Jag står framme vid podiet och läser de färgade röstsedlarna. "Oui.. Oui.. Oui..Oui...Oui..." klingar mikrofonen då rösterna för varje medlem av kyrkans conseil (råd) presenteras i olika omgångar. Jag blir trött på ordet väldigt snabbt. Salen är svettig. Allt går så långsamt. Om jag skulle pröva på olika tonlägen för att få variation? Men de visar sig alla vara varianter av samma två sätt att säga ordet. Det är många repetitioner. Kroppen blir stel av upprepade rörelser i valprocedurens olika faser. Lyckligtvis är jag för trött för att bli irriterad.
Då vi kommer till valet av vice president ökar variationen i svaren. Vid valet av president för kyrkan är alla matta. Röstrutinerna är väl innötta. Spänningen är hög. Jag fläktar på skämt både på min kollega Anne Marie som ska plocka fram sedlarna och på mig själv. Salen skrattar nervöst igenkännande. Det gäller att hålla tungan rätt i mun. "Diouf... Faye...Diouf... Diouf... Faye... Faye..." Ska inte röstlapparna vara slut snart? Jag sneglar på tavlan. Den ena verkar ha fler röster. Nej vänta, nu blir det mer på den andra... Anne Marie vänder lådan upp och ner för att visa att den är tom. Vi räknar röstmarkeringarna på tavlan. "Tio, tjugo, trettio... Sextio för Faye". "Tio, tjugo... femtio... femtioåtta för Diouf"... Jag ombeds annonsera vinnaren. Diouf går fram till Faye och gratulerar honom. De fotograferas tillsammans. De äldre prästerna samlar ihop oss till bön för kyrkans nya ledning. Be gärna ni också. För enhet och vishet.
Under hela dagen ligger en annan tanke, som känns större, i mitt bakhuvud. En av mina vänner håller på att föda ett barn som ligger i sätesbjudning. Vattnet gick ca två på natten och vi åkte till sjukhuset tillsammans. Hur ska det gå? Kommer hon ändå att bli opererad? Tänk om något går fel? Tänk om de behöver fara till sjukhuset i Kaolack? Om de ringer, när ska jag hinna ringa tillbaka ifall det är något viktigt? Kommer hon att överleva? Medan de andra förbereder sig på hemfärd efter valet, plockar jag ihop mina saker och funderar på vem jag ska ringa först. Jag stöter på några grannar och frågar om de hört något. De berättar att en pojke fötts och att mamman mår bra. Det är en stor lättnad. Efter en visit på sjukhuset - pojken är fin - åkte jag hem till mina trevliga gäster. Jag somnade förnöjt i deras sällskap till ljudet av en film. Tack Gud för att du tar hand om oss!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar