söndag 14 oktober 2018

Bayfaal och betyg


Först hör jag dem ur högtalarna. Inget nytt med det. Sedan ser jag dem. 20-30 män i brokiga skjortor, breda läderskärp och rasta står tätt packade i en cirkelformad kö. De lyfter armarna till öronen då de mässar eller halvropar. Då jag hör dem brukar de kännas skråliga, men nu då jag ser dem börjar jag ana hur de eventuellt kunde uppfattar det själva. De är fulla av maskulin tillbedjan och kamratskap där de står under ett tältak vid torgets vägkant. Taxi-chaffeuren nynnar med i den rytmiska melodin medan han kör oss vidare och jag tappar dem ur sikte. Jag gillar att religion är en så vardagligt offentlig företeelse här. Det hade varit spännande att iaktta dem lite till.

Jag är i Dakar för teologernas betygsutdelning. Nu är de alla på praktik i församling eller i kvinnornas förening. Vi kommer att ses oftare, men jag kommer att sakna våra gemensamma stunder på institutet. Nu börjar ett nytt kapitel. Min bön är att de blir väl mottagna och kan finna en plats i sina nya roller.
Vi kom på torsdag kväll och sov på kyrkans center för att hinna i tid på fredag morgon.

Jag fick representera FMS och kände mig rörd för jag gillar skarpt de examinerade. 

Här är de med sina intyg. 

Anne Marie är tillbaka från sin fortbildning. Hon är full med nya idéer, men också trött, eftersom studierna varit intensiva. De första veckorna sov hon hos mig medan hon sökte ett rum, men nu har hon flyttat. Hon var trevligt sällskap.




torsdag 4 oktober 2018

Dengue

Termometern visar på 35. Det är fuktigt. Svetten svider i ögonen. Jag borde bära långärmade kläder, kanske en skarf och strumpor. Fatick har nämligen flera fall av dengue-feber. Myggorna är aktiva på dagen och finns rikligt på arbetscentret. Vissa dagar använder jag myggmedel åtminstone på fötterna, men ibland glömmer jag. Så länge man sitter i vinddrag av t.ex. en fläkt har myggorna svårare att sticka.

Den här myggan var inte helt tydligt vitprickig, men jag tror den hör till arten som kan smitta med dengue.

Det gamla avloppssystemet. De håller på att göra nya nu vilket är ett steg framåt. En del vägar håller också på att få ny asfalt efter kanaliseringsarbetena.
2019 ska Senegal hålla presidentval och inför valet är det många yrkesgrupper som passar på att strejka. En grupp som strejkar i Fatick är skräpteknikerna. Sedan de första dengue-fallen har myndigheterna städat undan en del av skräpet, och bekämpat mygg med gift i min stadsdel. Tyvärr hade vi ett stort regn samma kväll, så det är svårt att veta om det hade någon effekt.

Den här stranden har delvis städats upp sedan bilden togs.

Be gärna att man skulle få bukt på myggen och smittan. Och till er som är oroliga: Det är lite med dengue som med ormar - otäckt om de drabbar en, men i vardagen märker man väldigt lite av det. De värst drabbade är de som inte har möjlighet att få vård.



lördag 29 september 2018

Seminarium för förskolor

Vi har haft ett seminarium för förskolelärarna med flera teman: lektionsplanering, grunder i teckenspråk (ASL), funktionshinder och miljövård.

Här berätta Latyr Faye vad han heter.


Coumba Faye tecknar alfabetet.

måndag 10 september 2018

Världsförbättring, eller en liten (liten!) djupdykning i motståndets hav


En kväll satt jag med min goda vän och funderade på invandringsfientlighet. Vi grävde i vårt eget känsloliv och i vår erfarenhetsbank för att försöka förstå dem som …värjer sig?/hatar? Det var fruktbart och vi lyckades hitta flera exempel på bidragande faktorer:

1. Bekvämlighet: 
a) Man vill/kan inte anstränga sig för att anpassa* sig eller lära sig något nytt t.ex. nya synvinklar
b) Det är enklare att vara nej-sägare än att hitta konkreta initiativ till förbättring

2. En rädsla för det okända:
     a) Reella negativa risker som kan slå in
b) Risker man inte kan förutse och som därför är än mer skrämmande

3. Grupptillhörsel:
a) Förlorad identitet: Förändring* leder till att man måste lämna något, vilket kan vara nog så smärtsamt
b) En känsla av att höra till
c) Då man accepteras vill man dela gruppens värderingar. Så tänker ju vi.
d) Om de är sämre än vi, är jag bra. Ju sämre de är, desto bättre är jag. Skillnaden mellan mig och de som är ”bättre” än jag, har mindre betydelse. Kanske de som tror sig vara bättre, egentligen har fel.

Ok, där har vi några orsaker, nu gäller det bara (J ”bara”) att hitta lösningen. Det är nog långt till att hitta fungerande koncept till upprättelse och försoning, men min intuition säger mig att man antagligen borde börja i 1a och 3b.

The land of opportunity


Det är konstens natt i Vasa. Jag går omkring och ler nästan hela kvällen. Tänk att det finns så mycket! Vilket otroligt utbud på kultur! Vilka möjligheter till kreativitet! Och så mångsidigt! Och lett av andra människor så att man bara behöver ta sig till ett ställe och sedan låta sig ledas. Vad skönt! En annan kväll sitter jag på After Eight och tar del av en välregisserad konsert som får det att spritta i benen på mig och tillfredsställer mitt medeltida intresse.  Bastubad, barfota fötter i mossa, skogspromenad med älgflugor, klättring på sten i barndomens skogar, plocka äpple till sylt, räfsa slagen äng. Så exotiskt och erfarenheter som känns som gamla bekanta. Ja, Finland är verkligen möjligheternas land!

Under konstens natt fanns två tält för utveckling av staden. Man bad att få mina idéer på vad som kunde förbättras. Jag kom inte riktigt på något, bara det som var bra: Hälsovård, äldrevård, välorganiserad infrastruktur, mångsidig och hälsosam mat, bibliotek, drickbart vatten i kranen (en lyx som iofs kanske inte är rätt), ett levande kulturliv, loppisar, återvinning, sopsortering osv. Senare kom jag på att det som borde åtgärdas, inte bara i Vasa utan i hela landet, är överkonsumtionen. Det är ett enormt överflöd. Jag skäms inför senegaleserna. Antagligen är det en rättfärdig skam. Och ändå hänger jag mig år konsumtionen på ett orättfärdigt sätt. Arbetaren är värd sin lön, men arbetaren behöver inte ha ett överflöd. Av den som getts mycket kommer också att begäras mycket. Jaha Finland, vad kan vi säga att vi gjort för världen?



lördag 28 juli 2018

o Yaal oxe



Serer är ett spännande språk och jag har gjort några upptäckter nyligen...

yaal = trösta
o Yaal oxe= Herre (neutrum, dvs både för kvinnor och män. Används för den som har ansvar i ett hushåll, för den som äger en sak eller en egenskap. En vis person kallas t.ex. o yaal yiif)
o yaayaal oxe=tröstaren

Eventuellt kan det förklara varför namnet "Herre" för Gud varit förknippat med tröst för mig. Hade jag faktiskt lärt mig serer i Fatick som barn? Eller har wolofen en liknande koppling mellan tröst och Herre? Det kan förstås vara kopplat till Jesu exempel också, om att ledaren ska vara de andras tjänare.

Ett annat intressant fenomen är

o yar ole=käppen (spöt)
fa yar fee= uppfostran
yaru= vara artig/väluppfostrad
yar= fostra

Jag tror hebreiskan har lite liknande sätt att uttrycka det här med fostran... Mitt råd till dagens människor: Ta käppen i symbolisk bemärkelse. Annars motverkar du snarare artighet.

Jag gillar baobaber.
Häromdagen föll en liten gecko in i min nystädade bil. Den slank in under bänken och var försvunnen. Nästa dag luktade bilen as. Värmen hade tydligen gjort sitt. Jag hoppas den mumifieras snabbt så att det inte luktar i all oändlighet.


lördag 7 juli 2018

Grönska

Häromdagen gav batteriet i min bil upp. Jag försökte ladda det genom att köra en lång sträcka. På vägen såg jag hur naturen börjat grönska. Det var så vackert, som våren! Det syns inte på bilderna eftersom de inte kan ta in hela det öppna landskapet, ljuset och djupet.

Batteriet visade sig vara kaputt, så det fick lov att bytas ut. På väg hem från jobbet såg jag följande:


Jag hann hem då de första dropparna föll. Efteråt var alla ute och fixade sanden så att vattnet skulle rinna bort bättre. Även jag.


Stan var fylld av pölar så det gällde att hitta nya rutter.


Några dagar senare testade jag på att köra ut ur staden från min sida. Konstigt att jag inte gjort det förr! Fast kanske inte: Först måste man köra igenom ett område som används som avstjälpningsplats. Men vyn var spektakulär. Jag förstår att det inte känns konstigt för finländare med grönt överallt, men efter en lång tid med sand är det nu som att vara i en helt annan världsdel.


På tal om nytt, så har de renoverat kyrkrummet i Fatick. Synd bara att målningarna har försvunnit.


torsdag 28 juni 2018

Sandblandat regn


Igår kom det efterlängtade första riktiga regnet. Det har varit molnigt flera dagar och jag trodde inte det skulle bli någonting denna gång heller, men sedan kom det väldigt snabbt. Himlen var djupt blå men molnen som sedan bolmade in var bruna, så jag fick bråttom att stänga fönstren. Vinden piskade in sand i mitt nystädade hem (min hemhjälp gick hem då himlen blev mörk).


Då de sista fönsterluckorna skulle stängas var det så mörkt att jag snavade över möbler. Då var klockan kanske tre på eftermiddagen. Det var en härlig upprymdhet som fyllde mig. Det fortsatte regna i flera timmar men skyfallet varade bara till fyra. Staden var plötsligt väldigt lugn och luften sval.


Jag är egentligen på kurs i Finland om projektmanagement via Skype. Tur att dagens session var slut innan regnen, eftersom de alltid medför strömavbrott. Min serer-lektion fick flyttas till en annan dag.

söndag 17 juni 2018

Bror på besök


Min bor med familj har varit på besök i Senegal. Det var händelserika dagar och något jag länge väntat på. Det inföll strax efter två veckor av olika seminarier varav en var ett söndagskol-seminarium. 

De sista dagarna av seminariet behandlades bokföring, eftersom söndagsskolorna har jobbat med småprojekt. Projekten har lyckats bra och undervisningen var uppskattad. 

Nästan genast efter ankomst styrde familjen kosan mot nationalparken Niokolo Koba. Jag hade varit orolig för att resan skulle vara för lång för dygnets ljusa timmar, men det nog bara 5-6 timmar. Väl framme var det hett! Det hotade att börja regna första natten, men det kom inget. En kväll gav generatorn upp och då sov mina gäster väldigt lite.

Eftersom regnperioden var försenad var allt uttorkat och vi kunde inte se de stora horder som man ofta ser. Men antiloper och vildsvin fanns det gott av.  
Vi besökte en camping där vi tältat som barn och där lejon en natt kom väldigt nära. Idag har de många byggnader där, och en apa som stjäl bröd och mango.

För mig var resans höjdpunkt en båttur på Gambiafloden. Det var så stilla och en riktig naturupplevelse på vattnet. Det fanns för en gångs skull tid att njuta och se på skapelsen. På vardera ändan av den lilla flodsnutten fanns en flodhäst! Det tillförde en viss nivå av spänning som jag sällan upplevt i Senegals natur. 

Väl hemma i Fatick blev min yngsta brorson vän med mina grannars barn. Fotboll förenar. Vi hann också med fågelskådning på deltat. Det kändes inte alls långt borta efter det förra körningen som gick igenom landet.


Korite tillbringade vi hos vår senegalesiska mamma med familj. Och nu väntar jag på två saker: Regn och besök i Finland. Xam yungat.


torsdag 14 juni 2018

En kväll i ramadan


Den varma eftermiddagen börjar svalna och stadens gator börjar tömmas. Det var ännu en sak som behövde göras innan den långa dagen är slut, så jag styr kosan till utkanten av staden. Nu är det definitivt lugnt överallt. Alla väntar på ögonblicket då man äntligen får släcka törsten. Jag hade lite glömt att man ju bryter fastan i skymningen, men väl hos min kompis njuter jag av stämningen: alla är tillsammans, det är lugnt, ännu en dag har avlagts, nu kan man med gott samvete avnjuta kaffe och dadlar mm. Min kompis familj bryter fastan på en matta på gården. Det känns som en picknick för hela familjen. I Senegal är alla välkomna! Jag är välkommen. Jag hör till.

Efter det vänliga småpratet och de första munsbitarna börjar en efter en söka sig till kranen för tvätt inför bönen. De turas om att be på mattan inomhus. Till och med minstingen som just lärt sig gå vill vara med på ett hörn. Pappan och barnen är muslimer. Mamma är kanske inte. Hon går inte längre i kyrkan. Hon fastar inte men är glad att flickorna lärt sig be. Det är en andäktig stund vi delar. Sedan framför jag mitt ärende och kör hem.

Några veckor senare är torgdagen mycket aktiv. Det säljs fina kläder överallt. Dagarna före korite (fasteavslutningen i Senegal) är alla sysselsatta med förberedelser. Hår ska flätas, mat och kläder skaffas. Skräddarna jobbar för fullt. En kille försöker sälja mig en vacker höna utanför banken. Butiker stänger. Sedan undrar alla: ”Hur är det med månen? Fastar vi imorgon eller har vi fest?”




onsdag 30 maj 2018

Pengar


Det är vanligt att barn som ser mig på gatan säger ”toubab”. Nästa sak de säger är ofta: ”Ge mig pengar”. Min vita hud betyder att jag har pengar och att det är ok att fråga burdust, enligt vad många av dem lärt sig.  Det får mig ofta att känna mig som mindre än en människa. (Men det är inget emot vad vi vita har gjort och gör mot t.ex. afrikaner.) Jag har också många fördelar av att vara vit. Ofta får jag gå först i kön (vilken kan vara pinsamt) och jag får ofta en viss slags hedersbetygelser. För att inte tala om alla gånger jag blir förlåten för att inte förstå de kulturella tabbarna. Hur som helst kan jag bli irriterad av att ses som ”Bank of Africa”. Jag har börjat be barn att ge mig deras skor då de uppmanar till donationer. Barnen blir alltid lite förvirrade av min begäran och reagerar olika… Vissa har inte ens några skor att ge.  


Det är svårt. För jag har sådana otroliga mängder pengar i jämförelse med andra här. Jag tänker på semesterresor jag gjort då jag bodde i Finland. Jag skäms visserligen inte över att ha gjort dem och det fina det gett mig, men nog över att världen är så orättvis att de pengarna kunde ha använts till en årslön för en senegalesisk familjefar. En gång försökte jag påvisa för någon att det finns de som är fattigare än kyrkans kristna och att de kristnas uppgift är att hjälpa de fattigaste. Med tanke på min rikedom klingade mina argument rätt tomt för den människan.

En dag for vi till torget för att inhandla livsmedel till nästa veckas söndagsskolseminarium. En grupp unga män klädda på ett visst sätt räckte fram en skål att sätta slantar i. Jag tog dem för Bay Fall, som samlade pengar för sin marabou (muslimska ledare). Så jag sade: ”Ge min kyrka era pengar.” (För är inte det motsvarigheten till att Bay Fall ber mig ge deras ledare pengar?) Alla skrattade förvånat. Då de gått förklarade min vän vad de egentligen handlade om: Ynglingarna samlade pengar för att kunna bjuda människor på gatan kaffe, och ibland bröd, då tiden kommer att bryta fastan vid skymningen. Jag kände mig rätt dum…

Efter snart fyra år


August Manga, kyrkans ekonomiansvariga som ofta dessutom fördelar kyrkans post, bad mig komma och hämta ett kuvert. Det innehöll en tidning som jag läser med glädje, eftersom den är på svenska och handlar om Svenskfinland. Samtidigt väcker den skumma känslor. Det är så långt från min verklighet. Människors intressen, livsstil och erfarenhetsvärld känns främmande – snudd på insnöade i den västerländska bubblan. Med huvudet inser jag förstås att jag antaglien är lika insnöad i min verklighet. Kanske ännu mer, eftersom det är få andra som har samma kulturella mix som jag. Utbytet av uppfattningar är antingen väldigt långt från min livssyn eller lite väl likt.

Exempel 1: Häromdagen lyssnade jag till ett samtal om djinner och människors erfarenhet av dem. Alla tog det på högsta allvar. Märkte att jag var nyfiken på vad ett sådant möte skulle innebära för min världsbild och sedan konstaterade att jag föredrar att inte träffa en. Öh… Har jag börjat tro på djinner?

Exempel 2: I höst kommer jag att göra skolbesök för att berätta om mission. Skulle jag hålla mig till att tala om förskolorna tror jag barnen lätt kan förstå poängen i att hjälpa folk. Men det finns en skillnad på utvecklingsarbete och mission. En stor del av mitt arbete handlar om att utrusta församlingar för kristen fostran. Hur förklarar man den biten för någon som är ovan med religion, vilket en stor del av finländska barn är. Det gäller att hitta en sekulär vokabulär som kan förmedla idén utan att ta bort allt religiöst eller totalt tala förbi barnens erfarenhetsvärld.

Exempel 3: Flera missionärer sitter och delar frustrationer över t.ex. trafiken som är farlig eller hur man ska navigera mellan de olika kulturerna.

Att läsa tidningen fick mig att inse att delar av Finland, som jag inte riktigt passat in i som missionärbarn, börjar kännas allt mer ovana igen. Jag hade vant mig vid dem, men nu känns de främmande, efter snart 4 år här i Senegal.  Jag har vant mig vid att andra västerlänningar förstår kulturbalanserandet och det kunde kännas ensamt att permanent vara tillbaka i ett Finland där det inte alltid går att hitta den förståelsen. Jag antar att jag vid det laget får lov att söka mig till andra invandrare, trots att jag strikt talat inte är det i Finland.



lördag 12 maj 2018

Bibelstudium och församlingar


I onsdags plockade jag upp Anne Marie på vägen till en pilot-församling. Ensam i bilen bad jag för bibelstudiet vi skulle hålla. Det är viktigt att församlingen känner att vårt samarbete också är deras, så jag bad att Gud skulle låta pastorn känna att han var viktig under samlingen. Det visade sig att han tog ganska mycket plats med bra frågeställningar. Sällan har jag varit med om så grundligt många olika frågeställningar för några få bibelställen. (Jag menar, visst, det går att komma på djupet i många verser, men det kändes utöver det vanliga.) Anne Marie berättade sedan att pastorn är känd för sina djuplodande diskussionsfrågor. Bra att jag var förberedd J!

Jag är fortfarande ”oroad” för undervisningen. Vi har verkligt fina möten och samtal i de församlingar vi besöker. Det är inte det. Problemet är att undervisningen inte nödvändigtvis gått vidare från våra möten till möten i kapellförsamlingarna. Vi borde ta till fler åtgärder. Vi behöver betona undervisarnas ansvar för att sprida sin kunskap och vi behöver skola vissa av dem så att de vågar göra det, men också så att de kan organisera sig. Det innebär att vi behöver satsa mindre på Bibeln och mer på praktik. Eller att vi tar mer tid på oss att göra arbetet grundligare. Kanske inte på ett år utan på 1,5 år... Och kanske att tala med pastorn… Jag räknade med de här problemen, men det behöver få ta tid att låta kyrkan hitta lösningarna. Det är vad det betyder att ha pilot-församlingar.

Bilden är inte från en pilotförsamling utan från Mbetitte där vi gjort ett årsbesök. Vi berättade vad som händer i pilotförsamlingarna, söndagsskolan och annat, samtidigt som vi fick reda på vad som händer hos dem. Just nu är det många fester på gång, så det var inte väldigt många närvarande, men de som var med visade engagemang och det gör mig bara så glad.