En kväll i ramadan

Den varma eftermiddagen börjar svalna och stadens gator börjar tömmas. Det var ännu en sak som behövde göras innan den långa dagen är slut, så jag styr kosan till utkanten av staden. Nu är det definitivt lugnt överallt. Alla väntar på ögonblicket då man äntligen får släcka törsten. Jag hade lite glömt att man ju bryter fastan i skymningen, men väl hos min kompis njuter jag av stämningen: alla är tillsammans, det är lugnt, ännu en dag har avlagts, nu kan man med gott samvete avnjuta kaffe och dadlar mm. Min kompis familj bryter fastan på en matta på gården. Det känns som en picknick för hela familjen. I Senegal är alla välkomna! Jag är välkommen. Jag hör till.

Efter det vänliga småpratet och de första munsbitarna börjar en efter en söka sig till kranen för tvätt inför bönen. De turas om att be på mattan inomhus. Till och med minstingen som just lärt sig gå vill vara med på ett hörn. Pappan och barnen är muslimer. Mamma är kanske inte. Hon går inte längre i kyrkan. Hon fastar inte men är glad att flickorna lärt sig be. Det är en andäktig stund vi delar. Sedan framför jag mitt ärende och kör hem.

Några veckor senare är torgdagen mycket aktiv. Det säljs fina kläder överallt. Dagarna före korite (fasteavslutningen i Senegal) är alla sysselsatta med förberedelser. Hår ska flätas, mat och kläder skaffas. Skräddarna jobbar för fullt. En kille försöker sälja mig en vacker höna utanför banken. Butiker stänger. Sedan undrar alla: ”Hur är det med månen? Fastar vi imorgon eller har vi fest?”

Pengar

Det är vanligt att barn som ser mig på gatan säger ”toubab”. Nästa sak de säger är ofta: ”Ge mig pengar”. Min vita hud betyder att jag har pengar och att det är ok att fråga burdust, enligt vad många av dem lärt sig.  Det får mig ofta att känna mig som mindre än en människa. (Men det är inget emot vad vi vita har gjort och gör mot t.ex. afrikaner.) Jag har också många fördelar av att vara vit. Ofta får jag gå först i kön (vilken kan vara pinsamt) och jag får ofta en viss slags hedersbetygelser. För att inte tala om alla gånger jag blir förlåten för att inte förstå de kulturella tabbarna. Hur som helst kan jag bli irriterad av att ses som ”Bank of Africa”. Jag har börjat be barn att ge mig deras skor då de uppmanar till donationer. Barnen blir alltid lite förvirrade av min begäran och reagerar olika… Vissa har inte ens några skor att ge.  

Det är svårt. För jag har sådana otroliga mängder pengar i jämförelse med andra här. Jag tänker på semesterresor jag gjort då jag bodde i Finland. Jag skäms visserligen inte över att ha gjort dem och det fina det gett mig, men nog över att världen är så orättvis att de pengarna kunde ha använts till en årslön för en senegalesisk familjefar. En gång försökte jag påvisa för någon att det finns de som är fattigare än kyrkans kristna och att de kristnas uppgift är att hjälpa de fattigaste. Med tanke på min rikedom klingade mina argument rätt tomt för den människan.

En dag for vi till torget för att inhandla livsmedel till nästa veckas söndagsskolseminarium. En grupp unga män klädda på ett visst sätt räckte fram en skål att sätta slantar i. Jag tog dem för Bay Fall, som samlade pengar för sin marabou (muslimska ledare). Så jag sade: ”Ge min kyrka era pengar.” (För är inte det motsvarigheten till att Bay Fall ber mig ge deras ledare pengar?) Alla skrattade förvånat. Då de gått förklarade min vän vad de egentligen handlade om: Ynglingarna samlade pengar för att kunna bjuda människor på gatan kaffe, och ibland bröd, då tiden kommer att bryta fastan vid skymningen. Jag kände mig rätt dum…

Efter snart fyra år

August Manga, kyrkans ekonomiansvariga som ofta dessutom fördelar kyrkans post, bad mig komma och hämta ett kuvert. Det innehöll en tidning som jag läser med glädje, eftersom den är på svenska och handlar om Svenskfinland. Samtidigt väcker den skumma känslor. Det är så långt från min verklighet. Människors intressen, livsstil och erfarenhetsvärld känns främmande – snudd på insnöade i den västerländska bubblan. Med huvudet inser jag förstås att jag antaglien är lika insnöad i min verklighet. Kanske ännu mer, eftersom det är få andra som har samma kulturella mix som jag. Utbytet av uppfattningar är antingen väldigt långt från min livssyn eller lite väl likt.

Exempel 1: Häromdagen lyssnade jag till ett samtal om djinner och människors erfarenhet av dem. Alla tog det på högsta allvar. Märkte att jag var nyfiken på vad ett sådant möte skulle innebära för min världsbild och sedan konstaterade att jag föredrar att inte träffa en. Öh… Har jag börjat tro på djinner?

Exempel 2: I höst kommer jag att göra skolbesök för att berätta om mission. Skulle jag hålla mig till att tala om förskolorna tror jag barnen lätt kan förstå poängen i att hjälpa folk. Men det finns en skillnad på utvecklingsarbete och mission. En stor del av mitt arbete handlar om att utrusta församlingar för kristen fostran. Hur förklarar man den biten för någon som är ovan med religion, vilket en stor del av finländska barn är. Det gäller att hitta en sekulär vokabulär som kan förmedla idén utan att ta bort allt religiöst eller totalt tala förbi barnens erfarenhetsvärld.

Exempel 3: Flera missionärer sitter och delar frustrationer över t.ex. trafiken som är farlig eller hur man ska navigera mellan de olika kulturerna.

Att läsa tidningen fick mig att inse att delar av Finland, som jag inte riktigt passat in i som missionärbarn, börjar kännas allt mer ovana igen. Jag hade vant mig vid dem, men nu känns de främmande, efter snart 4 år här i Senegal.  Jag har vant mig vid att andra västerlänningar förstår kulturbalanserandet och det kunde kännas ensamt att permanent vara tillbaka i ett Finland där det inte alltid går att hitta den förståelsen. Jag antar att jag vid det laget får lov att söka mig till andra invandrare, trots att jag strikt talat inte är det i Finland.

Bibelstudium och församlingar

I onsdags plockade jag upp Anne Marie på vägen till en pilot-församling. Ensam i bilen bad jag för bibelstudiet vi skulle hålla. Det är viktigt att församlingen känner att vårt samarbete också är deras, så jag bad att Gud skulle låta pastorn känna att han var viktig under samlingen. Det visade sig att han tog ganska mycket plats med bra frågeställningar. Sällan har jag varit med om så grundligt många olika frågeställningar för några få bibelställen. (Jag menar, visst, det går att komma på djupet i många verser, men det kändes utöver det vanliga.) Anne Marie berättade sedan att pastorn är känd för sina djuplodande diskussionsfrågor. Bra att jag var förberedd J!

Jag är fortfarande ”oroad” för undervisningen. Vi har verkligt fina möten och samtal i de församlingar vi besöker. Det är inte det. Problemet är att undervisningen inte nödvändigtvis gått vidare från våra möten till möten i kapellförsamlingarna. Vi borde ta till fler åtgärder. Vi behöver betona undervisarnas ansvar för att sprida sin kunskap och vi behöver skola vissa av dem så att de vågar göra det, men också så att de kan organisera sig. Det innebär att vi behöver satsa mindre på Bibeln och mer på praktik. Eller att vi tar mer tid på oss att göra arbetet grundligare. Kanske inte på ett år utan på 1,5 år... Och kanske att tala med pastorn… Jag räknade med de här problemen, men det behöver få ta tid att låta kyrkan hitta lösningarna. Det är vad det betyder att ha pilot-församlingar.

Bilden är inte från en pilotförsamling utan från Mbetitte där vi gjort ett årsbesök. Vi berättade vad som händer i pilotförsamlingarna, söndagsskolan och annat, samtidigt som vi fick reda på vad som händer hos dem. Just nu är det många fester på gång, så det var inte väldigt många närvarande, men de som var med visade engagemang och det gör mig bara så glad.

Dansen…

I skolan hade vi ibland dans på programmet. Pardans. Jag gillade det inte riktigt. Kunde aldrig lära mig att följa. Förstod inte varför jag måste följa bara för att jag var flicka. Så det var aldrig min grej. Det finns en hel massa andra sätt att röra på kroppen. Folkdans var kul med hoppsteg och sådant. Tror jag gillade koreografi. Sedan blev jag äldre. Mina kompisar började gifta sig och på deras bröllop hände det att jag dansade pardans med personer som verkligen visste vad de gjorde. Plötsligt var det inte vidare svårt att följa!

Det slår mig att det är lite som en liknelse för livet med Gud. Jag känner inte att jag är vidare bra på att lita på och att lyssna in Guds ledning i min vardag. Men Gud måste vara den bästa dansaren i existens! Det betyder att det ju i princip måste vara relativt enkelt att följa honom i dansen. Vilken lättnad! Visst krävs det kanske lite träning i form av att hålla upp en grundkondition och kanske träna koordination lite (jag hade trots allt utvecklat min koordination sedan skoltiden), men för en vanlig hyfsad ”dans” med Gud kanske det inte krävs så värst mycket. Att vara expert på dans kräver däremot mycket jobb (vilket folk som sett dansprogram på TV antagligen känner väl igen). Frågan är om jag nöjer mig med att vara hyfsad, eller om det inte skulle vara så mycket bättre för mig och hela min omgivning om jag vore expert på dansen med Gud… Jag antar att det kunde förändra många liv.

Här är en länk till en person som utmanar och inspirerar mig: Katie Majors

Samtal på vägen

Vi ska träffa alla församlingar en gång under året. Linguère är först i tur under 2018. Den ligger långt in i… inlandet. Den är liten – bara några familjer – och fulani*. I våra diskussioner i byrån, konstaterade Anne Marie, Waly och jag att deras församling inte kan ha samma slags program som i pilotförsamlingarna. Strukturen i församlingen är annorlunda och de är för avlägsna för att regelbundna besök skulle vara det mest effektiva arbetssättet. Vi funderade på att hålla intensivutbildningar istället. Det skulle vi diskutera med dem. Jag började genast fundera att vi lika bra kan utbilda hela församlingen på en gång så att alla kan leda…

Resan var lång (knappa fyra timmar). För att ha något intressant att göra satte jag igång en audio version av NT på serer (bra för att lära sig serer och höra Guds Ord) . Vi hade kul medan vi försökte lista ut vem av våra bekanta som läste vilka partier. Vår kyrka har antagligen världens bästa serer-läsare.** Allt emellanåt stannade jag filen för att diskutera något vi kom att tänka på, t.ex. att vänstra handen inte ska veta att den högra hjälper. Vad betyder det i en serer-kontext? Det visade sig vara helt applikabelt, förutom under vissa ceremonier. Det fick mig att inse ännu mer, att ceremonierna faktiskt har en officiell funktion av socialstöd i lika grad formell som vår FPA, om än inte på samma sätt. Eller: Varför skulle lärjungarna inte gå till andra än judarna då de första gången gav sig ut två och två? Och hur kan Jesus vara Davids son om han är det bara på fädernet? Är Lukas släktförteckning en lista över Marias släkt? Bland serererna är kunglighet ärftligt  enbart på mödernet och adoption räknas inte riktigt.

Jag älskar naturen på vägen mellan Fatick och Linguère. Träden är vackra och landskapet är ställvis kuperat. I år var vägarna i gott skick, sante Yalla!*** Halvvägs kör man genom Touba, Senegalesernas egna heliga stad (eller egentligen bara för ett av de fyra muslimska brödraskapen).  Moskén i centrum växer hela tiden och det lär vara så att familjer sätter ut mat på gatan, så att folk inte behöver gå hungriga. Efter Touba började jag märka hyddor som inte hade den vanliga fyrkantiga formen utan antagligen var hexagoner. Vi talade serer, så när Anne Marie sade: ”Nu har de hus” trodde jag att jag missförstått. Vem har hus? Sedan tog det ett tag innan hon fick mig att fatta att hon talade om fulanerna. De brukade inte bo i hus eftersom de traditionellt följt med boskapen.

* den andra största etniska gruppen i Senegal

**Inte för att de skulle vara de mest suveräna läsare, utan för att missionen satsat på alfabetisering och kyrkans folk har serer som modersmål.

***Wolof för  ”Tack Gud!”

Vad gläder mig i arbetet?

Häromveckan fick vi ett formulär att fylla i av kyrkans nya ledare. En av frågorna gällde vad som ger oss glädje i arbetet. Jag har fått frågan förut, men den här gången svarade jag inte de vanliga sakerna – aktiviteter och relationer. Det som är mest givande är de gånger jag märker att Gud har jobbat eller att den Heliga Anden berör människor.

Mame Coumba Faye, Marie Faye, Ibou Diouf, Michel Faye.

Våra senaste besök i pilotförsamlingarna har varit sådana tillfällen. Till vårt pilotprogram hör att hålla bibelstudier kring teman från barnarbetet. Den första egentliga lektionen handlar om barns betydelse i Riket (dvs där som Gud tillåts bestämma). Vi börjar med Jesus som välsignar barnen. Sedan identifierar han sig med dem och varnar för att förleda dem. Vi citerar ordspråk om vikten av undervisning samt en psalm om att nya generationer berättar om vad Gud gjort. Bibelställena varvas med frågor och tillsammans listar vi ut vad det innebär för oss i praktiken. Exempel från våra liv och de nya frågor som väcks är en viktig del av undervisningen.

I Ngayokhème märkte vi hur diskussionen berörde. Det som gjorde mest intryck på mig i Gandiaye var pastorns vishet. Både jag och Anne Marie gjorde anteckningar för att inte glömma vad han sade. Diskussionen styrde bl.a. in på hur vårt beteende mot barn påverkar dem. Negativa ord kan vara att förleda barn. Flera gånger har jag tänkt att liknande undervisning vore så viktig här, och det kändes som nåd att höra den. Och Anne Marie gav många väldigt bra exempel.

Gandiayes besök började med gudstjänst. Vid predikan steg hälften av församlingen upp och gick ut. De skulle gå i söndagskola. Barnen är egentligen inte framtidens kyrka. De är dagens kyrka. Ger vi dem den plats som hör dem till? På vems villkor hålls våra samlingar? Hur låter vi barn komma till Jesus i våra församlingar?

Målet

Jag älskar budskapet i den här serien av videon!
Här är visionen och målet.

Församlingsföreskolefortbildning

"Jesus är mitt ibland oss och han tar hand om oss. Hör du hans röst?" sjunger förskollärarna medan de klistrar bilder i bildhäften. Vi hann inte med väldigt många häften, men vi hann få idéen, och jag hann lära mig vad jag ännu behöver poängtera i arbetet.

Såhär kan det se ut då barnen använder häftena i undervisningen.

De två första dagarna av seminariet lärde vi oss om funktionshinder och integrering. Se lite mer om detta på    FMS facebooksida för vårt område.

Fatickliv - vad innebär det?

Fatick är fint - om än inte magnifikt. Havsarmen är ett ställe där jag kan njuta av skapelsen (så länge jag aktivt silar bort skräpet ur mitt medvetande). Notera ljudbilden. På avstånd är det rätt så... mysigt med muslimska böner. Jag gillar hur tron får plats i samhället, även om vissa uttryck (speciellt på nära håll om volymen är hög) kan kännas påträngande.

Som enda FMS-missionär i staden, blir mina relationer med ortsborna väldigt viktiga. Det innebär att jag deltar i deras liv och ibland betyder det att köpa gåvor till en nyfödd.

Dans för en nybliven mamma.

Att delta i höjdpunkter är spännande och ibland tungt eftersom det är så mycket jag inte förstår. Med åren har jag blivit tryggare i att göra kulturella tabbar, för jag har börjat lita på att senegaleserna förlåter mig och vet lite på vilket sätt de gör det. Den fina biten, som jag verkligen uppskattar, är att se hur rikt kulturliv senegaleserna har. Det finns så mycket utanför den västerländska kultursfären och det är härligt att komma ur den bubblan ibland.

Bubblan kan emellanåt vara lite konstig att stiga in i. Nyligen hade vi medarbetardagar för finländarna nära gränsen till Gambia. Hotellet där vi höll våra palavrer var på ett väldigt vackert ställe, men det kändes till en början overkligt att omges av vita människor, fransk mat och västerländsk klädsel mitt i Senegal. Efter några dagar kändes det igen skönt att kunna koppla av och känna till beteende-koderna.

Och visst har det sina fördelar att få turista lite. Stora kattdjur är inte vanliga i Senegal, så ett besök hos lejonungar i ett naturområde var välkommet.

På väg "hem" från safari stötte vi på självständighetsfirare. Grattis Senegal!

Jobbet i vår avdelning är i mångt och mycket administrativt. Att få syssla med något mer konkret ibland känns skönt. Här ovan syns bilder jag klippt ut för att göra bildhäften till förskolorna. Vi ska öva hur det görs under nästa veckas fortbildning för lärarna. Jag är också tacksam för att mina studier i serer kan användas till förberedelser av vad jag ska säga under skolningen.

Ett annat trevligt inslag är besök i byarna. Här håller vi ett bibelstudium om barnens betydelse i Guds rike med ledare i Ngayokhèmes församling, som hör till vårt pilotprojekt. De ska i sin tur hålla samma bibelstudium i sina kapellförsamlingar. Hoppas det fungerar! Be gärna för det. Den Heliga Anden behövs för att arbetet ska bära frukt.

Tillbaka i hemstaden. Det blir mycket bilkörande dels för att hettan är jobbig att röra sig i, dels för att jag tenderar att vara ute i sista minuten ;) Därför är det bra att komma sig ut och gå på morgonen eller kvällen då det är lite svalare. Jag brukar promenera med en amerikansk kompis. Motionen är kanske inte så krävande för henne, men vi brukar alltid be tillsammans och det är viktigt för oss båda. Flera ortsbor är också ute och motionerar. Andra åker till och från jobbet på torget. Det blir många hälsningar i farten. Längs vägen finns en dara, en skola för koranelever. Många taliben, småpojkar som skickats för att lära sig koranen och tigga pengar till sin ledare, tycker att vi är ett exotiskt inslag i deras vardag.

Ny president, ny baby

Jag står framme vid podiet och läser de färgade röstsedlarna. "Oui.. Oui.. Oui..Oui...Oui..." klingar mikrofonen då rösterna för varje medlem av kyrkans conseil (råd) presenteras i olika omgångar. Jag blir trött på ordet väldigt snabbt. Salen är svettig. Allt går så långsamt. Om jag skulle pröva på olika tonlägen för att få variation? Men de visar sig alla vara varianter av samma två sätt att säga ordet. Det är många repetitioner. Kroppen blir stel av upprepade rörelser i valprocedurens olika faser.  Lyckligtvis är jag för trött för att bli irriterad.

Då vi kommer till valet av vice president ökar variationen i svaren. Vid valet av president för kyrkan är alla matta. Röstrutinerna är väl innötta. Spänningen är hög. Jag fläktar på skämt både på min kollega Anne Marie som ska plocka fram sedlarna och på mig själv. Salen skrattar nervöst igenkännande. Det gäller att hålla tungan rätt i mun. "Diouf... Faye...Diouf... Diouf... Faye... Faye..." Ska inte röstlapparna vara slut snart? Jag sneglar på tavlan. Den ena verkar ha fler röster. Nej vänta, nu blir det mer på den andra... Anne Marie vänder lådan upp och ner för att visa att den är tom. Vi räknar röstmarkeringarna på tavlan. "Tio, tjugo, trettio... Sextio för Faye". "Tio, tjugo... femtio... femtioåtta för Diouf"... Jag ombeds annonsera vinnaren. Diouf går fram till Faye och gratulerar honom. De fotograferas tillsammans. De äldre prästerna samlar ihop oss till bön för kyrkans nya ledning. Be gärna ni också. För enhet och vishet.

Under hela dagen ligger en annan tanke, som känns större, i mitt bakhuvud. En av mina vänner håller på att föda ett barn som ligger i sätesbjudning. Vattnet gick ca två på natten och vi åkte till sjukhuset tillsammans. Hur ska det gå? Kommer hon ändå att bli opererad? Tänk om något går fel? Tänk om de behöver fara till sjukhuset i Kaolack? Om de ringer, när ska jag hinna ringa tillbaka ifall det är något viktigt? Kommer hon att överleva? Medan de andra förbereder sig på hemfärd efter valet, plockar jag ihop mina saker och funderar på vem jag ska ringa först. Jag stöter på några grannar och frågar om de hört något. De berättar att en pojke fötts och att mamman mår bra. Det är en stor lättnad. Efter en visit på sjukhuset - pojken är fin - åkte jag hem till mina trevliga gäster. Jag somnade förnöjt i deras sällskap till ljudet av en film. Tack Gud för att du tar hand om oss!

Lugnet inför en intensiv vecka

Pilotförsamlingarna blev Gandiaye och Ngayokheme. De har båda rätt så olika strategier. Den ena vill ha träffar på söndagar, den andra på onsdagar. Och det är just så det ska vara: skräddarsytt för varje kontext. 

Mitt hem, verandan.

Eftersom vi gjort ett pilotförsamlingsbesök i lördags har jag ledigt idag. Till morgonens program hörde följande: Ett besök på sjukhus tillsammans med en vän som ska föda snart. ("Kom igen imorgon"sa dom.) Ett besök på kvinnocentret för att försöka hjälpa till med att få tvättmaskinen de fått att fungera. (Den biten lyckades inte.) Ett besök hos polisen. (Jag blev bestulen på min mobiltelefon, men har fått den tillbaka. Grannarna listade genast ut vem det var som tagit den. Det är bara det att mobilen fortfarande är på polisstation och jag nog måste på ännu ett besök för att få den tillbaka.) Sedan tog vi en sväng via fängelset också för att få ut ett papper som en kompis behövde. Det lyckades!

Imorgon anländer folk till kyrkans synod. Det är dags att välja president och ny... kyrkofullmäktige ? (conseil de l'église). Salen och övernattningsutrymmena har renoverats inför det stora evenemanget. Det var välbehövligt. Veckan kommer att vara intensiv. Kyrkans partners kommer också för att hållas uppdaterade om vad som händer i kyrkan. Det är med en viss bävan jag deltar i synoden. Detta år hör jag till dem som organiserar valet. Har också lovat predika i församlingen på söndag, så jag hoppas jag hinner fixa inför det också.

tillbaka från "semestern"...

Ja, inte jag då, utan hettan har kommit tillbaka. Ännu är nätterna svala, så om man kunde sova på taket vore det en fördel för en massa människor.