Vad är det värsta med att klippa håret?

Är det att det sällan blir som man vill oberoende av vem som klipper? Är det att det krävs en heldagsutflykt till närmaste stad om man inte vill göra det själv? Är det svetten som strömmar över hela kroppen? Eller att håret blir så blött av den fetsalta vätskan att det inte går att separera det i små lämpliga tofsar? Att det fastnar på saxar och rakapparat så de inte funkar som de ska? Träningsvärken i ryggen dagen därpå? Strömavbrotten då man nått halvvägs, är hårig som en björn på bara kroppen och ficklampan man nyss bytt batterier till inte lyser mer än att det knappast ens går att skönja i mörkret? Att benen protesterar av att man inte kan ha på sig stödstrumporna i processen? Att spegeln och glasögonen immar igen så man inget ser? 

Nej. Det värsta med att klippa håret är de små hår som mirakulöst dyker upp igen och igen på och i huden, kläderna, öronen, apparater, golv och trasor oberoende av hur mycket man duschar. 

Vad är det bästa med att klippa håret, undrar du? Det blir lättare att hantera värmen. Det är det värt. Och trots allt infinner sig känslan av att man åstadkommit något och övervunnit motgångar. Och så är det ju åtminstone någon månad innan det behöver göras igen 😀.