Dansen…

I skolan hade vi ibland dans på programmet. Pardans. Jag gillade det inte riktigt. Kunde aldrig lära mig att följa. Förstod inte varför jag måste följa bara för att jag var flicka. Så det var aldrig min grej. Det finns en hel massa andra sätt att röra på kroppen. Folkdans var kul med hoppsteg och sådant. Tror jag gillade koreografi. Sedan blev jag äldre. Mina kompisar började gifta sig och på deras bröllop hände det att jag dansade pardans med personer som verkligen visste vad de gjorde. Plötsligt var det inte vidare svårt att följa!

Det slår mig att det är lite som en liknelse för livet med Gud. Jag känner inte att jag är vidare bra på att lita på och att lyssna in Guds ledning i min vardag. Men Gud måste vara den bästa dansaren i existens! Det betyder att det ju i princip måste vara relativt enkelt att följa honom i dansen. Vilken lättnad! Visst krävs det kanske lite träning i form av att hålla upp en grundkondition och kanske träna koordination lite (jag hade trots allt utvecklat min koordination sedan skoltiden), men för en vanlig hyfsad ”dans” med Gud kanske det inte krävs så värst mycket. Att vara expert på dans kräver däremot mycket jobb (vilket folk som sett dansprogram på TV antagligen känner väl igen). Frågan är om jag nöjer mig med att vara hyfsad, eller om det inte skulle vara så mycket bättre för mig och hela min omgivning om jag vore expert på dansen med Gud… Jag antar att det kunde förändra många liv.

Här är en länk till en person som utmanar och inspirerar mig: Katie Majors