Halvår utan inlägg

Det har gått ett halvår sedan jag skrev senast. Mycket har hunnit hända, så det känns lite svårt att uppdatera allt. Vi blev t.ex. evakuerade i slutet av mars. Det kan i alla fall sägas, att kyrkan har fått en ny sekreterare Lat Demba Faye och att den aktivt jobbar för prevention av Covid-19 i så väl radio och i det reala livet. Häromdagen fick jag också information om att flera av prästerna så småningom kommer att byta till nya församlingar. Hela den här tiden känns som en förändringens tid.

För den som stöder arbetet kan sägas att ert stöd är mycket viktigt just i dessa tider. Fjolårets skörd var ställvis mycket dålig och många djur dog i torkan. Nedstängningarna harförvärrat vårens läge eftersom priset på varor steg bl.a. för att gränserna var stängda. Människor kunde inte heller sälja sina varor på torgen under en lång tid. Nu har dock samhället öppnats upp igen och mängden nya fall av Covid  ökar.

Be mot sjukdomen och dess spridning. Be för goda regn och en fin skörd. Be gärna också för kyrkan som genomgår många förändringar i en utmanande situation. Utmaningar är också möjligheter, så be att de kristna skulle se och ta vara på situationer som öppnar för positiv förändring.

Anne Marie Dione testar ett handtvättningssystem. Oftast brukar det finnas två baljor för handtvätt: En med tvål och klorin och en med sköljvatten. Nu i farstotstider är man noga med hygienanvisningar.

De nya tyngdpunktsförsamlingarna

Det var en blåsig dag i söndags, med en hel del sand. Vi styrde kosan till Mbettite och höll möte med de ansvariga för informationssessionerna. Församlingsborna trodde fortfarande att vi kom för att undervisa barnen, trots att vi egentligen jobbar med att träna vuxna att ta sitt ansvar för barnen. Med tiden kommer budskapet att nå ut till hela församlingen, men i Senegal tar en del saker mer tid än i Finland.

Dagen innan var vi till Loul-Ndoundour där vi fick vänta en liten tid innan folk samlades. Anne Marie passade på att förbereda några av barnen och ledarna på ett drama de ska hålla under kyrkans årsfest.

Själva undervisningen under dagen handlade om barns betydelse i Guds rike. Då vi kom till stället där Jesus säger att det är bättre att sänkas i havets djup med en sten runt halsen än att förleda (vilket ord var det nu i grundtexten?) en av dessa minsta barn som tror på honom, då skrattade de församlade vuxna. Skratt betyder betydligt mer här i Senegal än i Finland. I det här sammanhanget tror jag det betydde det något i stil med skrämselhicka, förvåning och bestörtning, samt kanske en viss igenkänningsfaktor. Vi diskuterade vad förledandet kunde innebära och kom till att bristande undervisning och vanskötsel av barn kan vara en del av det Jesus åsyftade. Något att tänka på... Skönt att det finns förlåtelse.

Be gärna för arbetet i fokusförsamlingarna.

Första Advent i Mbetitte

Adventstid är inte en stor grej här i Senegal. Åtminstone inte i vår kyrka. Jag hade glömt bort det och tänkte med en viss saknad, att jag inte har någon adventskalender i år. Sedan kom jag ihåg att det egentligen är lättare att inte satsa så mycket på julstämning då jag är i Senegal. Det blir så lätt att börja jämföra med firandet i Finland, när det egentligen fungerar bättre att njuta av lokala seder medan jag är här. Men någon slags adventsförberedelse tänker jag trots allt satsa på. Kanske en bönerutin...

Idag talade vi med Mbetittes församling om att bli en ny tyndpunktsförsamling (istället för våra tidigare pilotförsamlingar). Vi deltog också i deras adventsgudstjänst. Det kom personer från alla kapellförsamlingar och jag uppskattade dem till ca 85 vuxna och ungdomar, samt 65 barn.

Vid stunden för predikan steg barnen upp och gick till söndagsskolan. Det kändes som om halva kyrkan gick ut, för vid det laget hade inte alla vuxna kommit ännu. Vid själva mötet var vi inte ens 20 personer för många måste resa långa vägar för att tillreda lunch i sina storfamiljer.

Söndagsskolbarnen kommer tillbaka in i kyrkan för att få sin välsignelse efter nattvardsstunden.

Be gärna för Mbetittes församling och för de nya informatörerna. Församlingen är utspridd på ett stort geografiskt område och det kommer att bli en utmaning i för dem som ska ta ansvar. Be också att kvinnor som valts till informatörer ska våga tala också om det finns äldre män med i åhörarskaran. Det har visat sig vara lite svårt i vissa sammanhang.

Diverse glimtar från vardagen

Jag har funderat en hel del på teologi den senaste tiden. Min språklärare hjälper mig översätta olika dokument och ett handlade om skapelseberättelsen och synden som kom in i världen. I Senegal är odret för värld, adna, och det handlar om marken vi står på. Den har ett förnamn och efternamn: adna Coumba Ndiaye. Det visade sig att en del anser att adna äter människor eftersom de ju begravs i marken. Frasen "Döden kom in i världen efter syndafallet" blir ur det perspektivet lite konstigt, eftersom adna på sätt och vis uppfattas som orsak till att människor dör (själen anses lämna kroppen då den begravs). Här ovan några bilder som målades under en kvinnoretreat jag deltog i. Undrar vad bilden med baobab-trädet står för?

Under veckan har jag sökt hus/lägenheter i Fatick. Inte för mig själv, men för arbetet. Det finns riktigt fina ställen här. Allt fler växer fram i närheten av landsvägen.

 Det finns t.o.m. ett bostadsområde med hyreslägenheter.

En eftermiddag blev jag full i skratt. Mitt träd har blommor av väldgt många olika färg. Det beror på att en bouganvillea har klättrat upp längs med dess stam.

Igår skulle jag köpa bröd nära missionens gästhus och möttes av följande syn. Många försökte få dem att sluta, men ungdomen lyssnar inte alltid. De små barnen hade karnevalstämning. Vi vuxna var oroliga för dem och för resten av trafiken.

Faticks kyrka

Det har hänt en del med Faticks kyrka den senaste månaden. Tegelstenar och grunden fick tid att torka och sätta sig ordentligt under sommaren. Sand hopades bredvid bygget och sedan plötsligt började det växa. 

 Grunden byggdes på.

 En eftermiddag såg jag hur väggarna började växa fram.

Senast jag tittade var de så här höga, men det  var redan någon vecka sedan.

Be gärna för bygget och för dem som organiserar det. Det behövs ofta vishet, tålamod och envishet för att navigera arbetet. Be också att kyrkan kunde bli allt det kyrkan hoppas och ännu mer.

Skolstart i förskolorna

Det är oktober och det innebär skolstart. Vi köpte material till förskolorna, delade upp det och förde det till byarna.

På bilden sitter Waly Thiao (ansvarig för församlings-förskolarbetet), Marie Diouf förskollärare, presidenten för föräldrarådet i Dioral (vars namn jag tyvärr har glömt) och kapellförsamlingens ansvarsperson Waly Faye. De tar emot årets skolmaterial. 

Vi var lite oroliga för att vägarna skulle vara svårframkomliga eftersom det kommit mycket regn på bara 1,5 månader, men det hade redan hunnit torka upp en hel del.

I Tock-à-Mbel höll de på att städa upp skolgården och då jag frågade om jag fick fota tyckte Antoine Diouf att jag gott och väl kunde hjälpa till med plogandet. Men det fotot visar jag inte :)

Sedan kom en hel hop med barn och visade upp sina leksaksbilar. Kreativa unga människor!

I Konème har förskolan länge fått låna statens klassrum, men nu finns det så många årskurser i franska skolan att vi måste hitta ett nytt ställe för undervisningen. Ett tag var det tal om kapellet, men vi avrådde församlingen från det, eftersom det inte riktigt finns någon lämplig skolgård där.

Lyckligtvis ser det ut som om det kommit tillräckligt med vatten för att hirsen ska mogna på de flesta åkrarna. Vi får se hur det går med jordnötterna, för att inte tala om bönorna. Tack för regnen!

Änglar

Jag skulle göra pyssel som förskollärarna kunde testa på under seminariet. För länge sedan hade de gjort änglar av kaffefilter, så det tyckte jag vi kunder repetera. Om några av dem redan hade vanan inne skulle det vara lättare att ta till sig. För att kontextualisera tyckte jag änglarna kunde vara afrikanska. Helt teologiskt ska de flesta änglar inte ha vingar (serafimer är ett undantag) och så tyckte jag vi kunde ta den aningen mer ekologiska versionen med oblekta filter. 

För säkerhets skull frågade jag några kolleger hur änglar uppfattas i serer traditionen. Jag var förstås inne på helt fel spår: Änglar har skinande vita kläder, man ser inte deras ansikten och hud pga ljuset som strålar från dem och de flyger (med vingar). Jaha, nå, då får det helt enkelt bli gubbar och gummor istället.

Seminarium 2019

Vi har haft förskollärarseminarium. Första dagen diskuterade vi hur vi kan förbättra stadgarna och göra arbetsfördelningarna tydligare. Den delen tog mer tid än jag hade förväntat mig, trots att jag vid det här laget borde känna till att diskussioner tar lång tid här. De två följande dagarna fick vi undervisning om lektionsplanering. Då zoomade jag ut, för diskussionen gick på snabb serer och jag visste att lärarna var kunniga. Istället jämförde jag en översättning av ”Kristinoppi”, som godkändes som Finlands evangelisk lutherska kyrkas katekes 1948, med originalet. Det gäller att veta vad vi trycker upp och samtidigt checka att alla avvikande serer-bokstäver faktiskt är rätt placerade. Datorerna brukar inte alltid känna till tecknen.

Paul Ngor Sarr, Coumba Faye och Robert Made Ndiaye pysslar.

På torsdagen undervisade jag teckning och pyssel. Teckning är något man inte längre lär sig så bra i de statliga skolorna. Det var bättre förr. Kunskapsnivån är lägre nu eftersom det är bråttom att skola tillräckligt med lärare för alla Senegals många barn.  Att undervisa utan att kunna alla ord gick rätt så bra. Det gick att visa på tavlan och förskollärarna fyllde i med den rätta geometriska terminologin. Den undervisar de regelbundet. De flesta verkade också gilla att pyssla. Dagen avslutades med sångundervisning av Nicolas Sarr.

Sista dagen inleddes med några teckningar och fortsatte med en repetition av fjolårets tema om miljöskydd. Denna gång handlade det mer om hur man kan undervisa barnen. Vi talade om återvinning och sopsortering. Hela seminariet avslutades med en utvärdering. Då vi åt lunch fick en av mina kolleger budet att hens mamma dött. Det var inte oväntat, men för mig kändes det stort, trots att vuxna senegaleser försöker vara väldigt stoiska och mamman trots allt var till åren kommen.

På lördag var det alltså dags för begravning. Min bil är på reparation i Dakar, så jag åkte taxi med en församlingsbekant. Landskapet var grönt och hirsen har t.o.m. fått kolvar på sina ställen. Hoppas den kan ge gos skörd! Delar av vägen låg under vatten, men det var en grusväg så det gick. På begravningen var det inte lika många av kyrkans folk som det brukar, men alla gjorde sitt bästa för att ta hand om mig i alla fall. Senegaleser är så generösa och gästvänliga! Under lunchen ca 15.30 hörde vi de första åskknallarna. Molnen hopade sig och vi var tacksamma att taxin hämtade oss i god tid. Väl framme i Fatick föll de första dropparna och det började ösa ner då jag öppnade porten till min gård. Fast det var ganska vackert måste jag säga.

Wolof

Det har blivit en hel del wolof den senaste tiden. Saint Louis är inte ett serere-område och idag avslutade Waly och jag en genomläsning av söndagsskolbokens wolof översättning. Jag kan egentligen inte göra så mycket på den språkliga sidan, men det finns mycket att göra med layout och konsekventa tillämpningar.

Stavning är en klurig bit, eftersom det här med att läsa på eget språk är ganska nytt i landet. Serer är väldigt fonetiskt och har influerats av att vår kyrka och FMS jobbat så mycket med litteratur. Wolof stavning känns i jämförelse som vilda västern för mig. Det är nästan omöjligt att hitta ett konsekvent sätt att skriva. Inte minst för att standarden utvecklas. Den vecka jag studerade wolof i Dakar höll sig läraren inte till något specifikt stavningssätt och fonetiken influeras av franskans varierande stavning av vokaler. Då är det alltid bra att ta till Bibeln. På wolof innebär det än så länge Nya testamentet (det som Waly Thiao håller upp på fotot). Då vi stöter på stavningsproblem (t.ex. hur David ska skrivas) funderar jag först ut var i NT det ordet kunde hittas, söker upp den exakta versen på nätet och tittar sedan i Bibeln. Tyvärr går det inte att sätta ner tid på det för precis alla ord, så vi får nog lov att anlita vår expert igen för en sista genomgång. Hoppas hon kan sin stavning!

På veckoslutet for jag till Mbour och träffade mina senegalesiska släktingar. Flera av dem talar mest wolof så det blir att kommunicera med wolof, speciellt med barnen, om de mest grundläggande grejerna och försöka lappa med franska som de kan bättre nu än för fem år sedan. Efter två dagar med läsning av text på wolof kändes det som om fraserna flöt bättre. På väg till Mbour verkade det som om landslaget i fotboll skulle åka genom Fatick, för ungdomar med flaggor hade samlats på landsvägen och en konvoj fina bilar körde förbi mig. Väl hemma igen möttes jag av målade lyktstolpar. Det är faktiskt rätt så snyggt. Fotbollen förenar!

Saint Louis

Vi har gjort en skolning i Saint Louis. Under flera år har söndagsskolarbetet legat nere i församlingen av olika orsaker, men nu fanns det flera personer som ville lära sig hur det ska göras. Det var en trevlig grupp att umgås med och staden var svalare än jag hade kunnat hoppas (alltid skönt den här tiden på året).

Vi bodde nära havet och bilen blev rätt så smutsig av saltstänk. Luftkonditioneringen är sönder så vi fick köra med nedvevade rutor hela tiden. Men det gick riktigt bra, speciellt som det var molningt de dagar vi körde till och från staden. Man upplever landet på ett annat sätt med öppna fönster.

Efter skolningen hade vi även ett möte med församlingen och söndsagsskollärarna höll sin första lektion med barnen. Be gärna för söndagsskolan. Barn och vuxna verkar entusiastiska och det vore bra om det kunde bära frukt.

Senegal vann tyvärr inte Afrikas fotbollskupp, men vi kom tvåa. Stämningen var först hög av förväntan, sedan smått deprimerad efter förlusten sedan hög igen då lejonen, senegals lag, kom hem.

Vad är en missionär?

Jag har funderat vad som gör en missionär till just det istället för något annat. Man kan ju vara bara hjälparbetare. Och man kan ju vara missionär på samma ort där man vuxit upp. Skillnaden till annat hjälparbete är väl att en missionär egentligen ska älska dem hen jobbar med/för. Klart man kan älska sina medmänniskor som vanlig hjälparbetare, men det är inte alltid en utgångspunkt. Bibelns version kräver det. Ibland lever några upp till det :) Det behövs också missionärer som går ut i andra delar av "hela världen". Det är en skillnad på att leva i en (post)kristen kultur och som kristen minoritet. Jag tror på riktigt att Jesus ord och person tillför något som inte finns i andra religioner och livsåskådningar. Och vi behöver ju faktiskt lära av varandra. Kulturer ger perspektiv.

Växande

Pilotarbetet börjar närma sig sitt slut. Vi hade den sista bibeldiskussionen i Ngayokhème i slutet av maj. Då mötet skulle börja, sökte sig en ung häst till skuggan bredvid oss. Hennes mamma kom med hon också strax bakom mig, så det blev en aning närgånget (trots att jag gillar hästar). Pastorn sjasade till slut iväg dem. Många djur är hungriga nu i väntan på regnen. Unghästen var mest ett benrangel (med gott humör), medan stoet såg ut att må rätt så fint. Det kan förstås bero på många saker, men ett växande djur behöver antagligen mer energi än ett som redan är fullvuxet. 

Förskolorna ska hjälpa till då människor växer. Människobarn behöver framför allt lära sig en hel massa. Under ett strategimöte i pilotförsamlingen Gandiaye såg vi att deras förskolor fått rutschkana och gungställning. De äldre barnen njöt av kanan efter gudstjänsten och de yngre ville gärna pröva de också. Med en vuxens hjälp gick det bra, men Anne Marie berättade att det finns områden i Senegal där man plockar undan klätterställningar under regnperioden för att inte barnen ska skada sig om de leker utan uppsikt. I Gandiaye är kanan i skuggan av ett träd, men inte alla landets lekparker har skugga. Då blir metallen lätt väldigt het under dygnets varma stunder och inget vidare trygg för barnlekar.

Faticks kyrkbyggnad växer fram. Lutherska kyrkan som institution är också i en process av tillväxt. Det känns som om ledarna med allt större övertygelse talar om hur man ska bli mera självförsörjande och även stå på egna ben med en stark identitet. Det vidtas nya konkreta åtgärder för att åstadkomma det. Vägen är förstås lång och det tar tid att bygga upp nytt.

Be gärna att kyrkans olika ledare skulle få vishet och ledning då de balanserar mellan nya och gamla arbetsformer. Be om hjälp att prioritera och kommunicera så att alla medlemmar kan arbeta för gemensamma mål. Be om en lyhördhet för Guds avsikter och värderingar, så att kyrkan kan leva ut det kristna hoppet på ett kulturellt förankrat sätt. Utan hopp och kärlek i aktion tillför kyrkan inget och utan en form som känns relevant för människor här blir idén bara oklar och torr. Be också om en uppfriskande energi (tröst/hopp/insikt/befrielse/glädje/upprättelse/beslutsamhet osv beroende av vad folk behöver), som stärker dem som är tyngda av olika vardagsbekymmer.

Lugnare tider igen, pust!

Efter en het vecka har vi igen fått njuta av mer behagliga temperaturer. Skönt! Det känns också som om den värsta arbetsbrådskan är över nu. Efter konfirmationsseminariet var jag rätt matt. 

Trots min matthet kunde jag inte låta bli att gå på consultation sérère. Det är något jag önskat delta i sedan jag flyttade hit. Varje år (tror jag) samlas olika kyrkors sererkristna och diskuterar vilka delar av serer traditionen som passar ihop med kristendomen och vilka saker kristna ska undvika eller ändra på. Det här var första gången jag haft möjlighet att närvara. Temat var familjeliv. Trots mina fem år i landet hade jag enorma problem att hänga med i det som sades. Lyckligtvis hjälpte Anne Marie mig allt emellanåt och dessutom piggade en grupp kvinnor upp det hela med lovsånger (i serer-tappning förstås!) och drama. På bilden syns kvistar som rivits av en större kvist. De representerar antingen hur serer-storfamiljen spjälkats upp i mindre familje-enheter eller hur tvister i familjen kan splittra gemenskapen. Det blev lite oklart för mig.

 Det blev sedan några intensiva dagar av förberedelser för söndagsskolseminariet. Veckoslutet innan blev det klart att jag absolut behövde ladda batterierna lite. Så jag for till Mbour för att läsa, äta annorlunda, göra inköp och få miljöombyte.

Seminariet gick riktigt bra. Det blev en hel del utvärdering och planering av nästa års festprogram. Vi fortsatte med lektioner i bokföring, vilket var uppskattat. Sedan delade vi på oss i de som redan lärt sig den nya metoden av söndagsskola och de som behövde lära sig grunderna i det. Anne Marie var med i teamet som tränade de nya. Ovan ser ni Rose Faye, som praktiserar det hon lärt sig. Vi hoppas kunna skola några nya lärare i församlingarna också, eftersom många inte kan lämna sina jobb för att en hel vecka.

De mer erfarna tränade lekar och teater. Ovan syns ett drama om änkan som gav allt hon ägde. Jag hoppas söndagsskollärarna kan använda teater i sin undervisning både i vanliga söndagsskolan och under årsfesten. Det behövs något annat än ord och det behövs något nytt för de äldre barnen. Men det kan jag verkligen säga, att vi hade väldigt roligt tillsammans!

A sumaa!

Det är hett här! Någon sade 44 grader enligt internet. Jag har skavsår under armarna och får spreja ordentligt med parfym då arbetsdagen blir lång. Ramadan har börjat, så alla är hemma och använder vatten strax efter sju, så då finns det inget att duscha med längre. Jag är så glad att jag är kristen. Just nu har många av mina bekanta det väldigt svårt. De flesta muslimer bara dricker så mycket vatten de får i sig då kvällen kommer och sedan finns det inte längre plats för mycket mat. Lyckligtvis har vi inte haft elavbrott som igår. Men allt som allt har det ändå varit en bra dag! Jag ska berätta mer om det då jag hinner.

Sammelsurium av april 2019

Månaden började med missionärsmöte i Zanzibar, som var så mycket grönare än Senegal. På vägen såg vi Kilimanjaro som jag hört så mycket om. Jag förundrades också över staden Abidjan där vi mellanlandade. Det är en stor (!) stad. 

På Zanzibar hade vi givande möten med kolleger från Etiopien och Tanzania. En dag gjorde vi en utflykt till Stonetown och tog bl.a. del av stadens historia. Här en bild från ett rum där 70 slavar hölls. Slavhandeln i väst och i öst hade både likheter och skillnader. 

Tillbaka i Senegal var det dags för vår andra auskultering med förskollärarna. Mycket givande!

Jag fick också veta att Senegal har infört att de första klasserna av grundskolan ska hållas på lokala majoritetsspråk. Jag är helt otroligt glad för det!

Sedan gällde det att skynda sig med förberedelserna för ett seminarium i konfirmationsundervisning. Vi jobbade med att använda den bok kyrkan har tagit fram och som var förvånansvärt okänd för de flesta, trots att vi berättat om den i varje församling vi besökt (dvs alla 13). Ungefär hälften var nya och hälften gamla lärare. Det gällde att försöka hitta något nytt åt alla. Vi hann lyckligtvis öva på ett enkelt drama. Här ser vi Johannes döparen, en nydöpt Jesus med Anden på sin axel och Guds röst som säger att vi ska lyssna till Jesus.

Genast efter seminariet var det dags för påskfirande. Anne Marie hade bjudit mig hem till sin by. Traditioner är olika: Gudstjänsten hölls med glitter och adventsljusstake på altaret (ingendera uppfattas av senegaleserna som juliga), en pytteliten mus som skuttade över mittgången i kyrkan, en svala som flög runt i taket, en ungdomskör som sjöng medryckande genom den tre timmar långa nattgudstjänsten och som avslutade med trummor och dans då uppståndelsefesten var över. Det blev en hel del kockande av fest-godsaker både före och efter tillställningen.

Idag har gått i jobbets tecken med dataskolning och bokföring. Innan jag kunde stansa fast kvittona var jag tvungen att reparera min häftapparat som gått sönder. Lyckligtvis har jag fått lära mig av senegaleserna hur man gör hål i plast.

Jag är tacksam till Gud för att allt gått så bra. Vi har ett nytt seminarium på kommande, så be gärna för det, dess förberedelser och för beskydd för de som ska resa hit samt för deras familjer.

Mars 2019

Efter kyrkans årsfest fanns det en del att reda upp. Jag åkte ut till kvinnocentret och tillsammans med ansvarspersonen för utrymmet för barnens program, Anna Manga, brände vi upp de plastpåsar som använts för barnens vatten. Jag blev väldigt imponerad av Annas attityd. Hon är väldigt mån om att hennes omgivning ska vara fri från avfall.

Vi har jobbat med bibelstudier om föräldrars sätt att förmedla tro i våra pilotförsamlingar. Samtidigt kommer det också upp frågor om vad ett kristet liv verkligen innebär. Här en bild från en församlingsmåltid efter mötet.

Med förskolorna har vi hållit en 'cellule', dvs en dag med undervisning av barn och diskussion med didaktisk feedback till lärarna. Det var uppskattat och jag tror att det är ett bra sätt för de nyare lärarna att få konkreta exempel att ta efter.  

Byn Tock-à-Mbel och Thiadiayes församling har själva samlat ihop för att kunna bygga ett klassrum. Visserligen har jag inget att göra med det, men jag är stolt över församlingen, byn och vår förskollärare som varit en drivande kraft.  Toan till vänster byggdes i samband med vårt projekt för förskolorna 2015. 

Gudstjänsterna i Fatick har bara blivit bättre med åren. Även om vi inte har söndagsskola varje söndag, verkar det ändå fungera mer regelbundet än förut och barnen är glada att få träffa varandra. 

Det känns just nu som om mycket är på gång i kyrkan. Ofta hör jag ur andras mun sådant som jag önskat säga själv och som jag bett för. Det är fint att Gud verkar. Det hände bl.a. på synoden i mars, fast nu kommer jag inte längre ihåg vad det handlade om. Kyrkan har också en längre tid jobbat mycket med hur den strukturerar och planerar sitt arbete. På bilden syns en anslagstavla, som är ett litet men konkret exempel på hur t.ex. kommunikationen blivit bättre.