Yoros tak

Min senegalesiska lillabror, och min biologiska pappas namne (ungefär gudson), gifte sig igår. Här i landet finns det ca. två giftermål: tak (den lilla) och bröllop. Man kunde eventuellt också säga att brorsan förlovade sig, men jag skulle nog klassa det mer som äktenskap. Festen hade förberetts med gåvor till frun och hennes familj, med inbjudningar och med mat.

För min del började festen hos min bror med en måltid. Sedan satt familjen och andra gäster under trädet och snackade. Folk kom och gick, men det var ganska lugnt eftersom det inte var den stora bröllopsfesten. Själva ceremonin hände i moskén. Jag fick vara med till den grad att jag skjutsade en del av männen runt 6-tiden. Vi åkte till den gamla gröna moskén som fanns redan i min barndom, inte till den nya som liknar ett Disney-slott. Brudgummen var inte med. Jag tror inte han ens var i moskén själv. Däremot var hans manliga släktingar och vänner där. Då de kom tillbaka några timmar senare hade mina systrar och den ena svägerskan med vänner klätt upp sig.

Vi åkte denna gång till brudens hem. Där satt redan en massa kvinnor på stolar. Bruden var ordentligt sminkad enligt kutymen. Vi fick vackra påsar med beignéer och godis. Fotografen tog bilder av bruden med sina gäster och efter en stund for vi hem igen. Sedan satt vi i lampans sken utanför huset. Någon enstaka försenad person kikade in, men nu var det mycket lugnare och nästan bara familjen kvar. Och där slutade festen för min del. Det var trevligt att känna att jag hörde till. Folk vet vem jag är sedan barnsben även om de tycker jag vuxit en hel del.

Nästa fest är det stora bröllopet. Då misstänker jag att det blir mer dans och då förs bruden hem till sin nya familj. I nuläget får hon komma och gå som hon vill.

Byabesök och projektavslut

Igår avslutade vi äntligen projektet med att skaffa material till dagklubbarna. Vi förde ut de sista möblerna till en by och i solnedgången körde vi på en, för mig,  ny väg tillbaka till Fatick. Det var förresten den gamla vägen till byn. Under regnperioden skulle den ha gått igenom en sjö, men nu var den härligt torr med väl packad jord under spåren. Värre var det då vi kom upp ur sjöbottnen. Största delen av vägen var full av ovanligt lös sand. Lite som att köra på en sanddyn. Här gällde det bara att hålla hög hastighet och att navigera i hjulspåren eller fastna. Det gick vägen och det var uppfriskande att se något nytt.

Byabesöket hade annars varit riktigt trevligt om jag inte varit irriterad över att komma så sent och orolig för att bli tvungen att köra hem i mörker. Det sena besöket berodde på vad som hänt tidigare i Fatick. Eftersom vi hade en hård deadline var det viktigt att snickaren blev färdig med möblerna i tid. För oss innebar det tätt placerade besök hos snickaren under en längre tid och speciellt under de sista dagarna. Största delen av gårdagen gick åt till att vänta. Jag tror jag sammanlagt väntade 7 timmar mellan möbelfrakterna. Lyckades smyga in lite arbete på min bärbara dator också. Likadant var det dagen innan. För mig är väntandet ett av de svårare uppdragen i detta land. Emellanåt tog jag mig friheten att hjälpa till med att slipa möbeldelar, vilket är ett typiskt toubab-drag. Senegaleser ser en viss heder i att hålla sig till olika sysslors könsfördelning.

I byarna måste man köra försiktigt. Om man stannar nära barn kan man räkna med att några av dem försöker röra eller klättra upp på bilen för att få lite snålskjuts.* Det händer även i städer, men inte i lika stor utsträckning. Barn har inte möjlighet att åka bil så ofta och det är spännande för dem att se vem som är mest våghalsig. Då jag konsekvent stannar och säger att det är farligt skrattar de förvånat över att jag talar serer och så förklarar de för varandra vad jag nyss sade. Lyckligtvis lyssnar de oftast efter ett antal tillsägelser. På hemvägen var jag nöjd över att några av de pedagogiska arbetsblad, som vi skaffat till klasserna, handlar om att vara försiktig med bilar. Även detta är väl en typisk toubab-tanke, skulle jag tro ;)


*Här kommer jag att tänka på en av Elisabets strapatser  i Astrid Lindgrens Madicken-böcker. 

Slutet av året

Det är advent, och dags att vila. Hittade en julkrubba för att ha något julpynt.

Under de senaste månaderna har vi haft flera besök från Finland. Här har vi en danskväll hos en av pastorerna.

Jag dansar och njuter i stora drag.

Vi har haft flera seminarier och mycket annat jobb. Här är några av söndagsskolelärarnas svar på hur man kan stöda barns rätt till en identitet och till en god hälsa. 

Jag är trött, så be gärna att jag kunde hitta sätt att vila i allmänhet och att vila i arbetet. Men nu är det dags för julledigt.

Att vända på steken

Då vi gick utbildningen för missionärlivet fick vi bl.a. lära oss att det är viktigt att få intellektuell stimulans som inte hör ihop med arbetslivet. Som den moderna människa jag är tar jag gärna in denna stimulans i form av underhållning och humor.

Den senaste tiden har jag följt vissa sändningar som "1000 år till julafton". Det talar till mitt intresse för historia.

En annan intressant sändning är the Daily show med Trevor Noah. Showen vänder rätt så ofta på steken... Titta speciellt på den del som börjar 2.30 minuter in i klippet.

                                       

Han fick mig att tänka på mitt förra inlägg där jag nämnde dödsfall under muslimska pilgrimsvandringar. Det är så lätt hänt att bara nämna vissa saker, så nu vill jag komplettera: Våra sekulära nordiska varianter ger även de rikliga dödliga utfallsom t.ex. midsommartrafik på vägar och till sjöss, festivaler (som Roskilde ett år), fotbollshuliganism och jultrafik (jag hävdar att julen har en sekulär komponent i Finland). 

Magal Touba mm.

I almanackan stod det att Magal skulle hållas idag, men eftersom islams kalender inte är exakt utan variera enligt månen, kan man inte veta helt säkert om att almanackan stämmer. Det är alltså imorgon den hålls. I morse var det svårt att hitta bröd eftersom så många lämnat sina jobb för att göra vallfärden till Touba. Och precis som under vallfärden till Mecka, är det nästan alltid någon som dör under resan. Touba är det näst största senegalesiska muslimska brödraskapets heliga stad. Vi hade missat att det är en nationell ledig dag, och eftersom vi har en massa som borde göras kommer jag och åtminstone en kollega att ta ledigt en annan gång istället (tänkte vi). Här är ett klipp att titta på.

Vi har också haft besök av två olika finländska grupper de senaste veckorna. Finländarna vill gärna höra någon senegalesisk musik då kyrkans musikansvariga presenterar sig. Han kommer i sin tur inte på någon lämplig sång. Då har jag föreslagit hans "hit" som verkligen slagit igenom i Fatick. Varvid han konstaterar att det inte är en kyrklig sång, men spelar den ändå, för alla kollegerna kan sjunga med i den. (Själv har jag svårt med rytmen.) Kort sagt handlar det om att dagens ungdom klär sig för eländigt med byxor hängande under baken och kort-kort mm. Här är ett klipp på den.

Lustigt nog hittar jag inte i videon de manliga varianterna av okläddhet, som faktiskt stör senegaleserna en hel del.

Tja, och så råkade jag på en video om israeliskt sabbatsfirande ur "biologiskt perspektiv", som jag nu helt enkelt bara tänkte slänga in för skojs skull. Jag tycker judaistik är ganska kul, även om detta kanske inte direkt faller in i den kategorin.

Gissa vad...

Den här synen mötte mig för någon vecka sedan på vägen till jobbet. Kan någon "senegalning" gissa vad det är? Hur som helst har det berört mig ganska djupt av någon orsak. Vet inte riktigt varför, men trädet är tydligen viktigt för mig.

Mitt liv i bilder

Våra försök att dämpa ljudnivån i Konèmes dagklubb. Vi tyckte det blev bättre.

Anne Marie Dione och  dagklubbsledare Coumba Faye testar lego.

Såhär ser jordnötter ut. Blasten äts av hästar.

I dessa konstruktioner förvaras hirsen i byarna.

I väntan på möte angående en ny dagklubb i byn Ngane. Där har tidigare funnits en förskola som dragits in pga finska statens nedskärningar i biståndet. Eftersom människor varit duktiga att ge till fadderverksamheten och till Barnens Bank hoppas vi ha möjlighet att istället erbjuda en dagklubb nästa år. Vi hoppas på privata bidrag även i framtiden. Be gärna för klubben. 

Bönevandring i gryningen under kvinnoweekenden. Havet gav oss många insikter. Jag stärktes av tanken på att få befinna mig i det lugna vågsvallet på strandsidan av vågornas brytningspunkt. Gud sköter om vågbrytandet. 

Min kollega Anne Marie Dione.

I torsdags hämtade vi ut kopior av de pedagogiska bilder vi gjort. Det hade blivit ett missförstånd angående i vilken ordning bilderna skulle komma. Att reda upp dem kommer att ta ordentligt med tid. Be gärna för en bra lösning och att liknande missförstånd kunde undvikas i framtiden.

Jag konstaterade nöjt att Ngaparous strandlinje känns bekant.

Vilken glädje att få vila bildligt trötta fötter!

Uppfriskning

Under veckoslutet fick jag vara på ett veckoslut för kristna kvinnor, varav de flesta är expats (jag tror det är vad man kallar människor som är utlänningar). Lovsången och undervisningen var härligt toubabisk, så att jag kända att jag kunde ta det till mig ;) Sällskapet var också bra liksom omgivningen. Här är en sång som sammanfattar innehållet ganska väl:

Min parafras av Paulus:
Redan nu räknas vi som fulländade på det sätt vi en dag kommer att vara. Redan nu får vi smaka på Riket även om det inte ännu är här i sin fullhet. Redan nu är Jesus kung. Det är bara de sista fragmenten av fiendens trupper som ännu försöker dra med sig så många som möjligt för att hämnas. Vi får redan fira segern, medan vi följer vår härförare i avslutningen, räddningsoperationerna och återuppbyggelsen.  

Senegalesiskt ordbruk

Förra veckan reste vi till två byar och diskuterat vad som gäller då vi öppnar nya dagklubbar där. Där satt vi under träden. Vi inbjudna och ansvarstagare på bänkar och övriga satt antingen på trädets rötter, på stockar placerade runt stammen eller låg på en matta i skuggan. Det kändes rätt så avslappnat, även om folk var uppmärksamma. Min roll var liten. Jag satt mest och lyssnade.

Innan vi började var det en vuxen man som sade till ett litet barn: Gå inte nära henne, hon slår. Man skrämmer barn med att toubaben kommer och tar dem. (Jämför med Svartepetter som användes i vårt språk förut.) Överhuvudtaget säger man allt möjligt åt barn här. Man skämtar med dem och testar dem. Antagligen lär sig barnet rätt tidigt att läsa de vuxnas kroppsspråk och idén verkar vara att de inte ska bli lättlurade.

Man skämtar med varandra på liknande sätt också. Samtidigt är språkbruket även rätt våldsamt. En av mina nattvakter sade en kväll då han kom lite sent: Nu kommer du nog att slå mig. Vuxna säger till barn: Xam xawong! Jag ska slå dig [om du inte gör som jag säger]. Det är även rätt så vanligt att säga: Jag dödar dig! (Mor till barn mm) Där under trädet kom jag att minnas att jag själv ofta sade det som barn, på svenska eller wolof.

Men språket är även fullt av fredliga drag. Man använder ofta en form som kunde översättas med svenskans "må": Må det gå dig väl/Må du få mycket pengar/Må ni ha frid/Må hen bli frisk/ Må Gud belöna dig osv. Det är som en blandning av välsignelse, bön och uttryck för förhoppning. Man säger ofta dessa välsignelser. Det är ett sätt att tacka och ett sätt att framföra kondoleanser eller lyckönskningar. Det är ett sätt att visa omtanke och att vara artig.

Fortfarande intensiv vardag

Hettan börjar så småningom ge med sig. Nätterna är svalare nu, även om just mitt sovrum förra kvällen var 34 grader innan jag satte på luftkonditionering. Fukten har minskat lite, så det känns inte heller lika illa. Det har varit en lång regnperiod och ännu ikväll såg jag blixtrar på avstånd. Men ovädret är nog långt borta och det är bra för annars kunde skörden mögla. Snart blir det kallt och det ser jag fram emot.

Jobbet fortsätter att vara intensivt. Det får man gärna be för. Vi har många olika saker att reda ut och att jobba med. En av dem har varit att hitta på bilder om senegalesisk tradition för att barnen ska bli mer bekanta med det. Klippet nedan handlar om en av de viktigaste sporterna i landet:

Intensiv vardag...

Det känns rätt intensivt just nu. Människor i min omgivning har släktingar som föds och dör och har familjetrubbel och jobbar och är sjuka och behöver byta bostad och behöver pengar inför skolstarten och... Jag har också haft en mild släng magbesvär som börjar ge med sig nu.

I helgen kom några missionärskolleger på besök och vi var bl.a. till Mbour och firade ledigt i vacker omgivning och med god mat. Det kändes verkligen som en höjdpunkt. Jag bara älskade att guppa i havet och simning i bassäng är sällan så kul som då man kan upptäcka vattnet tillsammans med barn och andra lekfulla vuxna.

På jobbet har vi slutspurt inför året med anskaffning av material, offerter, möten, skolning av dagklubbsledare, dagklubbsstart, resor och skolningar/konferenser som ska förberedas. Jag kommer att hålla en kurs för dem som studerar teologi i vår så det får ni gärna be för. Be också för mina relationer och för en tydlig kommunikation. Det är ibland utmanande att göra sig förstådd och förstå då man har så olika "förprogrammering".

Ja, och så fick vi bönesvar: Jag hittade pedagogiska leksaker till gott pris och har nu införskaffat en del.

 

Slutet av regnperioden

Grodor hoppar omkring i vart och vartannat hörn (det stör inte). Bakterierna har frodats så länge nu i fukt och värme att många är sjuka. Antalet senegaleser som omkommit eller försvunnit under pilgrimsresa i Mecka har ökat stadigt, men flera har återvänt till Fatick bl.a. min hyresvärd. (Lättnadens suck!) Jag har nyligen fått höra att Boko Haram är Afrikas motsvarighet till IS. Men människor tackar Gud och säger att Gud både är god och stor. Senegal är monoteistiskt. Guds namn är stor här, det är bara det att det finns lite olika uppfattningar (bland kristna, muslimer och stamreligion) om hurudan Gud är och om hur Gud samverkar med resten av skapelsen... inklusive den osynliga delen av den.

Hem som funkar

Det är skönt att ha ett diskskåp. En diskbänk som inte läcker är ganska fint det också. Tänk att inte behöva spola med hink eller lyfta undan keramiklocket på toan! Och att inte ha handtagen i handen efter att öppna dörren är lite lyxigt det med. Cykeln torde funka... Det är bara WC-lampan som börjat blinka strax innan pappa reste hem. Och om natten sätter jag igång luftkonditioneringen, fast idag känns det svalare efter ett litet regn.