Halvår utan inlägg

Det har gått ett halvår sedan jag skrev senast. Mycket har hunnit hända, så det känns lite svårt att uppdatera allt. Vi blev t.ex. evakuerade i slutet av mars. Det kan i alla fall sägas, att kyrkan har fått en ny sekreterare Lat Demba Faye och att den aktivt jobbar för prevention av Covid-19 i så väl radio och i det reala livet. Häromdagen fick jag också information om att flera av prästerna så småningom kommer att byta till nya församlingar. Hela den här tiden känns som en förändringens tid.

För den som stöder arbetet kan sägas att ert stöd är mycket viktigt just i dessa tider. Fjolårets skörd var ställvis mycket dålig och många djur dog i torkan. Nedstängningarna harförvärrat vårens läge eftersom priset på varor steg bl.a. för att gränserna var stängda. Människor kunde inte heller sälja sina varor på torgen under en lång tid. Nu har dock samhället öppnats upp igen och mängden nya fall av Covid  ökar.

Be mot sjukdomen och dess spridning. Be för goda regn och en fin skörd. Be gärna också för kyrkan som genomgår många förändringar i en utmanande situation. Utmaningar är också möjligheter, så be att de kristna skulle se och ta vara på situationer som öppnar för positiv förändring.

Anne Marie Dione testar ett handtvättningssystem. Oftast brukar det finnas två baljor för handtvätt: En med tvål och klorin och en med sköljvatten. Nu i farstotstider är man noga med hygienanvisningar.

De nya tyngdpunktsförsamlingarna

Det var en blåsig dag i söndags, med en hel del sand. Vi styrde kosan till Mbettite och höll möte med de ansvariga för informationssessionerna. Församlingsborna trodde fortfarande att vi kom för att undervisa barnen, trots att vi egentligen jobbar med att träna vuxna att ta sitt ansvar för barnen. Med tiden kommer budskapet att nå ut till hela församlingen, men i Senegal tar en del saker mer tid än i Finland.

Dagen innan var vi till Loul-Ndoundour där vi fick vänta en liten tid innan folk samlades. Anne Marie passade på att förbereda några av barnen och ledarna på ett drama de ska hålla under kyrkans årsfest.

Själva undervisningen under dagen handlade om barns betydelse i Guds rike. Då vi kom till stället där Jesus säger att det är bättre att sänkas i havets djup med en sten runt halsen än att förleda (vilket ord var det nu i grundtexten?) en av dessa minsta barn som tror på honom, då skrattade de församlade vuxna. Skratt betyder betydligt mer här i Senegal än i Finland. I det här sammanhanget tror jag det betydde det något i stil med skrämselhicka, förvåning och bestörtning, samt kanske en viss igenkänningsfaktor. Vi diskuterade vad förledandet kunde innebära och kom till att bristande undervisning och vanskötsel av barn kan vara en del av det Jesus åsyftade. Något att tänka på... Skönt att det finns förlåtelse.

Be gärna för arbetet i fokusförsamlingarna.

Första Advent i Mbetitte

Adventstid är inte en stor grej här i Senegal. Åtminstone inte i vår kyrka. Jag hade glömt bort det och tänkte med en viss saknad, att jag inte har någon adventskalender i år. Sedan kom jag ihåg att det egentligen är lättare att inte satsa så mycket på julstämning då jag är i Senegal. Det blir så lätt att börja jämföra med firandet i Finland, när det egentligen fungerar bättre att njuta av lokala seder medan jag är här. Men någon slags adventsförberedelse tänker jag trots allt satsa på. Kanske en bönerutin...

Idag talade vi med Mbetittes församling om att bli en ny tyndpunktsförsamling (istället för våra tidigare pilotförsamlingar). Vi deltog också i deras adventsgudstjänst. Det kom personer från alla kapellförsamlingar och jag uppskattade dem till ca 85 vuxna och ungdomar, samt 65 barn.

Vid stunden för predikan steg barnen upp och gick till söndagsskolan. Det kändes som om halva kyrkan gick ut, för vid det laget hade inte alla vuxna kommit ännu. Vid själva mötet var vi inte ens 20 personer för många måste resa långa vägar för att tillreda lunch i sina storfamiljer.

Söndagsskolbarnen kommer tillbaka in i kyrkan för att få sin välsignelse efter nattvardsstunden.

Be gärna för Mbetittes församling och för de nya informatörerna. Församlingen är utspridd på ett stort geografiskt område och det kommer att bli en utmaning i för dem som ska ta ansvar. Be också att kvinnor som valts till informatörer ska våga tala också om det finns äldre män med i åhörarskaran. Det har visat sig vara lite svårt i vissa sammanhang.

Faticks kyrka

Det har hänt en del med Faticks kyrka den senaste månaden. Tegelstenar och grunden fick tid att torka och sätta sig ordentligt under sommaren. Sand hopades bredvid bygget och sedan plötsligt började det växa. 

 Grunden byggdes på.

 En eftermiddag såg jag hur väggarna började växa fram.

Senast jag tittade var de så här höga, men det  var redan någon vecka sedan.

Be gärna för bygget och för dem som organiserar det. Det behövs ofta vishet, tålamod och envishet för att navigera arbetet. Be också att kyrkan kunde bli allt det kyrkan hoppas och ännu mer.

IS och Bibeln

För några år sedan läste jag en bok om IS soldater och det slog mig hur ivriga de var att döda de som inte trodde "rätt". Jag förstod inte logiken. Borde man inte snarare låta dem leva så att de skulle ha en möjlighet att hitta den "rätta tron" istället? Sedan var det någon som förklarade det för mig: En person som vägrar tro kommer bara att göra mer och mer ont. Då är det bättre att de dör snabbt så att inte helvetet blir lika eländigt för en som om man hade haft tid att synda ännu mer. Tja, logiken blev förstås mer tydlig, men så handlar det ju om en organisation som IS och inte om vanliga människor. Själv föredrar jag min religions version:

Hesekiel 33:11
Sva­ra dem: Så sant jag le­ver, säger Her­ren Gud, jag öns­kar in­te den gudlöses död. Jag vill att han upphör med si­na gärning­ar och får le­va.

En fd. terrorist berättade en gång varför han inte längre är det: Han hamnade i fängelse med sina terroristkompisar och konstaterade att om dessa människor var de som skulle leda det goda himmelska samhället, så föredrog han att inte vara med dem. Så kan det lätt gå mellan människor. Hesekiel talar också om att vi behöver nya hjärtan. Allihopa.

Skolstart i förskolorna

Det är oktober och det innebär skolstart. Vi köpte material till förskolorna, delade upp det och förde det till byarna.

På bilden sitter Waly Thiao (ansvarig för församlings-förskolarbetet), Marie Diouf förskollärare, presidenten för föräldrarådet i Dioral (vars namn jag tyvärr har glömt) och kapellförsamlingens ansvarsperson Waly Faye. De tar emot årets skolmaterial. 

Vi var lite oroliga för att vägarna skulle vara svårframkomliga eftersom det kommit mycket regn på bara 1,5 månader, men det hade redan hunnit torka upp en hel del.

I Tock-à-Mbel höll de på att städa upp skolgården och då jag frågade om jag fick fota tyckte Antoine Diouf att jag gott och väl kunde hjälpa till med plogandet. Men det fotot visar jag inte :)

Sedan kom en hel hop med barn och visade upp sina leksaksbilar. Kreativa unga människor!

I Konème har förskolan länge fått låna statens klassrum, men nu finns det så många årskurser i franska skolan att vi måste hitta ett nytt ställe för undervisningen. Ett tag var det tal om kapellet, men vi avrådde församlingen från det, eftersom det inte riktigt finns någon lämplig skolgård där.

Lyckligtvis ser det ut som om det kommit tillräckligt med vatten för att hirsen ska mogna på de flesta åkrarna. Vi får se hur det går med jordnötterna, för att inte tala om bönorna. Tack för regnen!

A uut’a

En morgon vaknade jag med svullet finger. Det var knappt synligt med det kändes sannerligen annorlunda och mer än jag varit med om förut. Dagen innan hade det svidit lite där nagelbandet skadats. Jag kom genast att tänka på bekanta som fått allvarliga men: Min bror som fick benröta. Flera vänner vars händer eller fötter har svullnat till så mycket att de sett ut som bollar och huden lossnat i stora sjok. En av dem kan inte längre använda sitt lillfinger, som nu är förtvinat.

Sår är inte att leka med i detta land och nu var mitt finger svullet. Borde jag genast gå till läkaren? Nej, om det inte syns skulle läkaren att anse att det inte är något och be mig komma tillbaka om det inte blev bättre. Men ifall det var en aggressiv infektion vore det säkert bra att börja medicinering så fort som möjligt. Jag beslöt ändå att vänta och se, vilket var bra, eftersom svullnaden gick ner av sig själv. Men det var en allvarlig påminnelse om att ta hand om eventuella sår och att minnas solidaritet med dem som är mindre lyckligt lottade.

Jag tackar Gud att svullnaden gick ner. Inte för att jag är överreligiös, som man kunde tro i Finland, utan för att det är det vanliga sättet att uttrycka sin lättnad i det här landet. Trots det är det inte bara en fras. Man menar nog sitt tack till Gud. Missionärerna har inte fört religiositet till Afrika. Det fanns här långt före oss. Be gärna att människor här skulle slippa allvarliga infektioner.

Ryggproblem

Jag har ryggskott. Inget svårt fall, men det är första gången och tillräckligt för att få mig att ta mig en funderare. Dags att sluta sitta så mycket. Måste nog också komma igång med att äntligen införskaffa  stolar i rätt höjd. Stolar i Senegal tenderar att vara högre än de i Finland. Vet inte varför. Madrassbyte kunde också vara bra. Men viktigast är att sitta mindre och kortare stunder.

De hugger träden

Två gånger har jag trott att regnperioden börjat, och två gånger hade jag fel. Båda gångerna tog det flera veckor för nästa regna att komma. Åkrarna torkar för andra gången och korna svälter. Getterna klarar sig, för det har spirat lite gräs, men det är inte tillräckligt för de större djuren. Så nu hugger djuruppfödarna grenar av träden för att rädda vad som räddas kan. Det här är klimatförändring med konsekvenser. Oberäkneliga regn som kommer allt senare på året. Om det inte kommer ordentliga regn snart kommer många att ha förlorat alldeles för mycket. Det är redan så pass illa att jag utgår från att kommer att finnas många som knackar på min port flera månader framöver. Det kan också påverka barnens skolgång.

Amerikabesök

Förra veckan fick jag tillbringa en dag med en grupp unga amerikaner och senegaleser. Kyrkans ungdomsorganisation har ett utbytesprogram med en av de amerikanska lutheranernas synod. Med i gruppen var en av våra två första praktikanter i Fatick, Julie Gerrish. Det var såå roligt att träffas!

Gruppens program för dagen var ett besök i Thiadiaye i en av våra pastorers trädgårsprojekt. Det var en behaglig upplevelse för oss. Vi fick också höra om relationen mellan muslimer och kristna i Senegal. Vi har mycket bra relationer mellan religionerna här, ifall någon råkat missa det hittils.

Pierre Thiao från ungdomsorganisationen var en av ledarna för resan. Många av de unga vuxna som besökt USA var med på resan. Det är inte så många senegaleser som kan kommunicera på engelska, men i den här gruppen fanns det många som kunde det.

På hemresan märkte jag att himlen såg lovande ut och under natten kom det första riktiga regnet sedan det regnat för en månad sedan. Be gärna att regnen ska vara tillräckligt rikliga så att inte åkrarna torkar ytterligare en gång.

Saint Louis

Vi har gjort en skolning i Saint Louis. Under flera år har söndagsskolarbetet legat nere i församlingen av olika orsaker, men nu fanns det flera personer som ville lära sig hur det ska göras. Det var en trevlig grupp att umgås med och staden var svalare än jag hade kunnat hoppas (alltid skönt den här tiden på året).

Vi bodde nära havet och bilen blev rätt så smutsig av saltstänk. Luftkonditioneringen är sönder så vi fick köra med nedvevade rutor hela tiden. Men det gick riktigt bra, speciellt som det var molningt de dagar vi körde till och från staden. Man upplever landet på ett annat sätt med öppna fönster.

Efter skolningen hade vi även ett möte med församlingen och söndsagsskollärarna höll sin första lektion med barnen. Be gärna för söndagsskolan. Barn och vuxna verkar entusiastiska och det vore bra om det kunde bära frukt.

Senegal vann tyvärr inte Afrikas fotbollskupp, men vi kom tvåa. Stämningen var först hög av förväntan, sedan smått deprimerad efter förlusten sedan hög igen då lejonen, senegals lag, kom hem.

Växande

Pilotarbetet börjar närma sig sitt slut. Vi hade den sista bibeldiskussionen i Ngayokhème i slutet av maj. Då mötet skulle börja, sökte sig en ung häst till skuggan bredvid oss. Hennes mamma kom med hon också strax bakom mig, så det blev en aning närgånget (trots att jag gillar hästar). Pastorn sjasade till slut iväg dem. Många djur är hungriga nu i väntan på regnen. Unghästen var mest ett benrangel (med gott humör), medan stoet såg ut att må rätt så fint. Det kan förstås bero på många saker, men ett växande djur behöver antagligen mer energi än ett som redan är fullvuxet. 

Förskolorna ska hjälpa till då människor växer. Människobarn behöver framför allt lära sig en hel massa. Under ett strategimöte i pilotförsamlingen Gandiaye såg vi att deras förskolor fått rutschkana och gungställning. De äldre barnen njöt av kanan efter gudstjänsten och de yngre ville gärna pröva de också. Med en vuxens hjälp gick det bra, men Anne Marie berättade att det finns områden i Senegal där man plockar undan klätterställningar under regnperioden för att inte barnen ska skada sig om de leker utan uppsikt. I Gandiaye är kanan i skuggan av ett träd, men inte alla landets lekparker har skugga. Då blir metallen lätt väldigt het under dygnets varma stunder och inget vidare trygg för barnlekar.

Faticks kyrkbyggnad växer fram. Lutherska kyrkan som institution är också i en process av tillväxt. Det känns som om ledarna med allt större övertygelse talar om hur man ska bli mera självförsörjande och även stå på egna ben med en stark identitet. Det vidtas nya konkreta åtgärder för att åstadkomma det. Vägen är förstås lång och det tar tid att bygga upp nytt.

Be gärna att kyrkans olika ledare skulle få vishet och ledning då de balanserar mellan nya och gamla arbetsformer. Be om hjälp att prioritera och kommunicera så att alla medlemmar kan arbeta för gemensamma mål. Be om en lyhördhet för Guds avsikter och värderingar, så att kyrkan kan leva ut det kristna hoppet på ett kulturellt förankrat sätt. Utan hopp och kärlek i aktion tillför kyrkan inget och utan en form som känns relevant för människor här blir idén bara oklar och torr. Be också om en uppfriskande energi (tröst/hopp/insikt/befrielse/glädje/upprättelse/beslutsamhet osv beroende av vad folk behöver), som stärker dem som är tyngda av olika vardagsbekymmer.

Sammelsurium av april 2019

Månaden började med missionärsmöte i Zanzibar, som var så mycket grönare än Senegal. På vägen såg vi Kilimanjaro som jag hört så mycket om. Jag förundrades också över staden Abidjan där vi mellanlandade. Det är en stor (!) stad. 

På Zanzibar hade vi givande möten med kolleger från Etiopien och Tanzania. En dag gjorde vi en utflykt till Stonetown och tog bl.a. del av stadens historia. Här en bild från ett rum där 70 slavar hölls. Slavhandeln i väst och i öst hade både likheter och skillnader. 

Tillbaka i Senegal var det dags för vår andra auskultering med förskollärarna. Mycket givande!

Jag fick också veta att Senegal har infört att de första klasserna av grundskolan ska hållas på lokala majoritetsspråk. Jag är helt otroligt glad för det!

Sedan gällde det att skynda sig med förberedelserna för ett seminarium i konfirmationsundervisning. Vi jobbade med att använda den bok kyrkan har tagit fram och som var förvånansvärt okänd för de flesta, trots att vi berättat om den i varje församling vi besökt (dvs alla 13). Ungefär hälften var nya och hälften gamla lärare. Det gällde att försöka hitta något nytt åt alla. Vi hann lyckligtvis öva på ett enkelt drama. Här ser vi Johannes döparen, en nydöpt Jesus med Anden på sin axel och Guds röst som säger att vi ska lyssna till Jesus.

Genast efter seminariet var det dags för påskfirande. Anne Marie hade bjudit mig hem till sin by. Traditioner är olika: Gudstjänsten hölls med glitter och adventsljusstake på altaret (ingendera uppfattas av senegaleserna som juliga), en pytteliten mus som skuttade över mittgången i kyrkan, en svala som flög runt i taket, en ungdomskör som sjöng medryckande genom den tre timmar långa nattgudstjänsten och som avslutade med trummor och dans då uppståndelsefesten var över. Det blev en hel del kockande av fest-godsaker både före och efter tillställningen.

Idag har gått i jobbets tecken med dataskolning och bokföring. Innan jag kunde stansa fast kvittona var jag tvungen att reparera min häftapparat som gått sönder. Lyckligtvis har jag fått lära mig av senegaleserna hur man gör hål i plast.

Jag är tacksam till Gud för att allt gått så bra. Vi har ett nytt seminarium på kommande, så be gärna för det, dess förberedelser och för beskydd för de som ska resa hit samt för deras familjer.

Mars 2019

Efter kyrkans årsfest fanns det en del att reda upp. Jag åkte ut till kvinnocentret och tillsammans med ansvarspersonen för utrymmet för barnens program, Anna Manga, brände vi upp de plastpåsar som använts för barnens vatten. Jag blev väldigt imponerad av Annas attityd. Hon är väldigt mån om att hennes omgivning ska vara fri från avfall.

Vi har jobbat med bibelstudier om föräldrars sätt att förmedla tro i våra pilotförsamlingar. Samtidigt kommer det också upp frågor om vad ett kristet liv verkligen innebär. Här en bild från en församlingsmåltid efter mötet.

Med förskolorna har vi hållit en 'cellule', dvs en dag med undervisning av barn och diskussion med didaktisk feedback till lärarna. Det var uppskattat och jag tror att det är ett bra sätt för de nyare lärarna att få konkreta exempel att ta efter.  

Byn Tock-à-Mbel och Thiadiayes församling har själva samlat ihop för att kunna bygga ett klassrum. Visserligen har jag inget att göra med det, men jag är stolt över församlingen, byn och vår förskollärare som varit en drivande kraft.  Toan till vänster byggdes i samband med vårt projekt för förskolorna 2015. 

Gudstjänsterna i Fatick har bara blivit bättre med åren. Även om vi inte har söndagsskola varje söndag, verkar det ändå fungera mer regelbundet än förut och barnen är glada att få träffa varandra. 

Det känns just nu som om mycket är på gång i kyrkan. Ofta hör jag ur andras mun sådant som jag önskat säga själv och som jag bett för. Det är fint att Gud verkar. Det hände bl.a. på synoden i mars, fast nu kommer jag inte längre ihåg vad det handlade om. Kyrkan har också en längre tid jobbat mycket med hur den strukturerar och planerar sitt arbete. På bilden syns en anslagstavla, som är ett litet men konkret exempel på hur t.ex. kommunikationen blivit bättre.

Årsfest och presidentkampanj

Det har varit en lång vecka och ett fullt veckoslut. Kyrkan skulle ha sin årsfest på söndag så det har blivit en del besök vid festområdets grannhus för att städa och sätta i ordning för barnprogrammet. Här nedan syns några dekorationer.

På lördagen hämtade jag en massa påsar vatten som barnen skulle få dricka. I min dumhet öppnade jag bakluckan lite för snabbt och några föll ut på marken. Men de plockades upp och tvättades. Jag har funderat på det här med plast och miljö, men i detta fall vägde barnens hälsa mer. Eftersom det är vanligt att senegaleser skopar upp och dricker vatten ur samma mugg, konstaterade jag att det lätt kunde leda till att 200 barn kommer hem med en sjukdom efter festen. Jag kan inte i detta skede garantera att söndagsskollärarna och barnen håller på en hygienstandard som är annorlunda än de är vana vid.

Söndagen 24 februari hålls det presidentval i landet. Nästan varje kväll kör det en politisk konvoj förbi den asfalterade gatan nära mitt hus och spelar musik eller berättar sitt budskap i högtalare. Sittande president är hemma från Fatick, så han beslöt att besöka staden förra lördagen då jag just kommit med vattnet.  Människor hade gått ut till stora vägen för att ta emot honom. Jag fick lov att köra bakvägen längs sandvägar för att komma fram. Det var karnevalsstämning och det delades ut mössor, skjortor och andra attiraljer med bild på Macky Sall. Bilar körde fram och tillbaka med män som åkte utanpå (se bilden).

Sedan kom bilar med högtalare, bilar täckta med mönstret från Mackys tyg och en stor buss med samma dekoration. Där satt presidenten. Människor sprang längs landsvägen och hurrade. Det var en upprymd stämning, men samtidigt tryggt, där jag stor vid kyrkans kvinnors center. Jag kom att tänka på 1 Tess 4:16-17 där det står att vi ska möta Jesus i rymden... Det har tolkats som ett uppryckande (the rapture), men enligt Tom Wright handlar det snarare om detta: Folket ger sig ut för att möta sin ledare som kommer till dem. Bibeln blir plötsligt så mer levande för mig  här i Senegal.

Söndagen var intensiv. Prästerna ville verkligen börja i tid, men det var färre än hälften av gudstjänstfolket på plats då. De barn som kommit, gick först i en procession till altaret och sedan for vi till gården bredvid där de delades in i tre grupper. De minsta fick vara inomhus och de andra var ute. Det var lite trögt att komma igång, eftersom även söndagsskollärare hade haft problem att hitta transport som kunde komma i tid (bussar går oftast då de är fulla), men då de väl börjat gjorde de ett fint jobb. Jag uppskattade att det rörde sig om 260 barn.

Ett slag blev det kalabalik: Programmet var slut, föräldrar började komma och hämta sina barn och barnen rusade för att få kex som delades ut. Anne Marie räddade situationen med att "trolla fram" en gäng trummande ungdomar och väcka barnens uppmärksamhet med en sånglek och en dansduell. Hennes skolning i Ghana och erfarenhet från klubbverksamhet kom väl till pass. De vuxna tackade också för det fina programmet som hon förberett: Ett gäng barn hade tränat ett drama som de visade upp väldigt modigt för föräldrarna inför offergången i gudstjänsten.

Efter förberedelserna och städandet efter festen var både jag och Anne Marie i behov av ordentlig vila. Vi har tagit ut den på var sitt håll. Igår satsade jag på en henna-tatuering: "redan, men inte ännu". Det handlar om att Jesus redan har kommit med sitt rike, men inte ännu i fullhet. Det finns ännu mycket att göra.

I Gadiaks kapellförsamling

Den avslutande sången i vårt möte.

Det är ett tag sedan senaste inlägg. Jag har haft semester och kopplat bort totalt innan jag kom tillbaka till jobbet och fick försöka hinna med allt som skulle avslutas. Igår for vi till Gadiak i Ngayokhèmes pilotförsamling. Temat var tionde och givande, eftersom självförsörjning är en av de svåra bitarna i allt församlingsarbete här. Församlingsmedlemmarna ansåg att det var ett mycket viktigt tema. En man förslog att vi skulle göra en insamling för att de andra kapellförsamlingarna också kunde ta del av undervisningen. Nu har vi redan ett system för detta (som iofs fungerar lite si som så) men jag blir alltid lika glad för förslag till åtgärder. Det är vad vårt arbete i pilotförsamlingarna handlar om just nu. Vi vill motivera till egna initiativ.

Medan vi satt och väntade på att folk skulle anlända sjöng vi lite sånger. En av sångerna väckte frågor kring orden tonmaax och a tayil ake. Det senare liknar ordet tayil, som betyder att vara lat (eller trög pga sjukdom eller ålder). Jag förstod inte vad de diskuterade innan jag läste den franska versionen: Gör portarna höga och dörrarna vida för konungen. Serer är inte så enkelt även för alla sererer. Någon standard som t.ex. högsvenska finns inte allmänt utbrett och vissa ord är redan glömda pga språkutveckling och samhällsförändringar. En annan sång fick kommentaren att melodin var tagen från ett sammanhang av omskärelse-ceremonier. Sådant väcker alltid mitt intresse, eftersom det är en nyckel till kulturen. Sången består av korta fraser och man glider neråt i registret på den sista tonen. Texten handlade förövrigt om räddning och att uteslutande följa Jesus.

Söndag och helg

Äntligen har det varit tid för en två dagars helg hemma - bara hemma! Församlingsbesök och bröllop brukar betyda långa dagar, men nu blev det andra "bullar"! Jag har ätit couscous, lyssnat på vittnesbörd via youtube, färglagt saker, städat lådor, umgåtts lite här och var med folk. Tränat och vilat. 

Såhär går massage till i Senegal. Skönt då ryggen är spänd.
(Tillstånd har fåtts av både mor och dotter för att använda denna bild)

Dagens predikan gällde Luk 3 och Johannes döparen. Pastor Jean Noël Faye frågade om vi är villiga att gå ut i öknen för att dela med oss av budskapet. Om vi predikar rätt budskap kommer folk. (Det senare väckte många tankar om förväntningar på Guds rike nu och då.) Pastorns fråga känns angelägen. Hur mycket "öken" är vi villiga att gå in i?

Imorgon är det möte med söndagsskollärarna för att diskutera arrangemang inför kyrkans årsfest. En av frågorna gäller hur vi ska placera tält-taken för barnprogrammet och städa upp på den nya gården. 

Be gärna för morgondagens möte och fortsatta arrangemang inför kyrkans årsfest och dess barnprogram.

senaste veckorna i bilder

En ledig dag styrde jag kosan till Foundiougne med mina kompisar. De håller på att bygga en bro över havsarmen och de har kommit mycket längre än jag förväntat mig. Snart kanske den jobbiga färjan är ett minne blott.

"Årligt" besök i Faticks församling. Vi talade om pilotprojekt, söndagsskolan, ansvarsområden och till slut bad vi alla i ring om beskydd för barnen i församlingen.

Vi har återupptagit bibelstudierna i vårt kvarter. Först lyssnar vi på Markusevangeliets audi-version (2 kapitel) och sedan funderar vi vad som berört var och en och hur vi ska tillämpa det under veckan. Veckan därpå berättar vi hur det gick. Konceptet är nytt och obekant för mina vänner, men några orkar komma iaf. Jag har tagit fram adventsljusstaken så vid "testunden" blir det lite finländskt mys.

På självständighetsdagen träffades missionärerna för att fira tillsammans i Dakar.

I lördags var det dags för bröllop i en av Faticks kapellförsamlingar. Kören hade övat länge och gjorde väl ifrån sig. Jag tycker församlingens gudstjänstliv har blivit så mycket bättre. (Tacksägelseämne)