Efter snart fyra år

August Manga, kyrkans ekonomiansvariga som ofta dessutom fördelar kyrkans post, bad mig komma och hämta ett kuvert. Det innehöll en tidning som jag läser med glädje, eftersom den är på svenska och handlar om Svenskfinland. Samtidigt väcker den skumma känslor. Det är så långt från min verklighet. Människors intressen, livsstil och erfarenhetsvärld känns främmande – snudd på insnöade i den västerländska bubblan. Med huvudet inser jag förstås att jag antaglien är lika insnöad i min verklighet. Kanske ännu mer, eftersom det är få andra som har samma kulturella mix som jag. Utbytet av uppfattningar är antingen väldigt långt från min livssyn eller lite väl likt.

Exempel 1: Häromdagen lyssnade jag till ett samtal om djinner och människors erfarenhet av dem. Alla tog det på högsta allvar. Märkte att jag var nyfiken på vad ett sådant möte skulle innebära för min världsbild och sedan konstaterade att jag föredrar att inte träffa en. Öh… Har jag börjat tro på djinner?

Exempel 2: I höst kommer jag att göra skolbesök för att berätta om mission. Skulle jag hålla mig till att tala om förskolorna tror jag barnen lätt kan förstå poängen i att hjälpa folk. Men det finns en skillnad på utvecklingsarbete och mission. En stor del av mitt arbete handlar om att utrusta församlingar för kristen fostran. Hur förklarar man den biten för någon som är ovan med religion, vilket en stor del av finländska barn är. Det gäller att hitta en sekulär vokabulär som kan förmedla idén utan att ta bort allt religiöst eller totalt tala förbi barnens erfarenhetsvärld.

Exempel 3: Flera missionärer sitter och delar frustrationer över t.ex. trafiken som är farlig eller hur man ska navigera mellan de olika kulturerna.

Att läsa tidningen fick mig att inse att delar av Finland, som jag inte riktigt passat in i som missionärbarn, börjar kännas allt mer ovana igen. Jag hade vant mig vid dem, men nu känns de främmande, efter snart 4 år här i Senegal.  Jag har vant mig vid att andra västerlänningar förstår kulturbalanserandet och det kunde kännas ensamt att permanent vara tillbaka i ett Finland där det inte alltid går att hitta den förståelsen. Jag antar att jag vid det laget får lov att söka mig till andra invandrare, trots att jag strikt talat inte är det i Finland.