En månad i landet

Har haft en tid då jag inte lyckats komma in på min blogg. Men nu är jag tillbaka och dessutom hemma sedan en månad. Det har regnat en gång, men sedan minskade fukten och det blev några relativt svala dagar. Är fortfarande glad åt att ha luftkonditionering och tillbringar mycket tid i mitt lilla svala paradis. Det är vad mina två goda vänner kallar mitt rum.

Senegaleserna känner också av klimatet. Många är sjuka efter regnen. Skolorna har börjat, men skörden är ännu inte samlad. Det innebär att det blir svårare att betala skolavgiften, speciellt som tre av de största muslimska högtiderna inföll nära skolstarten. Vår avdelning har kört ut material till klasserna och gräset är högt längs vägarna. Ibland har jag svårt att hitta då alla landmärken döljs av gräset (sådär som saker tappas bort i snön i Finland).

Under ett byabesök träffade vi på en stor hjord getter, får och kossor. Just nu har de mat så att det räcker!

Man kunde tro att detta är en bild från Finland, men det är faktiskt Dakar. En av mina kolleger har besök.

Med dem åkte vi på safari. Vi såg faktiskt en hel del. 

Med regnet kom strömavbrotten. Än en gång blev mitt hus strömlöst trots att de andra husen klarade sig. Tack och lov märkte min kompis att... propparna(?) till mitt hus hade brunnit. Maten i kylen mådde inte så bra då jag äntligen fått saken reparerad, men frysmaten klarade sig.

Den största risken i detta land är som sagt trafiken. Här ett exempel som t.o.m. får mina senegalesiska vänner att höja på ögonbrynen.

Men i det stora hela verkar Senegal må ganska bra. Livet rullar på. Människor har mer eller mindre harmoniska relationer, skämtar familjärt med varandra och tar hand om varandra. Jag är enda finska missionären i Fatick, men här finns numera tre praktikanter, varav en från Finland. Det är riktigt trevligt. Och så är mina grannar och vänner mycket fina de med. Under de två första veckorna hann jag träffa mina kolleger i Dakar, vilket var kul.