jag minns hur förbryllad jag var i skolan då vi förbjöds leka att vi sköt varandra. Våld överhuvudtaget var något man tog hårdare på än jag var van med från mitt första hemland (läs Senegal). Det var inte sällan jag kläckte ur mig saker som: "Jag ska döda dig" och det föll sannerligen inte i god jord hos österbottniska lärare. Här är det däremot normalt. Inte konstigt att jag hade rykte om mig att vara våldsam både verbalt och fysiskt. Å andra sidan lär sig senegalesiska barn att vara artiga på ett sätt man verkligen inte är i Finland. Gränserna går helt enkelt på olika ställen. Våld är t.ex. också betydligt mindre tabu i Amerika än i Norden. 

En annan intressant grej handlar om hur man talar. Då en kollega blev tvungen att återvända till sitt hemland lite bryskt tänkte jag att det kunde vara roligt att ge hen en lista på kraftuttryck på wolof. Kanske inte direkt svordomar, men sådant man säger då saker inte går som man önskat. Det visade sig att det inte finns sådana ord. I Senegal är det lite tabu att visa ilska eller frustration. Däremot finns det en hel myriad förbannelser och färgstarka förolämpningar att ta till. Av någon orsak är det inte lika allvarligt, även om man ska vara väldigt noga med när man använder dem. 😄 I Finland har vi t-skjortor med "kiroileva siili" och bekanta lärarkolleger har konstaterat att det är svårt att hitta finska filmer där man inte svär som borstbindare.

Wolof

Det har blivit en hel del wolof den senaste tiden. Saint Louis är inte ett serere-område och idag avslutade Waly och jag en genomläsning av söndagsskolbokens wolof översättning. Jag kan egentligen inte göra så mycket på den språkliga sidan, men det finns mycket att göra med layout och konsekventa tillämpningar.

Stavning är en klurig bit, eftersom det här med att läsa på eget språk är ganska nytt i landet. Serer är väldigt fonetiskt och har influerats av att vår kyrka och FMS jobbat så mycket med litteratur. Wolof stavning känns i jämförelse som vilda västern för mig. Det är nästan omöjligt att hitta ett konsekvent sätt att skriva. Inte minst för att standarden utvecklas. Den vecka jag studerade wolof i Dakar höll sig läraren inte till något specifikt stavningssätt och fonetiken influeras av franskans varierande stavning av vokaler. Då är det alltid bra att ta till Bibeln. På wolof innebär det än så länge Nya testamentet (det som Waly Thiao håller upp på fotot). Då vi stöter på stavningsproblem (t.ex. hur David ska skrivas) funderar jag först ut var i NT det ordet kunde hittas, söker upp den exakta versen på nätet och tittar sedan i Bibeln. Tyvärr går det inte att sätta ner tid på det för precis alla ord, så vi får nog lov att anlita vår expert igen för en sista genomgång. Hoppas hon kan sin stavning!

På veckoslutet for jag till Mbour och träffade mina senegalesiska släktingar. Flera av dem talar mest wolof så det blir att kommunicera med wolof, speciellt med barnen, om de mest grundläggande grejerna och försöka lappa med franska som de kan bättre nu än för fem år sedan. Efter två dagar med läsning av text på wolof kändes det som om fraserna flöt bättre. På väg till Mbour verkade det som om landslaget i fotboll skulle åka genom Fatick, för ungdomar med flaggor hade samlats på landsvägen och en konvoj fina bilar körde förbi mig. Väl hemma igen möttes jag av målade lyktstolpar. Det är faktiskt rätt så snyggt. Fotbollen förenar!

Åt vilket håll borstar du brödsmulorna?

Då jag som barn nyss hade flyttat till Finland satt jag hemma hos en klasskamrat. Hennes föräldrar ställde mig plötsligt till svars. Jag hade borstat ner brödsmulor från bordet. Ingen hade någonsin sagt något om det förut och jag hade inte ens tänkt på att smulorna hamnade på golvet. Det var sannerligen förvirrande. Min kompis föräldrar fick mig att fundera på vem som skulle sopa upp smulorna. I Senegal hade det alltid varit Fatou som gjorde det, men i Finland var det förstås en annan sak. Sedan dess har jag alltid borstat smulorna i en liten hög uppe på bordet och ofta satt det in skräpkorgen efteråt - tills nu.

Nu har jag börjat borsta smulorna på golvet igen. Golvet sopas nämligen ofta, då dammet faller snabbt. Golvet är inte heller en plats jag kommer i kontakt med så värst mycket längre. Brödsmulor på golvet har inte samma praktiska konsekvenser i Fatick som i Finland. Och i ett senegalesiskt hem är det ännu mindre relevant. Vanligen har man ingen roskis inom synhåll. Man sitter mest ute på gården. Om man tappar mat sopas det upp efter måltiden och slänger man ett papper sopas det också upp ur sanden allra senast nästa morgon. Så det finns egentligen ingen orsak att lära barn att slänga skräp i skräpkorgen. Följden är att alla slänger sitt skräp (t.ex. plastpåsar för dricksvatten under en begravning) varhelst de råkar befinna sig på stan eller hemma eller på vägen. Förr var det inte heller något problem, eftersom nästan allt var ekologiskt nedbrytbart. Det åts ofta upp av djur. Men idag är det ju ett gissel.

Post season eller pre season?

Eftersom det är ett tag sedan regntiden, är vägarna nu mer framkomliga igen. Så här ser det ut nära det ställe där jag hämtar dricksvatten.

Idag besökte vi Thiadiaye för ett årligt besök i församlingarna. Det var en speciell känsla att diskutera arbetet med en församling som redan  har vanan inne med pilotprojekt (i diakonin) och som har många erfarenheter. Jag imponerades också av den fina köksträdgården i prästgården. Här finns både mango, banan och papaya.

Sedan ville jag återse Fissel. Jag minns att min lärare i Mbours finska skola, bodde en tid i Fissel med sin man. De hade en katt som hette Tyyne och som var allt annat än stilla. Där fanns också den bredaste baobab jag någonsin sett under mina då 13 år. Den är borta nu. Borta är också skolan bredvid kapellsförsamlingens kyrka. På den tiden var skolan på serer (om jag inte misstar mig) och det var inte enbart en förskola utan även äldre årskurser. Idag är det franska skolsystemet väl utbyggt, men då alltså inte på modersmålet. Det finns i kyrkan ibland en nostalgi efter "fornstora dagar" då arbetet blomstrade och det fanns resurser.  En av orsakerna till blomstringen lär ha varit att kyrkan satsade på arbetet i byarna. Nu är det svårare att få tag på medel för transport och då blir arbetet mer centraliserat i tätbygder. Å andra sidan har kyrkan arbete som syftar till att decentralisera, hitta egna finansiering och fokusera på sådant som kan upprätthållas lokalt. Det får man gärna be för...

Skörden börjar vara bärgad för året. Här en hög jordnötter som så ska bearbetas. 

Då och nu

I Finland kom jag över några foton som är tagna för ungefär 35-40 år sedan. Jag råkar ha andra gamla bilder också och paralleller till några av dem idag. Urvalet är inte representativt för någon filosofisk idé, utan är helt enkelt vad jag hittat i mina foto-filer. Tydligen handlar allt om hus.

Kabannen i Fatick.

Arbetscentret i Fatick

                                                     Bild från taket på centret i Mbour.

o Yaal oxe

Serer är ett spännande språk och jag har gjort några upptäckter nyligen...

yaal = trösta
o Yaal oxe= Herre (neutrum, dvs både för kvinnor och män. Används för den som har ansvar i ett hushåll, för den som äger en sak eller en egenskap. En vis person kallas t.ex. o yaal yiif)
o yaayaal oxe=tröstaren

Eventuellt kan det förklara varför namnet "Herre" för Gud varit förknippat med tröst för mig. Hade jag faktiskt lärt mig serer i Fatick som barn? Eller har wolofen en liknande koppling mellan tröst och Herre? Det kan förstås vara kopplat till Jesu exempel också, om att ledaren ska vara de andras tjänare.

Ett annat intressant fenomen är

o yar ole=käppen (spöt)
fa yar fee= uppfostran
yaru= vara artig/väluppfostrad
yar= fostra

Jag tror hebreiskan har lite liknande sätt att uttrycka det här med fostran... Mitt råd till dagens människor: Ta käppen i symbolisk bemärkelse. Annars motverkar du snarare artighet.

Jag gillar baobaber.

Häromdagen föll en liten gecko in i min nystädade bil. Den slank in under bänken och var försvunnen. Nästa dag luktade bilen as. Värmen hade tydligen gjort sitt. Jag hoppas den mumifieras snabbt så att det inte luktar i all oändlighet.

Bror på besök

Min bor med familj har varit på besök i Senegal. Det var händelserika dagar och något jag länge väntat på. Det inföll strax efter två veckor av olika seminarier varav en var ett söndagskol-seminarium. 

De sista dagarna av seminariet behandlades bokföring, eftersom söndagsskolorna har jobbat med småprojekt. Projekten har lyckats bra och undervisningen var uppskattad. 

Nästan genast efter ankomst styrde familjen kosan mot nationalparken Niokolo Koba. Jag hade varit orolig för att resan skulle vara för lång för dygnets ljusa timmar, men det nog bara 5-6 timmar. Väl framme var det hett! Det hotade att börja regna första natten, men det kom inget. En kväll gav generatorn upp och då sov mina gäster väldigt lite.

Eftersom regnperioden var försenad var allt uttorkat och vi kunde inte se de stora horder som man ofta ser. Men antiloper och vildsvin fanns det gott av.  

Vi besökte en camping där vi tältat som barn och där lejon en natt kom väldigt nära. Idag har de många byggnader där, och en apa som stjäl bröd och mango.

För mig var resans höjdpunkt en båttur på Gambiafloden. Det var så stilla och en riktig naturupplevelse på vattnet. Det fanns för en gångs skull tid att njuta och se på skapelsen. På vardera ändan av den lilla flodsnutten fanns en flodhäst! Det tillförde en viss nivå av spänning som jag sällan upplevt i Senegals natur. 

Väl hemma i Fatick blev min yngsta brorson vän med mina grannars barn. Fotboll förenar. Vi hann också med fågelskådning på deltat. Det kändes inte alls långt borta efter det förra körningen som gick igenom landet.

Korite tillbringade vi hos vår senegalesiska mamma med familj. Och nu väntar jag på två saker: Regn och besök i Finland. Xam yungat.

Efter snart fyra år

August Manga, kyrkans ekonomiansvariga som ofta dessutom fördelar kyrkans post, bad mig komma och hämta ett kuvert. Det innehöll en tidning som jag läser med glädje, eftersom den är på svenska och handlar om Svenskfinland. Samtidigt väcker den skumma känslor. Det är så långt från min verklighet. Människors intressen, livsstil och erfarenhetsvärld känns främmande – snudd på insnöade i den västerländska bubblan. Med huvudet inser jag förstås att jag antaglien är lika insnöad i min verklighet. Kanske ännu mer, eftersom det är få andra som har samma kulturella mix som jag. Utbytet av uppfattningar är antingen väldigt långt från min livssyn eller lite väl likt.

Exempel 1: Häromdagen lyssnade jag till ett samtal om djinner och människors erfarenhet av dem. Alla tog det på högsta allvar. Märkte att jag var nyfiken på vad ett sådant möte skulle innebära för min världsbild och sedan konstaterade att jag föredrar att inte träffa en. Öh… Har jag börjat tro på djinner?

Exempel 2: I höst kommer jag att göra skolbesök för att berätta om mission. Skulle jag hålla mig till att tala om förskolorna tror jag barnen lätt kan förstå poängen i att hjälpa folk. Men det finns en skillnad på utvecklingsarbete och mission. En stor del av mitt arbete handlar om att utrusta församlingar för kristen fostran. Hur förklarar man den biten för någon som är ovan med religion, vilket en stor del av finländska barn är. Det gäller att hitta en sekulär vokabulär som kan förmedla idén utan att ta bort allt religiöst eller totalt tala förbi barnens erfarenhetsvärld.

Exempel 3: Flera missionärer sitter och delar frustrationer över t.ex. trafiken som är farlig eller hur man ska navigera mellan de olika kulturerna.

Att läsa tidningen fick mig att inse att delar av Finland, som jag inte riktigt passat in i som missionärbarn, börjar kännas allt mer ovana igen. Jag hade vant mig vid dem, men nu känns de främmande, efter snart 4 år här i Senegal.  Jag har vant mig vid att andra västerlänningar förstår kulturbalanserandet och det kunde kännas ensamt att permanent vara tillbaka i ett Finland där det inte alltid går att hitta den förståelsen. Jag antar att jag vid det laget får lov att söka mig till andra invandrare, trots att jag strikt talat inte är det i Finland.

Diken, doft och... dadelpalm?

Sedan början av året har staden hållit på att bygga någon slags dränering av regnvatten. Under synoden i mars kom jag hem till denna syn (jag hade blivit förvarnad).Tydligen ligger grundvattennivån inte så värst lågt. I dagens läge har de fått till stånd ett stort betongrör nästan fram till min bro. Hoppas de hinner bli klara innan regnen kommer.

Nimm-trädet blommar. Det är en av de bästa dofter som finns. Får mig alltid att tänka på spänningen i att leka butik utanför vår port i Mbour. Mangosäsongen har också kommit igång. Mums!

Återanvänt material från en palmsöndags gudstjänst firad på en fredag. Mycket bra gudstjänst!

Faticks värme...

En månad i Dakar är avslutad. Det var skönt att frysa lite och undervisa trevliga studerande i pedagogik och ungdomsarbete. Verkligen givande och något jag trivts med ypperligt. Idag avslutade vi med att göra en familjegudstjänst, vilket ingen av de studerande varit med om förr (om man inte räknar att en av dem hört en predikan för barn).

Här är några intryck från månaden:

Gabriel Bakhoum och Diene Sarr gör kreativt arbete medan de andra är ute på spårning. Anne Marie Dione satsade mycket på konkreta undervisningsövningar (viktigt!) medan jag gärna ville ha med mycket pyssel, diskussion och lek som alternativ till föreläsningsundervisning. 

Jag hade tänkt mig ett kollage, men det här fungerar ju också bra! Det handlar om fem delar av det kristna livet.

Anne Marie, söndagsskol- och skrifskolansvarig, sitter bredvid Mame Coumba Faye (längst till höger), diakoniansvarig, under kyrkans synod i Fatick. Båda studerade i föregående teolog-skolningsprogram i Yeumbel. 

Efter synoden hade vi fått med oss en förkylning och eftersom vi alla åt ur samma fat var det inte många näsor som undgick snytningar. Att det dessutom var svalt i Dakar bidrog kanske till att det tog ca två veckor att bli frisk. Här sitter jag i solen, eftersom det blev för kallt att ta en middagsvila inomhus. Annars undviker jag solsken så långt det är möjligt.

Yeumbel är också en ny kapellförsamling till Dakars församling. Anne Maries man är präst där. På kvällarna passade hon på att brodera gudstjänst-textilier här  på basen av en kristussymbol tecknad av vår elev Diamane Sene. Vi hade många trevliga samkväm och en del sport.

 

Kvinnan och solnedgången: En barndomskompis återvände för första gången på 25 år till landet och den strand vars solnedgångar vi tittat på många gånger i Ngaparou. Det var en känsloladdad stund under en fin helg tillsammans. Vilket privilegium!

På vägen hem insåg jag att jag nått en milstolpe. Livet i Finland känns avlägset. Tidigare var det i rätt så färskt minne och jag kände att det var en viktig del av mitt liv. Klart att Finland fortfarande är den största biten av mig, men jag har nått ett skede där mitt senegalesiska liv är mer konkret och jag har lite svårt att minnas vad en finsk vardag innebär. Jag tror jag skulle ha lite anpassningssvårigheter, om än rätt så kortsiktigt än så länge. Det känns lyxigt att vara hemma i Fatick just nu med vänner och grannar.

Saknad

För någon månad sedan satt jag och försökte rensa plånboken från onödiga kvitton. Det fanns en hel del från min sommarvistelse i Finland. Jag läste för att kolla om där fanns något jag behövde behålla. Plötsligt blev mitt finlandsliv så helt konkret: Hur lätt det är att göra vissa saker där hemma. Hur jag träffat än den ena än den andra personen. Hur många möjligheter det erbjuds. Hur jag njutit av att göra saker från insidan av kulturen dvs att faktiskt i allmänhet kunna förstå vad som ligger bakom en medmänniskas ord och beteenden, samt vad mitt eget agerande signalerar åt andra. Inte bara göra beslut baserade på relativt vaga gissningar. Och saknaden drabbade mig med en intensitet som fick ögonen att tåras.

Jag har erfarit den saknaden förut. Då har det gällt Senegal. Allt det där som ni rätt-igenom-finnar aldrig riktigt kan förstå. Och den där känslan av att förlora möjligheten att vara en bit av sig själv. Men också minnet av hur det kändes. Hur fint det var och värdefullt för mig. Saknad är bitterljuvt och vackert. Därför att den visar mig att jag har levt ett rikt liv. Jag har fått erfara så mycket. Det finns en glädje och kärlek i känslan. För att få erfara någonting annat måste jag för en tid ge avkall på något jag haft. Allt ryms inte i mig på en gång. Gud är stor.

Tankar under en gudstjänst- frid och treenighet

Jag var sen igen, och det var många andra också. Och eftersom det dessutom är svårt att hitta personer som läser någotsånär bra var prästen glad att anförtro några av textläsningarna åt mig. När jag läst evangeliets franska översättning stod jag kvar och lyssnade jag på samma verser på serer. Prästen läste flytande och jag var imponerad. Men jag kunde också följa med i den skrivna bibel-texten och slogs av skillnaden.

Det handlade om den uppståndnes möte med sina lärjungar i stängda rum. På franska säger han: "Frid med er!" Det gör han ungefär på serer också, men det betyder en helt annan sak! Okej, inte helt, men nyansen är inte: "Må ni ha en innerlig grundläggande känsla av frid", utan snarare: "Må ni tillbringa kvällen i fred", vars sociala motsvarighet på svenska är: " God kväll på er!" Wow!

På svenska låter fridshälsningar ofta så överandliga. Här (jam soom) och i Israel (shalom) är det vardag. Egentligen borde jag inte vara förvånad. Som rella-lärare hade jag som vana att träna mina ungdomar så att vi alltid hälsade med en hälsning med tillhörande gester från olika kulturer/religioner då de kom in: Namasté!/ Salaam!/ Konichiwaa!/ May the Force be with you! etc. (Den Star Wars- ättade livsåskådningen har faktiskt varit en officiellt godkänd religion på Nya Zeeland och fungerar som skämtsam hälsning i nördiga subkulturer.)  Jag föredrog alltid Salaam, eftersom det var den vi använde i min barndom i Mbour. Det är arabiska för Shalom - frid.

I sin predikan nämnde prästen, Sedar Ndiaye, att frid inte bara betyder det vardagliga med önskan om att ha yttre omständigheter i skick och därför ha frid. Nej, frid går djupare än så. Detta är min egen erfarenhet: Den bär i svåra tider. Den kan också ge en euforisk känsla av att allt är som det ska vara och ingenting dåligt kan röra mig för Gud ÄR och jag är med Hen.

Medan prästen läste sökte sig min blick plötsligt till Thomas Tvivlarens utrop till Jesus: "O Yaal es, Roog es!" (Min Herre och min Gud!) Enligt Joh 20: 28 verkar Tvivlaren vara den första att expicit erkänna Jesus som sin Gud! (Om jag inte glömt något.)

Det händer i buchen

De två senaste veckorna har det blivit mycket körande och främst till dagklubbarna. Det har varit bra att komma igång med någonting vardagligt och samtidigt se om vårt materialförbättringsprojekt burit frukt. Möblerna är definitivt omtyckta. De är stadiga trots att de t.o.m. kunde ha varit 10 cm kortare. Klart är i varje fall att de är en ordentlig förbättring sedan tidigare. 

I en dagklubb delade läraren ut bildhäften till de mindre barnen innan han började undervisa de större om bokstaven o. Bildhäftena är väl använda och läraren sade till att de inte fick riva häftena. Det klarade de små, men då en inlimmad lim hade lossnat lite var det svårare att inte få den att lossna helt. Det som slog mig allra mest var deras behov av att diskutera vad de såg. Och vem skulle inte ha det? Vissa bilder är utanför deras erfarenhetsvärld och öppnar för nya intryck. Barnen frågade t.ex.sin lärare om en hjort-unge som de såg på bild. Vad är det? De kunde ha föreslagit en killing eller ett lamm, men för dem var det nog självklart att bilden INTE föreställde det. Alla har de stor erfarenhet av sådana djur. Och jag har ingen aning om vad hjort eller ens antilop heter på serer, så jag kunde inte hjälpa. Vet senegalesiska småbarn vad en antilop är?

Bilderhäftena har gjorts av missionsvänner i Finland och skickats med missionärers (och andras) packning till dagklubbarna, för att barnen ska lära sig läsa bilder. Väldigt få barn har böcker i Senegal och bilder finns främst på TV. I allmänhet är de mycket fina arbetsredskap som intresserar barnen.

En morgon kom vi till en klubb som var stängd. Den finns i den lokala skolans utrymmen så vi frågade grannklassens lärare om han visste varför det var så. Han berättade att vår klubb var stängd pga en olycka som hänt i lärarinnans by under natten. En stor urgammal Baobab hade fallit ner på ett hus och ett barn hade förts till sjukhus i Fatick. Lyckligtvis hade ingen skadats allvarligt, men alla var chockade. Vi for dit och besökte familjen tillsammans med dagklubbsledaren.

Ett god frukt av vårt materialförbättringsprogam var att grannklassens lärare frågade oss om de pedagogiska leksaker vi skaffat, speciellt pusslet. Han skulle gärna köpa sådana och han trodde det skulle finnas pengar för det i deras budget. Vi blev mycket nöjda att kunna bidra nya idéer.

Nu har toaletterna blivit klara och tagits i bruk. Här är två bilder från dagklubben i Tock-à-Mbel.

Min pappa är på besök. Vi passade på att besöka missionens gamla kabann dvs en slags sommarstuga. Här har de första missionärsfamiljerna dragit sig undan för att simma och ha lite privatliv på landet. Jag minns ännu hur stämningsfullt det var att sova där med andra barn och det mysiga ljuset av gaslampor. I något skede övergav vi byggnaden eftersom lokala ungdomar också gillade idén och liksom tog över den. Idag finns den strax utanför muren till Faticks lyxigaste hotell, som också har simbassäng (längs landsvägen finns också ett hotell, men det är lite enklare). På andra sidan av huset finns grinden till ett center för traditionell läkekonst med rötter i naturreligion.

Yoros tak

Min senegalesiska lillabror, och min biologiska pappas namne (ungefär gudson), gifte sig igår. Här i landet finns det ca. två giftermål: tak (den lilla) och bröllop. Man kunde eventuellt också säga att brorsan förlovade sig, men jag skulle nog klassa det mer som äktenskap. Festen hade förberetts med gåvor till frun och hennes familj, med inbjudningar och med mat.

För min del började festen hos min bror med en måltid. Sedan satt familjen och andra gäster under trädet och snackade. Folk kom och gick, men det var ganska lugnt eftersom det inte var den stora bröllopsfesten. Själva ceremonin hände i moskén. Jag fick vara med till den grad att jag skjutsade en del av männen runt 6-tiden. Vi åkte till den gamla gröna moskén som fanns redan i min barndom, inte till den nya som liknar ett Disney-slott. Brudgummen var inte med. Jag tror inte han ens var i moskén själv. Däremot var hans manliga släktingar och vänner där. Då de kom tillbaka några timmar senare hade mina systrar och den ena svägerskan med vänner klätt upp sig.

Vi åkte denna gång till brudens hem. Där satt redan en massa kvinnor på stolar. Bruden var ordentligt sminkad enligt kutymen. Vi fick vackra påsar med beignéer och godis. Fotografen tog bilder av bruden med sina gäster och efter en stund for vi hem igen. Sedan satt vi i lampans sken utanför huset. Någon enstaka försenad person kikade in, men nu var det mycket lugnare och nästan bara familjen kvar. Och där slutade festen för min del. Det var trevligt att känna att jag hörde till. Folk vet vem jag är sedan barnsben även om de tycker jag vuxit en hel del.

Nästa fest är det stora bröllopet. Då misstänker jag att det blir mer dans och då förs bruden hem till sin nya familj. I nuläget får hon komma och gå som hon vill.

Gissa vad...

Den här synen mötte mig för någon vecka sedan på vägen till jobbet. Kan någon "senegalning" gissa vad det är? Hur som helst har det berört mig ganska djupt av någon orsak. Vet inte riktigt varför, men trädet är tydligen viktigt för mig.

Senegalesiskt ordbruk

Förra veckan reste vi till två byar och diskuterat vad som gäller då vi öppnar nya dagklubbar där. Där satt vi under träden. Vi inbjudna och ansvarstagare på bänkar och övriga satt antingen på trädets rötter, på stockar placerade runt stammen eller låg på en matta i skuggan. Det kändes rätt så avslappnat, även om folk var uppmärksamma. Min roll var liten. Jag satt mest och lyssnade.

Innan vi började var det en vuxen man som sade till ett litet barn: Gå inte nära henne, hon slår. Man skrämmer barn med att toubaben kommer och tar dem. (Jämför med Svartepetter som användes i vårt språk förut.) Överhuvudtaget säger man allt möjligt åt barn här. Man skämtar med dem och testar dem. Antagligen lär sig barnet rätt tidigt att läsa de vuxnas kroppsspråk och idén verkar vara att de inte ska bli lättlurade.

Man skämtar med varandra på liknande sätt också. Samtidigt är språkbruket även rätt våldsamt. En av mina nattvakter sade en kväll då han kom lite sent: Nu kommer du nog att slå mig. Vuxna säger till barn: Xam xawong! Jag ska slå dig [om du inte gör som jag säger]. Det är även rätt så vanligt att säga: Jag dödar dig! (Mor till barn mm) Där under trädet kom jag att minnas att jag själv ofta sade det som barn, på svenska eller wolof.

Men språket är även fullt av fredliga drag. Man använder ofta en form som kunde översättas med svenskans "må": Må det gå dig väl/Må du få mycket pengar/Må ni ha frid/Må hen bli frisk/ Må Gud belöna dig osv. Det är som en blandning av välsignelse, bön och uttryck för förhoppning. Man säger ofta dessa välsignelser. Det är ett sätt att tacka och ett sätt att framföra kondoleanser eller lyckönskningar. Det är ett sätt att visa omtanke och att vara artig.

Besök

Jag har Finlandsbesök! Kul! Har nyss avslutat dagklubbsledarnas kurs och idag var det en "hel massa" missionärer med släkt som steg in i centret och hälsade på folk. Det var kul och lite... jag måste erkänna att det kändes en gnutta konstigt. Vet inte varför. Men det som jag njuter av är att ha husgäst som ej egentligen är gäst. Nästa vecka blir det prästernas seminarium, men jag är bara med som chaufför i början och i slutet. Det är Tabaski-ledigt på torsdag och fredag så det blir lite tid över att göra allt möjligt.

Ngaparou ungdomsläger årgång II

Efter veckans skolning om målinriktat arbete styrde jag och Anne Marie (en kollega) kosan till Ngaparou för att vara med på ett hörn av ungdomarnas årliga läger. Vår uppgift var att hålla lekar tillsammans med en tredje tjej under lördagskvällen. För att hinna förbereda med henne for vi iväg redan på fredag. Kanhända har jag glömt hur det är på skribaläger i Finland, men jag tycker att det här verkar finnas mer "kockar i soppan" under lekkvällar och även mer tolerans för den villervalla som det för med sig. Folk verkade nämligen fullt nöjda. Senare på kvällen spexades det till med lustiga dramatiseringar på olika etniciteters kulturella särdrag: fulanerna representerades av en drottning (o kung?), diola-stammen av en dans med mycket löv, serererna av traditionell utgjutelse, kamerouneser av pastorns roll i centrum, lebou av... ja där hittade jag inte poängen.

Diskussion på gång. Unga kvinnor och män har ofta olika perspektiv. Debatten kunde emellanåt bli livlig men synbarligen ändå sansad.

Förutom lekar fick jag också delta i en debatt om orsaker till att en del ungdomar byter kyrka. Orsaker lär bl.a. vara att kvinnor tar sin mans religion då de gifter sig eller att man söker sig till andra ifall den egna församlingen inte har tillräckligt med andlig verksamhet (t.ex. bibelstudiegrupper, evangelisation eller bönegrupper) på ens boningsort. Vidare fördes det diskussioner om teknologin och dess konsekvenser med bibliska referenser. Det var alltså ett lärorikt veckoslut.

Jag och Anne Marie logerades lyxigt i det hus missionen tidigare hade som "sommarstuga". Det gav mig en viss glädje blandad med saknad. Stället är det samma, men situationen en helt annan. Förr hade vi alltid ledigt där, nu var det jobb. Inredningen var annorlunda och att simma passar sig inte riktigt. Men vågornas ljud och blåsten var sköna och lägerstämning är skön stämning.

Det första huset till vänster om träden i mitten var missionens stuga. De övriga byggnaderna på lägergården är nya. Baptisternas gamla stuga skulle finnas till vänster. Numera äger den amerikanska baptistmissionen (och/eller dess kyrka?) området.

Lucia

Lucia blev tidigt en av mina favorithögtider. Det var förstås stämningen och att få vara i centrum som tilltalade. I min svartvita tonår kändes min lucia-iver inte så bra, eftersom jag tyckte det var lite för mycket helgondyrkan för min smak. Numera har jag valt att tänka lucia som en förebild och ta tillvara det som är gott i traditionen. Visst är jag ännu lite perplex med vissa bitar, men jag tror vi mår bra av förebilder. För mig representerar Lucia att följa sitt kall och att stå på de fattigas sida. Hon kan också representera karriärskvinnan eller kampen mot tvångsäktenskap.

Många helgon är martyrer. Man kan säga att de tidiga kristna ibland gick lite väl långt i att önska sig martyrdöd och t.o.m. provocera fram det. Läste någonstans om en person som gick till myndigheterna i Romarriket under en tid då kristna inte förföljdes men var förbjudna. Hen gav sig inte då myndighetespersonen försökte undvika att väcka åtal och därmed bli tvungen att avrätta fången. Handlingen demonstrerade förstås det orättvisa i Romersk lag, men känns vid en första anblick lite väl extrem. Var motivet enbart att göra civilt, pacifistiskt motstånd eller var det även en perverterad önskan om att bli en fin hjälte?

Jag tycker det är viktigt att minnas att "martyr" i kristen tappning aldrig betydde att man samtidigt gav sig på andra. Villigheten att dö för sin tro var inte en villighet att döda sin medmänniska. Att bli martyr visade på att det finns något som är viktigare än det egna livet och att döden inte har sista ordet. Det var en av orsakerna till att kristendomen fick spridning. Kristendomen bär tanken att nederlag inte egentligen är att förlora.

NT genomsyras av tanken att vi kommer att vinna trots att det ser ut att gå precis tvärt om. Om man förföljs, så var det bara att räkna med. Om antalet kristna minskar, så var det också bara att räkna med, det står i evangelierna, det står i Uppenbarelseboken osv. I den mest (?) dramatiska tiden av kyrkans historia, då Jesus inte hade kommit trots att man hade väntat det, och förföljelserna började ta fart, var apostlarna villiga att offra sina liv - Inte för att de sökte döden, utan för att de vägrade vara tysta med budskapet: att ondskan brutits och att alla som samarbetat med ondskan erbjöds full amnesti och full äganderätt till kärleken och människovärde.

(Den 11.12 firade mouriderna Magal Touba. Då besöker de staden Touba med moskén till minne av sin grundare Amabou Bamba (som visst stod för pacifism han också?) Här är en bild jag tror föreställer just den moskén från 1970-talet. Tror min farfar tog det fotot.)

Tillbaka till Senegal

Att bo i Senegal är väldigt speciellt för mig. Jag är nämligen made in Africa, och till och med made in Senegal. Visserligen föddes jag i Helsingfors, men tiden före skolåldern (-ett år då, + ett år som 13-åring) tillbringade jag och min familj i Senegal. Vi bodde först i M'bour och senare i Fatick och Thiadiaye. Då jag var yngre ville jag flytta tillbaka. Med tiden kom jag fram till att andra länder också intresserade, så länge det var frågan om ett u-land. (Ja, Israel kunde jag också tänka mig.)

Som barn pratade vi syskon wolof. Det har länge harmat mig att jag glömde bort det då vi flyttade till Finland. Wolofen kom inte tillbaka då jag var tretton, eftersom det året var fyllt med finska och franska. I början av 1990-talet fanns en ganska stor finländsk skola för missionärsbarn i Senegal. Dessutom var staden Thiadiaye dominerad av serere. Det är ett bonus att få möjlighet att bekanta mig med båda språken igen.

Det som fascinerar mig i fråga om mission är hela baletten med att sätta sig in i andra sätt att tänka och nya samhällssystem. Språk är en annan motivationsfaktor. Att demonstrera Guds rike ser jag som något jag är kallad till oberoende av om det är i Finland eller utomlands. Jag får ofta lust att se människor möta Jesus. Han är faktiskt den bästa person jag mött. Här är en länk till ett youtube-klipp som för mig beskriver mission. Det handlar faktiskt om en av de första missionärerna.