Påsk, seminarium och kartografi

Det är redan längesedan påsk, men här är några bilder. 

Den traditionella påskrätten förbereds. Denna gång gjorde vi mer än ifjol
med mycket möda, och ändå tog den slut innan alla fått sitt.

Natten tillbringade jag hos en väns familj och med mässa i Ngayoxem. Det var fullt med folk.
En kvinna gick runt och tände rökelse, men det var ingen stark doft. Observera flickorna i främsta raden. De har en vit servett i hårknuten, eftersom de döptes under mässan. Men jag såg ingen använda sin servett. 

Här är en färskare bild: Vi hade en halv veckas seminarium för dagklubbsledarna. På agendan stod hur man undviker oro i klassen, hur man använder spel och planering av de sista månaderna. Ledarna uppskattade mest det här med hur man använder spel. Vi konstaterade att domino är rätt så svårt för barnen. Dels var våra svarta pjäser inte tydligt uppdelade på två halvor, dels kunde barnen inte ännu räkna prickarna. Jag insåg att vi nog borde göra dominobrickor med bilder att öva på först. Det är en ganska stor skillnad på barn som haft spel hela sitt liv och på barn som aldrig sett ett spel förut. Att fatta reglerna tar också sin tid. 

Imorgon är det dags för besök i Faticks församling. Vi ska fortsätta vår ambition att kartlägga arbetet bland barn och unga i församlingarna. Eftersom kyrkan håller på att göra upp en femårsplan har vi redan skrivit en rapport på de fem församlingar vi hunnit besöka. Den visade sig ha en god spridning mellan landsbygds- och stadsförsamlingar, så jag tror den kan vara till god hjälp redan som den är. Imorgon försöker vi oss ändå på någonting nytt eftersom det är vår "hemförsamling". Vi ska försöka göra en familjemässa. Det får man gärna be för om man hinner.

Saknad

För någon månad sedan satt jag och försökte rensa plånboken från onödiga kvitton. Det fanns en hel del från min sommarvistelse i Finland. Jag läste för att kolla om där fanns något jag behövde behålla. Plötsligt blev mitt finlandsliv så helt konkret: Hur lätt det är att göra vissa saker där hemma. Hur jag träffat än den ena än den andra personen. Hur många möjligheter det erbjuds. Hur jag njutit av att göra saker från insidan av kulturen dvs att faktiskt i allmänhet kunna förstå vad som ligger bakom en medmänniskas ord och beteenden, samt vad mitt eget agerande signalerar åt andra. Inte bara göra beslut baserade på relativt vaga gissningar. Och saknaden drabbade mig med en intensitet som fick ögonen att tåras.

Jag har erfarit den saknaden förut. Då har det gällt Senegal. Allt det där som ni rätt-igenom-finnar aldrig riktigt kan förstå. Och den där känslan av att förlora möjligheten att vara en bit av sig själv. Men också minnet av hur det kändes. Hur fint det var och värdefullt för mig. Saknad är bitterljuvt och vackert. Därför att den visar mig att jag har levt ett rikt liv. Jag har fått erfara så mycket. Det finns en glädje och kärlek i känslan. För att få erfara någonting annat måste jag för en tid ge avkall på något jag haft. Allt ryms inte i mig på en gång. Gud är stor.

Tankar under en gudstjänst- frid och treenighet

Jag var sen igen, och det var många andra också. Och eftersom det dessutom är svårt att hitta personer som läser någotsånär bra var prästen glad att anförtro några av textläsningarna åt mig. När jag läst evangeliets franska översättning stod jag kvar och lyssnade jag på samma verser på serer. Prästen läste flytande och jag var imponerad. Men jag kunde också följa med i den skrivna bibel-texten och slogs av skillnaden.

Det handlade om den uppståndnes möte med sina lärjungar i stängda rum. På franska säger han: "Frid med er!" Det gör han ungefär på serer också, men det betyder en helt annan sak! Okej, inte helt, men nyansen är inte: "Må ni ha en innerlig grundläggande känsla av frid", utan snarare: "Må ni tillbringa kvällen i fred", vars sociala motsvarighet på svenska är: " God kväll på er!" Wow!

På svenska låter fridshälsningar ofta så överandliga. Här (jam soom) och i Israel (shalom) är det vardag. Egentligen borde jag inte vara förvånad. Som rella-lärare hade jag som vana att träna mina ungdomar så att vi alltid hälsade med en hälsning med tillhörande gester från olika kulturer/religioner då de kom in: Namasté!/ Salaam!/ Konichiwaa!/ May the Force be with you! etc. (Den Star Wars- ättade livsåskådningen har faktiskt varit en officiellt godkänd religion på Nya Zeeland och fungerar som skämtsam hälsning i nördiga subkulturer.)  Jag föredrog alltid Salaam, eftersom det var den vi använde i min barndom i Mbour. Det är arabiska för Shalom - frid.

I sin predikan nämnde prästen, Sedar Ndiaye, att frid inte bara betyder det vardagliga med önskan om att ha yttre omständigheter i skick och därför ha frid. Nej, frid går djupare än så. Detta är min egen erfarenhet: Den bär i svåra tider. Den kan också ge en euforisk känsla av att allt är som det ska vara och ingenting dåligt kan röra mig för Gud ÄR och jag är med Hen.

Medan prästen läste sökte sig min blick plötsligt till Thomas Tvivlarens utrop till Jesus: "O Yaal es, Roog es!" (Min Herre och min Gud!) Enligt Joh 20: 28 verkar Tvivlaren vara den första att expicit erkänna Jesus som sin Gud! (Om jag inte glömt något.)

youtube-undervisnign

Glad påsk!

Han är uppstånden! ...Och på vägen till Emmaus förklarade han skrifterna. Här kommer en link till en undervisningsvideo som försöker fortsätta det arbete Jesus påbörjade. Det finns fler videon i samma serie.

Gud Fader, slavägarnas skräck

Att bo i Senegal ökar min förståelse av Bibeln. Ta det här med Gud som Fader t.ex. I sin kommentar till Lukasevangeliet (Lukas för alla) skriver Tom Wright att Gud började kallas 'Fader' iom uttåget från Egypten. Då vi åkallar Fadern åkallar vi alltså den Gud som befriar från slaveri. För mig är det ett starkt vittnesbörd om vem Gud är. Att leva i ett land med afrikansk-muslimska värderingar understryker det hela. Om man inte har en man att föra ens talan minskar ens inflytande. Man tas inte lika mycket på allvar och är lättare ett offer för orättvisor, åtminstone om man är hemma härifrån. Det är inte ett sammanträffande att Gud i Bibeln kallar sig för änkornas och de faderlösas försvarare.

Det är lite underligt att Bibeln inte tar mer avstånd från slaveriet än den gör. Min tolkning är att det beror på de samhällen som beskrivs. Redan familjen var så hierarkisk att det inte var ett lika långt steg därifrån till slaveriet som det är i västvärlden idag. I NT var samhället inte färdigt att lämna bort slaveriet och Paulus såg inte att det skulle kunna kullkastas. Istället använde han Jesus strategi att göra revolution inom systemet så att makten inte längre hade någon betydelse: Till det yttre var strukturerna de samma, men som kristna skulle betydelsen av makt bli en helt annan. Makthavarna skulle älska sina undersåtar och vara generösa och ödmjuka mot dem, så som Jesus själv agerat slav genom att tvätta lärjungarnas fötter och dö för dem. Undersåtarna skulle inte missbruka generositeten utan istället återgälda den med sitt samarbete och lojalitet. De arbetade tillsammans för samma mål. Då skulle det inte längre betyda något att en var ägare och den andra slav, för alla var de ett i Kristus och gränserna hade suddats ut och ingen betedde sig längre ojämlikt. Det var tanken, men sedan dess har Paulus' idé förstås ofta missbrukats så att den istället använts till att stöda yttre strukturer, snarare än den kärlek som ställde alla maktstrukturer på sin ända och gjorde dem ointressanta.

Kom med och be till de svagas Försvarare mot missbruk av maktstrukturer och för att Sanningen skulle bli synlig. Som kristna idag har vi också möjlighet att göra strukturerna mer rättvisa (liksom Wilberforce gjorde då hans rörelse lyckades förbjuda slaveriet i England). Vi kan jobba för flyktingarnas rättigheter och för andra svaga grupper. Men alla system kan missbrukas. Utan kärlekens makt är alla strukturer misslyckade. Så är det t.ex. med yttrandefriheten. Missbrukas den leder det också till lidande. Så låt oss be om äkta rättvisa med nåd från kärlekens källa.

Politik

Man kan väl lugnt säga att dessa tider är politiskt händelserika och potentiellt avgörande i största delen av världen. I Senegal har vi också en sväng av det. President Macky Sall vill införa 15 ändringar i lagen och det ska röstas om nu på söndag. Bland annat vill han förkorta presidentens mandat till 5 år, göra vissa förändringar i statens möjlighet att besluta om mark, samt få rätten att sätta in två extra medlemmar i... vet inte vad det är för ett råd på svenska. Hans förslag är "Oui" (ja) och förkastandet är förstås "Non". Jag hör inte mycket av nej-sidan. Häromdagen var det någon lustigkurre som beslöt att skriva "Oui" på min port. Suck! Fast man ska kanske vara nöjd över att unga intresserar sig för politik???

Det är inte bara staten som har politik. Vi håller som bäst på med kyrkans synod och jag har fått äran att representera FMS, så jag är delegat. På programmet har funnits presentationer av alla arbetsområden, av kvinnans roll i kyrkan, av reformationen och så ska vi rösta in människor på olika poster imorgon. Det har varit både kul och långt, med hård träning för sittmusklerna. Och vädret tyckte det skulle passa på att ge oss några ordentligt varma dagar. (Dum som jag är har jag inte tagit med mig en vattenflaska.) Jag tycker att årets synod har varit fridsamt och tagit fram gemenskap och goodwill.

Avdelningen för utvecklingsarbete svara på frågor.

Det händer i buchen

De två senaste veckorna har det blivit mycket körande och främst till dagklubbarna. Det har varit bra att komma igång med någonting vardagligt och samtidigt se om vårt materialförbättringsprojekt burit frukt. Möblerna är definitivt omtyckta. De är stadiga trots att de t.o.m. kunde ha varit 10 cm kortare. Klart är i varje fall att de är en ordentlig förbättring sedan tidigare. 

I en dagklubb delade läraren ut bildhäften till de mindre barnen innan han började undervisa de större om bokstaven o. Bildhäftena är väl använda och läraren sade till att de inte fick riva häftena. Det klarade de små, men då en inlimmad lim hade lossnat lite var det svårare att inte få den att lossna helt. Det som slog mig allra mest var deras behov av att diskutera vad de såg. Och vem skulle inte ha det? Vissa bilder är utanför deras erfarenhetsvärld och öppnar för nya intryck. Barnen frågade t.ex.sin lärare om en hjort-unge som de såg på bild. Vad är det? De kunde ha föreslagit en killing eller ett lamm, men för dem var det nog självklart att bilden INTE föreställde det. Alla har de stor erfarenhet av sådana djur. Och jag har ingen aning om vad hjort eller ens antilop heter på serer, så jag kunde inte hjälpa. Vet senegalesiska småbarn vad en antilop är?

Bilderhäftena har gjorts av missionsvänner i Finland och skickats med missionärers (och andras) packning till dagklubbarna, för att barnen ska lära sig läsa bilder. Väldigt få barn har böcker i Senegal och bilder finns främst på TV. I allmänhet är de mycket fina arbetsredskap som intresserar barnen.

En morgon kom vi till en klubb som var stängd. Den finns i den lokala skolans utrymmen så vi frågade grannklassens lärare om han visste varför det var så. Han berättade att vår klubb var stängd pga en olycka som hänt i lärarinnans by under natten. En stor urgammal Baobab hade fallit ner på ett hus och ett barn hade förts till sjukhus i Fatick. Lyckligtvis hade ingen skadats allvarligt, men alla var chockade. Vi for dit och besökte familjen tillsammans med dagklubbsledaren.

Ett god frukt av vårt materialförbättringsprogam var att grannklassens lärare frågade oss om de pedagogiska leksaker vi skaffat, speciellt pusslet. Han skulle gärna köpa sådana och han trodde det skulle finnas pengar för det i deras budget. Vi blev mycket nöjda att kunna bidra nya idéer.

Nu har toaletterna blivit klara och tagits i bruk. Här är två bilder från dagklubben i Tock-à-Mbel.

Min pappa är på besök. Vi passade på att besöka missionens gamla kabann dvs en slags sommarstuga. Här har de första missionärsfamiljerna dragit sig undan för att simma och ha lite privatliv på landet. Jag minns ännu hur stämningsfullt det var att sova där med andra barn och det mysiga ljuset av gaslampor. I något skede övergav vi byggnaden eftersom lokala ungdomar också gillade idén och liksom tog över den. Idag finns den strax utanför muren till Faticks lyxigaste hotell, som också har simbassäng (längs landsvägen finns också ett hotell, men det är lite enklare). På andra sidan av huset finns grinden till ett center för traditionell läkekonst med rötter i naturreligion.

Lag o miljö

Jag har tidigare skrivit om behov av miljövård i landet.  Nu har Senegal blivit föregångare i en av frågorna. Det har blivit förbjudet att använda plastpåsar. I de stora butikerna kan man köpa papperspåsar eller inköpsväskor.  I små butiksstånd används påsarna ännu så länge lagren räcker. Förbudet är ett stort och viktigt steg, som Finland kunde ta efter. Plast är det facto mycket skadligt i vår värld. Kanske det nu blir vanligare med papplådor.

Den som vill be kan be att åtgärden skulle bära god frukt och leda till att andra tar efter. Be också att det skulle göras ännu mer för miljön och att människor skulle medvetandegöras i miljöfrågor.

I ett av kyrkans utvecklingsprojekt har man satsat på att lära ut återvinning.
Väskan på bilden är gjord av bl.a. plastpåsar. 

Centrets köksa bad om lim för att
reparera en papperspåse till inköpresan, men jag hade bara stans.

Några enkla åtgärder för välmående i Fatick

1. Njut av människorna och livsstilsinblickar. Jag hjälpte nyligen en kompis att flytta. Det var så enkelt. Bara att plocka in allt i bilen och sedan ut igen i ett nafs. Inga långa dagar av packande och uppackande mm. Har man mindre, så behöver man jobba mindre. Här lägger hon ut plastmatta över golvet. Dem köper man själv och tar med sig då man far. Plastmattor gör det lättare att sopa och täcker över eventuella sprickor och slitningar som ofta uppstår i golven.

2. Upptäck nya delar i utkanten av staden. Helst då det börjar skymma eftersom det då är svalt och ljuset är som vackrast. Dessutom har vi nyss fått en ny bensinstationsbutik dit man kan köra på dylika vägar, med mindre trafik. Butiken säljer t.ex ost, soppor och glasögonputs. Inte riktigt så stort som ABC, men så otroligt mycket bättre än att behöva åka till Mbour lika ofta.

3. Njut av naturen och av att sitta i mindre tätt befolkade trakter. Efter jobbet kör jag numera ofta utanför staden. Under färden lyssnar jag på en ljudbok eller på tystnaden. Kopplar bort det sociala en stund. Tar tid för mig själv.  Att gå ut och gå är också mycket givande, men då förväntas man ha sällskap. 

4. Njut av  att iaktta djurlivet. Det finns mycket djur att titta på. Under kvällen vid flodarmen brukar det t.ex. hänga en flock åsnor som ofta har sällskap av en hund och som ofta vältrar sig på marken. 

5. Märk de lustiga detaljerna då det finns tid över. Här umgås jag med en mus som ville dela mitt arbetsbord en tid. Jag gillar möss, om de är uppfödda i fångenskap. Som ohyra är det inte lika självklart. Denna typ kikade fram mellan väggen och ett tyg jag har på mina dokument som skydd mot damm. Den var söt och charmade mig, men den försökte också äta min tå, den bajsar på mitt arbetsbord och riskerar att gnaga sönder våra dokument, speciellt ifall den  lyckas föröka sig inomhus. Jag fick höra att möss ofta gnager på en under natten och så blåser de lite där de bitit innan de gnager en gång till. Detta för att man inte ska känna att de gnager bort en  del av huden på tån t.ex. Tur att den här bor på jobbet och inte i mitt hem!

Yoros tak

Min senegalesiska lillabror, och min biologiska pappas namne (ungefär gudson), gifte sig igår. Här i landet finns det ca. två giftermål: tak (den lilla) och bröllop. Man kunde eventuellt också säga att brorsan förlovade sig, men jag skulle nog klassa det mer som äktenskap. Festen hade förberetts med gåvor till frun och hennes familj, med inbjudningar och med mat.

För min del började festen hos min bror med en måltid. Sedan satt familjen och andra gäster under trädet och snackade. Folk kom och gick, men det var ganska lugnt eftersom det inte var den stora bröllopsfesten. Själva ceremonin hände i moskén. Jag fick vara med till den grad att jag skjutsade en del av männen runt 6-tiden. Vi åkte till den gamla gröna moskén som fanns redan i min barndom, inte till den nya som liknar ett Disney-slott. Brudgummen var inte med. Jag tror inte han ens var i moskén själv. Däremot var hans manliga släktingar och vänner där. Då de kom tillbaka några timmar senare hade mina systrar och den ena svägerskan med vänner klätt upp sig.

Vi åkte denna gång till brudens hem. Där satt redan en massa kvinnor på stolar. Bruden var ordentligt sminkad enligt kutymen. Vi fick vackra påsar med beignéer och godis. Fotografen tog bilder av bruden med sina gäster och efter en stund for vi hem igen. Sedan satt vi i lampans sken utanför huset. Någon enstaka försenad person kikade in, men nu var det mycket lugnare och nästan bara familjen kvar. Och där slutade festen för min del. Det var trevligt att känna att jag hörde till. Folk vet vem jag är sedan barnsben även om de tycker jag vuxit en hel del.

Nästa fest är det stora bröllopet. Då misstänker jag att det blir mer dans och då förs bruden hem till sin nya familj. I nuläget får hon komma och gå som hon vill.

Byabesök och projektavslut

Igår avslutade vi äntligen projektet med att skaffa material till dagklubbarna. Vi förde ut de sista möblerna till en by och i solnedgången körde vi på en, för mig,  ny väg tillbaka till Fatick. Det var förresten den gamla vägen till byn. Under regnperioden skulle den ha gått igenom en sjö, men nu var den härligt torr med väl packad jord under spåren. Värre var det då vi kom upp ur sjöbottnen. Största delen av vägen var full av ovanligt lös sand. Lite som att köra på en sanddyn. Här gällde det bara att hålla hög hastighet och att navigera i hjulspåren eller fastna. Det gick vägen och det var uppfriskande att se något nytt.

Byabesöket hade annars varit riktigt trevligt om jag inte varit irriterad över att komma så sent och orolig för att bli tvungen att köra hem i mörker. Det sena besöket berodde på vad som hänt tidigare i Fatick. Eftersom vi hade en hård deadline var det viktigt att snickaren blev färdig med möblerna i tid. För oss innebar det tätt placerade besök hos snickaren under en längre tid och speciellt under de sista dagarna. Största delen av gårdagen gick åt till att vänta. Jag tror jag sammanlagt väntade 7 timmar mellan möbelfrakterna. Lyckades smyga in lite arbete på min bärbara dator också. Likadant var det dagen innan. För mig är väntandet ett av de svårare uppdragen i detta land. Emellanåt tog jag mig friheten att hjälpa till med att slipa möbeldelar, vilket är ett typiskt toubab-drag. Senegaleser ser en viss heder i att hålla sig till olika sysslors könsfördelning.

I byarna måste man köra försiktigt. Om man stannar nära barn kan man räkna med att några av dem försöker röra eller klättra upp på bilen för att få lite snålskjuts.* Det händer även i städer, men inte i lika stor utsträckning. Barn har inte möjlighet att åka bil så ofta och det är spännande för dem att se vem som är mest våghalsig. Då jag konsekvent stannar och säger att det är farligt skrattar de förvånat över att jag talar serer och så förklarar de för varandra vad jag nyss sade. Lyckligtvis lyssnar de oftast efter ett antal tillsägelser. På hemvägen var jag nöjd över att några av de pedagogiska arbetsblad, som vi skaffat till klasserna, handlar om att vara försiktig med bilar. Även detta är väl en typisk toubab-tanke, skulle jag tro ;)


*Här kommer jag att tänka på en av Elisabets strapatser  i Astrid Lindgrens Madicken-böcker. 

Slutet av året

Det är advent, och dags att vila. Hittade en julkrubba för att ha något julpynt.

Under de senaste månaderna har vi haft flera besök från Finland. Här har vi en danskväll hos en av pastorerna.

Jag dansar och njuter i stora drag.

Vi har haft flera seminarier och mycket annat jobb. Här är några av söndagsskolelärarnas svar på hur man kan stöda barns rätt till en identitet och till en god hälsa. 

Jag är trött, så be gärna att jag kunde hitta sätt att vila i allmänhet och att vila i arbetet. Men nu är det dags för julledigt.

Att vända på steken

Då vi gick utbildningen för missionärlivet fick vi bl.a. lära oss att det är viktigt att få intellektuell stimulans som inte hör ihop med arbetslivet. Som den moderna människa jag är tar jag gärna in denna stimulans i form av underhållning och humor.

Den senaste tiden har jag följt vissa sändningar som "1000 år till julafton". Det talar till mitt intresse för historia.

En annan intressant sändning är the Daily show med Trevor Noah. Showen vänder rätt så ofta på steken... Titta speciellt på den del som börjar 2.30 minuter in i klippet.

                                       

Han fick mig att tänka på mitt förra inlägg där jag nämnde dödsfall under muslimska pilgrimsvandringar. Det är så lätt hänt att bara nämna vissa saker, så nu vill jag komplettera: Våra sekulära nordiska varianter ger även de rikliga dödliga utfallsom t.ex. midsommartrafik på vägar och till sjöss, festivaler (som Roskilde ett år), fotbollshuliganism och jultrafik (jag hävdar att julen har en sekulär komponent i Finland).