En kväll satt jag med min goda vän och funderade på
invandringsfientlighet. Vi grävde i vårt eget känsloliv och i vår
erfarenhetsbank för att försöka förstå dem som …värjer sig?/hatar? Det var
fruktbart och vi lyckades hitta flera exempel på bidragande faktorer:
1. Bekvämlighet:
a) Man vill/kan inte anstränga
sig för att anpassa* sig eller lära sig något nytt t.ex. nya synvinklar
b) Det är enklare att vara
nej-sägare än att hitta konkreta initiativ till förbättring
2. En rädsla för det okända:
a) Reella negativa
risker som kan slå in
b) Risker man inte kan förutse
och som därför är än mer skrämmande
3. Grupptillhörsel:
a) Förlorad identitet:
Förändring* leder till att man måste lämna något, vilket kan vara nog så smärtsamt
b) En känsla av att höra till
c) Då man accepteras vill man
dela gruppens värderingar. Så tänker ju vi.
d) Om de är sämre än vi, är jag
bra. Ju sämre de är, desto bättre är jag. Skillnaden mellan mig och de som är ”bättre”
än jag, har mindre betydelse. Kanske de som tror sig vara bättre, egentligen
har fel.
Ok, där har vi några orsaker, nu gäller det bara (J ”bara”) att hitta
lösningen. Det är nog långt till att hitta fungerande koncept till upprättelse
och försoning, men min intuition säger mig att man antagligen borde börja i 1a
och 3b.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar