Lucia blev tidigt en av mina favorithögtider. Det var förstås stämningen och att få vara i centrum som tilltalade. I min svartvita tonår kändes min lucia-iver inte så bra, eftersom jag tyckte det var lite för mycket helgondyrkan för min smak. Numera har jag valt att tänka lucia som en förebild och ta tillvara det som är gott i traditionen. Visst är jag ännu lite perplex med vissa bitar, men jag tror vi mår bra av förebilder. För mig representerar Lucia att följa sitt kall och att stå på de fattigas sida. Hon kan också representera karriärskvinnan eller kampen mot tvångsäktenskap.
Många helgon är martyrer. Man kan säga att de tidiga kristna ibland gick lite väl långt i att önska sig martyrdöd och t.o.m. provocera fram det. Läste någonstans om en person som gick till myndigheterna i Romarriket under en tid då kristna inte förföljdes men var förbjudna. Hen gav sig inte då myndighetespersonen försökte undvika att väcka åtal och därmed bli tvungen att avrätta fången. Handlingen demonstrerade förstås det orättvisa i Romersk lag, men känns vid en första anblick lite väl extrem. Var motivet enbart att göra civilt, pacifistiskt motstånd eller var det även en perverterad önskan om att bli en fin hjälte?
Jag tycker det är viktigt att minnas att "martyr" i kristen tappning aldrig betydde att man samtidigt gav sig på andra. Villigheten att dö för sin tro var inte en villighet att döda sin medmänniska. Att bli martyr visade på att det finns något som är viktigare än det egna livet och att döden inte har sista ordet. Det var en av orsakerna till att kristendomen fick spridning. Kristendomen bär tanken att nederlag inte egentligen är att förlora.
NT genomsyras av tanken att vi kommer att vinna trots att det ser ut att gå precis tvärt om. Om man förföljs, så var det bara att räkna med. Om antalet kristna minskar, så var det också bara att räkna med, det står i evangelierna, det står i Uppenbarelseboken osv. I den mest (?) dramatiska tiden av kyrkans historia, då Jesus inte hade kommit trots att man hade väntat det, och förföljelserna började ta fart, var apostlarna villiga att offra sina liv - Inte för att de sökte döden, utan för att de vägrade vara tysta med budskapet: att ondskan brutits och att alla som samarbetat med ondskan erbjöds full amnesti och full äganderätt till kärleken och människovärde.
(Den 11.12 firade mouriderna Magal Touba. Då besöker de staden Touba med moskén till minne av sin grundare Amabou Bamba (som visst stod för pacifism han också?) Här är en bild jag tror föreställer just den moskén från 1970-talet. Tror min farfar tog det fotot.)
