Att bli hemmastadd

Jag har nu varit här i snart två veckor. Kan det faktiskt stämma? Samtidigt känns det som om jag varit här länge... hmm. Hur som helst har tiden gått åt till att försöka göra ett hem och lära känna dem jag ska leva med. Jag är i den lyckliga situationen att de flesta missionärskolleger är bekanta och jag kan redan en massa fraser på de lokala språken sedan tidigare. Fast mest hälsningar och sen tar det slut.

Mina grannar är alla hjärtliga. Flera har jag hunnit hälsa på. En eftermiddag satt en grannkille mitt emot mitt hus och frågade varför jag ännu inte kommit och hälsat på hans mamma. Bra fråga! Allt har jag inte hunnit med. Men nu har jag anställt en del personal. Jag ska ha nattvakt, hemhjälp (bonne) och någon som håller gården snygg. Människor behöver jobb här.

Idag har jag gjort sådant jag aldrig gjort som barn i detta land: Jag har gått och åkt taxi ensam i Dakar (inga långa sträckor) samt kört bil mellan Mbour och Fatick. Det var inte ens spännande. Fast en hel del omkörningar blev det och mycket krypande efter långsamma lastbilar. Det var förvånande mycket trafik på vägarna, och stockning både i Dakar och på vägen till Mbour. Eftersom jag är rätt så kort i rocken satt jag med ett blöjpaket bakom ryggen så att jag skulle nå ner till pedalerna.

Orsaken till min Dakar-vistelse var att införskaffa saker till mitt hus: gardintyg och -stänger, kastrull, duschdraperi osv. Det mesta har jag faktiskt fått tag på. Så nu gäller det att vänta på att mina möbler ska bli klara hos snickaren och sedan kan jag börja flytta in. Det tar några veckor. Innan dess behövs storstädning i huset och på gården. Imorgon ska jag köra till gudstjänst kl 9.30.

Mitt blivande kök. 

En kolibri (tror jag) har förälskat sig i sin egen spegelbild i fönstret till mitt blivande hus veranda. En annan försökte sig på kommunikation med bilens backspeglar. 

En ny moské i Mbour.

Utsikten från balkongen från stället jag övernattade på i Dakar.