Sedan jag börjat arbetet har det blivit en del besök i kyrkans dagklubbar (classe d'enfants). De finansieras av fadderverksamheten och hör till mitt och min kollegas arbetsområden. Mest är det väl hans arbete eftersom det är meningen att jag ska sätta mer energi på tonåringarna som inte har välutvecklad verksamhet. Hur som helst är det bra att bekanta sig med klubbarna. Dessutom har kyrkan ett utvecklingsarbete i form av förskola (préscolaire) som är mer officiellt och som följer ungefär samma system som de statliga dagisarna. Fast de grupperna hör till en annan avdelning av kyrkan.
 |
| En förskolebyggnad. Det finns också tegelvarianter, men de blir lite varma under solen, så jag tycker detta är bättre. |
Det som skiljer kyrkans grupper från de statliga är att språket i första hand är serer och inte franska. I praktiken verkar det ha blivit så att nivån på franskan i de senegalesiska skolorna har sjunkit jämfört med kolonialtiden och wolof har blivit ett starkare inslag under lektionerna. Jag besökte nyligen även mitt före detta dagis i Fatick. En av damerna där kände igen mig och en annan lärare visade sig vara bekant med andra missionärsbarn i min ålder. Jag fick hälsa på både barn och lärare. De äldsta barnen sjöng flera sånger för mig. Det handlade om alfabetet och om
barnens rättigheter (bra idé!) på franska och wolof och så frågade jag om de fortfarande brukade sjunga nationalsången. Den sjöng de så det ringde i öronen för de var många och kunde sången väl.
Det senegalesiska skolsystemet följer det franska, så jag måste försöka börja lära mig vilka nivåer som är vad. Det heter inte ettan, tvåan och trean som i Finland. Dessutom är det rätt så allvarligt arbete redan från école maternelle dvs dagisåldern. Här nedan ser ni en av lärarinnorna i min barndoms dagis, men hon var förstås inte lärare på den tiden.
 |
| Cherchez Marie. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar