Glimtar av livet

Min gata är fortfarande uppgrävd, men arbetet fortskrider så det kanske blir möjligt att köra in "min" bil på gården så småningom. 

Jag försöker utöka mängden grönsaker och variationen i min kost. Senegalesisk mat är god, men det blir lite enahanda ibland.

Anne Marie och jag ska ha vår byrå i detta rum i framtiden. Känns konstigt att byta efter två år, men samtidigt spännande.

Soluppgång över havet. För att citera Bo Kaspers orkester: "Vackert land vi bor i!" Jag blir helt rörd.

Diken, doft och... dadelpalm?

Sedan början av året har staden hållit på att bygga någon slags dränering av regnvatten. Under synoden i mars kom jag hem till denna syn (jag hade blivit förvarnad).Tydligen ligger grundvattennivån inte så värst lågt. I dagens läge har de fått till stånd ett stort betongrör nästan fram till min bro. Hoppas de hinner bli klara innan regnen kommer.

Nimm-trädet blommar. Det är en av de bästa dofter som finns. Får mig alltid att tänka på spänningen i att leka butik utanför vår port i Mbour. Mangosäsongen har också kommit igång. Mums!

Återanvänt material från en palmsöndags gudstjänst firad på en fredag. Mycket bra gudstjänst!

Påskanatt

Månen lyser och stjärnorna bleknar lite i dess sken. Vi har kört ut på en slätt för att se på dem och lyssna på tystnaden. Eftersom mina medresenärer träffade på en orm senast vi var ute på nattstråk (i vårt kvarter), stampar vi nu för säkerhets skull lite extra.

Vi har nyss haft nattmässa. Det var Ngor Ndour som predikade och han gjorde det som vanligt väldigt bra, med inlevelse och ett rakt evangelium. På vägen hem trängde jag in så många jag fick att rymmas i bilen. Vi skulle alla till vårt kvarter, som är tillräckligt långt borta för att vara besvärligt att promenera till mitt på natten, men tillräckligt nära för att packa bilen full. Ändå blev det några som fick promenera. Därifrån fortsatte vi finländare på stjärnjakt.

Efter en stund beslutar vi oss för att fara hem igen. Vi har fått lyssna på lite stillhet, även om trummor från staden hördes ända hit. Jag tar farväl av mina vänner och kör den sista biten till mig. Några ynglingar springer över gatan och jag tvekar att parkera och stiga ur bilen. Sedan tänker jag: "Där är ju nattvakten!" Jag öppnar fönstret och frågar killarna: "Varför springer ni?" De svarar: "Romaans!" Först klickar det inte alls. Så fattar jag och parkerar. De hälsar vänligt på mig med namn. En grannkvinna ber mig komma och snacka med henne en stund. Hon orkar inte försöka sova i värmen som strålar från väggarna inomhus. Ute är det behagligare. Allt är idylliskt och jag tycker jag var fånig som tvekat tidigare. Den sista sträckan hälsar jag på närmaste grannens ungdomar. De frågar om jag vill komma och dricka te. Jag svarar att jag vill sova, men tack.

Det är fint att ha sådana grannar och ett sådant liv! Här hör jag hemma som invandrare. Tack att jag får leva detta liv!

Glad självständighetsdag!

Faticks värme...

En månad i Dakar är avslutad. Det var skönt att frysa lite och undervisa trevliga studerande i pedagogik och ungdomsarbete. Verkligen givande och något jag trivts med ypperligt. Idag avslutade vi med att göra en familjegudstjänst, vilket ingen av de studerande varit med om förr (om man inte räknar att en av dem hört en predikan för barn).

Här är några intryck från månaden:

Gabriel Bakhoum och Diene Sarr gör kreativt arbete medan de andra är ute på spårning. Anne Marie Dione satsade mycket på konkreta undervisningsövningar (viktigt!) medan jag gärna ville ha med mycket pyssel, diskussion och lek som alternativ till föreläsningsundervisning. 

Jag hade tänkt mig ett kollage, men det här fungerar ju också bra! Det handlar om fem delar av det kristna livet.

Anne Marie, söndagsskol- och skrifskolansvarig, sitter bredvid Mame Coumba Faye (längst till höger), diakoniansvarig, under kyrkans synod i Fatick. Båda studerade i föregående teolog-skolningsprogram i Yeumbel. 

Efter synoden hade vi fått med oss en förkylning och eftersom vi alla åt ur samma fat var det inte många näsor som undgick snytningar. Att det dessutom var svalt i Dakar bidrog kanske till att det tog ca två veckor att bli frisk. Här sitter jag i solen, eftersom det blev för kallt att ta en middagsvila inomhus. Annars undviker jag solsken så långt det är möjligt.

Yeumbel är också en ny kapellförsamling till Dakars församling. Anne Maries man är präst där. På kvällarna passade hon på att brodera gudstjänst-textilier här  på basen av en kristussymbol tecknad av vår elev Diamane Sene. Vi hade många trevliga samkväm och en del sport.

 

Kvinnan och solnedgången: En barndomskompis återvände för första gången på 25 år till landet och den strand vars solnedgångar vi tittat på många gånger i Ngaparou. Det var en känsloladdad stund under en fin helg tillsammans. Vilket privilegium!

På vägen hem insåg jag att jag nått en milstolpe. Livet i Finland känns avlägset. Tidigare var det i rätt så färskt minne och jag kände att det var en viktig del av mitt liv. Klart att Finland fortfarande är den största biten av mig, men jag har nått ett skede där mitt senegalesiska liv är mer konkret och jag har lite svårt att minnas vad en finsk vardag innebär. Jag tror jag skulle ha lite anpassningssvårigheter, om än rätt så kortsiktigt än så länge. Det känns lyxigt att vara hemma i Fatick just nu med vänner och grannar.