De intar position. En ställer sig tätt mot väggen och lyfter sitt vapen innan de båda siktar mot mig och avfyrar sina leksaksgevär. De är gulliga och välmenta: Kommer lydigt fram, svarar artigt på frågor och låter sina vapen fotograferas då jag frågar om jag får det. Leksakerna har det fått som gåva i skolan, om jag förstått rätt.
I Finland lär man barn att man aldrig siktar på människor ens på lek. Eller... åtminstone lär vissa vuxna det. Jag minns hur förbryllad jag var i skolan då vi förbjöds leka att vi sköt varandra. Våld överhuvudtaget var något man tog hårdare på än jag var van med från mitt första hemland (läs Senegal). Det var inte sällan jag kläckte ur mig saker som: "Jag ska döda dig" och det föll sannerligen inte i god jord hos österbottniska lärare. Här är det däremot normalt. Inte konstigt att jag hade rykte om mig att vara våldsam både verbalt och fysiskt. Å andra sidan lär sig senegalesiska barn att vara artiga på ett sätt man verkligen inte är i Finland. Gränserna går helt enkelt på olika ställen. Våld är t.ex. också betydligt mindre tabu i Amerika än i Norden.
En annan intressant grej handlar om hur man talar. Då en kollega blev tvungen att återvända till sitt hemland lite bryskt tänkte jag att det kunde vara roligt att ge hen en lista på kraftuttryck på wolof. Kanske inte direkt svordomar, men sådant man säger då saker inte går som man önskat. Det visade sig att det inte finns sådana ord. I Senegal är det lite tabu att visa ilska eller frustration. Däremot finns det en hel myriad förbannelser och färgstarka förolämpningar att ta till. Av någon orsak är det inte lika allvarligt, även om man ska vara väldigt noga med när man använder dem. 😄 I Finland har vi t-skjortor med "kiroileva siili" och bekanta lärarkolleger har konstaterat att det är svårt att hitta finska filmer där man inte svär som borstbindare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar