Igår avslutade vi äntligen projektet med att skaffa material till dagklubbarna. Vi förde ut de sista möblerna till en by och i solnedgången körde vi på en, för mig, ny väg tillbaka till Fatick. Det var förresten den gamla vägen till byn. Under regnperioden skulle den ha gått igenom en sjö, men nu var den härligt torr med väl packad jord under spåren. Värre var det då vi kom upp ur sjöbottnen. Största delen av vägen var full av ovanligt lös sand. Lite som att köra på en sanddyn. Här gällde det bara att hålla hög hastighet och att navigera i hjulspåren eller fastna. Det gick vägen och det var uppfriskande att se något nytt.
Byabesöket hade annars varit riktigt trevligt om jag inte varit irriterad över att komma så sent och orolig för att bli tvungen att köra hem i mörker. Det sena besöket berodde på vad som hänt tidigare i Fatick. Eftersom vi hade en hård deadline var det viktigt att snickaren blev färdig med möblerna i tid. För oss innebar det tätt placerade besök hos snickaren under en längre tid och speciellt under de sista dagarna. Största delen av gårdagen gick åt till att vänta. Jag tror jag sammanlagt väntade 7 timmar mellan möbelfrakterna. Lyckades smyga in lite arbete på min bärbara dator också. Likadant var det dagen innan. För mig är väntandet ett av de svårare uppdragen i detta land. Emellanåt tog jag mig friheten att hjälpa till med att slipa möbeldelar, vilket är ett typiskt toubab-drag. Senegaleser ser en viss heder i att hålla sig till olika sysslors könsfördelning.
I byarna måste man köra försiktigt. Om man stannar nära barn kan man räkna med att några av dem försöker röra eller klättra upp på bilen för att få lite snålskjuts.* Det händer även i städer, men inte i lika stor utsträckning. Barn har inte möjlighet att åka bil så ofta och det är spännande för dem att se vem som är mest våghalsig. Då jag konsekvent stannar och säger att det är farligt skrattar de förvånat över att jag talar serer och så förklarar de för varandra vad jag nyss sade. Lyckligtvis lyssnar de oftast efter ett antal tillsägelser. På hemvägen var jag nöjd över att några av de pedagogiska arbetsblad, som vi skaffat till klasserna, handlar om att vara försiktig med bilar. Även detta är väl en typisk toubab-tanke, skulle jag tro ;)
*Här kommer jag att tänka på en av Elisabets strapatser i Astrid Lindgrens Madicken-böcker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar