De senaste dagarna har jag snusat lite på mitt kommande jobb. Jag har deltagit i skolningar som hållits både på centret i Fatick och i en by som heter Gandiaye (på vägen mot Kaolack, en väldigt hålrik väg). Hittills har det mest handlat om att öva barnsånger och det passar mig utmärkt. Dels lär jag mig språk, dels musik som antagligen kommer att vara viktigt i arbetet. Ja, och så är ju musik trevligt som bara den.
Skolningarna har också gett mig möjlighet att se hur saker görs här i landet och i kyrkan helt konkret. Det är inte som på peffan (pedagogiska fakulteten) där man skulle ha allt färdigt för att inte lämna någon tom tid. Här väntas det friskt, talaren håller ordet den tid hen vill (ibland slutar man tidigare för att man ska gå på begravning, eller så har an mycket att säga och säger det) och ibland avbryts mötet då någon kommer och går. Det ger en ganska lugn känsla. Man ska inte ha bråttom i detta land. Det är viktigare att se varandra. I kulturen verkar inlärningen ofta betona utantill repetition. Det har sina goda sidor i ett land där penna och papper är dyrt.
Det mest trevliga är att få stifta bekantskap med människorna. Att lära sig namn är rätt så utmanande, men det ska man satsa på. Jag har också fått se några barngrupper in action. Den biten upplever jag är väldigt viktig eftersom det ger insikt i förhållandet mellan barn och vuxna samt i vad som eventuellt kunde vara sådant som kyrkan skulle vilja jobba vidare med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar