Ska man eller ska man inte dansa på en begravning?

Det är slutet på min andra vecka tillbaka i Senegal och jag har nyss varit på två begravningar. Den ena var en äldre granne som jag kommer att sakna. Vi var ett gäng som allt emellanåt brukade sitta på vår gata och njuta av kvällens svalka. Den andra var mamma till en av prästfruarna. Även hon med ett långt liv bakom sig. Just detta att de båda var äldre personer ledde till en del diskussioner. I äldre sereretradition brukar man dansa och ibland skämta med den äldre som gått vidare. (OBS! Detta gäller bara om personen fått leva länge, inte för ungas begravningar.) Jag fick höra att man ibland talar om bröllop istället för begravning, ifall personen förväntas förenas med sin man i nästa liv. För rättrogna muslimer är det iaf haram, dvs inte ok att dansa på en begravning. En av kyrkans pastorer ställde sig också upp idag och sade att man ska tänka på dem som sörjer och därför inte dansa. 

Det finns flera sidor av allt. Sorg kan innehålla både glädje och saknad samtidigt. Personligen skulle jag haft svårt att hantera om mamma hade dött då jag var i Senegal. Inte bara för att hade varit så långt borta från den egna familjen och henne, men också för att jag inte skulle ha klarat av att behärska egna känslor och samtidigt ta emot alla hundratals personer under flera dagar, vilket är normen på sererers begravningar. Men, det känns väldigt fint att människor tar sig tid att kondolera mammas bortgång även nu då jag är tillbaka. Gemenskap är väldigt viktigt och det är en styrka i afrikanska samhällen. Det kändes också väldigt fint då man på dagens begravning gjorde en typisk serere-gest av solidaritet även mot mig och min familj. Tack kära kyrkans kvinnor och män!

De nya tyngdpunktsförsamlingarna

Det var en blåsig dag i söndags, med en hel del sand. Vi styrde kosan till Mbettite och höll möte med de ansvariga för informationssessionerna. Församlingsborna trodde fortfarande att vi kom för att undervisa barnen, trots att vi egentligen jobbar med att träna vuxna att ta sitt ansvar för barnen. Med tiden kommer budskapet att nå ut till hela församlingen, men i Senegal tar en del saker mer tid än i Finland.

Dagen innan var vi till Loul-Ndoundour där vi fick vänta en liten tid innan folk samlades. Anne Marie passade på att förbereda några av barnen och ledarna på ett drama de ska hålla under kyrkans årsfest.

Själva undervisningen under dagen handlade om barns betydelse i Guds rike. Då vi kom till stället där Jesus säger att det är bättre att sänkas i havets djup med en sten runt halsen än att förleda (vilket ord var det nu i grundtexten?) en av dessa minsta barn som tror på honom, då skrattade de församlade vuxna. Skratt betyder betydligt mer här i Senegal än i Finland. I det här sammanhanget tror jag det betydde det något i stil med skrämselhicka, förvåning och bestörtning, samt kanske en viss igenkänningsfaktor. Vi diskuterade vad förledandet kunde innebära och kom till att bristande undervisning och vanskötsel av barn kan vara en del av det Jesus åsyftade. Något att tänka på... Skönt att det finns förlåtelse.

Be gärna för arbetet i fokusförsamlingarna.

Första Advent i Mbetitte

Adventstid är inte en stor grej här i Senegal. Åtminstone inte i vår kyrka. Jag hade glömt bort det och tänkte med en viss saknad, att jag inte har någon adventskalender i år. Sedan kom jag ihåg att det egentligen är lättare att inte satsa så mycket på julstämning då jag är i Senegal. Det blir så lätt att börja jämföra med firandet i Finland, när det egentligen fungerar bättre att njuta av lokala seder medan jag är här. Men någon slags adventsförberedelse tänker jag trots allt satsa på. Kanske en bönerutin...

Idag talade vi med Mbetittes församling om att bli en ny tyndpunktsförsamling (istället för våra tidigare pilotförsamlingar). Vi deltog också i deras adventsgudstjänst. Det kom personer från alla kapellförsamlingar och jag uppskattade dem till ca 85 vuxna och ungdomar, samt 65 barn.

Vid stunden för predikan steg barnen upp och gick till söndagsskolan. Det kändes som om halva kyrkan gick ut, för vid det laget hade inte alla vuxna kommit ännu. Vid själva mötet var vi inte ens 20 personer för många måste resa långa vägar för att tillreda lunch i sina storfamiljer.

Söndagsskolbarnen kommer tillbaka in i kyrkan för att få sin välsignelse efter nattvardsstunden.

Be gärna för Mbetittes församling och för de nya informatörerna. Församlingen är utspridd på ett stort geografiskt område och det kommer att bli en utmaning i för dem som ska ta ansvar. Be också att kvinnor som valts till informatörer ska våga tala också om det finns äldre män med i åhörarskaran. Det har visat sig vara lite svårt i vissa sammanhang.

Wow, det här talar till mig!

Hej!

Om du har tid och intresse att lyssna på en undervisning i ca 50 min, så rekommenderar jag verkligen den här, speciellt slutet av undervinsingen:

IS och Bibeln

För några år sedan läste jag en bok om IS soldater och det slog mig hur ivriga de var att döda de som inte trodde "rätt". Jag förstod inte logiken. Borde man inte snarare låta dem leva så att de skulle ha en möjlighet att hitta den "rätta tron" istället? Sedan var det någon som förklarade det för mig: En person som vägrar tro kommer bara att göra mer och mer ont. Då är det bättre att de dör snabbt så att inte helvetet blir lika eländigt för en som om man hade haft tid att synda ännu mer. Tja, logiken blev förstås mer tydlig, men så handlar det ju om en organisation som IS och inte om vanliga människor. Själv föredrar jag min religions version:

Hesekiel 33:11
Sva­ra dem: Så sant jag le­ver, säger Her­ren Gud, jag öns­kar in­te den gudlöses död. Jag vill att han upphör med si­na gärning­ar och får le­va.

En fd. terrorist berättade en gång varför han inte längre är det: Han hamnade i fängelse med sina terroristkompisar och konstaterade att om dessa människor var de som skulle leda det goda himmelska samhället, så föredrog han att inte vara med dem. Så kan det lätt gå mellan människor. Hesekiel talar också om att vi behöver nya hjärtan. Allihopa.

Änglar

Jag skulle göra pyssel som förskollärarna kunde testa på under seminariet. För länge sedan hade de gjort änglar av kaffefilter, så det tyckte jag vi kunder repetera. Om några av dem redan hade vanan inne skulle det vara lättare att ta till sig. För att kontextualisera tyckte jag änglarna kunde vara afrikanska. Helt teologiskt ska de flesta änglar inte ha vingar (serafimer är ett undantag) och så tyckte jag vi kunde ta den aningen mer ekologiska versionen med oblekta filter. 

För säkerhets skull frågade jag några kolleger hur änglar uppfattas i serer traditionen. Jag var förstås inne på helt fel spår: Änglar har skinande vita kläder, man ser inte deras ansikten och hud pga ljuset som strålar från dem och de flyger (med vingar). Jaha, nå, då får det helt enkelt bli gubbar och gummor istället.

A uut’a

En morgon vaknade jag med svullet finger. Det var knappt synligt med det kändes sannerligen annorlunda och mer än jag varit med om förut. Dagen innan hade det svidit lite där nagelbandet skadats. Jag kom genast att tänka på bekanta som fått allvarliga men: Min bror som fick benröta. Flera vänner vars händer eller fötter har svullnat till så mycket att de sett ut som bollar och huden lossnat i stora sjok. En av dem kan inte längre använda sitt lillfinger, som nu är förtvinat.

Sår är inte att leka med i detta land och nu var mitt finger svullet. Borde jag genast gå till läkaren? Nej, om det inte syns skulle läkaren att anse att det inte är något och be mig komma tillbaka om det inte blev bättre. Men ifall det var en aggressiv infektion vore det säkert bra att börja medicinering så fort som möjligt. Jag beslöt ändå att vänta och se, vilket var bra, eftersom svullnaden gick ner av sig själv. Men det var en allvarlig påminnelse om att ta hand om eventuella sår och att minnas solidaritet med dem som är mindre lyckligt lottade.

Jag tackar Gud att svullnaden gick ner. Inte för att jag är överreligiös, som man kunde tro i Finland, utan för att det är det vanliga sättet att uttrycka sin lättnad i det här landet. Trots det är det inte bara en fras. Man menar nog sitt tack till Gud. Missionärerna har inte fört religiositet till Afrika. Det fanns här långt före oss. Be gärna att människor här skulle slippa allvarliga infektioner.

Amerikabesök

Förra veckan fick jag tillbringa en dag med en grupp unga amerikaner och senegaleser. Kyrkans ungdomsorganisation har ett utbytesprogram med en av de amerikanska lutheranernas synod. Med i gruppen var en av våra två första praktikanter i Fatick, Julie Gerrish. Det var såå roligt att träffas!

Gruppens program för dagen var ett besök i Thiadiaye i en av våra pastorers trädgårsprojekt. Det var en behaglig upplevelse för oss. Vi fick också höra om relationen mellan muslimer och kristna i Senegal. Vi har mycket bra relationer mellan religionerna här, ifall någon råkat missa det hittils.

Pierre Thiao från ungdomsorganisationen var en av ledarna för resan. Många av de unga vuxna som besökt USA var med på resan. Det är inte så många senegaleser som kan kommunicera på engelska, men i den här gruppen fanns det många som kunde det.

På hemresan märkte jag att himlen såg lovande ut och under natten kom det första riktiga regnet sedan det regnat för en månad sedan. Be gärna att regnen ska vara tillräckligt rikliga så att inte åkrarna torkar ytterligare en gång.

Vad är en missionär?

Jag har funderat vad som gör en missionär till just det istället för något annat. Man kan ju vara bara hjälparbetare. Och man kan ju vara missionär på samma ort där man vuxit upp. Skillnaden till annat hjälparbete är väl att en missionär egentligen ska älska dem hen jobbar med/för. Klart man kan älska sina medmänniskor som vanlig hjälparbetare, men det är inte alltid en utgångspunkt. Bibelns version kräver det. Ibland lever några upp till det :) Det behövs också missionärer som går ut i andra delar av "hela världen". Det är en skillnad på att leva i en (post)kristen kultur och som kristen minoritet. Jag tror på riktigt att Jesus ord och person tillför något som inte finns i andra religioner och livsåskådningar. Och vi behöver ju faktiskt lära av varandra. Kulturer ger perspektiv.

Lugnare tider igen, pust!

Efter en het vecka har vi igen fått njuta av mer behagliga temperaturer. Skönt! Det känns också som om den värsta arbetsbrådskan är över nu. Efter konfirmationsseminariet var jag rätt matt. 

Trots min matthet kunde jag inte låta bli att gå på consultation sérère. Det är något jag önskat delta i sedan jag flyttade hit. Varje år (tror jag) samlas olika kyrkors sererkristna och diskuterar vilka delar av serer traditionen som passar ihop med kristendomen och vilka saker kristna ska undvika eller ändra på. Det här var första gången jag haft möjlighet att närvara. Temat var familjeliv. Trots mina fem år i landet hade jag enorma problem att hänga med i det som sades. Lyckligtvis hjälpte Anne Marie mig allt emellanåt och dessutom piggade en grupp kvinnor upp det hela med lovsånger (i serer-tappning förstås!) och drama. På bilden syns kvistar som rivits av en större kvist. De representerar antingen hur serer-storfamiljen spjälkats upp i mindre familje-enheter eller hur tvister i familjen kan splittra gemenskapen. Det blev lite oklart för mig.

 Det blev sedan några intensiva dagar av förberedelser för söndagsskolseminariet. Veckoslutet innan blev det klart att jag absolut behövde ladda batterierna lite. Så jag for till Mbour för att läsa, äta annorlunda, göra inköp och få miljöombyte.

Seminariet gick riktigt bra. Det blev en hel del utvärdering och planering av nästa års festprogram. Vi fortsatte med lektioner i bokföring, vilket var uppskattat. Sedan delade vi på oss i de som redan lärt sig den nya metoden av söndagsskola och de som behövde lära sig grunderna i det. Anne Marie var med i teamet som tränade de nya. Ovan ser ni Rose Faye, som praktiserar det hon lärt sig. Vi hoppas kunna skola några nya lärare i församlingarna också, eftersom många inte kan lämna sina jobb för att en hel vecka.

De mer erfarna tränade lekar och teater. Ovan syns ett drama om änkan som gav allt hon ägde. Jag hoppas söndagsskollärarna kan använda teater i sin undervisning både i vanliga söndagsskolan och under årsfesten. Det behövs något annat än ord och det behövs något nytt för de äldre barnen. Men det kan jag verkligen säga, att vi hade väldigt roligt tillsammans!

Sammelsurium av april 2019

Månaden började med missionärsmöte i Zanzibar, som var så mycket grönare än Senegal. På vägen såg vi Kilimanjaro som jag hört så mycket om. Jag förundrades också över staden Abidjan där vi mellanlandade. Det är en stor (!) stad. 

På Zanzibar hade vi givande möten med kolleger från Etiopien och Tanzania. En dag gjorde vi en utflykt till Stonetown och tog bl.a. del av stadens historia. Här en bild från ett rum där 70 slavar hölls. Slavhandeln i väst och i öst hade både likheter och skillnader. 

Tillbaka i Senegal var det dags för vår andra auskultering med förskollärarna. Mycket givande!

Jag fick också veta att Senegal har infört att de första klasserna av grundskolan ska hållas på lokala majoritetsspråk. Jag är helt otroligt glad för det!

Sedan gällde det att skynda sig med förberedelserna för ett seminarium i konfirmationsundervisning. Vi jobbade med att använda den bok kyrkan har tagit fram och som var förvånansvärt okänd för de flesta, trots att vi berättat om den i varje församling vi besökt (dvs alla 13). Ungefär hälften var nya och hälften gamla lärare. Det gällde att försöka hitta något nytt åt alla. Vi hann lyckligtvis öva på ett enkelt drama. Här ser vi Johannes döparen, en nydöpt Jesus med Anden på sin axel och Guds röst som säger att vi ska lyssna till Jesus.

Genast efter seminariet var det dags för påskfirande. Anne Marie hade bjudit mig hem till sin by. Traditioner är olika: Gudstjänsten hölls med glitter och adventsljusstake på altaret (ingendera uppfattas av senegaleserna som juliga), en pytteliten mus som skuttade över mittgången i kyrkan, en svala som flög runt i taket, en ungdomskör som sjöng medryckande genom den tre timmar långa nattgudstjänsten och som avslutade med trummor och dans då uppståndelsefesten var över. Det blev en hel del kockande av fest-godsaker både före och efter tillställningen.

Idag har gått i jobbets tecken med dataskolning och bokföring. Innan jag kunde stansa fast kvittona var jag tvungen att reparera min häftapparat som gått sönder. Lyckligtvis har jag fått lära mig av senegaleserna hur man gör hål i plast.

Jag är tacksam till Gud för att allt gått så bra. Vi har ett nytt seminarium på kommande, så be gärna för det, dess förberedelser och för beskydd för de som ska resa hit samt för deras familjer.

Mars 2019

Efter kyrkans årsfest fanns det en del att reda upp. Jag åkte ut till kvinnocentret och tillsammans med ansvarspersonen för utrymmet för barnens program, Anna Manga, brände vi upp de plastpåsar som använts för barnens vatten. Jag blev väldigt imponerad av Annas attityd. Hon är väldigt mån om att hennes omgivning ska vara fri från avfall.

Vi har jobbat med bibelstudier om föräldrars sätt att förmedla tro i våra pilotförsamlingar. Samtidigt kommer det också upp frågor om vad ett kristet liv verkligen innebär. Här en bild från en församlingsmåltid efter mötet.

Med förskolorna har vi hållit en 'cellule', dvs en dag med undervisning av barn och diskussion med didaktisk feedback till lärarna. Det var uppskattat och jag tror att det är ett bra sätt för de nyare lärarna att få konkreta exempel att ta efter.  

Byn Tock-à-Mbel och Thiadiayes församling har själva samlat ihop för att kunna bygga ett klassrum. Visserligen har jag inget att göra med det, men jag är stolt över församlingen, byn och vår förskollärare som varit en drivande kraft.  Toan till vänster byggdes i samband med vårt projekt för förskolorna 2015. 

Gudstjänsterna i Fatick har bara blivit bättre med åren. Även om vi inte har söndagsskola varje söndag, verkar det ändå fungera mer regelbundet än förut och barnen är glada att få träffa varandra. 

Det känns just nu som om mycket är på gång i kyrkan. Ofta hör jag ur andras mun sådant som jag önskat säga själv och som jag bett för. Det är fint att Gud verkar. Det hände bl.a. på synoden i mars, fast nu kommer jag inte längre ihåg vad det handlade om. Kyrkan har också en längre tid jobbat mycket med hur den strukturerar och planerar sitt arbete. På bilden syns en anslagstavla, som är ett litet men konkret exempel på hur t.ex. kommunikationen blivit bättre.

Årsfest och presidentkampanj

Det har varit en lång vecka och ett fullt veckoslut. Kyrkan skulle ha sin årsfest på söndag så det har blivit en del besök vid festområdets grannhus för att städa och sätta i ordning för barnprogrammet. Här nedan syns några dekorationer.

På lördagen hämtade jag en massa påsar vatten som barnen skulle få dricka. I min dumhet öppnade jag bakluckan lite för snabbt och några föll ut på marken. Men de plockades upp och tvättades. Jag har funderat på det här med plast och miljö, men i detta fall vägde barnens hälsa mer. Eftersom det är vanligt att senegaleser skopar upp och dricker vatten ur samma mugg, konstaterade jag att det lätt kunde leda till att 200 barn kommer hem med en sjukdom efter festen. Jag kan inte i detta skede garantera att söndagsskollärarna och barnen håller på en hygienstandard som är annorlunda än de är vana vid.

Söndagen 24 februari hålls det presidentval i landet. Nästan varje kväll kör det en politisk konvoj förbi den asfalterade gatan nära mitt hus och spelar musik eller berättar sitt budskap i högtalare. Sittande president är hemma från Fatick, så han beslöt att besöka staden förra lördagen då jag just kommit med vattnet.  Människor hade gått ut till stora vägen för att ta emot honom. Jag fick lov att köra bakvägen längs sandvägar för att komma fram. Det var karnevalsstämning och det delades ut mössor, skjortor och andra attiraljer med bild på Macky Sall. Bilar körde fram och tillbaka med män som åkte utanpå (se bilden).

Sedan kom bilar med högtalare, bilar täckta med mönstret från Mackys tyg och en stor buss med samma dekoration. Där satt presidenten. Människor sprang längs landsvägen och hurrade. Det var en upprymd stämning, men samtidigt tryggt, där jag stor vid kyrkans kvinnors center. Jag kom att tänka på 1 Tess 4:16-17 där det står att vi ska möta Jesus i rymden... Det har tolkats som ett uppryckande (the rapture), men enligt Tom Wright handlar det snarare om detta: Folket ger sig ut för att möta sin ledare som kommer till dem. Bibeln blir plötsligt så mer levande för mig  här i Senegal.

Söndagen var intensiv. Prästerna ville verkligen börja i tid, men det var färre än hälften av gudstjänstfolket på plats då. De barn som kommit, gick först i en procession till altaret och sedan for vi till gården bredvid där de delades in i tre grupper. De minsta fick vara inomhus och de andra var ute. Det var lite trögt att komma igång, eftersom även söndagsskollärare hade haft problem att hitta transport som kunde komma i tid (bussar går oftast då de är fulla), men då de väl börjat gjorde de ett fint jobb. Jag uppskattade att det rörde sig om 260 barn.

Ett slag blev det kalabalik: Programmet var slut, föräldrar började komma och hämta sina barn och barnen rusade för att få kex som delades ut. Anne Marie räddade situationen med att "trolla fram" en gäng trummande ungdomar och väcka barnens uppmärksamhet med en sånglek och en dansduell. Hennes skolning i Ghana och erfarenhet från klubbverksamhet kom väl till pass. De vuxna tackade också för det fina programmet som hon förberett: Ett gäng barn hade tränat ett drama som de visade upp väldigt modigt för föräldrarna inför offergången i gudstjänsten.

Efter förberedelserna och städandet efter festen var både jag och Anne Marie i behov av ordentlig vila. Vi har tagit ut den på var sitt håll. Igår satsade jag på en henna-tatuering: "redan, men inte ännu". Det handlar om att Jesus redan har kommit med sitt rike, men inte ännu i fullhet. Det finns ännu mycket att göra.

Söndag och helg

Äntligen har det varit tid för en två dagars helg hemma - bara hemma! Församlingsbesök och bröllop brukar betyda långa dagar, men nu blev det andra "bullar"! Jag har ätit couscous, lyssnat på vittnesbörd via youtube, färglagt saker, städat lådor, umgåtts lite här och var med folk. Tränat och vilat. 

Såhär går massage till i Senegal. Skönt då ryggen är spänd.
(Tillstånd har fåtts av både mor och dotter för att använda denna bild)

Dagens predikan gällde Luk 3 och Johannes döparen. Pastor Jean Noël Faye frågade om vi är villiga att gå ut i öknen för att dela med oss av budskapet. Om vi predikar rätt budskap kommer folk. (Det senare väckte många tankar om förväntningar på Guds rike nu och då.) Pastorns fråga känns angelägen. Hur mycket "öken" är vi villiga att gå in i?

Imorgon är det möte med söndagsskollärarna för att diskutera arrangemang inför kyrkans årsfest. En av frågorna gäller hur vi ska placera tält-taken för barnprogrammet och städa upp på den nya gården. 

Be gärna för morgondagens möte och fortsatta arrangemang inför kyrkans årsfest och dess barnprogram.

senaste veckorna i bilder

En ledig dag styrde jag kosan till Foundiougne med mina kompisar. De håller på att bygga en bro över havsarmen och de har kommit mycket längre än jag förväntat mig. Snart kanske den jobbiga färjan är ett minne blott.

"Årligt" besök i Faticks församling. Vi talade om pilotprojekt, söndagsskolan, ansvarsområden och till slut bad vi alla i ring om beskydd för barnen i församlingen.

Vi har återupptagit bibelstudierna i vårt kvarter. Först lyssnar vi på Markusevangeliets audi-version (2 kapitel) och sedan funderar vi vad som berört var och en och hur vi ska tillämpa det under veckan. Veckan därpå berättar vi hur det gick. Konceptet är nytt och obekant för mina vänner, men några orkar komma iaf. Jag har tagit fram adventsljusstaken så vid "testunden" blir det lite finländskt mys.

På självständighetsdagen träffades missionärerna för att fira tillsammans i Dakar.

I lördags var det dags för bröllop i en av Faticks kapellförsamlingar. Kören hade övat länge och gjorde väl ifrån sig. Jag tycker församlingens gudstjänstliv har blivit så mycket bättre. (Tacksägelseämne) 

Grundantaganden

I söndags fick Anne Marie veta att en av våra barnledare är sjuk. Vi for genast på ett besök till regionalsjukhuset. Hen hade haft symptom länge och nu var hen väldigt avmagrad. Mina kolleger konstaterade att det är väldigt viktigt att hjälpa hen också rent ekonomiskt, för sjukhusvistelser är inga billiga saker. Än viktigare är att ledaren arbetar med kyrkans barnarbete, så båda mina arbetskamrater ansåg att vår avdelning hade ett ansvar. Att inte göra det skulle ha inneburit att försumma sina sociala plikter, speciellt som barnledaren är ensam med sin tro i sin familj och by. Det hade varit ett mycket dåligt vittnesbörd om kristet leverne. Så vi funderade på olika möjligheter och den bästa lösningen var en ansökan till kyrkans diakonikassa (där hen givetvis behandlades enligt samma principer som alla andra).

Det råkade sig så att jag skulle till sjukhuset för att träffa en annan person samtidigt som Waly och Anne Marie skulle föra bidraget till barnledaren. Eftersom de andra verkade osäkra om vägen till sjukrummet, gick jag med dem. Som finländare hade jag på något konstigt sätt tänkt att det nu bara gäller att överräcka hjälpen, samt att visa moraliskt stöd med sin närvaro och ett lyssnande öra. Men så fungerar det förstås inte här. Då telefonen ringde just som vi anlänt gick jag ut för att svara. Till min förvåning väntade de på att jag skulle komma tillbaka. Alla stod "officiellt uppställda" (familjemedlemmar är alltid med sina sjuka för att ta hand om dem) och Waly höll ett kort "tal". Sedan gav han ordet till mig, som var fortfarande var helt oförberedd på det draget, och så tog den sjukes storebror ordet för att tacka för gåvan. Pengarna räknades upp inför allas ögon. Så gör man förresten vid offentliga tillställningar för att visa att man uppfyllt sina samhälleliga plikter - inser jag såhär i efterhand.

Det är bara att konstatera att det är tur att Anne Marie och Waly finns här och förstår att sköta det sociala på ett senegalesiskt sätt. Ofta har jag helt missat poängen och kanske fattar den först senare.

Be gärna för barnledaren och hens familj!

Bayfaal och betyg

Först hör jag dem ur högtalarna. Inget nytt med det. Sedan ser jag dem. 20-30 män i brokiga skjortor, breda läderskärp och rasta står tätt packade i en cirkelformad kö. De lyfter armarna till öronen då de mässar eller halvropar. Då jag hör dem brukar de kännas skråliga, men nu då jag ser dem börjar jag ana hur de eventuellt kunde uppfattar det själva. De är fulla av maskulin tillbedjan och kamratskap där de står under ett tältak vid torgets vägkant. Taxi-chaffeuren nynnar med i den rytmiska melodin medan han kör oss vidare och jag tappar dem ur sikte. Jag gillar att religion är en så vardagligt offentlig företeelse här. Det hade varit spännande att iaktta dem lite till.

Jag är i Dakar för teologernas betygsutdelning. Nu är de alla på praktik i församling eller i kvinnornas förening. Vi kommer att ses oftare, men jag kommer att sakna våra gemensamma stunder på institutet. Nu börjar ett nytt kapitel. Min bön är att de blir väl mottagna och kan finna en plats i sina nya roller.

Vi kom på torsdag kväll och sov på kyrkans center för att hinna i tid på fredag morgon.

Jag fick representera FMS och kände mig rörd för jag gillar skarpt de examinerade. 

Här är de med sina intyg. 

Anne Marie är tillbaka från sin fortbildning. Hon är full med nya idéer, men också trött, eftersom studierna varit intensiva. De första veckorna sov hon hos mig medan hon sökte ett rum, men nu har hon flyttat. Hon var trevligt sällskap.

o Yaal oxe

Serer är ett spännande språk och jag har gjort några upptäckter nyligen...

yaal = trösta
o Yaal oxe= Herre (neutrum, dvs både för kvinnor och män. Används för den som har ansvar i ett hushåll, för den som äger en sak eller en egenskap. En vis person kallas t.ex. o yaal yiif)
o yaayaal oxe=tröstaren

Eventuellt kan det förklara varför namnet "Herre" för Gud varit förknippat med tröst för mig. Hade jag faktiskt lärt mig serer i Fatick som barn? Eller har wolofen en liknande koppling mellan tröst och Herre? Det kan förstås vara kopplat till Jesu exempel också, om att ledaren ska vara de andras tjänare.

Ett annat intressant fenomen är

o yar ole=käppen (spöt)
fa yar fee= uppfostran
yaru= vara artig/väluppfostrad
yar= fostra

Jag tror hebreiskan har lite liknande sätt att uttrycka det här med fostran... Mitt råd till dagens människor: Ta käppen i symbolisk bemärkelse. Annars motverkar du snarare artighet.

Jag gillar baobaber.

Häromdagen föll en liten gecko in i min nystädade bil. Den slank in under bänken och var försvunnen. Nästa dag luktade bilen as. Värmen hade tydligen gjort sitt. Jag hoppas den mumifieras snabbt så att det inte luktar i all oändlighet.

En kväll i ramadan

Den varma eftermiddagen börjar svalna och stadens gator börjar tömmas. Det var ännu en sak som behövde göras innan den långa dagen är slut, så jag styr kosan till utkanten av staden. Nu är det definitivt lugnt överallt. Alla väntar på ögonblicket då man äntligen får släcka törsten. Jag hade lite glömt att man ju bryter fastan i skymningen, men väl hos min kompis njuter jag av stämningen: alla är tillsammans, det är lugnt, ännu en dag har avlagts, nu kan man med gott samvete avnjuta kaffe och dadlar mm. Min kompis familj bryter fastan på en matta på gården. Det känns som en picknick för hela familjen. I Senegal är alla välkomna! Jag är välkommen. Jag hör till.

Efter det vänliga småpratet och de första munsbitarna börjar en efter en söka sig till kranen för tvätt inför bönen. De turas om att be på mattan inomhus. Till och med minstingen som just lärt sig gå vill vara med på ett hörn. Pappan och barnen är muslimer. Mamma är kanske inte. Hon går inte längre i kyrkan. Hon fastar inte men är glad att flickorna lärt sig be. Det är en andäktig stund vi delar. Sedan framför jag mitt ärende och kör hem.

Några veckor senare är torgdagen mycket aktiv. Det säljs fina kläder överallt. Dagarna före korite (fasteavslutningen i Senegal) är alla sysselsatta med förberedelser. Hår ska flätas, mat och kläder skaffas. Skräddarna jobbar för fullt. En kille försöker sälja mig en vacker höna utanför banken. Butiker stänger. Sedan undrar alla: ”Hur är det med månen? Fastar vi imorgon eller har vi fest?”

Efter snart fyra år

August Manga, kyrkans ekonomiansvariga som ofta dessutom fördelar kyrkans post, bad mig komma och hämta ett kuvert. Det innehöll en tidning som jag läser med glädje, eftersom den är på svenska och handlar om Svenskfinland. Samtidigt väcker den skumma känslor. Det är så långt från min verklighet. Människors intressen, livsstil och erfarenhetsvärld känns främmande – snudd på insnöade i den västerländska bubblan. Med huvudet inser jag förstås att jag antaglien är lika insnöad i min verklighet. Kanske ännu mer, eftersom det är få andra som har samma kulturella mix som jag. Utbytet av uppfattningar är antingen väldigt långt från min livssyn eller lite väl likt.

Exempel 1: Häromdagen lyssnade jag till ett samtal om djinner och människors erfarenhet av dem. Alla tog det på högsta allvar. Märkte att jag var nyfiken på vad ett sådant möte skulle innebära för min världsbild och sedan konstaterade att jag föredrar att inte träffa en. Öh… Har jag börjat tro på djinner?

Exempel 2: I höst kommer jag att göra skolbesök för att berätta om mission. Skulle jag hålla mig till att tala om förskolorna tror jag barnen lätt kan förstå poängen i att hjälpa folk. Men det finns en skillnad på utvecklingsarbete och mission. En stor del av mitt arbete handlar om att utrusta församlingar för kristen fostran. Hur förklarar man den biten för någon som är ovan med religion, vilket en stor del av finländska barn är. Det gäller att hitta en sekulär vokabulär som kan förmedla idén utan att ta bort allt religiöst eller totalt tala förbi barnens erfarenhetsvärld.

Exempel 3: Flera missionärer sitter och delar frustrationer över t.ex. trafiken som är farlig eller hur man ska navigera mellan de olika kulturerna.

Att läsa tidningen fick mig att inse att delar av Finland, som jag inte riktigt passat in i som missionärbarn, börjar kännas allt mer ovana igen. Jag hade vant mig vid dem, men nu känns de främmande, efter snart 4 år här i Senegal.  Jag har vant mig vid att andra västerlänningar förstår kulturbalanserandet och det kunde kännas ensamt att permanent vara tillbaka i ett Finland där det inte alltid går att hitta den förståelsen. Jag antar att jag vid det laget får lov att söka mig till andra invandrare, trots att jag strikt talat inte är det i Finland.