o Yaal oxe

Serer är ett spännande språk och jag har gjort några upptäckter nyligen...

yaal = trösta
o Yaal oxe= Herre (neutrum, dvs både för kvinnor och män. Används för den som har ansvar i ett hushåll, för den som äger en sak eller en egenskap. En vis person kallas t.ex. o yaal yiif)
o yaayaal oxe=tröstaren

Eventuellt kan det förklara varför namnet "Herre" för Gud varit förknippat med tröst för mig. Hade jag faktiskt lärt mig serer i Fatick som barn? Eller har wolofen en liknande koppling mellan tröst och Herre? Det kan förstås vara kopplat till Jesu exempel också, om att ledaren ska vara de andras tjänare.

Ett annat intressant fenomen är

o yar ole=käppen (spöt)
fa yar fee= uppfostran
yaru= vara artig/väluppfostrad
yar= fostra

Jag tror hebreiskan har lite liknande sätt att uttrycka det här med fostran... Mitt råd till dagens människor: Ta käppen i symbolisk bemärkelse. Annars motverkar du snarare artighet.

Jag gillar baobaber.

Häromdagen föll en liten gecko in i min nystädade bil. Den slank in under bänken och var försvunnen. Nästa dag luktade bilen as. Värmen hade tydligen gjort sitt. Jag hoppas den mumifieras snabbt så att det inte luktar i all oändlighet.

Grönska

Häromdagen gav batteriet i min bil upp. Jag försökte ladda det genom att köra en lång sträcka. På vägen såg jag hur naturen börjat grönska. Det var så vackert, som våren! Det syns inte på bilderna eftersom de inte kan ta in hela det öppna landskapet, ljuset och djupet.

Batteriet visade sig vara kaputt, så det fick lov att bytas ut. På väg hem från jobbet såg jag följande:

Jag hann hem då de första dropparna föll. Efteråt var alla ute och fixade sanden så att vattnet skulle rinna bort bättre. Även jag.

Stan var fylld av pölar så det gällde att hitta nya rutter.

Några dagar senare testade jag på att köra ut ur staden från min sida. Konstigt att jag inte gjort det förr! Fast kanske inte: Först måste man köra igenom ett område som används som avstjälpningsplats. Men vyn var spektakulär. Jag förstår att det inte känns konstigt för finländare med grönt överallt, men efter en lång tid med sand är det nu som att vara i en helt annan världsdel.

På tal om nytt, så har de renoverat kyrkrummet i Fatick. Synd bara att målningarna har försvunnit.

Sandblandat regn

Igår kom det efterlängtade första riktiga regnet. Det har varit molnigt flera dagar och jag trodde inte det skulle bli någonting denna gång heller, men sedan kom det väldigt snabbt. Himlen var djupt blå men molnen som sedan bolmade in var bruna, så jag fick bråttom att stänga fönstren. Vinden piskade in sand i mitt nystädade hem (min hemhjälp gick hem då himlen blev mörk).

Då de sista fönsterluckorna skulle stängas var det så mörkt att jag snavade över möbler. Då var klockan kanske tre på eftermiddagen. Det var en härlig upprymdhet som fyllde mig. Det fortsatte regna i flera timmar men skyfallet varade bara till fyra. Staden var plötsligt väldigt lugn och luften sval.

Jag är egentligen på kurs i Finland om projektmanagement via Skype. Tur att dagens session var slut innan regnen, eftersom de alltid medför strömavbrott. Min serer-lektion fick flyttas till en annan dag.

Bror på besök

Min bor med familj har varit på besök i Senegal. Det var händelserika dagar och något jag länge väntat på. Det inföll strax efter två veckor av olika seminarier varav en var ett söndagskol-seminarium. 

De sista dagarna av seminariet behandlades bokföring, eftersom söndagsskolorna har jobbat med småprojekt. Projekten har lyckats bra och undervisningen var uppskattad. 

Nästan genast efter ankomst styrde familjen kosan mot nationalparken Niokolo Koba. Jag hade varit orolig för att resan skulle vara för lång för dygnets ljusa timmar, men det nog bara 5-6 timmar. Väl framme var det hett! Det hotade att börja regna första natten, men det kom inget. En kväll gav generatorn upp och då sov mina gäster väldigt lite.

Eftersom regnperioden var försenad var allt uttorkat och vi kunde inte se de stora horder som man ofta ser. Men antiloper och vildsvin fanns det gott av.  

Vi besökte en camping där vi tältat som barn och där lejon en natt kom väldigt nära. Idag har de många byggnader där, och en apa som stjäl bröd och mango.

För mig var resans höjdpunkt en båttur på Gambiafloden. Det var så stilla och en riktig naturupplevelse på vattnet. Det fanns för en gångs skull tid att njuta och se på skapelsen. På vardera ändan av den lilla flodsnutten fanns en flodhäst! Det tillförde en viss nivå av spänning som jag sällan upplevt i Senegals natur. 

Väl hemma i Fatick blev min yngsta brorson vän med mina grannars barn. Fotboll förenar. Vi hann också med fågelskådning på deltat. Det kändes inte alls långt borta efter det förra körningen som gick igenom landet.

Korite tillbringade vi hos vår senegalesiska mamma med familj. Och nu väntar jag på två saker: Regn och besök i Finland. Xam yungat.

En kväll i ramadan

Den varma eftermiddagen börjar svalna och stadens gator börjar tömmas. Det var ännu en sak som behövde göras innan den långa dagen är slut, så jag styr kosan till utkanten av staden. Nu är det definitivt lugnt överallt. Alla väntar på ögonblicket då man äntligen får släcka törsten. Jag hade lite glömt att man ju bryter fastan i skymningen, men väl hos min kompis njuter jag av stämningen: alla är tillsammans, det är lugnt, ännu en dag har avlagts, nu kan man med gott samvete avnjuta kaffe och dadlar mm. Min kompis familj bryter fastan på en matta på gården. Det känns som en picknick för hela familjen. I Senegal är alla välkomna! Jag är välkommen. Jag hör till.

Efter det vänliga småpratet och de första munsbitarna börjar en efter en söka sig till kranen för tvätt inför bönen. De turas om att be på mattan inomhus. Till och med minstingen som just lärt sig gå vill vara med på ett hörn. Pappan och barnen är muslimer. Mamma är kanske inte. Hon går inte längre i kyrkan. Hon fastar inte men är glad att flickorna lärt sig be. Det är en andäktig stund vi delar. Sedan framför jag mitt ärende och kör hem.

Några veckor senare är torgdagen mycket aktiv. Det säljs fina kläder överallt. Dagarna före korite (fasteavslutningen i Senegal) är alla sysselsatta med förberedelser. Hår ska flätas, mat och kläder skaffas. Skräddarna jobbar för fullt. En kille försöker sälja mig en vacker höna utanför banken. Butiker stänger. Sedan undrar alla: ”Hur är det med månen? Fastar vi imorgon eller har vi fest?”

Pengar

Det är vanligt att barn som ser mig på gatan säger ”toubab”. Nästa sak de säger är ofta: ”Ge mig pengar”. Min vita hud betyder att jag har pengar och att det är ok att fråga burdust, enligt vad många av dem lärt sig.  Det får mig ofta att känna mig som mindre än en människa. (Men det är inget emot vad vi vita har gjort och gör mot t.ex. afrikaner.) Jag har också många fördelar av att vara vit. Ofta får jag gå först i kön (vilken kan vara pinsamt) och jag får ofta en viss slags hedersbetygelser. För att inte tala om alla gånger jag blir förlåten för att inte förstå de kulturella tabbarna. Hur som helst kan jag bli irriterad av att ses som ”Bank of Africa”. Jag har börjat be barn att ge mig deras skor då de uppmanar till donationer. Barnen blir alltid lite förvirrade av min begäran och reagerar olika… Vissa har inte ens några skor att ge.  

Det är svårt. För jag har sådana otroliga mängder pengar i jämförelse med andra här. Jag tänker på semesterresor jag gjort då jag bodde i Finland. Jag skäms visserligen inte över att ha gjort dem och det fina det gett mig, men nog över att världen är så orättvis att de pengarna kunde ha använts till en årslön för en senegalesisk familjefar. En gång försökte jag påvisa för någon att det finns de som är fattigare än kyrkans kristna och att de kristnas uppgift är att hjälpa de fattigaste. Med tanke på min rikedom klingade mina argument rätt tomt för den människan.

En dag for vi till torget för att inhandla livsmedel till nästa veckas söndagsskolseminarium. En grupp unga män klädda på ett visst sätt räckte fram en skål att sätta slantar i. Jag tog dem för Bay Fall, som samlade pengar för sin marabou (muslimska ledare). Så jag sade: ”Ge min kyrka era pengar.” (För är inte det motsvarigheten till att Bay Fall ber mig ge deras ledare pengar?) Alla skrattade förvånat. Då de gått förklarade min vän vad de egentligen handlade om: Ynglingarna samlade pengar för att kunna bjuda människor på gatan kaffe, och ibland bröd, då tiden kommer att bryta fastan vid skymningen. Jag kände mig rätt dum…

Efter snart fyra år

August Manga, kyrkans ekonomiansvariga som ofta dessutom fördelar kyrkans post, bad mig komma och hämta ett kuvert. Det innehöll en tidning som jag läser med glädje, eftersom den är på svenska och handlar om Svenskfinland. Samtidigt väcker den skumma känslor. Det är så långt från min verklighet. Människors intressen, livsstil och erfarenhetsvärld känns främmande – snudd på insnöade i den västerländska bubblan. Med huvudet inser jag förstås att jag antaglien är lika insnöad i min verklighet. Kanske ännu mer, eftersom det är få andra som har samma kulturella mix som jag. Utbytet av uppfattningar är antingen väldigt långt från min livssyn eller lite väl likt.

Exempel 1: Häromdagen lyssnade jag till ett samtal om djinner och människors erfarenhet av dem. Alla tog det på högsta allvar. Märkte att jag var nyfiken på vad ett sådant möte skulle innebära för min världsbild och sedan konstaterade att jag föredrar att inte träffa en. Öh… Har jag börjat tro på djinner?

Exempel 2: I höst kommer jag att göra skolbesök för att berätta om mission. Skulle jag hålla mig till att tala om förskolorna tror jag barnen lätt kan förstå poängen i att hjälpa folk. Men det finns en skillnad på utvecklingsarbete och mission. En stor del av mitt arbete handlar om att utrusta församlingar för kristen fostran. Hur förklarar man den biten för någon som är ovan med religion, vilket en stor del av finländska barn är. Det gäller att hitta en sekulär vokabulär som kan förmedla idén utan att ta bort allt religiöst eller totalt tala förbi barnens erfarenhetsvärld.

Exempel 3: Flera missionärer sitter och delar frustrationer över t.ex. trafiken som är farlig eller hur man ska navigera mellan de olika kulturerna.

Att läsa tidningen fick mig att inse att delar av Finland, som jag inte riktigt passat in i som missionärbarn, börjar kännas allt mer ovana igen. Jag hade vant mig vid dem, men nu känns de främmande, efter snart 4 år här i Senegal.  Jag har vant mig vid att andra västerlänningar förstår kulturbalanserandet och det kunde kännas ensamt att permanent vara tillbaka i ett Finland där det inte alltid går att hitta den förståelsen. Jag antar att jag vid det laget får lov att söka mig till andra invandrare, trots att jag strikt talat inte är det i Finland.

Bibelstudium och församlingar

I onsdags plockade jag upp Anne Marie på vägen till en pilot-församling. Ensam i bilen bad jag för bibelstudiet vi skulle hålla. Det är viktigt att församlingen känner att vårt samarbete också är deras, så jag bad att Gud skulle låta pastorn känna att han var viktig under samlingen. Det visade sig att han tog ganska mycket plats med bra frågeställningar. Sällan har jag varit med om så grundligt många olika frågeställningar för några få bibelställen. (Jag menar, visst, det går att komma på djupet i många verser, men det kändes utöver det vanliga.) Anne Marie berättade sedan att pastorn är känd för sina djuplodande diskussionsfrågor. Bra att jag var förberedd J!

Jag är fortfarande ”oroad” för undervisningen. Vi har verkligt fina möten och samtal i de församlingar vi besöker. Det är inte det. Problemet är att undervisningen inte nödvändigtvis gått vidare från våra möten till möten i kapellförsamlingarna. Vi borde ta till fler åtgärder. Vi behöver betona undervisarnas ansvar för att sprida sin kunskap och vi behöver skola vissa av dem så att de vågar göra det, men också så att de kan organisera sig. Det innebär att vi behöver satsa mindre på Bibeln och mer på praktik. Eller att vi tar mer tid på oss att göra arbetet grundligare. Kanske inte på ett år utan på 1,5 år... Och kanske att tala med pastorn… Jag räknade med de här problemen, men det behöver få ta tid att låta kyrkan hitta lösningarna. Det är vad det betyder att ha pilot-församlingar.

Bilden är inte från en pilotförsamling utan från Mbetitte där vi gjort ett årsbesök. Vi berättade vad som händer i pilotförsamlingarna, söndagsskolan och annat, samtidigt som vi fick reda på vad som händer hos dem. Just nu är det många fester på gång, så det var inte väldigt många närvarande, men de som var med visade engagemang och det gör mig bara så glad.

Dansen…

I skolan hade vi ibland dans på programmet. Pardans. Jag gillade det inte riktigt. Kunde aldrig lära mig att följa. Förstod inte varför jag måste följa bara för att jag var flicka. Så det var aldrig min grej. Det finns en hel massa andra sätt att röra på kroppen. Folkdans var kul med hoppsteg och sådant. Tror jag gillade koreografi. Sedan blev jag äldre. Mina kompisar började gifta sig och på deras bröllop hände det att jag dansade pardans med personer som verkligen visste vad de gjorde. Plötsligt var det inte vidare svårt att följa!

Det slår mig att det är lite som en liknelse för livet med Gud. Jag känner inte att jag är vidare bra på att lita på och att lyssna in Guds ledning i min vardag. Men Gud måste vara den bästa dansaren i existens! Det betyder att det ju i princip måste vara relativt enkelt att följa honom i dansen. Vilken lättnad! Visst krävs det kanske lite träning i form av att hålla upp en grundkondition och kanske träna koordination lite (jag hade trots allt utvecklat min koordination sedan skoltiden), men för en vanlig hyfsad ”dans” med Gud kanske det inte krävs så värst mycket. Att vara expert på dans kräver däremot mycket jobb (vilket folk som sett dansprogram på TV antagligen känner väl igen). Frågan är om jag nöjer mig med att vara hyfsad, eller om det inte skulle vara så mycket bättre för mig och hela min omgivning om jag vore expert på dansen med Gud… Jag antar att det kunde förändra många liv.

Här är en länk till en person som utmanar och inspirerar mig: Katie Majors

Samtal på vägen

Vi ska träffa alla församlingar en gång under året. Linguère är först i tur under 2018. Den ligger långt in i… inlandet. Den är liten – bara några familjer – och fulani*. I våra diskussioner i byrån, konstaterade Anne Marie, Waly och jag att deras församling inte kan ha samma slags program som i pilotförsamlingarna. Strukturen i församlingen är annorlunda och de är för avlägsna för att regelbundna besök skulle vara det mest effektiva arbetssättet. Vi funderade på att hålla intensivutbildningar istället. Det skulle vi diskutera med dem. Jag började genast fundera att vi lika bra kan utbilda hela församlingen på en gång så att alla kan leda…

Resan var lång (knappa fyra timmar). För att ha något intressant att göra satte jag igång en audio version av NT på serer (bra för att lära sig serer och höra Guds Ord) . Vi hade kul medan vi försökte lista ut vem av våra bekanta som läste vilka partier. Vår kyrka har antagligen världens bästa serer-läsare.** Allt emellanåt stannade jag filen för att diskutera något vi kom att tänka på, t.ex. att vänstra handen inte ska veta att den högra hjälper. Vad betyder det i en serer-kontext? Det visade sig vara helt applikabelt, förutom under vissa ceremonier. Det fick mig att inse ännu mer, att ceremonierna faktiskt har en officiell funktion av socialstöd i lika grad formell som vår FPA, om än inte på samma sätt. Eller: Varför skulle lärjungarna inte gå till andra än judarna då de första gången gav sig ut två och två? Och hur kan Jesus vara Davids son om han är det bara på fädernet? Är Lukas släktförteckning en lista över Marias släkt? Bland serererna är kunglighet ärftligt  enbart på mödernet och adoption räknas inte riktigt.

Jag älskar naturen på vägen mellan Fatick och Linguère. Träden är vackra och landskapet är ställvis kuperat. I år var vägarna i gott skick, sante Yalla!*** Halvvägs kör man genom Touba, Senegalesernas egna heliga stad (eller egentligen bara för ett av de fyra muslimska brödraskapen).  Moskén i centrum växer hela tiden och det lär vara så att familjer sätter ut mat på gatan, så att folk inte behöver gå hungriga. Efter Touba började jag märka hyddor som inte hade den vanliga fyrkantiga formen utan antagligen var hexagoner. Vi talade serer, så när Anne Marie sade: ”Nu har de hus” trodde jag att jag missförstått. Vem har hus? Sedan tog det ett tag innan hon fick mig att fatta att hon talade om fulanerna. De brukade inte bo i hus eftersom de traditionellt följt med boskapen.

* den andra största etniska gruppen i Senegal

**Inte för att de skulle vara de mest suveräna läsare, utan för att missionen satsat på alfabetisering och kyrkans folk har serer som modersmål.

***Wolof för  ”Tack Gud!”

Vad gläder mig i arbetet?

Häromveckan fick vi ett formulär att fylla i av kyrkans nya ledare. En av frågorna gällde vad som ger oss glädje i arbetet. Jag har fått frågan förut, men den här gången svarade jag inte de vanliga sakerna – aktiviteter och relationer. Det som är mest givande är de gånger jag märker att Gud har jobbat eller att den Heliga Anden berör människor.

Mame Coumba Faye, Marie Faye, Ibou Diouf, Michel Faye.

Våra senaste besök i pilotförsamlingarna har varit sådana tillfällen. Till vårt pilotprogram hör att hålla bibelstudier kring teman från barnarbetet. Den första egentliga lektionen handlar om barns betydelse i Riket (dvs där som Gud tillåts bestämma). Vi börjar med Jesus som välsignar barnen. Sedan identifierar han sig med dem och varnar för att förleda dem. Vi citerar ordspråk om vikten av undervisning samt en psalm om att nya generationer berättar om vad Gud gjort. Bibelställena varvas med frågor och tillsammans listar vi ut vad det innebär för oss i praktiken. Exempel från våra liv och de nya frågor som väcks är en viktig del av undervisningen.

I Ngayokhème märkte vi hur diskussionen berörde. Det som gjorde mest intryck på mig i Gandiaye var pastorns vishet. Både jag och Anne Marie gjorde anteckningar för att inte glömma vad han sade. Diskussionen styrde bl.a. in på hur vårt beteende mot barn påverkar dem. Negativa ord kan vara att förleda barn. Flera gånger har jag tänkt att liknande undervisning vore så viktig här, och det kändes som nåd att höra den. Och Anne Marie gav många väldigt bra exempel.

Gandiayes besök började med gudstjänst. Vid predikan steg hälften av församlingen upp och gick ut. De skulle gå i söndagskola. Barnen är egentligen inte framtidens kyrka. De är dagens kyrka. Ger vi dem den plats som hör dem till? På vems villkor hålls våra samlingar? Hur låter vi barn komma till Jesus i våra församlingar?

Målet

Jag älskar budskapet i den här serien av videon!
Här är visionen och målet.

Församlingsföreskolefortbildning

"Jesus är mitt ibland oss och han tar hand om oss. Hör du hans röst?" sjunger förskollärarna medan de klistrar bilder i bildhäften. Vi hann inte med väldigt många häften, men vi hann få idéen, och jag hann lära mig vad jag ännu behöver poängtera i arbetet.

Såhär kan det se ut då barnen använder häftena i undervisningen.

De två första dagarna av seminariet lärde vi oss om funktionshinder och integrering. Se lite mer om detta på    FMS facebooksida för vårt område.