Kungens hem

Idag besökte vi från språkkursen serere kungasläktens hem och gravar. Där bor fortfarande hans barnbarn, men mest kvinnor. Kungaskapet ärvdes förresten på mödernet. De första kungarna bodde någonstans närmare kusten, men en kung fick budskapet att flytta till Diakhao (Jaxaaw) och han installerade sig där. På den tiden fanns där ingenting annat. Här nedan ser ni trädet under vilket man kunde tala med kungen samt graven på den första kung som installerade sig där.

Vi träffade den sista kungens dotter (om jag förstod rätt). Hon guidade oss mellan gravarna och presenterade oss för de andra familjemedlemmar som bodde där. Hennes sätt att föra sig var verkligt värdigt och med en trygghet som människor med auktoritet brukar ha. Det var inte svårt att tänka sig att hon var kungadotter. Den sista sererkungen dog på 1960-talet.

Platsen andades ett lugn, som jag associerade till Gorée (slavön) trots att det inte var samma slags lugn. Då vi skulle gå såg vi en man som satt på huk i tydlig andakt vid en av gravarna. Kungarna hade även en andlig roll i sererernas tro. Det var vid graven under trädet mannen satt och bad/visade vördnad.

Efteråt tog vi en liten sväng till marknaden. 

Serere kulturen är ganska hemlighetsfull. Man ska inte berätta för mycket om det man hör. Jag inleder gärna till diskussioner om allt möjligt och vissa saker ska man vara försiktig med att fråga om. Men jag har ofta fått höra en hel del om den traditionella tron. Det fascinerar mig att försöka sätta mig in i hur serererna upplever saker. Gärna skulle jag skriva om det jag hör och diskutera det med andra, men någonting säger mig att vara försiktig. Det känns som om det jag hör sägs mig i förtroende (eller åtminstone någonting ditåt). Det förtroendet vill jag inte svika, speciellt som jag vet att många har svårt att respektera en tro som ofta förlöjligas i västerländska kretsar.