Den varma
eftermiddagen börjar svalna och stadens gator börjar tömmas. Det var ännu en
sak som behövde göras innan den långa dagen är slut, så jag styr kosan till
utkanten av staden. Nu är det definitivt lugnt överallt. Alla väntar på
ögonblicket då man äntligen får släcka törsten. Jag hade lite glömt att man ju
bryter fastan i skymningen, men väl hos min kompis njuter jag av stämningen:
alla är tillsammans, det är lugnt, ännu en dag har avlagts, nu kan man med gott
samvete avnjuta kaffe och dadlar mm. Min kompis familj bryter fastan på en
matta på gården. Det känns som en picknick för hela familjen. I Senegal är alla
välkomna! Jag är välkommen. Jag hör till.
Efter det
vänliga småpratet och de första munsbitarna börjar en efter en söka sig till
kranen för tvätt inför bönen. De turas om att be på mattan inomhus. Till och
med minstingen som just lärt sig gå vill vara med på ett hörn. Pappan och
barnen är muslimer. Mamma är kanske inte. Hon går inte längre i kyrkan. Hon
fastar inte men är glad att flickorna lärt sig be. Det är en andäktig stund vi
delar. Sedan framför jag mitt ärende och kör hem.
Några
veckor senare är torgdagen mycket aktiv. Det säljs fina kläder överallt. Dagarna
före korite (fasteavslutningen i Senegal) är alla sysselsatta med förberedelser.
Hår ska flätas, mat och kläder skaffas. Skräddarna jobbar för fullt. En kille
försöker sälja mig en vacker höna utanför banken. Butiker stänger. Sedan undrar
alla: ”Hur är det med månen? Fastar vi imorgon eller har vi fest?”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar