Grodor och p^ook ke

Nu har det börjat. Grodornas kväkanden. Den senaste veckan (två veckorna?) har det regnat ganska ofta. Ömsom är det sjukt varmt och fuktigt så jag bara vill vara i duschen och ömsom svalt och behagligt efter regnen. Härligt! Med fukten och molnen kommer myggorna. Några av dem bor hemma hos mig (i tvättmaskinen?) men betydligt fler kalasar på mina ben (och t.o.m. öron) i klassrummet på kyrkans center. Myggmedel hjälper så tillvida att kräken väljer att bita någon annan stans istället. Idag gick jag och köpte en flaska insektgift som jag sprutade innan vi gick hem. Hoppas det är bättre imorgon! Mygga heter förresten pook, men "p"et låter lite (!) som ett pussljud.

Mot slutet av ett möte på centret märkte jag hur det började blåsa starkt. Havsarmen i staden ser ut som en flod, men det är saltvatten, och plötsligt började det flyga saltdamm längs dess stränder. Regnet var ganska lugnt, men vinden var hård. Flera trädgrenar hade fallit i stan och tak lyfte så att en del plåtar till och med flög ner. Hemma hade det inte regnat in. Reparationerna verkar ha fungerat bra! Däremot hade mitt träd knäckta grenar och bambuväggarna till hyddan på gården hade rasat. Får försöka åtgärda det så småningom. Min granne hjälper säkert. Strömmen och vattnet har varit igång med ojämna mellanrum. Lyckligtvis har jag en tunna tvättvatten samt en pannlampa för dylika situationer.

För någon vecka sedan fick jag veta att mina barndomsvänner från Finland råkade vara i Dakar, så jag passade på att göra en snabbvisit och titta på turistställen med dem. Trevligt återseende!

I söndags besökte jag kvinnocentret och passade på att fotas mot den gröna landsbygden. Hade visst kamouflage! Mame Coumba Faye var fotograf.

Jordnötter på den gård där mina föräldrar bott för femton år sedan.

Ett trevligt regn rullar in. Underbart ljus!

Snabba moln över Sine (havsarmen). Foto taget från kyrkans center.

Häftiga vindar över taken.

Pappersanskaffning

För att bo i ett land behöver man ansöka om uppehållstillstånd. Ofta brukar detta innebära en pappersrumba och så även i mitt fall. Jag fick lov att skaffa vissa papper till, men lyckligtvis går det att göra här i Fatick. Det innebar bl.a. ett besök på den lokala hälsostationen. Jag for tidigt på morgonen, men vi var flera som fick vänta ett antal timmar innan vi kunde få det papper vi skulle ha. Under tiden hann jag titta på en get och en katt som strövade mellan byggnaderna. Människor kom och gick de också. Varje person som passerade hälsade med någon fras på oss som väntade. Plötsligt hördes gråt en bit bort. Snart kom en kvinna gående med ansiktet i skjortärmen, men andra hämtade henne tillbaka där hon kom från. Det var tydligen någon som dött och flera av dem som kom förbi var festklädda. (Senare, på väg hem, gick ett begravningståg förbi min gård. Det vara bara män, både i bilar och promenerande. Alla var tysta, och det var många människor. Döden är mer påtagligt synlig i Senegal än i Finland.) Jag passade också på att plugga lite serer mellan varven, för egentligen skulle jag ha varit på lektion under förmiddagen. I slutet av väntetiden började vi känna oss som en grupp och gav varandra råd om följande steg i papperanskaffningsprocessen. Jag gillar att senegaleser är sociala.

Under tiden på sjukhuset försökte jag också hålla upp ögonen för information om ebola. Det fann någon plansch, men det var faktiskt inte vidare informativt. Tydligen har det börjat spridas mer info på TV vid det här laget, men jag hade hoppats på att det skulle ha genomförts en klar och tydlig kampanj i landet i god tid innan smittan kommer hit (hur man skyddar sig, vilka symptomen är, vad man gör då någon insjuknat). Nu har jag sökt info på nätet och det fanns visst att få. Här är ett exempel.

enegaldaily.wordpress.com/2014/08/14/ebola-prevention-resources/

Fattigdom, fadderarbete och senegalesisk livslust

Idag träffade jag för första gången som missionär en kvinna som berättade att hennes två barn inte hade fått mat. Hon talade visserligen wolof, så jag förstod inte riktigt vad hon sade. Sedan Korite (lokalt namn på festen i slutet av Ramadan för några veckor sedan) hade hennes familj haft problem med ekonomin. Regnperioden borde ha börjat tidigare. I Fatick har vi nu haft två lite större regn, men det skulle behövas så mycket mer. Hirsen borde vara längre än en man vid det här laget, men den når mig inte till knäna på de ställen där den börjat. Jordnötterna har iaf börjat komma upp. Men de familjer som redan sått sin hirs i juni, har problem nu, för de blev tvungna att så en gång till. Då tar maten slut. Kvinnan jag träffade kom med sina döttrar och frågade om någon behövde en bonne (hemhjälp). Det skulle hjälpa hushållskassan. Då jag berättade att jag redan har en bonne frågade hon om jag ville ta någon av hennes döttrar. Hon tänkte att de åtminstone skulle få mat hos mig. (Att låna ut sina barn till barnlösa är inget ovanligt här.)

Men situationen är inte hopplös. Vissa har "mycket" pengar. Andra har tillräckligt. I allmänhet (för det är ett fattigt land och de flesta får kämpa) är senegaleser duktiga på att hålla modet uppe och man hjälper varandra. Den hjälpen innebär iofs ibland att man inte lyckas med sitt företag. Ska man lyckas behöver man flytta bort från familjen, var det någon som berättade. Det gäller alltså att balansera noggrant mellan att stöda sin släkt och att göra vinst. 


En annan stor hjälp i livet är utbildning. För några år sedan började Senegals lutherska kyrka en yrkesutbildning för kvinnor i Fatick. Du kan läsa mer om den här eller meene ("här" på serer). Den utbildningen stöds av FMS:s fadderarbete, vilket innebär en stor lättnad för familjerna som ska betala studierna. En officiellt godkänd utbildning ger kännedom om rättigheter och större chans att få arbete. Åtminstone en av de kvinnor som studerat där har fått jobb (min bonne). Hennes kompis kom förbi häromdagen och hon gör en praktikperiod på ett hotell (?) här nära Fatick. Och de har alltså helt nyss avslutat sina studier.


På tal om den senegalesiska livslusten så berättade mina unga grannar att det var väldigt lugnt under Ramadan, men att det nog skulle bli mer liv i luckan efteråt. Det är det idag. Någonstans festas det med dunka-dunka musik och jag tyckte att jag också hörde Gagnam-style ett slag. Det kändes trevligt eftersom mitt tidigare kollegium uppträtt med Gagnam style på en julfest. Varma tankar och hälsningar till att som har börjat skolarbetet denna vecka!

Got yah!

Här är han! Lyckades fånga honom mellan myggnätet och glasfönstret då han höll på att sköta sitt jobb med att hålla myrorna i shack. Min plan är att först bomba honom med Yotox (insektgift) utifrån och sedan ta till våld då han tuppat av. Jag tycker riktigt synd om honom och vill egentligen inte ta kol på varelsen. Tänk om det skulle gå att bara vräka kräket? Vi får se imorgon! Hoppas jag inte glömmer det!

Lägg till bildtext

REGN! och språkstudier

Nu har det alltså då hänt! Vi har fått ett riktigt regn. Om jag inte misstar mig var det i tisdags på kvällen och natten. Under dagarna ser vi moln hela tiden och marken är härligt kompakt under fötterna då man går. Tack Gud säger jag! Folk for genast ut på åkrarna för att få igång jordnötsodlingarna. Stan var tommare än vanligt. Tyvärr regnade det in lite. Inte mycket, men tillräckligt för att vara oroande. Hus mår ju inte bra av att vara fuktiga och vem vet hur mycket fukt som finns mellan plåten och innertaket. Lyckligtvis ger mina grannar mig bra råd och mina kolleger hjälper till med att få saker att hända. Idag kom husägaren med byggkarl och tittade, så nu har vi stämt träff för att titta utifrån också och kanske åtgärda läckaget samma dag.

Jag börjar vänja mig vid att tiderna flyter lite och att saker inte går enligt planerna. Ofta blir något klart först efter några försök och är man själv sen så är det inte så farligt. Det gäller att planera in lite mer tid än jag är van vid från Finland, eftersom det alltid är någon som man ska hälsa på. Men vissa saker ska man förstås vara i tid med som språklektionen t.ex. Vår lärare är professionell och mycket kunnig. Jag är glad att det har börjat! Vi har gått igenom hälsningsfraserna som är mycket viktiga i den här kulturen. En hel del grammatik har kommit på köpet.

Mitt hem.

Det var lovande moln...

...och det blev regn!

Jag gillar gardinerna och möblerna!

Nu har jag bord, men tidigare fick jag improvisera med tvättställningen och en matta.

Nyinflyttad, men var är regnen?

Säng och skåp kom i söndags, men det visade sig vara en hel del i huset som inte var i skick trots att jag trott det: diskbänken läcker, varmvattenskranen i badrummet behövde bytas ut, gardinstänger behövde sättas upp osv.  Jag valde att flytta in i onsdags och nu är det mesta fixat. Pastorn i grannskapet kom med sin fru och hade en hemmets välsignelse med mig. Jag var verkligt glad.

Det nya hemmet kom också med en kombo/sambo på köpet. Det var min hemhjälp som påpekade det först. Idag träffade jag honom (?) för andra gången. Jag hade varit ute och gå i naturen med min landsmaninna. Lamporna i köket hade varit släckta och jag tände för att ta något på diskbänken. Plötsligt märkte jag att kärlen i torkställningen rörde sig. Då jag lyfte på handduken sprang en gecko upp bakom skåpen (max 0,5 cm brett mellanrum). Jag hade trott att det skulle räcka med att ha en duk över disken, men nej. Min hemhjälp har med stor möda diskat i hett vatten för att kärlen inte skulle ha bakterier, men min sambo gör allt detta om intet. Å andra sidan äter han säkert upp eventuella kackerlackor. Fast kackerlackornas avföring är inte lika iögonfallande. Nej, vid bästa tillfälle ska jag ta livet av honom... Fast det kan dröja.

Inatt vaknade jag kl 3 av att det regnade. Jag steg upp och stängde alla väsentliga fönsterluckor ifall det skulle till att regna på allvar. Tyvärr blev det ingen bara några fjuttiga droppar. Det lär redan vara för sent. Hirsen på åkrarna har förstörts och det måste till en ny sats ifall regnen verkligen kommer. Alla har inte råd. Djuren skulle iaf må bra av att ha något att tugga på. Be om regn! Det behövs verkligen eftersom landet är beroende av sitt jordbruk.

Skräp

De senaste 24 timmarna har varit en av de dagar då kulturskillnader, och brist på inre modeller för hur saker fungerar här i kombination med strömavbrott igår, gör mig trött. Men idag ska jag få hämta möbler från snickaren. Kanske jag kan flytta till "mitt hus" imorgon. Ikväll ska jag spreja med insektmedel en gång till så att det är gjort innan flytten. Helst skulle jag inget göra en söndag, men Korite (eller Eid al-Fitr som är slutet på Ramadan) torde infalla på tisdag och då blir ingenting gjort.

Men det jag egentligen menade med rubriken skräp är följande: Här finns ingen sopsortering. Någon slängde in ett mobilbatteri på vår gård en dag och det enda stället att sätta det på är i en tunna, som senare mot betalning förs till en sophög utanför stan. I den sophögen finns allt. Är det någon som vet vad man ska göra med skadligt avfall? Någon som vet hur man kan lära sig att skilja på brännbart och icke brännbart plast? Det flyger plastpåsar överallt. Någon som vet om hur man kan tjäna pengar* på skräpinsamling? Har en dröm om att någon återvinningsfirma/sopfirma skulle kunna göra landet renare och samtidigt rikare. Någon form av kompost och djurfoderssortering borde jag åtminstone kunna tillämpa...

*Motivationsfaktor i ett land där man försöker klara livhanken

Vardagstankar

Att ha hemhjälp (bonne) underlättar livet en hel del. Att få rena kläder utan att själv behöva slita för det kvällen innan känns skönt (jag har inte tvättmaskin). Samtidigt medför det en hel del funderande också. Man måste ju hitta på lämplig sysselsättning ifall alla kläder är tvättade  :) och fundera hur man finkänsligt förklarar hur man ska göra i en toubabs (västerlännings) kök för att den inte ska bli sjuk. Jag tycker att vi har kommit igång mycket bra.

Det är också förvånande hur snabbt jag vant mig vid att säga nej till barn som behöver något (flera gånger varje dag på stan). Eftersom tiggeri är satt i system för talibe (se engelsk förklaring här, scrolla gärna neråt) går problemet inte bort med att man ger pengar och det finns många pojkar som ber om det. Faran är förstås att bli kall och okänslig för människors lidande. Här tror jag det är viktigt med hurudant bemötande man ger barnen. Eftersom det finns ett oändigt behov av hjälp, måste man välja hur man går tillväga eller kanaliserar resurserna.

Igår köpte jag vatten. Femtio liter tror jag det blev. Kranvattnet är lite salt, så det är för badrum och disk, dricksvattnet är källvatten i flaskor och för mat och tevatten kan man köpa filtrerat brunnsvatten. Det vattnet kunde också drickas, men igår såg jag hur det går till då det sätts i dunkar och konstaterade att jag åtminstone kunde börja med att huvudsakligen dricka källvattnet.

Igår kom också det tredje (eller fjärde) regnet. Än en gång ett stilla regn och inte något ordentligt, men strömmen gick både på kvällen och på morgonen. Det hjälpte temperaturen också. Skönt!

"Hemma!" (ett av dem)

Idag har jag suttit på F:s gård nästan hela dagen. Världenes nostalgitripp! Jag fick skjuts till Mbour och promenerade från det som brukade vara labbet tills jag såg mitt första hem och sedan vände jag av mot vänster. Jag fick ett litet tåg av småflickor som fnittrande följde efter mig då jag talade med dem på de få (!) fraser wolof som jag kunde, och några kunde lite franska. 

F bodde ungefär där jag trodde, men husen runtomkring har blivit större. Hennes mamma var också där liksom F:s son P, som verkade må bra. Han kunde inte så mycket franska, men på något sätt kunde vi kommunicera lite iaf. De andra jobbade. P hjälpte mig att hitta till U och hennes dotter L. Med U var det enbart wolof som gällde, men hon förstår att tala enkelt. L talade också franska. Det är verkligt roligt att ha dessa kontakter. F:s granne kände igen mig där jag gick med P. Väl hemma hos F igen presenterade hon mig som sin dotter och jag kallade P min lillabror. Nu är jag bara helt otroligt rörd av hela mötet. Vi pratade så mycket om allt möjligt. Jag tror jag lovade att komma till Mbour på Korite (slutet av ramadan). 

Fast jag har mycket att lära mig! Jag märker att det är mycket viktigt för serererna att jag kan deras språk och gör mig hemmastadd hos dem, och mina gamla bekanta vill förstås att jag talar deras :) En sak i taget. 

Senegalissa

Olen siis nyt ollut Senegalissa kaksi viikkoa. Maa tuntuu yhtaikaa seka todella tutulta että vieraalta. Olin jo tottunut kaikenlaiseen kuten siihen, että täytyy ajaa tieltä pois koska rekka on kaatunut ja tukkii tien.Tai sisiliskoon joka kiirehtii ulos tiskikaapista kun avaan sen oven. Tai siihen, että heti ruvetaan kyselemään olenko naimisissa ja tarjoaisinko jollekulle ruokaa (keskellä ramadania, paastokuukautta). En hämmenny sellaisista kysymyksistä kuten nuorena hämmennyin. Toisaalta uudelleen totutteleminen saa minut toimimaan hitaammin. Lisäksi olen tehnyt kaikenlaista mitä en ole kokeillut aikaisemmin tässä maassa: nukkunut yksin talossa, kävellyt ja ajanut taksia omin päin pääkaupungissa, palkannut ihmisiä ja ajanut autoa (olin sen verran lyhyt, että täytyi laittaa kolleegan lasten vaippapakkaus selän taakse jotta osaisin painaa kaasua ja jarruttaa).

Minussa siis tapahtuu kahta prosessia yhtä aikaa. Toisaalta minulla on jälleennäkemisen iloa ja toisaalta uuden elämän luomista. Yhdistyneenä ne luovat sellaista tunnetta, että "olen nyt vain täällä ja näin sen pitääkin olla", mutta hieman yllättyneesti. Kaikki on sujunut uskomattoman hyvin. Kolleegojani ja Senegalilaiset pitävät minusta hyvää huolta. Jopa sellaiset asiat mitä Suomessa hieman mietitytti tuntuu menevän helpommin kuin osasin odottaa. Olen vakuuttunut siitä, että ihmisten rukoukset ovat auttaneet.

Tällä hetkellä olen järjestämässä asioita uutta kotia varten. Asun vierastalolla, koska oli joitain pieniä asioita mitä piti vielä korjata omassa talossa ja odottelen että puuseppä saa huonekaluni valmiiksi. Sinä aikana olen käynyt ostamassa tavaraa Dakarissa (pääkaupunki), Mbourissa (rannikkokaupunki) sekä oman pikkukaupungin keskustassa Fatickissa. Täällä ei saa ollenkaan yhtä paljon, mutta toisaalta tunnelma on rauhallinen ja ei ehkä yhtä usein pyydetä liian korkeita hintoja. Sää on täällä kuumaa, mutta sadetta ei ole tullut kuin pieniä kuuroja. Rukoilkaa, että sadekausi voisi onnistua hyvin.

Att bli hemmastadd

Jag har nu varit här i snart två veckor. Kan det faktiskt stämma? Samtidigt känns det som om jag varit här länge... hmm. Hur som helst har tiden gått åt till att försöka göra ett hem och lära känna dem jag ska leva med. Jag är i den lyckliga situationen att de flesta missionärskolleger är bekanta och jag kan redan en massa fraser på de lokala språken sedan tidigare. Fast mest hälsningar och sen tar det slut.

Mina grannar är alla hjärtliga. Flera har jag hunnit hälsa på. En eftermiddag satt en grannkille mitt emot mitt hus och frågade varför jag ännu inte kommit och hälsat på hans mamma. Bra fråga! Allt har jag inte hunnit med. Men nu har jag anställt en del personal. Jag ska ha nattvakt, hemhjälp (bonne) och någon som håller gården snygg. Människor behöver jobb här.

Idag har jag gjort sådant jag aldrig gjort som barn i detta land: Jag har gått och åkt taxi ensam i Dakar (inga långa sträckor) samt kört bil mellan Mbour och Fatick. Det var inte ens spännande. Fast en hel del omkörningar blev det och mycket krypande efter långsamma lastbilar. Det var förvånande mycket trafik på vägarna, och stockning både i Dakar och på vägen till Mbour. Eftersom jag är rätt så kort i rocken satt jag med ett blöjpaket bakom ryggen så att jag skulle nå ner till pedalerna.

Orsaken till min Dakar-vistelse var att införskaffa saker till mitt hus: gardintyg och -stänger, kastrull, duschdraperi osv. Det mesta har jag faktiskt fått tag på. Så nu gäller det att vänta på att mina möbler ska bli klara hos snickaren och sedan kan jag börja flytta in. Det tar några veckor. Innan dess behövs storstädning i huset och på gården. Imorgon ska jag köra till gudstjänst kl 9.30.

Mitt blivande kök. 

En kolibri (tror jag) har förälskat sig i sin egen spegelbild i fönstret till mitt blivande hus veranda. En annan försökte sig på kommunikation med bilens backspeglar. 

En ny moské i Mbour.

Utsikten från balkongen från stället jag övernattade på i Dakar.

...och nu i Fatick!

Stan är lugn och skön! .. och varm. Mina kolleger från huvudstan (Dakar) var här i gästhemmet med mig några nätter och de konstaterade att man inte hinner ut ur badrummet innan man är svettig igen. Jag å min sida hinner knappt ur duschen. Varmvattnet är svalare än kallvattnet, eftersom vattenvärmaren inte är på och det vattnet tydligen finns i skuggan. Jag vet inte när mitt hår varit torrt senast. Men jag måste säga att det inte alls finns så mycket insekter, viket förvånar mig. Nå, regnen har inte kommit igång ordentligt. Första regnet kom alltså under min första dag i Dakar och det andra kom igår. Det var i båda fallen frågan om korta försiktiga droppar, trots att gårdagens regn nog gjorde stort väsen av sig med blixtar och strömavbrott och underbar vind. Jag var på taket hos mina kolleger då det började. (Jag tvättade kläder.) På vägen hem träffade vi på grodor. Sedan barndomen kallar jag dem Swapo-anhängare eftersom vi tyckte att deras kväkande lät som det ordet. 

Jag har redan besökt Mbour (en kuststad där jag bott de flesta av mina Senegalår) två gånger. Den har växt ihop med turistorten Saly. Den skylt som ledde till hotellet var förr omringad av åker, nu av hus. På vägen från Dakar stannade vi och köpte kylskåp mm. och idag var det dags för mat- och annan handel. Jag har träffat Paul Sene, som jobbade med pappa och min äldsta bror, på brunnscentret. I Fatick träffade jag Say. Pappa har en massa hälsningar av Issa och senaste husets ägare. Jag fick flera uppmaningar att hälsa, men namnet har jag glömt. På centret i Fatick träffade jag också en massa människor bl.a. min blivande arbetskamrat för barn- och ungdomsarbetet. Tyvärr har jag ännu inte hunnit göra som man ska här: sätta sig ner och tillbringa ordentligt med tid med gamla bekanta. Men jag planerar att göra det. Artisten Seck har jag också hunnit träffa och vi satt faktiskt någon timme under samma träd tillsammans med en pastor som hade mycket spännande att berätta om ungdomsarbetet. 

Här följer några bilder jag hunnit ta specifikt för er läsare!

Vyn från mina kollegers balkong i Dakar.

Äkta skymningsljus (härligt) över köket till gästhemmet i Fatick. (taget från tappan)

Varje hus har en mur runt sig, även gästhemmet i Fatick, där jag nu tillbringar min första natt ensam i Senegal. 

Gården är Senegalesernas egentliga vardagsrum.

Gästhemmet från köket. 

Mina missionärskolleger. 

Såhär kan det se ut i Mbour.

Eller så här... Fast det här tror jag är i Saly.

Längs vägen mellan Mbour och Fatick. Det känns fortfarande enbart naturligt att vara här.
På vägen hem såg vi en stor lastbil som hade vält rätt över vägen. Där fanns också en tank... Alla blev tvungna att köra av vägen för att komma runt. Det fanns redan flera olika väl använda rutter runt de välta fordonen, så det gick bra.

Framme!

Nu är jag då äntligen i Senegal! Resan via Frankfurt och Madrid gick bra. Eftersom det blivit rätt korta nätter sov jag mycket under flygresorna. Den lilla turbulens som stundvis förekom vaggade mig rogivande mot motorernas bakgrundsljud. Det var inte ens så varmt då jag kom ut på flygfältet. Det biometriska visumet tog visserligen en lång tid att köa till, men rätt så effektiva var de, trots allt, i min mening.

Lite konstigt var det då jag kommit fram och fick tid att tänka. Jag är så van numera att vara turist, så jag fick påminna mig om att jag faktiskt skulle stanna, vilket ledde till tanken: "Jag ska faktiskt stanna!" Jag tänkte på mitt sommarliv i Finland och var på vippen att få hemlängtan. Men det gick över. Jag blev mycket väl emottagen av min förman och hans fru vilka är bekanta sedan tidigare vistelser i landet. Vi har många spännande diskussioner. De är också teologer.

Igår åkte vi runt i Dakar och tittade på möbel och husgerådsbutiker. Det kändes inte som att vara i Afrika. Stan har förändrats, men visst finns det också det typiskt senegalesiska. Wolofen hörs överallt. Så bekant och endå förstår jag inte vad som sägs. Den upplevelsen kanske kan symbolisera min relation till Senegal också. Ett exempel: I butiken berättade en försäljerska vänligt och professionellt om de kylskåp vi såg på. Vi log vänligt mot varandra, men sedan började hon stirra ut i tomma intet, vilket förbryllade mig. Först senare på dagen insåg jag att hon var artig genom att inte titta oss i ögonen (så gör man här), medan jag antagligen stirrade ganska ohyfsat.

Eftersom vi bor bredvid en moské vaknar jag tidigt (enligt Senegalesisk tid), men det är faktiskt mest hemtrevligt med böneutropen (tycker jag än så länge). Då jag kom firades första dagen av Ramadan, så igår var det en väldigt lång bön. Jag tittade ut genom fönstret på dem som bad där nedanför och förstod mycket väl varför de ville be tillsammans. Det är något speciellt över muslimernas bön. Fast... Allahu akbar! (Gud är större!) Och ikväll hördes även det mysiga ljudet av fåren som bräkte hos grannen. Ja och det första regnet föll också igår. Det var en ovanligt lugn liten skur.

Idag har jag besökt kyrkans center i Dakar, försökt få datorn att fungera med olika program som behövs och varit på vattengympa. Just nu trivs jag strålande. Imorgon reser vi till Fatick via M'Bour. Ska bli skönt att packa upp väskorna.