Saknad

För någon månad sedan satt jag och försökte rensa plånboken från onödiga kvitton. Det fanns en hel del från min sommarvistelse i Finland. Jag läste för att kolla om där fanns något jag behövde behålla. Plötsligt blev mitt finlandsliv så helt konkret: Hur lätt det är att göra vissa saker där hemma. Hur jag träffat än den ena än den andra personen. Hur många möjligheter det erbjuds. Hur jag njutit av att göra saker från insidan av kulturen dvs att faktiskt i allmänhet kunna förstå vad som ligger bakom en medmänniskas ord och beteenden, samt vad mitt eget agerande signalerar åt andra. Inte bara göra beslut baserade på relativt vaga gissningar. Och saknaden drabbade mig med en intensitet som fick ögonen att tåras.

Jag har erfarit den saknaden förut. Då har det gällt Senegal. Allt det där som ni rätt-igenom-finnar aldrig riktigt kan förstå. Och den där känslan av att förlora möjligheten att vara en bit av sig själv. Men också minnet av hur det kändes. Hur fint det var och värdefullt för mig. Saknad är bitterljuvt och vackert. Därför att den visar mig att jag har levt ett rikt liv. Jag har fått erfara så mycket. Det finns en glädje och kärlek i känslan. För att få erfara någonting annat måste jag för en tid ge avkall på något jag haft. Allt ryms inte i mig på en gång. Gud är stor.