God jul!

Att koka Yassa för nio familjer tar tydligen en hel massa tid och mer gas än vad min spis klarar av. Men jag fick hänga lite med min namne, som redan är helt otroligt aktiv, medan vi försökte få allt praktiskt ordnat. En barnaskara på tre personer härjade i mitt vardagsrum och jag tycker jag lyckades underhålla dem ganska bra med att lära dem bygga kojor av soffkuddarna. Det blev en riktigt fullspäckad julafton och vi hann med julklappsöppning. Och trots att jag gärna hade varit mer förberedd, klarade jag liturgin relativt bra i samarbete med församlingens pastor Jean-Noël Faye.

Vi hade tränat med en kör under december och in i sista minuten var det oklart om vi skulle sköta hela gudstjänsten eller bara några sånger på slutet. Det blev en sång på slutet pga tidsbrist inför gudstjänsten. Men den var uppskattad. I morse grävde jag en grop och begravde hönsskinnet som blivit över från igår. Det hade börjat stinka rätt så ordentligt. Sedan städade jag lite, kokade glögg och använde upp allt socker (och nästan all kardemumma) i huset. Nu ska jag på dopfest till kvarterets pastorsfamilj och sedan vidare till den enda amerikanska familjen i stan.

God jul allihopa!

Gambia

"By stoking fears that he will not go peacefully, Jammeh may be hoping to bully his way into an offer of amnesty or possibly refuge in a third country. And as distasteful as it is, this option may be the most likely to prevent Gambia from slipping into chaos."

                                                                                                                             FP

Livets ironi

Förra december firade vi bröllop i Niakhar. Idag begravde vi bruden.

Teranga i Bibeln

Jag har tidigare nämnt hur mitt liv här öppnar mina ögon för Bibeln. Jag har ännu ett exempel. Någon kanske minns det där stället i Luk 11:5-8:

5 Han sade till dem: ”Tänk er att någon av er går till en vän mitt i natten och säger: ’Käre vän, låna mig tre bröd. 6 En god vän som är på resa har kommit hem till mig, och jag har ingenting att bjuda på.’ 7 Då kanske han där inne säger: ’Lämna mig i fred. Dörren är redan låst, och jag har barnen hos mig i sängen. Jag kan inte stiga upp och ge dig något.’ 8 Men jag säger er: även om han inte stiger upp och ger honom något för vänskaps skull, så gör han det därför att den andre är så påträngande, och han ger honom allt vad han behöver.

Jag minns hur barn i Finland brukade reagera på texten. De började fnittra: "De hade barnen i sängen, ha-ha!" Men sängar är de facto dyra saker här, så man sover som regel ganska många tillsammans och det är inget att skratta åt. Det gjorde man i Finland också då vi levde under liknande förhållanden.

Däremot är texten nog menad att vara lite lustig skulle jag tro. För det första kommer vännen mitt i natten och så är man förstås utan bröd. Typiskt! (Och kanske lite alarmerande?) Eftersom gästvänlighet är (typ) det högsta värdet i Mellanöstern (och i Senegal, där man kallar det "teranga") måste man förstås försöka göra något åt saken. Så man går till en annan vän. Man vill ju verkligen ta emot sin gäst väl. Vännen i sin tur tycker förstås det är sjukt irriterande, men enligt "alla" regler, borde den personen ha varit mer positiv. Så då blir det en lite komisk situation, då personen beter sig oväntat, samtidigt som man känner igen sig i känslan.

Jag känner i alla fall igen mig. Min finländska läggning och teranga kan leda till inre konflikter senast då den 4e personen stiger in genom dörren, just som man kommit hem, och dessutom oftast minst en bär på soxla (=behov). Och Jesus har rätt: Till slut ger man nästan vad som helst bara man får ro att vara i fred. Så påflugenhet lönar sig. Vad lära vi härav? Gud är gästvänlig och kan påverkas, även då det vi ber om inte nödvändigtvis är på sin plats?

Vilket privilegium!

För några veckor sedan hade jag en riktigt dålig dag: Hade en massa ogjort jobb, sociala plikter, problem med bankomater och insåg plötsligt att jag befann mig på golvet efter att min "nya" stol gått sönder.

En av mina "plikter" den dagen var att gå på en namngivningsceremoni. Stressad gav jag mig iväg, men man "kan bara inte" ha riktigt bråttom i Senegal, så takten trappades av under vägen. Väl framme insåg jag att det nu var "the real deal" på gång. Här dansade och trummade serer-kulturens proffs och inflytelserika kvinnor. En griotte underhöll oss med något som jag tolkade som socialt spex, även om min bänkgranne svarade nekande då jag frågade.

Förstås blev jag tvingad att dansa, trots att jag verkligen kände mig som en anka på balett (även om balett är så långt från serer dans man nog kan komma). Men det var en så fantastisk möjlighet att iaktta kulturens rikedom och jag kände mig varmt välkomnad. (Om vi bara kunde lära oss att ha den inställningen till utlänningar i Finland!) Det märktes förstås att det fanns en hel massa jag inte förstod, men jag frågade allt emellanåt.

Plötsligt kom det in en man med en talande trumma (en som ändrar ton beroende av den spänning som uppstår i remmar då trumman knips åt i armhålan...) Trummaren kungjorde förstagångsmammans ankomst. Hon hade rikligt med smink och fantastisk klänning, som hade passat på självständighetsbalen. Kvinnor bredde ut vackra tyg framför hennes fötter. Trummaren själv verkade samtidigt nonchalant och uppmärksam och... Det märktes att han kunde sin sak, hade fått otrolig rutin i det (kanske t.o.m. för mycket) och visste precis när han skulle  dra en trumvirvel för att hänga med i det sociala spel som utspelade sig framför oss. Bland annat börjar griotter lovorda någon tills personen tycker de har prisat dem tillräckligt och skänker dem en sedel för att det inte ska bli för pinsamt. Lyckligtvis förstod de att inte lovprisa mig flera gånger, för pengarna tog slut.

Den dagen blev en fin dag. Jag var stolt över den rika senegalesiska kulturen och så tacksam att kunna få ta del av den, även om det antagligen alltid kommer att vara ett skrap på ytan för mig som västerlänning. Det finns så otroliga djup här, som vi inte har en endaste blekblå aning om i Finland. Världen är så stor och så full av skatter!

Veckoslutssysslor

På torsdag kom jag hem från en längre resa och på kvällen uppmärksammade min nattvakt mig om att däcket var helt tomt. Jag är väldigt glad för att det inte gått sönder under vägen. (Tack Gud!)

Eftersom jag har en storebror som lärt sin syster att byta däck, beslöt jag mig att ta mig an uppgiften följande morgon. Trots att jag inte kände mig överdrivet varm svettades jag ymnigt i ansiktet.

Binta Marone, som jobbar hos mig tyckte hon ville pröva hon också.

Det var ett antal år sedan jag gjort det här senast, så det tog lite tid och jag glömde ett steg och fick backa lite. Men det gick riktigt bra tills vi skulle få upp bultarna. Det hjälpte inte att stå på la clée (skiftnyckelskaftet?), så vi kallade några killar till hjälp. De lyckades inte heller trots vatten och "percussion shocks". Det visade sig att själva nyckeln var för fjuttig, för då vi fick tag på en annan gick det i ett nafs.

Då  reservdäcket var på plats visade en kollega mig till däckreparatören. Eftersom det tidigare konstaterats ett problem med ventilen blev jag överraskad att märka att däcket hade två hål som läckte rikligt. Reparatören, herr Sy, konstaterade att det lätt skulle gå att lägga in en innerring och sedan skulle ringen vara ok en lång tid framöver. Sagt och gjort. Det märktes att herr Sy var van att byta däck, för det gick i ett huj. Det ska nog skaffas 4 nya däck snart, trots allt. Misstänker att de är under rätt hårt slitage.

Pastorn i vår församling kallade oss till möte för någon månad sedan med resultatet att jag fick två egna gudstjänst-turer. Det var bara att låta sy upp en alba, eftersom församlingens är väldigt stor och lång. Jag var nöjd med resultatet.

Nu gäller det bara att förbättra min liturgi-vana på serer. Det är i princip lätt, eftersom man bara behöver läsa innantill, men jag skulle vilja bli bättre på det och kunna nyansera. Märkte t.ex. plötsligt att jag var inne i den allmänna förbönen utan att riktigt ha märkt hur jag hamnade där. Och så hade jag missat dagens bön, som man skriver själv, och fick improvisera på franska. Men vid det laget var jag så insatt i söndagens tema, att det inte alls var svårt att hitta orden efter att ha bett en tyst bön om ledning. Hade förberett mig på att själv översätta predikan till serer, men kyrkans president Thomas Diouf hoppade in och gjorde ett bra jobb. Och så har vi har numera en fin kör i församlingen och det är många väldigt glada för. (Tack Herre!)

Kvinnornas bibelstudium - om att svära

Förra veckan hade vi bibelstudium med texten om Johannes döparens död (Markus ev). Vi hade nyss haft Allhelgona, som här hålls 1.11 till skillnad från i Finland. Avsnittet började med att olika personer trodde att Jesus var t.ex. Elia eller en uppstånden Johannes döparen. Plötsligt insåg jag att det för en serer inte alls ter sig så hemskt konstigt. Döden är nämligen inte så definitiv i deras traditionella världsbild. Här finns tankar om reinkarnation och upplevelser av att ha råkat på människor som nyss dött. (Sådana upplevelser talas det om i Finland också.) Det är en orsak till att man här alltid ska specificera vad man menar då man säger att Jesus har uppstått från de döda.

Dessa tankar ledde mig in på orsaken till att folk trodde Jesus var Elia eller Johannes. Och det gav en intressant synvinkel: Elia levde under en tid då det norra kungariket Israel hade en kung som ville införa en främmande gud och åsidosätta Israels egen. Elia kämpde mot det och mot orättvisor som kungen ville syssla med. Johannes igen talade om att omvända sig dvs. sluta upp att göra orättvisa och dåliga saker. Det var alltså sådana budskap Jesus kopplades ihop med: Att följa den Enda Guden och att vända tillbaka från felaktiga vägar, även om det kan kosta en mycket, som det gjorde för Johannes.

Mina senegalesiska vänner fokuserade på Herodes, som inte tänkte efter innan han lovade för mycket. Därför handlade han mot sitt samvete genom att döda Johannes. De konstaterade att man ska tänka efter innan man svär att göra något, t.ex. att gifta sig. I den här kulturen är det vanligt att man säger något för att bibehålla god stämning eller inte skada någons heder, utan att man nödvändigtvis tänker göra vad man sagt. Därför bedyrar man ofta för att visa att man menar allvar. Gud har mycket att säga om den saken. Moseböckerna säger att man inte ska svära vid Gud, eller hans tron etc. Har man sedan lovat något så ska man skynda sig att uppfylla det, för att inte i misstag låta bli att göra vad man sagt. Ditt ja ska vara ja och ditt nej ska vara nej. Sererernas kultur är ofta mycket närmare GTs kultur än den västerländska. Men antagligen har Bibeln haft inverkan under många tusen år: De moderna israeler jag träffat är väldigt rakt på sak :)

Turandoor

Igår vick en liten flicka på bara några dagar sitt namn. Hon heter Anna Lena Ndour. Det innebär att jag är lite utav en gudmor för henne. Då jag frågade vilket ansvar det innebar berättade de att jag skulle köpa en väska med saker att ge till babyn. Det visade sig nog innebära lite mer, som jag sedan kom ihåg att jag sett någon gång, men ju hade glömt. Det blev en lång, varm och spännande dag hos min kompis. Det var mycket ljud, trevligt snack (varav jag inte förstod allt för mycket eftersom de talade snabbt och i munnen på varandra) en del lovsjungande av mig (och sedan skulle jag betala lovprisaren, det hör till) en del dansande och en hel massa serer-sånger. Vissa personer har sina egna sånger lärde jag mig. Jag tror jag fick en jag också.

En sån dag Herre!

Idag har jag skrattat mycket. Jag visste att det var flera personer jag skulle träffa, men det var inte mer än en sak som jag verkligen hade en tidpunkt för. Under dagens lopp bestämde jag tid med tre olika personer och tre gånger höll inte tiden alls, och det var delvis mitt fel. Allt flyter här och det får man räkna med. Kanske är det bäst att inte planera vissa saker allt för noggrant..? Överraskningar råkar man nämligen på stup i kvarten. Både på jobbet och i privatlivet. Och så får man helt enkelt bara skratta åt det som kanske inte följer manuskriptet. Nyckeln är nog att inte räkna med att hinna med så mycket. Denna dag var lång och späckad och full av fina människor, bland annat än rätt så nyfödd en.

Den första tiden på jobbet har i mångt och mycket handlat om att röja i de material vi har. En massa lådor med gamla böcker delade jag upp till användning i de olika församlingarna. Tomma burkar som jag sparat under åren distribuerades i dagklubbarna. De arbetsblad som ännu skulle distribueras i år har ordnats upp och så hittade jag en låda med gamla bilder som klippts itu /i fyra bitar så att de bildar pussel. Och jag måste säga att det blev ett enormt pusslande att ordna upp dem för att kunna distribuera i dagklubbarna. Det var en fin pedagogisk idé som min föregångare haft. Och allt blev klart med den budgetuppföljning vi sysslat med under veckan. Så även det pusslet har fallit på plats. Skönt med lite ordning i arbetsrummet igen!

Lyckligtvis fick jag hjälp av vår amerikanska praktikant, aka Jegaan Diouf, med pusslet. Annars hade jag nog varit i trubbel. Ett stort tack till honom och till Mosaan Faye, en annan praktikant som också hängde med på ett hörn.

Jag är så tacksam, för det känns verkligen som om rollerna i vårt team börjar klarna.

En månad i landet

Har haft en tid då jag inte lyckats komma in på min blogg. Men nu är jag tillbaka och dessutom hemma sedan en månad. Det har regnat en gång, men sedan minskade fukten och det blev några relativt svala dagar. Är fortfarande glad åt att ha luftkonditionering och tillbringar mycket tid i mitt lilla svala paradis. Det är vad mina två goda vänner kallar mitt rum.

Senegaleserna känner också av klimatet. Många är sjuka efter regnen. Skolorna har börjat, men skörden är ännu inte samlad. Det innebär att det blir svårare att betala skolavgiften, speciellt som tre av de största muslimska högtiderna inföll nära skolstarten. Vår avdelning har kört ut material till klasserna och gräset är högt längs vägarna. Ibland har jag svårt att hitta då alla landmärken döljs av gräset (sådär som saker tappas bort i snön i Finland).

Under ett byabesök träffade vi på en stor hjord getter, får och kossor. Just nu har de mat så att det räcker!

Man kunde tro att detta är en bild från Finland, men det är faktiskt Dakar. En av mina kolleger har besök.

Med dem åkte vi på safari. Vi såg faktiskt en hel del. 

Med regnet kom strömavbrotten. Än en gång blev mitt hus strömlöst trots att de andra husen klarade sig. Tack och lov märkte min kompis att... propparna(?) till mitt hus hade brunnit. Maten i kylen mådde inte så bra då jag äntligen fått saken reparerad, men frysmaten klarade sig.

Den största risken i detta land är som sagt trafiken. Här ett exempel som t.o.m. får mina senegalesiska vänner att höja på ögonbrynen.

Men i det stora hela verkar Senegal må ganska bra. Livet rullar på. Människor har mer eller mindre harmoniska relationer, skämtar familjärt med varandra och tar hand om varandra. Jag är enda finska missionären i Fatick, men här finns numera tre praktikanter, varav en från Finland. Det är riktigt trevligt. Och så är mina grannar och vänner mycket fina de med. Under de två första veckorna hann jag träffa mina kolleger i Dakar, vilket var kul.

södra Finland turné del 2

...med lite sverige-krydda. Man kunde sammanfatta det med smakbitar från kulturens flutna tider och mer modern nostalgi.

Tomte eller? Medeltid i Nyköping.

Skeppsgravar i Sverige från bronsåldern?

Medeltida marknad i Kokkola!

Bilden representerar församlingsbesök. Härlig bubbla!

Finland har vackert ljus under tidiga höstkvällar. Bilden står
 för finska natur och besök hos kompisar.

Jag hann besöka Hagelstamska skolan, stan och tidigare kolleger. 

Södra Finlands turné

Läger med intressanta kurser, sköna människor, landskap, kultur och fantasi. Det har jag fått vara med om.

 Mycket talande bild.

Medeltida kyrka och jungfrudans! Kanske nästa hennatatuering???

Skärgård, kompisar och kompisars barn. Skönt café.

En knekt. Jag gillade att pröva ringbrynja, men jag förstår att många som bar dem behövde väpnare och små lustiga mössor under. Sjukt tung och kall! På Kastelholms slott gjorde jag något som känns en aning exotiskt: Jag rev mig på en ringbrynja... så det kom bloood ;) Och vi märkte att besöket på slottet var på dagen 350 år efter att Ålands "första häxa" avrättades. Historien kan vara skrämmande, och det är dagens värld också ibland.

Ja, så måste man ju ta en bild i studentpose också :) Det borde jag ha gjort på studentfotot. Men bättre sent än aldrig, och det blev ju riktigt lyckat!

Pa tu ta? Pa tu ta na kako tu?

Här håller min mamma på att initiera min moster Ia från Sverige i KAJs superba musikaliska dialekt-humor.

Moster Teta, mamma och Ia.

Aji Coumba Tacko

I ett av mina församlingsbesök i sommar är det tänkt att jag ska lära ut en dans. Jag kollade med en kompis som lovade att jag kunde filma henne medan hon lärde mig dansen. Tyvärr hade jag knappast förklarat tillräckligt bra. Senegaleser är så duktiga på dans att de inte förstår en finländares behov av strukturerad inlärning av koreografi steg för steg, med förenklande moment. Det är så uppenbart för dem hur man ska göra att det räcker med att visa några gånger och så är det fixat.

Min plan att göra en enkel video, gick helt i stöpet eftersom det kom en massa barn in på gården då de hörde trummandet. De dansade framför kameran, så att fötterna på dem som filmades inte syntes. Alla, vuxna som barn, var ivriga och mer intresserade av att ha kul och att interagera än att vänta på rätt moment i filmningen. Det var bara att ge upp mina ambitioner och dras med i stundens glädje, medan jag försökte få någon slags inblick i vad danserna gick ut på - för det var inte enbart Adji Coumba Tacko som stod på menyn, utan också sabar, sererdans och andra inslag.

Jag visade dem letka jenkka och försökte med macarena, tills jag insåg att jag inte längre mindes de sista takternas rörelser. Gagnam style slog jag genast ur hågen. Tillställningen avbröts då det blev dags för att bryta fastan och barnen måste gå hem.

Veckoslutsintryck ur vardagslivet

Vad gör två missionärer en lördagskväll? Jo, det händer att det blir hennatatuering. Jag lärde mig att inte olja in huden innan, utan snarare att använda hårtork för att värma upp geggan (förutsatt att den hålls rätt så blöt).

Rikligt med färg som fönats fastnar bra i huden.

Oljad hand utom i kanterna.

Men det var förra helgen. Idag var jag tillbaka i Gandiaye, och det var kul att se sina "gamla" konfirmander! Vi hade diskuterat att göra en familjemässa, men hann inte träffas innan. I telefon lyckades jag inte höra vad de andra sade. Församlingen i Gandiaye börjar ofta mässan före utsatt tid, så för att förenkla det hela blev det bara predikan på vår lott. Men oj vad de skötte resten bra själva! Ungdomarna läste texterna, en barnkör ledd av ett barn (!) skötte musiken, prästen välsignade barnen och det var härliga tider med trummorna. Jag och Anne Marie predikade med lite teatraliska illustrationer och föremål, vilket gick hem både hos vuxna och åtminstone de äldre barnen. Det blev lite fniss då jag trampade sönder en folieinpackad låda och efter fottvagning (förlåtelsesymbol) fick foten torkad av lådans "ägare". Men om jag inte minns fel blev det applåder då syndaren och förlåtaren skakade hand. 

Under matpausen underhöll barnen sig själva. 

Efter gudstjänsten tog vi en diskussionsstund med barn och ungdomar. Vi värmde upp med "När det stormar" och gester. Som vanligt skrattade alla hjärtligt åt den lilla och den stora stormen. Sedan blev det en ta-fatt variant i solen, som fick gårdens grisar att skrikande fly bort från horden av barn. De förstod förstås inte vad som pågick och för att vara ärlig var det några många av de yngre barnen som trots sin entusiasm inte riktigt fattade idén heller :) Men vi fick bra med svar på våra frågor efter lekarna, vilket var hela poängen med uppvärmningen.

Matpaus i skuggan.

Med de vuxna satt vi länge och diskuterade. De blev väldigt ivriga och  behövde visst lufta en del känslor, för det blev en rätt så högljudd kakafoni, trots att alla verkade vara överens. Det var ett bra samtal och jag slogs igen av hur vänliga senegaleser kan vara. 

Trots att vi satt i skuggan under träden hade jag på något vis lyckats bränna mig ordentligt, vilket jag märkte först då jag kommit hem. Jag hann inte skriva rent rapporten från mötet, men det var en bra dag.

Mellanlandning

Dakar var bra, men det har känts skönt att vara hemma igen. Jag njuter på ett annat sätt av landsbygden nu och tar det lugnare. Tror det var bra för oss alla att jag var borta ett tag. Mina kolleger är motiverade och jag med, trots att Finland väntar. Nu ska jag strax ut och gå.

Skolavslutning!

På ILTS (Institut Luthérienne de Théologie du Sénégal) åt vi en måltid och tackade varandra för skolåret.
På väg hem firade jag själv ett avslutat kapitel med glass och te på café. 

Så är den här perioden i livet slut. Vi hade en dag med utvärdering och jag försökte smita in lite bibelundervisning också. Det har varit kul att lära känna de blivande prästerna lite. Jag tror det blir bra med dem. Jag har en skuggläroplan. Utöver själva ämnet försöker jag öva upp andra färdigheter som är till nytta: Skrivövningar, datoranvändning (ja, det ökar i dagens läge, speciellt om man ska skriva rapporter), sammanfattningar osv. Det känns som om missionärens liv är annorlunda idag än under mina föräldrars tid, men det är världen också. 

Jag har haft förmånen att vara med om flera gudstjänster här i Dakar. Kören är fin, trummorna gör mycket till upplevelsen och jag gillar att församlingen har söndagsskola med välsignelse av barnen efter nattvarden. Varje samling tar barnen på sig sin namnlapp och efteråt hängs den upp i det här trädet framme bredvid koret. För barn är det viktigt med regelbundna inslag och jag gillar det här. Det ger också barnen en plats i församlingen.

Drip, drop, drip, drop

Det kom ett litet regn idag. Med betoning på litet. Fast jag fick använda vindrutetorkaren i 5 minuter.

Kursliv med Toran

Jag har en annorlunda period i livet på gång: Jag undervisar moseböckerna (Toran) för kyrkans "nya" teologie studerande. Det är utmanande eftersom dagarna blir ganska långa med lektion och planering. Samtidigt gillar jag förstås att undervisa och att fördjupa mig i ämnet. Att undervisa vuxna och att undervisa sererer är en trevlig utmaning eftersom:

1) Både jag och de har vissa problem med franska, vilket även är en fördel, eftersom vi då också kan känna oss friare att tala trots språkfel.

2) Det är inte helt lätt att veta hur det jag säger förstås. Det fenomenet är förstås alltid närvarande, men det blir större med kulturella skillnader och det är samtidigt det som är spännande.

3) Vuxna sererer är inte lika snabba som finländska fjortisar att reagera spontant och säga sina åsikter. Jag måste säga att fjortisarnas reaktioner är ganska befriande många gånger. Vuxnas reaktioner är mer genomtänkta och artiga, vilket också har sina fördelar. Att slippa fundera på disciplin ger tid till annat.

I mitt kvarter finns en park och ett monument för religionsdialog. Senegaleser är stolta över att religioner kan leva sida vid sida här. 

Lektionerna hålls i studerandenas vardagsrum runt ett gemensamt bord. Tavlan är bra att ha och jag försöker använda bilder i undervisningen.

Jag har skummat igenom en massa böcker och texter på nätet för att hitta lämpligt material på franska. Dokumenten skickas på e-post och sedan sitter var och en och läser från in egen skärm. Det verkar lite väl high-tech, men det har många fördelar. För det första är det billigare än att kopiera upp många sidor på papper. För det andra är det bra att de studerande blir bekanta med hur man använder datorer. (Häromdagen övade vi att färga text för "understreckningar".) För det tredje är det så mycket lättare att fortsätta sin lektion när texten finns på datorn då strömmen gått och stängt av videokanonen. (Det händer ofta.)

Jag pendlar en timme varje dag. Förra veckan satt jag fast i en trafikstockning vid soptippen. En lång rad sopbilar stod på kö. Medan jag väntade tänkte jag att jag ju kunde ta en bild av det hela. Soptippen är som en långsträckt ås och det såg ganska fint ut. För att få en bättre bild sträckte jag kameran ut genom fönstret. Plötsligt smög en yngling upp vid bilen, snattade försiktigt och bestämt kameran ur handen och sprang sin kos. Jag han bara ropa "Ee!" och så var han borta. Det var en god läxa för mig. Hoppas han har bra nytt av kameran. Min telefon är inte riktigt lika bra på att ta bilder (inifrån bilen numera)

Att kräla i het sand är farligt - också för andra

Ormar, skorpioner, tusenfotingar och andra kryp mår inte bra av att kräla i het sand. Därför söker de sig till skuggiga ställen under dagen, t.ex. till en hydda av hirsblast.

Förra veckan gjorde vi ett besök i den sista av våra dagklubbar som ännu hålls i en sådan hydda. Läraren hade startat dagen tidigt eftersom den heta perioden hade börjat och inga barn orkar koncentrera sig i hettan mitt på dagen. För att inte tala om vandringen hem. Kring halv elva började det blåsa ordentligt. Vi fick oss alla en rejäl dos av damm genom väggar och tak. Överallt! Papper, ögon, bord, hår, krittavlan - allt var dammigt.

Annars var hyddan betydligt mer angenäm än ett klassrum. Den var sval och de små vindilarna som kom igenom väggarna hjälpte att hålla svetten på behaglig nivå. Solljuset sipprade in från tak och väggar. Ljudet av de nästan 40 barnen dämpades fint av hyddans material och av sandgolvet. Jag njöt. Desto mer eftersom det var påtagligt hur läraren gillade barnen och barnen litade på honom. Det var en skön stämning.

Under pausen kom vi att tala om kryp. Tydligen hittar de ofta skorpioner under hinkar eller lådor. Men skorpioner försöker komma undan. Annat kan det vara med ormar. Ibland klättrar de in via taket och då är det bara att få ut barnen och döda djuret. Under samtalet pekade min kollega på något under bordet där jag satt. Det såg ut som en mini-orm och den slingrade sig snabbt. Läraren tog sin sko och slog några gånger. Det var viss en giftig tusenfoting. 

Byn håller som bäst på att skaffa material till ett klassrum. Jag förstår dem. I den nuvarande hyddan måste läraren gå hukad eftersom hyddan redan rasat en gång i blåsten och taket nu är lågt. Varje år måste den byggas på nytt. Ett riktigt klassrum är hållbarare, kan låsas, är inte riktigt lika dammigt, kan vara mer skyddat mot giftiga kryp eftersom väggarna är solida osv. 

Trots detta ser jag en nytta i att inte stöda bygget ekonomiskt. Det är bra att byn har ansvar för byggnaden som det beslutits från början. I det långa loppet är det nämligen meningen att församlingarna själva ska ta ansvar för klubbarna och det ansvaret ska inte undermineras med att skapa kortsiktiga lösningar utifrån. Det man jobbar för själv tar man också bättre hand om. Vidare bor barnen redan i hyddor, även om de flesta säkert är gjorda av tegel vid det här laget. 

Däremot kan man mycket väl be att byn ska hitta medel att bygga sin klass och att barnen under tiden skulle skyddas från faror. Be att arbetet ska få bära långsiktig frukt.

Dakar

Jag är på arbetsbesök hos Tikums i Dakar. Det är som att vara i ett annat land: Här är svalt. Man kan promenera till matbutiker och kaféer med internetkontakt. Det finns all möjlig mat som inte finns i Fatick. Folk hälsar inte på samma sätt och man har en viss anonymitet. Fast lite senegalesiskt finns det: Viss byråkrati är fortfarande krångligt ;)

Påsk, seminarium och kartografi

Det är redan längesedan påsk, men här är några bilder. 

Den traditionella påskrätten förbereds. Denna gång gjorde vi mer än ifjol
med mycket möda, och ändå tog den slut innan alla fått sitt.

Natten tillbringade jag hos en väns familj och med mässa i Ngayoxem. Det var fullt med folk.
En kvinna gick runt och tände rökelse, men det var ingen stark doft. Observera flickorna i främsta raden. De har en vit servett i hårknuten, eftersom de döptes under mässan. Men jag såg ingen använda sin servett. 

Här är en färskare bild: Vi hade en halv veckas seminarium för dagklubbsledarna. På agendan stod hur man undviker oro i klassen, hur man använder spel och planering av de sista månaderna. Ledarna uppskattade mest det här med hur man använder spel. Vi konstaterade att domino är rätt så svårt för barnen. Dels var våra svarta pjäser inte tydligt uppdelade på två halvor, dels kunde barnen inte ännu räkna prickarna. Jag insåg att vi nog borde göra dominobrickor med bilder att öva på först. Det är en ganska stor skillnad på barn som haft spel hela sitt liv och på barn som aldrig sett ett spel förut. Att fatta reglerna tar också sin tid. 

Imorgon är det dags för besök i Faticks församling. Vi ska fortsätta vår ambition att kartlägga arbetet bland barn och unga i församlingarna. Eftersom kyrkan håller på att göra upp en femårsplan har vi redan skrivit en rapport på de fem församlingar vi hunnit besöka. Den visade sig ha en god spridning mellan landsbygds- och stadsförsamlingar, så jag tror den kan vara till god hjälp redan som den är. Imorgon försöker vi oss ändå på någonting nytt eftersom det är vår "hemförsamling". Vi ska försöka göra en familjemässa. Det får man gärna be för om man hinner.

Saknad

För någon månad sedan satt jag och försökte rensa plånboken från onödiga kvitton. Det fanns en hel del från min sommarvistelse i Finland. Jag läste för att kolla om där fanns något jag behövde behålla. Plötsligt blev mitt finlandsliv så helt konkret: Hur lätt det är att göra vissa saker där hemma. Hur jag träffat än den ena än den andra personen. Hur många möjligheter det erbjuds. Hur jag njutit av att göra saker från insidan av kulturen dvs att faktiskt i allmänhet kunna förstå vad som ligger bakom en medmänniskas ord och beteenden, samt vad mitt eget agerande signalerar åt andra. Inte bara göra beslut baserade på relativt vaga gissningar. Och saknaden drabbade mig med en intensitet som fick ögonen att tåras.

Jag har erfarit den saknaden förut. Då har det gällt Senegal. Allt det där som ni rätt-igenom-finnar aldrig riktigt kan förstå. Och den där känslan av att förlora möjligheten att vara en bit av sig själv. Men också minnet av hur det kändes. Hur fint det var och värdefullt för mig. Saknad är bitterljuvt och vackert. Därför att den visar mig att jag har levt ett rikt liv. Jag har fått erfara så mycket. Det finns en glädje och kärlek i känslan. För att få erfara någonting annat måste jag för en tid ge avkall på något jag haft. Allt ryms inte i mig på en gång. Gud är stor.

Tankar under en gudstjänst- frid och treenighet

Jag var sen igen, och det var många andra också. Och eftersom det dessutom är svårt att hitta personer som läser någotsånär bra var prästen glad att anförtro några av textläsningarna åt mig. När jag läst evangeliets franska översättning stod jag kvar och lyssnade jag på samma verser på serer. Prästen läste flytande och jag var imponerad. Men jag kunde också följa med i den skrivna bibel-texten och slogs av skillnaden.

Det handlade om den uppståndnes möte med sina lärjungar i stängda rum. På franska säger han: "Frid med er!" Det gör han ungefär på serer också, men det betyder en helt annan sak! Okej, inte helt, men nyansen är inte: "Må ni ha en innerlig grundläggande känsla av frid", utan snarare: "Må ni tillbringa kvällen i fred", vars sociala motsvarighet på svenska är: " God kväll på er!" Wow!

På svenska låter fridshälsningar ofta så överandliga. Här (jam soom) och i Israel (shalom) är det vardag. Egentligen borde jag inte vara förvånad. Som rella-lärare hade jag som vana att träna mina ungdomar så att vi alltid hälsade med en hälsning med tillhörande gester från olika kulturer/religioner då de kom in: Namasté!/ Salaam!/ Konichiwaa!/ May the Force be with you! etc. (Den Star Wars- ättade livsåskådningen har faktiskt varit en officiellt godkänd religion på Nya Zeeland och fungerar som skämtsam hälsning i nördiga subkulturer.)  Jag föredrog alltid Salaam, eftersom det var den vi använde i min barndom i Mbour. Det är arabiska för Shalom - frid.

I sin predikan nämnde prästen, Sedar Ndiaye, att frid inte bara betyder det vardagliga med önskan om att ha yttre omständigheter i skick och därför ha frid. Nej, frid går djupare än så. Detta är min egen erfarenhet: Den bär i svåra tider. Den kan också ge en euforisk känsla av att allt är som det ska vara och ingenting dåligt kan röra mig för Gud ÄR och jag är med Hen.

Medan prästen läste sökte sig min blick plötsligt till Thomas Tvivlarens utrop till Jesus: "O Yaal es, Roog es!" (Min Herre och min Gud!) Enligt Joh 20: 28 verkar Tvivlaren vara den första att expicit erkänna Jesus som sin Gud! (Om jag inte glömt något.)

youtube-undervisnign

Glad påsk!

Han är uppstånden! ...Och på vägen till Emmaus förklarade han skrifterna. Här kommer en link till en undervisningsvideo som försöker fortsätta det arbete Jesus påbörjade. Det finns fler videon i samma serie.

Gud Fader, slavägarnas skräck

Att bo i Senegal ökar min förståelse av Bibeln. Ta det här med Gud som Fader t.ex. I sin kommentar till Lukasevangeliet (Lukas för alla) skriver Tom Wright att Gud började kallas 'Fader' iom uttåget från Egypten. Då vi åkallar Fadern åkallar vi alltså den Gud som befriar från slaveri. För mig är det ett starkt vittnesbörd om vem Gud är. Att leva i ett land med afrikansk-muslimska värderingar understryker det hela. Om man inte har en man att föra ens talan minskar ens inflytande. Man tas inte lika mycket på allvar och är lättare ett offer för orättvisor, åtminstone om man är hemma härifrån. Det är inte ett sammanträffande att Gud i Bibeln kallar sig för änkornas och de faderlösas försvarare.

Det är lite underligt att Bibeln inte tar mer avstånd från slaveriet än den gör. Min tolkning är att det beror på de samhällen som beskrivs. Redan familjen var så hierarkisk att det inte var ett lika långt steg därifrån till slaveriet som det är i västvärlden idag. I NT var samhället inte färdigt att lämna bort slaveriet och Paulus såg inte att det skulle kunna kullkastas. Istället använde han Jesus strategi att göra revolution inom systemet så att makten inte längre hade någon betydelse: Till det yttre var strukturerna de samma, men som kristna skulle betydelsen av makt bli en helt annan. Makthavarna skulle älska sina undersåtar och vara generösa och ödmjuka mot dem, så som Jesus själv agerat slav genom att tvätta lärjungarnas fötter och dö för dem. Undersåtarna skulle inte missbruka generositeten utan istället återgälda den med sitt samarbete och lojalitet. De arbetade tillsammans för samma mål. Då skulle det inte längre betyda något att en var ägare och den andra slav, för alla var de ett i Kristus och gränserna hade suddats ut och ingen betedde sig längre ojämlikt. Det var tanken, men sedan dess har Paulus' idé förstås ofta missbrukats så att den istället använts till att stöda yttre strukturer, snarare än den kärlek som ställde alla maktstrukturer på sin ända och gjorde dem ointressanta.

Kom med och be till de svagas Försvarare mot missbruk av maktstrukturer och för att Sanningen skulle bli synlig. Som kristna idag har vi också möjlighet att göra strukturerna mer rättvisa (liksom Wilberforce gjorde då hans rörelse lyckades förbjuda slaveriet i England). Vi kan jobba för flyktingarnas rättigheter och för andra svaga grupper. Men alla system kan missbrukas. Utan kärlekens makt är alla strukturer misslyckade. Så är det t.ex. med yttrandefriheten. Missbrukas den leder det också till lidande. Så låt oss be om äkta rättvisa med nåd från kärlekens källa.

Politik

Man kan väl lugnt säga att dessa tider är politiskt händelserika och potentiellt avgörande i största delen av världen. I Senegal har vi också en sväng av det. President Macky Sall vill införa 15 ändringar i lagen och det ska röstas om nu på söndag. Bland annat vill han förkorta presidentens mandat till 5 år, göra vissa förändringar i statens möjlighet att besluta om mark, samt få rätten att sätta in två extra medlemmar i... vet inte vad det är för ett råd på svenska. Hans förslag är "Oui" (ja) och förkastandet är förstås "Non". Jag hör inte mycket av nej-sidan. Häromdagen var det någon lustigkurre som beslöt att skriva "Oui" på min port. Suck! Fast man ska kanske vara nöjd över att unga intresserar sig för politik???

Det är inte bara staten som har politik. Vi håller som bäst på med kyrkans synod och jag har fått äran att representera FMS, så jag är delegat. På programmet har funnits presentationer av alla arbetsområden, av kvinnans roll i kyrkan, av reformationen och så ska vi rösta in människor på olika poster imorgon. Det har varit både kul och långt, med hård träning för sittmusklerna. Och vädret tyckte det skulle passa på att ge oss några ordentligt varma dagar. (Dum som jag är har jag inte tagit med mig en vattenflaska.) Jag tycker att årets synod har varit fridsamt och tagit fram gemenskap och goodwill.

Avdelningen för utvecklingsarbete svara på frågor.

Det händer i buchen

De två senaste veckorna har det blivit mycket körande och främst till dagklubbarna. Det har varit bra att komma igång med någonting vardagligt och samtidigt se om vårt materialförbättringsprojekt burit frukt. Möblerna är definitivt omtyckta. De är stadiga trots att de t.o.m. kunde ha varit 10 cm kortare. Klart är i varje fall att de är en ordentlig förbättring sedan tidigare. 

I en dagklubb delade läraren ut bildhäften till de mindre barnen innan han började undervisa de större om bokstaven o. Bildhäftena är väl använda och läraren sade till att de inte fick riva häftena. Det klarade de små, men då en inlimmad lim hade lossnat lite var det svårare att inte få den att lossna helt. Det som slog mig allra mest var deras behov av att diskutera vad de såg. Och vem skulle inte ha det? Vissa bilder är utanför deras erfarenhetsvärld och öppnar för nya intryck. Barnen frågade t.ex.sin lärare om en hjort-unge som de såg på bild. Vad är det? De kunde ha föreslagit en killing eller ett lamm, men för dem var det nog självklart att bilden INTE föreställde det. Alla har de stor erfarenhet av sådana djur. Och jag har ingen aning om vad hjort eller ens antilop heter på serer, så jag kunde inte hjälpa. Vet senegalesiska småbarn vad en antilop är?

Bilderhäftena har gjorts av missionsvänner i Finland och skickats med missionärers (och andras) packning till dagklubbarna, för att barnen ska lära sig läsa bilder. Väldigt få barn har böcker i Senegal och bilder finns främst på TV. I allmänhet är de mycket fina arbetsredskap som intresserar barnen.

En morgon kom vi till en klubb som var stängd. Den finns i den lokala skolans utrymmen så vi frågade grannklassens lärare om han visste varför det var så. Han berättade att vår klubb var stängd pga en olycka som hänt i lärarinnans by under natten. En stor urgammal Baobab hade fallit ner på ett hus och ett barn hade förts till sjukhus i Fatick. Lyckligtvis hade ingen skadats allvarligt, men alla var chockade. Vi for dit och besökte familjen tillsammans med dagklubbsledaren.

Ett god frukt av vårt materialförbättringsprogam var att grannklassens lärare frågade oss om de pedagogiska leksaker vi skaffat, speciellt pusslet. Han skulle gärna köpa sådana och han trodde det skulle finnas pengar för det i deras budget. Vi blev mycket nöjda att kunna bidra nya idéer.

Nu har toaletterna blivit klara och tagits i bruk. Här är två bilder från dagklubben i Tock-à-Mbel.

Min pappa är på besök. Vi passade på att besöka missionens gamla kabann dvs en slags sommarstuga. Här har de första missionärsfamiljerna dragit sig undan för att simma och ha lite privatliv på landet. Jag minns ännu hur stämningsfullt det var att sova där med andra barn och det mysiga ljuset av gaslampor. I något skede övergav vi byggnaden eftersom lokala ungdomar också gillade idén och liksom tog över den. Idag finns den strax utanför muren till Faticks lyxigaste hotell, som också har simbassäng (längs landsvägen finns också ett hotell, men det är lite enklare). På andra sidan av huset finns grinden till ett center för traditionell läkekonst med rötter i naturreligion.

Lag o miljö

Jag har tidigare skrivit om behov av miljövård i landet.  Nu har Senegal blivit föregångare i en av frågorna. Det har blivit förbjudet att använda plastpåsar. I de stora butikerna kan man köpa papperspåsar eller inköpsväskor.  I små butiksstånd används påsarna ännu så länge lagren räcker. Förbudet är ett stort och viktigt steg, som Finland kunde ta efter. Plast är det facto mycket skadligt i vår värld. Kanske det nu blir vanligare med papplådor.

Den som vill be kan be att åtgärden skulle bära god frukt och leda till att andra tar efter. Be också att det skulle göras ännu mer för miljön och att människor skulle medvetandegöras i miljöfrågor.

I ett av kyrkans utvecklingsprojekt har man satsat på att lära ut återvinning.
Väskan på bilden är gjord av bl.a. plastpåsar. 

Centrets köksa bad om lim för att
reparera en papperspåse till inköpresan, men jag hade bara stans.

Några enkla åtgärder för välmående i Fatick

1. Njut av människorna och livsstilsinblickar. Jag hjälpte nyligen en kompis att flytta. Det var så enkelt. Bara att plocka in allt i bilen och sedan ut igen i ett nafs. Inga långa dagar av packande och uppackande mm. Har man mindre, så behöver man jobba mindre. Här lägger hon ut plastmatta över golvet. Dem köper man själv och tar med sig då man far. Plastmattor gör det lättare att sopa och täcker över eventuella sprickor och slitningar som ofta uppstår i golven.

2. Upptäck nya delar i utkanten av staden. Helst då det börjar skymma eftersom det då är svalt och ljuset är som vackrast. Dessutom har vi nyss fått en ny bensinstationsbutik dit man kan köra på dylika vägar, med mindre trafik. Butiken säljer t.ex ost, soppor och glasögonputs. Inte riktigt så stort som ABC, men så otroligt mycket bättre än att behöva åka till Mbour lika ofta.

3. Njut av naturen och av att sitta i mindre tätt befolkade trakter. Efter jobbet kör jag numera ofta utanför staden. Under färden lyssnar jag på en ljudbok eller på tystnaden. Kopplar bort det sociala en stund. Tar tid för mig själv.  Att gå ut och gå är också mycket givande, men då förväntas man ha sällskap. 

4. Njut av  att iaktta djurlivet. Det finns mycket djur att titta på. Under kvällen vid flodarmen brukar det t.ex. hänga en flock åsnor som ofta har sällskap av en hund och som ofta vältrar sig på marken. 

5. Märk de lustiga detaljerna då det finns tid över. Här umgås jag med en mus som ville dela mitt arbetsbord en tid. Jag gillar möss, om de är uppfödda i fångenskap. Som ohyra är det inte lika självklart. Denna typ kikade fram mellan väggen och ett tyg jag har på mina dokument som skydd mot damm. Den var söt och charmade mig, men den försökte också äta min tå, den bajsar på mitt arbetsbord och riskerar att gnaga sönder våra dokument, speciellt ifall den  lyckas föröka sig inomhus. Jag fick höra att möss ofta gnager på en under natten och så blåser de lite där de bitit innan de gnager en gång till. Detta för att man inte ska känna att de gnager bort en  del av huden på tån t.ex. Tur att den här bor på jobbet och inte i mitt hem!