Morgonväckning

Att ha sovmorgon i detta land är rätt svårt. Oftast börjar det med rök som kommer in genom sovrumsfönstren jag lämnat öppna på kvällen för att inte smälta bort i sviterna av eftermiddagssolen på sovrumsväggen. Röken kommer oftast av grannhustruns morgonmålsbestyr över öppen eld precis bredvid mitt fönster någon gång mellan kl 5-6. Be gärna att de skulle ha råd med gas istället, eftersom jag är lite oroad för vad koldioxiden ska göra med min hälsa (och hennes!)  Kanske det inte är så allvarligt, men hur vet man.

Böneutropen är jag vid det här laget så van med att det inte stör vidare mycket. Det samma gäller för det mesta de bräkande fåren hos den andra grannen. Hönorna och tuppen hos första grannen ställer ibland till en orolig kavalkad som kan hålla på ett bra tag. Undrar vad det är som triggar den. Ibland är det så varmt att jag lämnar gardinerna öppna och i så fall vaknar jag bombsäkert med ljuset senast 7-tiden. Idag var det grannkökets kvinnopalaver som slutligen gjorde slut på min sömn, men oftast blir det lite lugnare igen efter kl 8. Fr.o.m. den tiden kan man däremot förvänta sig att åtminstone någon kommer på besök minst en gång. Jep, nu är någon vid porten :) När man talar om trollen.

Det logiska vore att bli morgonmänniska, men det är lättare sagt än gjort. Vissa morgnar kan man faktiskt slumra sig igenom rätt länge och då njuter jag.

Veckoslut!

Det har varit ett strålande veckoslut. Det började med min hemhjälps födelsedagsfest där vi hade kul. Nästa dag reste jag med en kollega till Saly för att se på havet. Vi hittade Obama hotell med bra strand som man fick sola och simma vid som en del av lunchförmånen. Riktigt bra! Dit far jag gärna igen, trots att den lilla simbassängen bara var för dem som hyr rum. Vi passade på att shoppa också. Jag prövade på att ta hem sorbet, men det gick inte vidare bra eftersom kylväskan hade stått i en varm bil hela dagen. Trots att jag gjort en lååång inköpslista och glömde den hemma var det bara bönor och tomatpuré som inte kom med hem, så det gick också fint. Idag bjöds jag på lunch hos kyrkans president. Vi hade givande samtal om teologi och etik. Kvällen har jag tillbringat på min nattvakts barns namngivningsceremoni. Mamman som fött barn för 8 dagar sedan dansade också. Det är bara nåd!

Ngalax

Till påsk tillreder man ngalax och delar med sig till grannar och vänner. Jag kände mig som jultomten då jag promenerade/körde runt och delade ut min andel. Trodde jag hade gjort rätt så mycket tills jag insåg att andra gör tre stora tvättfat istället för ett. Här kommer en liten guide till ngalax-tillredning.

Gör couscous (av hirs).

Tag en balja med Baobabträdets frukt ...  

och blanda med jordnötsgegga och vatten tills "fruktköttet" löst upp sig.

Sila bort kärnor och frukttrådar.

Häll i kokos, banan och andra smakämnen.

Värm upp couscousen med ångkokning.

Tillsätt smör.

Portionera upp och dela ut. Elisabeth Sarr på bilden är en av mina grannar och en prästfru.

Påsk och fasta

Som vanligt är jag överraskad av den helg som kommer. Tänk att det redan är dags för långfredag! I år har jag inte klarat av att följa det jag tänkt göra under fastan och jag har inte följt med någon bestämd text för fastetiden heller. Därför har är jag inte förberedd nu. Allt som oftast är det någon som frågar hur det går med fastan eftersom de vet att katolikerna fastar och helt enkelt utgår från att alla kristna fastar. En av kollegerna skämtade om att vi är baay/yaay Yeesu. Det betyder bokstavligen Jesu far/mor men hänvisar till en gren av det mouridiska brödraskapet som heter baay/yaay Faal. En baay Faal behöver inte fasta under Ramadan och inte heller följa bönetiderna.

Jag måste erkänna att jag skäms lite över att inte fasta. Det passar nämligen som hand i handske med vissa muslimers uppfattning om att kristna inte tar tron på allvar. Många av de muslimer jag talat med under språkstudierna tänkte att de kristna förkastade Mohammed för att de var lata och därför förvrängde Jesu ursprungliga muslimska budskap. En viss tröst fann jag i början av fastetiden då jag läste Jesu uppmaning att inte be i gathörnen eller spöka ut sig under fastan för att folk skulle se hur from man är. Men det utesluter ju inte att det är bra att vara from på ett äkta och ödmjukt sätt.

Mitt svar till frågande senegaleser är att jag är protestant, och att protestanterna inte fastar lika strängt som katolikerna. Här i landet "kör de en hard core-version" som liknar muslimernas men som helt enkelt håller på längre.

Senast jag fick frågan var ikväll utanför min port till vänster vid telefonstolpen.

NT Wright citat

Ett citat av NT Wright (min översättning och tillägg):

"Då Paulus säger att vår nationalitet är i himlen, menar han inte att vi ska återvända dit då vi pensioneras [från striden, så som romerska soldater grundade kolonier istället för att återvända]. Han menar att ni är de personer som bär med er den nya civilisationen från himlen in i den värld som ni placerats i. "

Här kan ni lyssna på helheten:

Bildtydning

Vad tänker du att denna bild föreställer?

Den lokala välkända konstnären kommer ibland på besök och visar olika bilder han gjort som man kan beställa. Jag har ibland frågat om han har bilder mer bibliska motiv bl.a. till julkort. Det finns. Senast jag frågade nämnde han t.ex. Jesus välsignar barnen. Jag hade tänkt mig en glansbildsaktig vuxen Jesus med barn och eventuellt mammor. Detta är vad han hade målat, Jag såg en liten skiss innan han målade bilden och blev förvånad eftersom det är Jesusbarnet som välsignar.

Då bilden väl var klar började jag fråga runt bland mina serere medarbetare eftersom bildtolkning är en kulturell grej. Jag ville veta om det fanns en helt annan innebörd i bilden. En innebörd som jag inte känner till. Väldigt annorlunda verkade det ändå inte vara. De såg i första hand en familjefar som leder sin familj i bön. Ingen av dem nämnde att de såg Jesus, vilket jag antar är ett tecken på att de inte sett så mycket bilder av Maria och gloriaprytt Jesusbarn. Och visst har ju "Josef" en framträdande roll i bilden.

Skolning av barngruppsledare

Någon kunde fråga om jag överhuvudtaget gör annat än reser till Gandiaye? Svaret är förstås ett rungande ja. Fast den gropiga vägen dit, som i början var så svår att köra att jag knappt kunde tala samtidigt, är nu rutin och jag kan föra intensiva diskussioner på franska under vägen navigerande mellan tankbilar. Kanske jag inte längre har lika bråttom?

Vi har haft skolning av barnledare i dagarna tu (i Gandiaye). För deltagarna och prästen Ibou Diouf började det redan på fredag kväll. Lördag förmiddag var temat hur man förbereder en "lektion" samt hur man ska ta emot barnen då de kommer. Det skötte vår volet, avdelning, dvs jag och min närmaste kollega, Waly Thiaw. En annan person skötte eftermiddagen. Idag var det så dags för gudstjänst med söndagsskolepraktik och samtidigt råkade kyrkans president, Thomas Diouf,  komma på besök. Det ökade festligheten.

Kören sjöng vackert och efter evangeliet gick barn och kursdeltagare till det ena av gårdens klassrum. Det andra rummet, som inte är av tegel utan av strå, var ockuperat av en högljudd grisfamilj som sökt skydd undan vind och sol ;)  Efter söndagsskola och nattvard höll vi feedback, och jag tror det var en viktig session för dem som var närvarande.

Därefter var det dags för ris och fisk runt en gemensam skål på en matta under ett mangoträd på prästgården. Det fanns kanske tre fat med mat till de övriga grupperna också. Presidenten och pastorn diskuterade församlingsärenden och det var intressant att försöka hänga med i vad de talade om. Jag kände att detta var äkta kyrkliv. Som vanligt uppfattade jag en hel del fragment i samtalet men det exakta innehållet förblev oklart, trots att jag fick en resumé på franska.

 

Jag och pastorn diskuterar.

Innan avfärd hann vi även (under trädet med mango-kart) diskutera schemat för nästa veckas karavan. Den kunde väl mest beskrivas som en årlig evangelisationskampanj som genomförs i samarbete med någon församling, någon by och kyrkans ungdomsorganisation. Det ställdes frågor om hur vi skulle bo och ett alternativ för mig är faktiskt att sova i min bil. Jag räknar med att det kommer att finnas ett 40-tal andra kampare från karavanen i farten också, samt två andra nordbor, så jag misstänker att jag inte skulle sova ensam. Men frågan är ännu öppen.

En dag på prästgården

På morgonen styrde min bil österut mot Gandiaye igen. Vi hade kommit överens om att jag skulle öva serer med Ibou Dioufs familj medan vi förberedde skribalektion och kommande skolning av ledare för olika barngrupper i församlingen. Under förmiddagen umgicks jag mest med barn på prästgården. De ville bl.a. veta vad olika mjukisdjur var för något. De visste inte vad en björn är för här finns inga såna. Den biten var ganska klurig, speciellt som nallarna hade kläder eller rosett. Var de människor, undrade en pojke. Jag försökte förklara bäst jag kunde. Vilket ledde till diskussion om vinterdvala... Men hur förklarar man vinter och att ett djur sover flera månader (på serer)? 

De i sin tur lärde mig om trädet på skolgården. Den ger ill-röda cashew-frukter och dess nöt, som finns på utsidan, finns inne i ett tjockt skal. Dessutom hjälpte de mig förbereda min lektion. Jag ställde frågor om deras församling och om kroppsdelar på serer, eftersom lektionen handlade om kyrkan och Kristi kropp. Och så fick jag testa hur bra olika lekar funkar här. Brännboll var en hitt. En av killarna var väldigt intresserad av finska och han gjorde snabba framsteg i att läsa av bokstäverna och skriva upp hälsningsfraser. Jag försökte säga att han har mer nytta av engelska och av att läsa serer. Vid middagen lärde mig prästfrun, Angel, hur man äter med handen, men det var inga snabba framsteg på den fronten. Och så fick jag repeterat för mig att vatten som lämnas i en bil en förmiddag blir varmt nog (nästan) att användas som tevatten :)

Lektionen gav mycket energi. Barnen var ivriga att svara och hängde med så länge min serer fungerade någotsånär. Finsk pedagogik funkar tydligen här också så länge man minns följande: Barnen kan oftast inte läsa lika väl som finska barn. I skolan lär man sig läsa på franska, medan serer är fonetiskt och har sådana ljud som inte finns i franska alfabetet. Oftast har lärarna inte tillgång till papper och penna åt alla, vilket innebär att man behöver hitta på andra metoder. Även om senegalesiska barn i allmänhet är mer lydiga på lektion (det är en hederssak) slår de varandra oftare än finska barn. 

Även diskussionen med pastorsparet inspirerade. Det är roligt att visionera med människor som också brinner för arbete med barn och unga. Det ger nya idéer och en uppfattning om vad människor vill. Be att vi skulle veta hur de olika bitarna av arbetet skulle kunna sättas ihop och att vi kunde sträva åt samma håll inom kyrkan. 

Dopundervisning

Idag cyklade jag till jobbet igen. Jag skulle ha dopundervisning. Från början, då jag gick in för det, hade jag fått för mig att det var frågan om konfirmandundervisning, men det var det alltså inte. Kanske beror det på att jag inte hiffat att man i det lokala språkbruket är barn då man är ungdom och att att man är flicka ända till man är gift och har barn, och då är man ung mamma tills ens barn är rätt så stora. En 45-åring skulle i princip kunna vara ung mamma.

Väl framme hann jag pränta in trosbekännelsen på franska innan dopkandidaterna dök upp. Jag hade väntat mig den ungdom som talar lite mindre franska än jag och vars lokala språk jag inte kan ett enda ord av. Men idag fick vi tillskott: en serer med vilken det gick lättare att kommunicera på min svaga serer än på franska. I praktiken vet jag inte hur bra sereren kunde franska, för det finns ofta en slags försiktighet mellan lärare och elever här. Så då gällde det alltså att försöka lista ut hur mycket sereren redan kunde om kristendomen. Utantill-bönerna verkade sitta som gjutet stål. Förståelsen var igen svårare att mäta pga förlägenheten.

Ja, och så gällde det att börja undervisa. Så i praktiken sade jag först en sak på franska och sedan på serer så gott det nu gick. Vi läste också bibeltexter både på serer och franska. Måste säga att fransk Bibel inte är det mest lättlästa och eftersom de flesta sererer inte gått i skola på sitt modersmål så var det som vanligt så att jag läser serer mer flytande än de som fötts med språket. Uttalet (för att inte tala om läsförståelsen) får jag nog jobba med. Jag försökte ställa några frågor för att checka hur mycket de hängt med och en del hade faktiskt gått hem, men exakt hur mycket vet jag inte. Hoppas att de inte hade för tråkigt.

Eftersom vi talat om bön bad jag dem be själva på valfritt språk. Det gick bra.

Vardagsbilder

Efter ett besök i en dagklubb for vi hem till ledaren för att diskutera och ge råd. Då vi skulle fara hem kom en
man i hushållet med en stor plastpåse oskalade nötter. Det var trevligt! Att skala nötter är en vanlig syssla.  

Man måste börja mad tt trycka på rädd ställe för att skalet ska öppna sig en aning.

Sedan kan man dela skalet i två och ta ut de två nötterna.

Idag besökte vi dagklubben i Gandiaye, vilket var en trevlig upplevelse. Mycket verkade väl organiserat. På rasten kom barn också från andra grupper ut på gården som var väl inhägnad. Det fanns också grisar med kultingar och en anka på gården. Ankan passade på att snappa åt sig en del brödsmulor som blivit kvar efter barnens morgonmål/mellanmål. 

Då vi startade var det en behaglig dag, men  redan på vägen blev vinden stark och sedan fanns det inget annat att göra än att stå ut med sand och damm överallt - på borden , i luften man andas, i barnens mat antagligen... Men även om det är besvärligt är det också lite annorlunda och ger ungefär samma känsla som en snöstorm i Finland. Alla berörs och därför skapar det en slags samförstånd.

Jämför sandstormen med regnperiodens skyfall. Det gemensamma är att sikten är
 dålig och att det i princip är samma landskap, men elementen och färgerna är olika.

Pedagogiska leksaker

Lärarinnan har haft pysselveckoslut. En av de saker som kommit fram under besöken i dagklubbarna är att det behövs leksaker och aktiviteter för barnen att syssla med medan ledaren undervisar någon av smågrupperna. Eftersom en av våra klubbar är ny, tyckte jag att den hade akut behov av något. Helst skulle man väl använda trä, men det tar länge och jag har inget, så det fick bli papp. Vilken lycka att man kan hitta idéer på nätet numera. Får se hur länge pappen håller.

Då jag plockade undan kom jag att tänka på att jag har fått min pyssliga sidan från min mamma. Jag saknar att inte kunna dela det med henne. Men Dieu est grand, som folk brukar säga här. 

Be gärna för våra dagklubbsledare. I grupper på 30-50 barn finns det många pedagogiska utmaningar och resurserna är absolut inte som i Finland. Behovet att fortbildning är också stort. Det är något som vi funderat på med min kollega. Min bön är att Gud skulle öppna dörrar och ge vishet på den fronten. 

(Om du vill stöda den delen av arbetet ekonomiskt genom fadderarbetet kan du klicka här.)

"Vi hälsar er alla med förnamn och efternamn" *

Det har varit en händelserik vecka, speciellt under veckoslutet. På lördagen var jag till Gandiaye och höll skriftskola på serer. Nej, det är inte som det låter. Jag läste mest ur papper och Bibel, men man ska ju aktivera barnen så de gjorde en hel del av lektionen utan mina tröga språkkunskaper. Prästen var på plats och översatte det som blev oklart. Den biten älskar jag med Senegal. Man gör inga problem av språk här, tycker jag. På kvällen (ca kl 23) blev det dags för ungdomarnas konsert (två körer och spontan dans av bl.a. kyrkans presidents fru). Här förstår sig människor på att dans är roligt! Jag tror den låt som satte igång oss mest var Labamba.

Kören från Dakars församling. Duktig dirigent och hon kunde sannerligen dansa.

På söndagen var det dags för kyrkans nationaldag dvs alla församlingar samlades för att fira skördefest och kyrkans årsdag. Kvinnorna gjorde en massa jobb med mat och andra förberedelser. Det var en lång gudstjänst med besök av en aktad muslimsk ledare tillhörande det tidjanitiska brödraskapet, samt representanter för olika kristna kyrkor.  Jag träffade en del av teamet för Ungdom Med Uppgift och och fick deras kontaktuppgifter.Vi alla tågade i olika processioner fram för att ge vår gåva till kyrkan. Även detta med en hel del dansinslag (även av missionärer).

Festen försiggick på kvinnornas center i Fatick.

 Kyrkans kvinnors organisations procession. I landet finns en tradition att köpa likadant tyg till en grupp som deltar i en fest. Herrarna frågade sig varför de inte hade gjort så då kvinnorna hade lyckats med det.

Nästa dag var det ledigt pga festen så några kolleger åkte till Kaolack för att köpa cykel. Jag var kräsen med att vilja ha damcykel (jag vill cykla i kjol) så jag kom hem tomhänt (ok jag hade ost och joghurt), men de andra fick bra cyklar. Måste snart åka till Mbour och försöka hitta något. Det fina med resan var att jag hann diskutera kyrkan och teologi med en senegalesisk kollega och fick idéer som jag prövade på min närmaste kollega nästa dag. Den här veckan har gått i årsplaneringens tecken. Mycket är förstås ännu öppet, men en bit på vägen har vi kommit.

På vägen till Kaolack stötte vi på ett berg av jordnötter. Förr fanns det många sådana, men numera har det blivit ovanligt. Asiaternas nötter är billigare.

PS.* Inläggets rubrik syftar till hur man ofta hälsar folkskaran på en tillställning.

Dagis i olika former

Sedan jag börjat arbetet har det blivit en del besök i kyrkans dagklubbar (classe d'enfants). De finansieras av fadderverksamheten och hör till mitt och min kollegas arbetsområden. Mest är det väl hans arbete eftersom det är meningen att jag ska sätta mer energi på tonåringarna som inte har välutvecklad verksamhet. Hur som helst är det bra att bekanta sig med klubbarna. Dessutom har kyrkan ett utvecklingsarbete i form av förskola (préscolaire) som är mer officiellt och som följer ungefär samma system som de statliga dagisarna. Fast de grupperna hör till en annan avdelning av kyrkan.

En förskolebyggnad. Det finns också tegelvarianter, men de blir lite varma under solen, så jag tycker detta är bättre.

Det som skiljer kyrkans grupper från de statliga är att språket i första hand är serer och inte franska. I praktiken verkar det ha blivit så att nivån på franskan i de senegalesiska skolorna har sjunkit jämfört med kolonialtiden och wolof har blivit ett starkare inslag under lektionerna. Jag besökte nyligen även mitt före detta dagis i Fatick. En av damerna där kände igen mig och en annan lärare visade sig vara bekant med andra missionärsbarn i min ålder. Jag fick hälsa på både barn och lärare. De äldsta barnen sjöng flera sånger för mig. Det handlade om alfabetet och om


barnens rättigheter (bra idé!) på franska och wolof och så frågade jag om de fortfarande brukade sjunga nationalsången. Den sjöng de så det ringde i öronen för de var många och kunde sången väl.

Det senegalesiska skolsystemet följer det franska, så jag måste försöka börja lära mig vilka nivåer som är vad. Det heter inte ettan, tvåan och trean som i Finland. Dessutom är det rätt så allvarligt arbete redan från école maternelle dvs dagisåldern. Här nedan ser ni en av lärarinnorna i min barndoms dagis, men hon var förstås inte lärare på den tiden.

Cherchez Marie.