Diverse glimtar från vardagen

Jag har funderat en hel del på teologi den senaste tiden. Min språklärare hjälper mig översätta olika dokument och ett handlade om skapelseberättelsen och synden som kom in i världen. I Senegal är odret för värld, adna, och det handlar om marken vi står på. Den har ett förnamn och efternamn: adna Coumba Ndiaye. Det visade sig att en del anser att adna äter människor eftersom de ju begravs i marken. Frasen "Döden kom in i världen efter syndafallet" blir ur det perspektivet lite konstigt, eftersom adna på sätt och vis uppfattas som orsak till att människor dör (själen anses lämna kroppen då den begravs). Här ovan några bilder som målades under en kvinnoretreat jag deltog i. Undrar vad bilden med baobab-trädet står för?

Under veckan har jag sökt hus/lägenheter i Fatick. Inte för mig själv, men för arbetet. Det finns riktigt fina ställen här. Allt fler växer fram i närheten av landsvägen.

 Det finns t.o.m. ett bostadsområde med hyreslägenheter.

En eftermiddag blev jag full i skratt. Mitt träd har blommor av väldgt många olika färg. Det beror på att en bouganvillea har klättrat upp längs med dess stam.

Igår skulle jag köpa bröd nära missionens gästhus och möttes av följande syn. Många försökte få dem att sluta, men ungdomen lyssnar inte alltid. De små barnen hade karnevalstämning. Vi vuxna var oroliga för dem och för resten av trafiken.

Seminarium 2019

Vi har haft förskollärarseminarium. Första dagen diskuterade vi hur vi kan förbättra stadgarna och göra arbetsfördelningarna tydligare. Den delen tog mer tid än jag hade förväntat mig, trots att jag vid det här laget borde känna till att diskussioner tar lång tid här. De två följande dagarna fick vi undervisning om lektionsplanering. Då zoomade jag ut, för diskussionen gick på snabb serer och jag visste att lärarna var kunniga. Istället jämförde jag en översättning av ”Kristinoppi”, som godkändes som Finlands evangelisk lutherska kyrkas katekes 1948, med originalet. Det gäller att veta vad vi trycker upp och samtidigt checka att alla avvikande serer-bokstäver faktiskt är rätt placerade. Datorerna brukar inte alltid känna till tecknen.

Paul Ngor Sarr, Coumba Faye och Robert Made Ndiaye pysslar.

På torsdagen undervisade jag teckning och pyssel. Teckning är något man inte längre lär sig så bra i de statliga skolorna. Det var bättre förr. Kunskapsnivån är lägre nu eftersom det är bråttom att skola tillräckligt med lärare för alla Senegals många barn.  Att undervisa utan att kunna alla ord gick rätt så bra. Det gick att visa på tavlan och förskollärarna fyllde i med den rätta geometriska terminologin. Den undervisar de regelbundet. De flesta verkade också gilla att pyssla. Dagen avslutades med sångundervisning av Nicolas Sarr.

Sista dagen inleddes med några teckningar och fortsatte med en repetition av fjolårets tema om miljöskydd. Denna gång handlade det mer om hur man kan undervisa barnen. Vi talade om återvinning och sopsortering. Hela seminariet avslutades med en utvärdering. Då vi åt lunch fick en av mina kolleger budet att hens mamma dött. Det var inte oväntat, men för mig kändes det stort, trots att vuxna senegaleser försöker vara väldigt stoiska och mamman trots allt var till åren kommen.

På lördag var det alltså dags för begravning. Min bil är på reparation i Dakar, så jag åkte taxi med en församlingsbekant. Landskapet var grönt och hirsen har t.o.m. fått kolvar på sina ställen. Hoppas den kan ge gos skörd! Delar av vägen låg under vatten, men det var en grusväg så det gick. På begravningen var det inte lika många av kyrkans folk som det brukar, men alla gjorde sitt bästa för att ta hand om mig i alla fall. Senegaleser är så generösa och gästvänliga! Under lunchen ca 15.30 hörde vi de första åskknallarna. Molnen hopade sig och vi var tacksamma att taxin hämtade oss i god tid. Väl framme i Fatick föll de första dropparna och det började ösa ner då jag öppnade porten till min gård. Fast det var ganska vackert måste jag säga.

Wolof

Det har blivit en hel del wolof den senaste tiden. Saint Louis är inte ett serere-område och idag avslutade Waly och jag en genomläsning av söndagsskolbokens wolof översättning. Jag kan egentligen inte göra så mycket på den språkliga sidan, men det finns mycket att göra med layout och konsekventa tillämpningar.

Stavning är en klurig bit, eftersom det här med att läsa på eget språk är ganska nytt i landet. Serer är väldigt fonetiskt och har influerats av att vår kyrka och FMS jobbat så mycket med litteratur. Wolof stavning känns i jämförelse som vilda västern för mig. Det är nästan omöjligt att hitta ett konsekvent sätt att skriva. Inte minst för att standarden utvecklas. Den vecka jag studerade wolof i Dakar höll sig läraren inte till något specifikt stavningssätt och fonetiken influeras av franskans varierande stavning av vokaler. Då är det alltid bra att ta till Bibeln. På wolof innebär det än så länge Nya testamentet (det som Waly Thiao håller upp på fotot). Då vi stöter på stavningsproblem (t.ex. hur David ska skrivas) funderar jag först ut var i NT det ordet kunde hittas, söker upp den exakta versen på nätet och tittar sedan i Bibeln. Tyvärr går det inte att sätta ner tid på det för precis alla ord, så vi får nog lov att anlita vår expert igen för en sista genomgång. Hoppas hon kan sin stavning!

På veckoslutet for jag till Mbour och träffade mina senegalesiska släktingar. Flera av dem talar mest wolof så det blir att kommunicera med wolof, speciellt med barnen, om de mest grundläggande grejerna och försöka lappa med franska som de kan bättre nu än för fem år sedan. Efter två dagar med läsning av text på wolof kändes det som om fraserna flöt bättre. På väg till Mbour verkade det som om landslaget i fotboll skulle åka genom Fatick, för ungdomar med flaggor hade samlats på landsvägen och en konvoj fina bilar körde förbi mig. Väl hemma igen möttes jag av målade lyktstolpar. Det är faktiskt rätt så snyggt. Fotbollen förenar!

Amerikabesök

Förra veckan fick jag tillbringa en dag med en grupp unga amerikaner och senegaleser. Kyrkans ungdomsorganisation har ett utbytesprogram med en av de amerikanska lutheranernas synod. Med i gruppen var en av våra två första praktikanter i Fatick, Julie Gerrish. Det var såå roligt att träffas!

Gruppens program för dagen var ett besök i Thiadiaye i en av våra pastorers trädgårsprojekt. Det var en behaglig upplevelse för oss. Vi fick också höra om relationen mellan muslimer och kristna i Senegal. Vi har mycket bra relationer mellan religionerna här, ifall någon råkat missa det hittils.

Pierre Thiao från ungdomsorganisationen var en av ledarna för resan. Många av de unga vuxna som besökt USA var med på resan. Det är inte så många senegaleser som kan kommunicera på engelska, men i den här gruppen fanns det många som kunde det.

På hemresan märkte jag att himlen såg lovande ut och under natten kom det första riktiga regnet sedan det regnat för en månad sedan. Be gärna att regnen ska vara tillräckligt rikliga så att inte åkrarna torkar ytterligare en gång.

I Gadiaks kapellförsamling

Den avslutande sången i vårt möte.

Det är ett tag sedan senaste inlägg. Jag har haft semester och kopplat bort totalt innan jag kom tillbaka till jobbet och fick försöka hinna med allt som skulle avslutas. Igår for vi till Gadiak i Ngayokhèmes pilotförsamling. Temat var tionde och givande, eftersom självförsörjning är en av de svåra bitarna i allt församlingsarbete här. Församlingsmedlemmarna ansåg att det var ett mycket viktigt tema. En man förslog att vi skulle göra en insamling för att de andra kapellförsamlingarna också kunde ta del av undervisningen. Nu har vi redan ett system för detta (som iofs fungerar lite si som så) men jag blir alltid lika glad för förslag till åtgärder. Det är vad vårt arbete i pilotförsamlingarna handlar om just nu. Vi vill motivera till egna initiativ.

Medan vi satt och väntade på att folk skulle anlända sjöng vi lite sånger. En av sångerna väckte frågor kring orden tonmaax och a tayil ake. Det senare liknar ordet tayil, som betyder att vara lat (eller trög pga sjukdom eller ålder). Jag förstod inte vad de diskuterade innan jag läste den franska versionen: Gör portarna höga och dörrarna vida för konungen. Serer är inte så enkelt även för alla sererer. Någon standard som t.ex. högsvenska finns inte allmänt utbrett och vissa ord är redan glömda pga språkutveckling och samhällsförändringar. En annan sång fick kommentaren att melodin var tagen från ett sammanhang av omskärelse-ceremonier. Sådant väcker alltid mitt intresse, eftersom det är en nyckel till kulturen. Sången består av korta fraser och man glider neråt i registret på den sista tonen. Texten handlade förövrigt om räddning och att uteslutande följa Jesus.

Seminarium för förskolor

Vi har haft ett seminarium för förskolelärarna med flera teman: lektionsplanering, grunder i teckenspråk (ASL), funktionshinder och miljövård.

Här berätta Latyr Faye vad han heter.

Coumba Faye tecknar alfabetet.

o Yaal oxe

Serer är ett spännande språk och jag har gjort några upptäckter nyligen...

yaal = trösta
o Yaal oxe= Herre (neutrum, dvs både för kvinnor och män. Används för den som har ansvar i ett hushåll, för den som äger en sak eller en egenskap. En vis person kallas t.ex. o yaal yiif)
o yaayaal oxe=tröstaren

Eventuellt kan det förklara varför namnet "Herre" för Gud varit förknippat med tröst för mig. Hade jag faktiskt lärt mig serer i Fatick som barn? Eller har wolofen en liknande koppling mellan tröst och Herre? Det kan förstås vara kopplat till Jesu exempel också, om att ledaren ska vara de andras tjänare.

Ett annat intressant fenomen är

o yar ole=käppen (spöt)
fa yar fee= uppfostran
yaru= vara artig/väluppfostrad
yar= fostra

Jag tror hebreiskan har lite liknande sätt att uttrycka det här med fostran... Mitt råd till dagens människor: Ta käppen i symbolisk bemärkelse. Annars motverkar du snarare artighet.

Jag gillar baobaber.

Häromdagen föll en liten gecko in i min nystädade bil. Den slank in under bänken och var försvunnen. Nästa dag luktade bilen as. Värmen hade tydligen gjort sitt. Jag hoppas den mumifieras snabbt så att det inte luktar i all oändlighet.

Samtal på vägen

Vi ska träffa alla församlingar en gång under året. Linguère är först i tur under 2018. Den ligger långt in i… inlandet. Den är liten – bara några familjer – och fulani*. I våra diskussioner i byrån, konstaterade Anne Marie, Waly och jag att deras församling inte kan ha samma slags program som i pilotförsamlingarna. Strukturen i församlingen är annorlunda och de är för avlägsna för att regelbundna besök skulle vara det mest effektiva arbetssättet. Vi funderade på att hålla intensivutbildningar istället. Det skulle vi diskutera med dem. Jag började genast fundera att vi lika bra kan utbilda hela församlingen på en gång så att alla kan leda…

Resan var lång (knappa fyra timmar). För att ha något intressant att göra satte jag igång en audio version av NT på serer (bra för att lära sig serer och höra Guds Ord) . Vi hade kul medan vi försökte lista ut vem av våra bekanta som läste vilka partier. Vår kyrka har antagligen världens bästa serer-läsare.** Allt emellanåt stannade jag filen för att diskutera något vi kom att tänka på, t.ex. att vänstra handen inte ska veta att den högra hjälper. Vad betyder det i en serer-kontext? Det visade sig vara helt applikabelt, förutom under vissa ceremonier. Det fick mig att inse ännu mer, att ceremonierna faktiskt har en officiell funktion av socialstöd i lika grad formell som vår FPA, om än inte på samma sätt. Eller: Varför skulle lärjungarna inte gå till andra än judarna då de första gången gav sig ut två och två? Och hur kan Jesus vara Davids son om han är det bara på fädernet? Är Lukas släktförteckning en lista över Marias släkt? Bland serererna är kunglighet ärftligt  enbart på mödernet och adoption räknas inte riktigt.

Jag älskar naturen på vägen mellan Fatick och Linguère. Träden är vackra och landskapet är ställvis kuperat. I år var vägarna i gott skick, sante Yalla!*** Halvvägs kör man genom Touba, Senegalesernas egna heliga stad (eller egentligen bara för ett av de fyra muslimska brödraskapen).  Moskén i centrum växer hela tiden och det lär vara så att familjer sätter ut mat på gatan, så att folk inte behöver gå hungriga. Efter Touba började jag märka hyddor som inte hade den vanliga fyrkantiga formen utan antagligen var hexagoner. Vi talade serer, så när Anne Marie sade: ”Nu har de hus” trodde jag att jag missförstått. Vem har hus? Sedan tog det ett tag innan hon fick mig att fatta att hon talade om fulanerna. De brukade inte bo i hus eftersom de traditionellt följt med boskapen.

* den andra största etniska gruppen i Senegal

**Inte för att de skulle vara de mest suveräna läsare, utan för att missionen satsat på alfabetisering och kyrkans folk har serer som modersmål.

***Wolof för  ”Tack Gud!”

Församlingsföreskolefortbildning

"Jesus är mitt ibland oss och han tar hand om oss. Hör du hans röst?" sjunger förskollärarna medan de klistrar bilder i bildhäften. Vi hann inte med väldigt många häften, men vi hann få idéen, och jag hann lära mig vad jag ännu behöver poängtera i arbetet.

Såhär kan det se ut då barnen använder häftena i undervisningen.

De två första dagarna av seminariet lärde vi oss om funktionshinder och integrering. Se lite mer om detta på    FMS facebooksida för vårt område.

Diverse intryck från september

Taxins fönster är öppna. Kön på motorvägen kryper fram. Vi andas avgas och solen skiner in på min bara arm. Jag täcker den med min skarf för att inte bli bränd. Vi missionärer studerar wolof några dagar i Dakar och det har varit riktigt roligt. Trafiken ut och in ur stan fungerar riktigt bra om man är tidig, men inte om man jobbar lite senare.  Inför Tabaski åker taxi-priserna uppåt.

Gatorna i Mbour är tomma. Det är Tabaski och alla är hemma hos sig och äter sitt får, eller en del av grannens som man fått som gåva. Det har varit lättare att tala med mina senegalesiska syskon under festen efter språkkursen. Min frys är fylld med får då jag kommer hem – mitt och min hemhjälps kött. Det var stora bitar.

Min kilimatti (luftkonditionering) fungerar inte pga dålig ström under kvällarna. Startar jag den på eftermiddagen går det ibland. Fläkten klarar sig om man håller in knappen en stund tills den fått ordentlig fart. Jag har haft två pallar att stå i ett hörn och plötsligt märker jag att de har möglat. De är gjorda av mjukt trä. Jag torkar bort möglet och hoppas att de torkar.

 Kvällsprogram under Ngaparous ungdomsläger. Plötsligt börjar grisen någon donerat tjuta något vansinnigt. Jag och några amerikaner förundras över att de valt att slakta den just nu. Vore det inte bättre på morgonen då det är ljust och köttet hålls färskt till måltiden? Vi får reda på att det inte var slakt utan rakning som gällde. Man ska ta bort håret först. Nästa morgon tjuter grisen igen medan vi håller på med en lek. Till lunch sitter vi runt vårt risfat för sju. Anne Marie och hennes syster tar i var sin sida av köttklumpen och river av små bitar som de delar åt var och en. De som inte äter griskött hade möjlighet att samlas runt ett fat med höna istället.

Under eftermiddagens bad i havet är det en av lägerdeltagarna som blivit stucken av en fisk. Lägrets hälsovårdare anser att han borde få stelkrampsspruta. Man frågar om jag kan hämta sprutan vid apoteket med bil. En av dem följer med och frågar jag hur hon kom att bli hälsovårdare. Till svar får jag veta att en av kyrkans första kvinnliga sjukskötare hade bott hos kvinnans familj då hon var liten. Som flicka hade hon fått hjälpa till med att byta bandage och annat. Det hade gjort stort intryck och sedan dess var det hennes dröm att jobba med hälsovård. Här bör kanske tilläggas, att ganska få av kyrkans kvinnor hade ett yrke vid den tiden. Exemplets makt är stor!

I väntan på att min bil ska repareras i Dakar söker jag mig till ett kafé med internet. Jag vill kolla mailen och hämta ett dokument som jag ska läsa igenom. Presscafé är luftkonditionerat och utrustat som om jag vore i Europa. Kunderna är välklädda i mbubou (muslimsk dress för män) eller västerländskt avslappnade. En ljudlös TV-skärm visar ett franskt diskussionsprogram med ett fotbollsinslag från… Åbo! Det regnar tydligen.  På väg hem till missionens lägenhet frågar jag någon vad det är för tält de spänt upp i korsningen bredvid. Tydligen firar man minnet av en viktig person. I högtalarna bes och sjungs det på arabiska hela kvällen, men jag håller ändå balkongdörrarna öppna. Så länge det finns luftdrag känns 30 grader inte så farligt.

...bidde bara så fel

Ibland blir det bara så fel. Igår var en sådan dag. Jag skulle hålla lektion om att använda leksaker i förskoleundervisningen och hade inte haft tid att förbereda mig på serer, eftersom vi har många saker på gång igen. Översättningen tog ganska länge, så ibland försökte jag ändå tala serer. Emellanåt funkade det, men ofta måste även min dåliga serer översättas och även det blev låångt.

Ett av problemen var att jag ett tag talade om känslor. För det första avgränsas inte orden på samma sätt i västerländska språk som och i serer. Jag kan inte förklara för jag har inte koll på känslor på serer, men ett liknande fenomen förekommer med färger. Ordet för röd betyder inte bara röd utan olika nyanser av brunt, medan det är oklart vad man ska kalla gult. Sererernas uppfattningar om känslor verkar dessutom vara väldigt långt från västerländsk psykologi. Resultatet blev att översättningen blev långa förklaringar av vad jag försökte säga och jag vet sannerligen inte om översättaren visste vad jag sade på franska. Om någonting är för främmande finns det få beröringspunkter att återkoppla till.

Till slut hade vi 20 min kvar. Med facit i hand borde jag ha avslutat eller valt ett enda konkret pyssel. Alla var trötta och irriterade på alla oklarheter. Tyvärr valde jag att försöka förklara hur man kan ha olika målsättningar med att använda klossar i undervisningen. Det var ju att avhandla målsättningar som var hela poängen med det här seminariet. Men ibland är det bara bäst att bekänna sitt nederlag i god tid.

Tankar under en gudstjänst- frid och treenighet

Jag var sen igen, och det var många andra också. Och eftersom det dessutom är svårt att hitta personer som läser någotsånär bra var prästen glad att anförtro några av textläsningarna åt mig. När jag läst evangeliets franska översättning stod jag kvar och lyssnade jag på samma verser på serer. Prästen läste flytande och jag var imponerad. Men jag kunde också följa med i den skrivna bibel-texten och slogs av skillnaden.

Det handlade om den uppståndnes möte med sina lärjungar i stängda rum. På franska säger han: "Frid med er!" Det gör han ungefär på serer också, men det betyder en helt annan sak! Okej, inte helt, men nyansen är inte: "Må ni ha en innerlig grundläggande känsla av frid", utan snarare: "Må ni tillbringa kvällen i fred", vars sociala motsvarighet på svenska är: " God kväll på er!" Wow!

På svenska låter fridshälsningar ofta så överandliga. Här (jam soom) och i Israel (shalom) är det vardag. Egentligen borde jag inte vara förvånad. Som rella-lärare hade jag som vana att träna mina ungdomar så att vi alltid hälsade med en hälsning med tillhörande gester från olika kulturer/religioner då de kom in: Namasté!/ Salaam!/ Konichiwaa!/ May the Force be with you! etc. (Den Star Wars- ättade livsåskådningen har faktiskt varit en officiellt godkänd religion på Nya Zeeland och fungerar som skämtsam hälsning i nördiga subkulturer.)  Jag föredrog alltid Salaam, eftersom det var den vi använde i min barndom i Mbour. Det är arabiska för Shalom - frid.

I sin predikan nämnde prästen, Sedar Ndiaye, att frid inte bara betyder det vardagliga med önskan om att ha yttre omständigheter i skick och därför ha frid. Nej, frid går djupare än så. Detta är min egen erfarenhet: Den bär i svåra tider. Den kan också ge en euforisk känsla av att allt är som det ska vara och ingenting dåligt kan röra mig för Gud ÄR och jag är med Hen.

Medan prästen läste sökte sig min blick plötsligt till Thomas Tvivlarens utrop till Jesus: "O Yaal es, Roog es!" (Min Herre och min Gud!) Enligt Joh 20: 28 verkar Tvivlaren vara den första att expicit erkänna Jesus som sin Gud! (Om jag inte glömt något.)

Senegalesiskt ordbruk

Förra veckan reste vi till två byar och diskuterat vad som gäller då vi öppnar nya dagklubbar där. Där satt vi under träden. Vi inbjudna och ansvarstagare på bänkar och övriga satt antingen på trädets rötter, på stockar placerade runt stammen eller låg på en matta i skuggan. Det kändes rätt så avslappnat, även om folk var uppmärksamma. Min roll var liten. Jag satt mest och lyssnade.

Innan vi började var det en vuxen man som sade till ett litet barn: Gå inte nära henne, hon slår. Man skrämmer barn med att toubaben kommer och tar dem. (Jämför med Svartepetter som användes i vårt språk förut.) Överhuvudtaget säger man allt möjligt åt barn här. Man skämtar med dem och testar dem. Antagligen lär sig barnet rätt tidigt att läsa de vuxnas kroppsspråk och idén verkar vara att de inte ska bli lättlurade.

Man skämtar med varandra på liknande sätt också. Samtidigt är språkbruket även rätt våldsamt. En av mina nattvakter sade en kväll då han kom lite sent: Nu kommer du nog att slå mig. Vuxna säger till barn: Xam xawong! Jag ska slå dig [om du inte gör som jag säger]. Det är även rätt så vanligt att säga: Jag dödar dig! (Mor till barn mm) Där under trädet kom jag att minnas att jag själv ofta sade det som barn, på svenska eller wolof.

Men språket är även fullt av fredliga drag. Man använder ofta en form som kunde översättas med svenskans "må": Må det gå dig väl/Må du få mycket pengar/Må ni ha frid/Må hen bli frisk/ Må Gud belöna dig osv. Det är som en blandning av välsignelse, bön och uttryck för förhoppning. Man säger ofta dessa välsignelser. Det är ett sätt att tacka och ett sätt att framföra kondoleanser eller lyckönskningar. Det är ett sätt att visa omtanke och att vara artig.

Festlig vardag

Jag bara måste lägga ut det här då jag en gång hittat det på nätet. Varje dag en viss tid läser två (?) senegaleser upp rubrikerna för dagens nyheter. Min hemhjälp har ofta på radion då och jag tycker det låter så festligt. Det är säkert annorlunda då man förstår vad som sägs, men med mina kolleger försökte jag mig idag på att göra en "Smoukahontas" och det väckte ett visst nöje. Lyssna själva.

Annars är detta nu min andra natt på länge med lyxen av luftkonditionering (eller kilimatti från franskans climatiseur, som vi finska missionärer brukade säga i början av 1990-talet). Det är stor lättnad att slippa vara kladdig av svett hela tiden.  Som att vara i en annan värld. Temperaturskillnaden är bara några grader. De normala växlingarna mellan 28 och 32 grader inomhus för någon vecka sedan kändes nog av, men med luftkonditionering kan det räcka med bara en aning mindre varmt (jag tror vi har en varmare period nu också) för att känna sig bekväm. Det beror nog på att luftfuktigheten genast minskar. Råkade nyligen se en dokumentär om att det från början var fukten man ville bli av med då man uppfann manicken. Tack till uppfinnarna!

...och så kommer förstås tanken på alla dem som inte har råd... Vad orättvis vår värld är!

Bibelns språkvårdande egenskaper

Under barnskyddsseminariet nämnde jag en ramsa vi använde för att retas som barn i Mbour. Nu har vissa av mina kolleger tagit för vana att "retas" med hjälp av den. [Då du läser följande två mening ska du tänka att jag ser överdrivet oroad ut, svänger huvudet överdrivet och smackar förställt uppgivet.] "Ja, ja... Sådär går det. Man uppnår motsatta effekter till de man önskade."

Hur som helst ledde en nytolkning av sången idag efter jobbet till en diskussion om hur man skulle översätta "vishet" till serer. Debatten under trädet vid centret engagerade samtliga och det slutade med att man tog upp flera olika bibelställen för att hitta svaret - bl.a. 1 Kung 3:12 där Salomo får vishet ( o jeg-yiif) av Gud eftersom kungen bett om ett lyhört hjärta för att kunna skipa rättvisa för folkets bästa.

Jag märkte än en gång hur Bibeln blivit ett rättesnöre för korrekt serer. Det har kanske någonting att göra med att Bibeln är kanon, men den egentliga orsaken är att översättarna verkligen varit måna om att använda så äkta serer som möjligt. Man gjorde ett grundligt arbete. Det har iofs också visat sig att det har gjort Bibeln lite svår att förstå för många. Vardagsspråket påverkas starkt av wolof och franska och något standardmodersmål undervisas inte i skolorna. Så Bibeln är ett omfattande verk som bevarar språket. Att den sedan lästs in i ljudfiler, som kan spelas upp, hjälper både förståelse av dess innehåll och språkvård. Kulturen här är fortfarande väldigt oral.


(Fast nu då jag skriver detta undrar jag hur pass "serer" ordet "doŋ", som står ovanför 12:an, egentligen är.) 

Begreppsvärld

Vi håller på att förbereda ett barnskyddsseminarium som ska hållas i maj. Jag och en kollega har ansvar för ett parti om mobbning och barnaga. Det måste genast sägas att sererernas barnuppfostran görs på annat sätt än "hemma". Ta t.ex. ett gråtande barn: Som västerlänning skulle krama det och försöka ta reda på hur det är fatt medan jag använder röst- och minspråk som signalerar medkänsla. Här frågar man kanske barnet varför det gråter, man kan ta det i famn och man torkar gärna dess tårar, men något överdrivet gullande är det inte tal om. Snarare fokuserar man på att få slut på gråten.

Barnaga är lagligt för familjehuvud i syfte att fostra och i enlighet med barnets ålder. Men det är förbjudet i skolan sedan en tid tillbaka. Att ge "nya" redskap för att hålla ordning i klassen är därför något att satsa på inom utbildningsväsendet. I fråga om mobbning stötte jag idag på ett problem. Den franska termen är "harcèlement", och det serer-ord som man erbjöd mig var "xasan". Men det visade sig efter ett tag att detta serer-begrepp mera handlade om tillrättavisning än om mobbning. Vi hade långa listor på exempel på mobbning och även dessa var svåra att översätta.

Serer är väldigt nyanserat på vissa områden, men verkar ibland totalt enkelspårigt på andra. I vissa fall kan det finnas ett ord för att beskriva ett europeiskt begrepp, men eftersom man inte är van att använda det är det svårt att komma på vad det skulle vara. Vissa franska ord används annorlunda här eftersom man inte har samma kontext, speciellt som många ord har olika betydelser i olika kontext. Harcèler betyder ju t.ex. också att oroa, utöva påtryckning eller kritisera och inte bara att mobba.

Utifrån vad jag lärt mig, verkar det som om begreppet mobbning inte finns här. Enskilda delar av mobbning som att såra, skada fysiskt, tala illa om någon mm finns däremot. Jag är bombsäker på att det kommer att råda en viss begreppsförvirring under vår del av seminariet. Gränserna för vad man kan göra (och vad det betyder) är nämligen annorlunda här än i Finland och vi förstår inte ännu tillräckligt av kulturen för att kunna göra riktiga bedömningar.

Bild tagen i Renaissans Monumentet i Dakar. Statyerna föreställer olika stammars kulturella företeelser,
bl.a. sererernas brottningssport. Bilden har inget annat med inlägget att göra än att det handlar om kultur. 

En dag på prästgården

På morgonen styrde min bil österut mot Gandiaye igen. Vi hade kommit överens om att jag skulle öva serer med Ibou Dioufs familj medan vi förberedde skribalektion och kommande skolning av ledare för olika barngrupper i församlingen. Under förmiddagen umgicks jag mest med barn på prästgården. De ville bl.a. veta vad olika mjukisdjur var för något. De visste inte vad en björn är för här finns inga såna. Den biten var ganska klurig, speciellt som nallarna hade kläder eller rosett. Var de människor, undrade en pojke. Jag försökte förklara bäst jag kunde. Vilket ledde till diskussion om vinterdvala... Men hur förklarar man vinter och att ett djur sover flera månader (på serer)? 

De i sin tur lärde mig om trädet på skolgården. Den ger ill-röda cashew-frukter och dess nöt, som finns på utsidan, finns inne i ett tjockt skal. Dessutom hjälpte de mig förbereda min lektion. Jag ställde frågor om deras församling och om kroppsdelar på serer, eftersom lektionen handlade om kyrkan och Kristi kropp. Och så fick jag testa hur bra olika lekar funkar här. Brännboll var en hitt. En av killarna var väldigt intresserad av finska och han gjorde snabba framsteg i att läsa av bokstäverna och skriva upp hälsningsfraser. Jag försökte säga att han har mer nytta av engelska och av att läsa serer. Vid middagen lärde mig prästfrun, Angel, hur man äter med handen, men det var inga snabba framsteg på den fronten. Och så fick jag repeterat för mig att vatten som lämnas i en bil en förmiddag blir varmt nog (nästan) att användas som tevatten :)

Lektionen gav mycket energi. Barnen var ivriga att svara och hängde med så länge min serer fungerade någotsånär. Finsk pedagogik funkar tydligen här också så länge man minns följande: Barnen kan oftast inte läsa lika väl som finska barn. I skolan lär man sig läsa på franska, medan serer är fonetiskt och har sådana ljud som inte finns i franska alfabetet. Oftast har lärarna inte tillgång till papper och penna åt alla, vilket innebär att man behöver hitta på andra metoder. Även om senegalesiska barn i allmänhet är mer lydiga på lektion (det är en hederssak) slår de varandra oftare än finska barn. 

Även diskussionen med pastorsparet inspirerade. Det är roligt att visionera med människor som också brinner för arbete med barn och unga. Det ger nya idéer och en uppfattning om vad människor vill. Be att vi skulle veta hur de olika bitarna av arbetet skulle kunna sättas ihop och att vi kunde sträva åt samma håll inom kyrkan. 

Dopundervisning

Idag cyklade jag till jobbet igen. Jag skulle ha dopundervisning. Från början, då jag gick in för det, hade jag fått för mig att det var frågan om konfirmandundervisning, men det var det alltså inte. Kanske beror det på att jag inte hiffat att man i det lokala språkbruket är barn då man är ungdom och att att man är flicka ända till man är gift och har barn, och då är man ung mamma tills ens barn är rätt så stora. En 45-åring skulle i princip kunna vara ung mamma.

Väl framme hann jag pränta in trosbekännelsen på franska innan dopkandidaterna dök upp. Jag hade väntat mig den ungdom som talar lite mindre franska än jag och vars lokala språk jag inte kan ett enda ord av. Men idag fick vi tillskott: en serer med vilken det gick lättare att kommunicera på min svaga serer än på franska. I praktiken vet jag inte hur bra sereren kunde franska, för det finns ofta en slags försiktighet mellan lärare och elever här. Så då gällde det alltså att försöka lista ut hur mycket sereren redan kunde om kristendomen. Utantill-bönerna verkade sitta som gjutet stål. Förståelsen var igen svårare att mäta pga förlägenheten.

Ja, och så gällde det att börja undervisa. Så i praktiken sade jag först en sak på franska och sedan på serer så gott det nu gick. Vi läste också bibeltexter både på serer och franska. Måste säga att fransk Bibel inte är det mest lättlästa och eftersom de flesta sererer inte gått i skola på sitt modersmål så var det som vanligt så att jag läser serer mer flytande än de som fötts med språket. Uttalet (för att inte tala om läsförståelsen) får jag nog jobba med. Jag försökte ställa några frågor för att checka hur mycket de hängt med och en del hade faktiskt gått hem, men exakt hur mycket vet jag inte. Hoppas att de inte hade för tråkigt.

Eftersom vi talat om bön bad jag dem be själva på valfritt språk. Det gick bra.

Kvinnornas bibelstudiegrupp

Jag hade hört att det skulle börja kl 16.30. Under dagen meddelade några personer att de kommer med mig och inte alla kom i tid till de ställen vi kommit överens om. Den som är för sen får ofta höra att den ska betala förseningsnota. Men det började först kl 17, så vi var faktiskt bland de första där. Hittills har jag ofta varit försenad.

Kvällen gick i stor grad på serer och fast jag förstår vad vi talar om vet jag inte exakt vad folk säger. Men det är bra att höra språket, för jag har inte använt det nu så mycket som under studierna. Vi läste Ps 145: 8-21. Först en gång och sedan två verser i taget med funderingar från gruppen. Det skulle vara kulturmässigt jätte lärorikt att hänga med om jag skulle förstå allt. Nu gissar jag mig till vilka olika sorters idéer det finns i omlopp:

Jag fick t.ex. för mig att en av kvinnorna förfäktade en väldigt bokstavstrogen uppfattning om hur man ska tänka om Bibeln, i samma slags anda som många muslimer i landet tycker att man inte kan ifrågasätta någon av Koranens alla utsagor. (Dvs ganska likt vad man kan stöta på i finländska bibelstudiegrupper.) En annan verkar vara mer inne på min linje och se texten som någonting som man får/ska tugga på och ställa frågor kring. Men var det verkligen så?

I något skede utbröt en diskussion om hur själva bibelstudiet skulle gå till. Det fanns olika åsikter. Problemet var visst också att det tog lång tid att diskutera och man ville ha möjlighet att hinna hem innan det blev mörkt. Men som sagt, jag ser fram emot den tid då jag kan förstå tillräckligt för att kunna lära mig hur Bibeln ter sig ur sererkvinnors perspektiv.

Avslut och ny start

Så var året nästan slut. Imorgon har jag min sista lektion serer. Provet idag gav vistordet 7,5. Det är ok. Vi har hunnit se på hela grammatiken, men inte öva allt. Hädanefter är det bara självstudier (och praktik) som gäller vid sidan av jobbet. Vår lärare har iofs hotat/lovat komma och kolla upp att vi inte glömmer bort språket. Det är vänligt.

Jag kommer att börja det nya året och livsskedet med några dagars semester. Sedan börjar det egentliga jobbet och de första dagarna blir i Mbour. Först ska vi precisera min arbetsbild och så har Jeunesse de l’église (ungefär: kyrkans ungdom) ett möte där de går igenom allt som de gör i församlingarna.

Den här månaden har innehållit ett besök på islamseminarium i Thiadiaye, några eftermiddagar på söndagskollärar seminarium, missionärernas vackraste julsånger, avskedsgudstjänst (med dans) för vår praktikant i Gandiaye, julfirande hos en prästfamilj i Dioroup och ett veckoslut med julbjudningar hemma hos mig. Ja, och flera besök på posten! Härligt med julkort och paket! Julklappsöppnandet gjordes denna gång via skype.

De vackraste julsångerna inleddes med glögg.

Jag försökte mig på bullar, men ville vara lat med snabbvariant. Saknade dock muffinsformar och fick impriviserat vika askar av smörpapper. Bullarna smakade mer kaka än bulla, så nästa gång gör jag inte snabbvarianten. 

Det har kommit en hel del kyliga nätter och jag fick utslag. Antagligen är det lite väl torrt för huden.

Det glada budskapet inramat av juleljus.

Julnatt i Diourps kyrka! Fullt med folk, och mycket unga människor.
Det är svårare att få med de äldre. Kanske för att det var midnattsmässa...