Idag var vi på ett trevligt bröllop. Det var roligt att träffa människor som jag inte sett på länge. Det var också trevligt att tala svenska med Anna Tikum och hennes döttrar. Vi var sena i starten och tänkte att vi kanske skulle komma just som ceremonin började. Men det visade sig att den blivit uppskjuten för att ungdomskören skulle hinna hem från skolan (lördag morgnar håller vissa klasser skola här). Så vi var i mycket god tid. Lyckligtvis började vigseln efter någon timme eller så och prästen höll ett av de bättre bröllopspredikningar jag hört här. Paret avgav sina löften, kören sjöng och trummarna var riktigt professionella trots att några av dem var mycket unga och man kunde se hur koncentrerade de var. Svetten lackade på dem.
Efter kollekten var det dags för nattvardsliturgin. Vid det laget hade jag kramp i magen, så jag gick för att söka upp en toa. En kvinna såg att inte allt stod rätt till, så hon hjälpte mig hitta rätt. Vid det laget var jag svettig, darrig, hjärtat pumpade och andingen var kort. En annan kvinna kom fram och kollade hur det var där jag stod lutad mot en vägg. De såg till att jag fick lägga mig på en säng och hjälpte mig av med sådana kläder som värmde och stamade åt. De var vänligt hjälpsamma! Sedan hämtade de Anna som hämtade bilen. Vid det laget hade jag fått i mig lite kallt vatten och svetten hade minskat. Under den luftkonditionerade hemresan minskade kramperna gradvis och framme i Fatick hade alla symptom helt försvunnit. Det måste alltså ha varit värmeslag så som kvinnorna sade. Det var första gången jag minns att det skulle ha hänt mig. Nåja, det finns en första gång för allt. Tack Gud att det inte var värre än så! Och tack till kvinnorna som hjälpte mig och till Anna som körde!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar