Söndag och helg

Äntligen har det varit tid för en två dagars helg hemma - bara hemma! Församlingsbesök och bröllop brukar betyda långa dagar, men nu blev det andra "bullar"! Jag har ätit couscous, lyssnat på vittnesbörd via youtube, färglagt saker, städat lådor, umgåtts lite här och var med folk. Tränat och vilat. 

Såhär går massage till i Senegal. Skönt då ryggen är spänd.
(Tillstånd har fåtts av både mor och dotter för att använda denna bild)

Dagens predikan gällde Luk 3 och Johannes döparen. Pastor Jean Noël Faye frågade om vi är villiga att gå ut i öknen för att dela med oss av budskapet. Om vi predikar rätt budskap kommer folk. (Det senare väckte många tankar om förväntningar på Guds rike nu och då.) Pastorns fråga känns angelägen. Hur mycket "öken" är vi villiga att gå in i?

Imorgon är det möte med söndagsskollärarna för att diskutera arrangemang inför kyrkans årsfest. En av frågorna gäller hur vi ska placera tält-taken för barnprogrammet och städa upp på den nya gården. 

Be gärna för morgondagens möte och fortsatta arrangemang inför kyrkans årsfest och dess barnprogram.

senaste veckorna i bilder

En ledig dag styrde jag kosan till Foundiougne med mina kompisar. De håller på att bygga en bro över havsarmen och de har kommit mycket längre än jag förväntat mig. Snart kanske den jobbiga färjan är ett minne blott.

"Årligt" besök i Faticks församling. Vi talade om pilotprojekt, söndagsskolan, ansvarsområden och till slut bad vi alla i ring om beskydd för barnen i församlingen.

Vi har återupptagit bibelstudierna i vårt kvarter. Först lyssnar vi på Markusevangeliets audi-version (2 kapitel) och sedan funderar vi vad som berört var och en och hur vi ska tillämpa det under veckan. Veckan därpå berättar vi hur det gick. Konceptet är nytt och obekant för mina vänner, men några orkar komma iaf. Jag har tagit fram adventsljusstaken så vid "testunden" blir det lite finländskt mys.

På självständighetsdagen träffades missionärerna för att fira tillsammans i Dakar.

I lördags var det dags för bröllop i en av Faticks kapellförsamlingar. Kören hade övat länge och gjorde väl ifrån sig. Jag tycker församlingens gudstjänstliv har blivit så mycket bättre. (Tacksägelseämne) 

Grundantaganden

I söndags fick Anne Marie veta att en av våra barnledare är sjuk. Vi for genast på ett besök till regionalsjukhuset. Hen hade haft symptom länge och nu var hen väldigt avmagrad. Mina kolleger konstaterade att det är väldigt viktigt att hjälpa hen också rent ekonomiskt, för sjukhusvistelser är inga billiga saker. Än viktigare är att ledaren arbetar med kyrkans barnarbete, så båda mina arbetskamrater ansåg att vår avdelning hade ett ansvar. Att inte göra det skulle ha inneburit att försumma sina sociala plikter, speciellt som barnledaren är ensam med sin tro i sin familj och by. Det hade varit ett mycket dåligt vittnesbörd om kristet leverne. Så vi funderade på olika möjligheter och den bästa lösningen var en ansökan till kyrkans diakonikassa (där hen givetvis behandlades enligt samma principer som alla andra).

Det råkade sig så att jag skulle till sjukhuset för att träffa en annan person samtidigt som Waly och Anne Marie skulle föra bidraget till barnledaren. Eftersom de andra verkade osäkra om vägen till sjukrummet, gick jag med dem. Som finländare hade jag på något konstigt sätt tänkt att det nu bara gäller att överräcka hjälpen, samt att visa moraliskt stöd med sin närvaro och ett lyssnande öra. Men så fungerar det förstås inte här. Då telefonen ringde just som vi anlänt gick jag ut för att svara. Till min förvåning väntade de på att jag skulle komma tillbaka. Alla stod "officiellt uppställda" (familjemedlemmar är alltid med sina sjuka för att ta hand om dem) och Waly höll ett kort "tal". Sedan gav han ordet till mig, som var fortfarande var helt oförberedd på det draget, och så tog den sjukes storebror ordet för att tacka för gåvan. Pengarna räknades upp inför allas ögon. Så gör man förresten vid offentliga tillställningar för att visa att man uppfyllt sina samhälleliga plikter - inser jag såhär i efterhand.

Det är bara att konstatera att det är tur att Anne Marie och Waly finns här och förstår att sköta det sociala på ett senegalesiskt sätt. Ofta har jag helt missat poängen och kanske fattar den först senare.

Be gärna för barnledaren och hens familj!

Post season eller pre season?

Eftersom det är ett tag sedan regntiden, är vägarna nu mer framkomliga igen. Så här ser det ut nära det ställe där jag hämtar dricksvatten.

Idag besökte vi Thiadiaye för ett årligt besök i församlingarna. Det var en speciell känsla att diskutera arbetet med en församling som redan  har vanan inne med pilotprojekt (i diakonin) och som har många erfarenheter. Jag imponerades också av den fina köksträdgården i prästgården. Här finns både mango, banan och papaya.

Sedan ville jag återse Fissel. Jag minns att min lärare i Mbours finska skola, bodde en tid i Fissel med sin man. De hade en katt som hette Tyyne och som var allt annat än stilla. Där fanns också den bredaste baobab jag någonsin sett under mina då 13 år. Den är borta nu. Borta är också skolan bredvid kapellsförsamlingens kyrka. På den tiden var skolan på serer (om jag inte misstar mig) och det var inte enbart en förskola utan även äldre årskurser. Idag är det franska skolsystemet väl utbyggt, men då alltså inte på modersmålet. Det finns i kyrkan ibland en nostalgi efter "fornstora dagar" då arbetet blomstrade och det fanns resurser.  En av orsakerna till blomstringen lär ha varit att kyrkan satsade på arbetet i byarna. Nu är det svårare att få tag på medel för transport och då blir arbetet mer centraliserat i tätbygder. Å andra sidan har kyrkan arbete som syftar till att decentralisera, hitta egna finansiering och fokusera på sådant som kan upprätthållas lokalt. Det får man gärna be för...

Skörden börjar vara bärgad för året. Här en hög jordnötter som så ska bearbetas. 

Ska ju inte regna i november!

Det ska inte regna i november efter att den svala perioden redan börjat. Jag har 27 grader inomhus då det är som varmast och sover med filt och öppna fönster (för bara några veckor sedan var här olidligt varmt). Och vad hör jag på morgonen? Ett stilla regn. Kanske kopplat till en vind som uppstått mellan Kanada och Europa? Problemet är att det kan förstöra insamlingen av foder för husdjuren.

Fast själv njöt jag: Min dammiga bil blev ren. Dagen var sval och molning där vi satt i en av Gandiayes kapellförsamlingar, Cangan, och diskuterade Bibelns texter om tionde och givande. På väg hem innan skymningen lyste solen på träden mot en blåmolnig bakrund, just så som jag gillar det. En regnbåde blev synlig över Gandiaye och sedan skiftade molnen i rosa, medan vi körde genom den livliga gamou-trafiken. Gamou är Tidjan-muslimernas pilgrimsfest. Där hade jag missat i planeringen. Visste inte att trafiken skulle vara så pass livlig just då. Hade haft för mig att Magal Touba (mouridiska pilgrimsfesten) var betydligt värre.

Vårt möte var välidgt givande! Varje gång jag är i byarna lär jag mig nya saker om människors sätt att tänka. Kommer inte nu på något på rak arm. Kanske senare. I varje fall deltog alla uppmärksamt i diskussionen. Dagen var också full av typiskt senegalesiska intryck, t.ex. en höna som jagade griskultingar. Barn kom och gick. Vuxna likaså. Emellanåt åkte en moped eller åsnekärra förbi. Mot kvällen återvände en stor grupp kvinnor med sädeslagsfyllda tvättbaljor på huvudet. Männen var ännu kvar på åkrarna då vi körde förbi. De verkade försöka vända jordnötsblasten. Hade varit kul att ta sig en närmare titt, men vi hann inte.

Khamad Ngom, Latyr Faye och Mama Sarr väntar på att börja mötet, medan en åsna åker förbi.

Är det inte vackert!

Byn ligger vid en havsarm, så vi gick för att se på saltbrunnar efter maten.

Man gräver en grop på bottnen och sedan torkar vattnet bort och kvar blir saltet. Längre bort fanns saltåkrar, som är lite större och som det finns gott om i Fatick.

Skolåret börjar

I detta land börjar skolorna i oktober så vi skaffade som vanligt material att för ut till våra förskolor. Då vi kom till Konème såg det ut så här.

Det var termiter som passat på att bygga bo under regnperioden. De torra delarna kändes hårda som cement, men innan det torkar går det att göra något åt det hela. Vi var tre kvinnor som turades om att ta bort en del nybyggda delar av stacken.

Det var ett konkret och kul arbetsmoment innan vi körde vidare i den sköna naturen lyssnandes på fågelsång och en herde som spelade senegalesisk flöjt!

Vi hamnade till slut i Toucar där vi diskuterade åtgärder till förbättring av pilotprojektet. Som vanligt var diskussionen givande och det blev några förändringar som eventuellt kan ge bättre resultat. Be gärna för det.

Allt som all var det en angenäm dag. Den extrema värmen är nu äntligen över. Morgnarna blir allt svalare och jag njuter av frukost på verandan.

Senaste söndag var jag på unga vuxna veckoslut. Det var ovanligt många närvarande så alla rymdes inte in i kyrkan i Diouroup.

Etik

Det är 34 grader celsius i mitt sovrum och värmen strålar från väggarna. Grannen kokar mat på öppen låga. Jag stänger fönstret som vetter ditåt och överväger: Ska jag slå på luftkonditioneringen eller inte? Idag har jag nämligen deltagit i en konferens om klimatförändring och luftkonditionering är ganska energikrävande. Men jag väljer att slå på den. Lyckligtvis blåser den nu sval luft till skillnad från tidigare under dagen. Mina grannar får försöka stå ut med värmen. Jag kan vila tack vare mina västerländska pengar. Orättvist!

I början av min tid i Senegal lät jag bli lyxen och svettades istället. Jag har blivit lat och bekväm. Visst försöker jag mitt bästa då jag inte har något val, t.ex. på en arbetsresa. Det funkar rätt bra faktiskt, men sedan då jag kommer hem njuter jag av tvättmaskin, kylskåp och dusch. Men om alla gjorde så skulle världens resurser ta slut rätt snabbt. Sedan funderar jag på mina grannar. De får lov att tvätta hela familjens tvätt för hand. Det tar tid och är tungt. Det vore så mycket enklare ifall de tvättade hos mig. Men då antar jag att jag skulle bli tvungen att besluta vem som får tvätta hos mig. En väldigt känslig fråga. Jag misstänker att min egen tid skulle försvinna också. Suck! Att dela med sig är tydligen inte min starka sida. Det är alltid en massa etiska överväganden i det här landet och vore jag Jesus misstänker jag att valet hade varit relativt enkelt. Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Det gör jag helt klart inte.

Fast det finns en tredje synvinkel. Att hjälpa kan också skapa beroenden. Om jag hela tiden ger en av mina kompisar en fördel, vänjer sig denna person med det. Om jag kan fortsätta ge denna fördel, är det inte ett problem (förutom att det kan skapa avundsjuka hos de som inte får fördelen). Om fördelen leder till en möjlighet för min kompis att ta sig vidare på egen hand (t.ex. utbildning) är det inte heller ett problem. Men om det leder till ett osunt beroende av mig, då är det ett problem. Å andra sidan tror jag fortfarande att Jesus skulle dela med sig av sin tvättmaskin och låta bli luftkonditioneringen. Eller sälja maskinen och tvätta för hand? Göra sig av med sin rikedom...

I Finland behöver jag inte fundera på det här. Istället är överflödet och konsumptionen överväldigande... en tid. Och sjävklarheten i det hela gör mig lite irriterad på oss västerlänningar. Vi förstör världens resurser i godan ro, medan senegaleserna får ta konsekvensen av färre regn. Men det  hindrar mig inte från att konsumera så mycket jag bara orkar - eftersom det nu är möjligt och jag inte har någon medmänniska att skämmas inför... Fast tanken på dem där hemma (i Senegal) väcker skammen, om jag tänker på det. Så jag låter bli... ibland.

Här är poängen: Innerst inne vet jag att det är super orättvist. En dag kommer jag antagligen att bli lika dömd för min rikedom som jag dömer slavägare idag. Å andra sidan skulle gemene finländare antagligen be mig chilla lite. Man kan inte göra allt för alla. Man måste dra gränsen någonstan. Jag är nästan varje dag utanför min bekvämlighetszon och för att orka leva här länge, behöver jag en frizon.  Men å andra sidan träffar inte gemene finländare mina grannar varje dag. Så kanske lösningen är att stänga av luftkonditioneringen ibland, betala några skolavgifter till, sopsortera bättre, ge mer till utvecklingsarbete, promenera oftare och köra mindre? Tänja på gränserna för uthålligheten i allmänhet. Small steps.

Då och nu

I Finland kom jag över några foton som är tagna för ungefär 35-40 år sedan. Jag råkar ha andra gamla bilder också och paralleller till några av dem idag. Urvalet är inte representativt för någon filosofisk idé, utan är helt enkelt vad jag hittat i mina foto-filer. Tydligen handlar allt om hus.

Kabannen i Fatick.

Arbetscentret i Fatick

                                                     Bild från taket på centret i Mbour.

Fördelning av resurser

Här är en link till ett tema som är värt att fundera på.

http://justsomething.co/where-children-sleep-20-powerful-photos-of-kids-bedrooms-from-around-the-world/

Bayfaal och betyg

Först hör jag dem ur högtalarna. Inget nytt med det. Sedan ser jag dem. 20-30 män i brokiga skjortor, breda läderskärp och rasta står tätt packade i en cirkelformad kö. De lyfter armarna till öronen då de mässar eller halvropar. Då jag hör dem brukar de kännas skråliga, men nu då jag ser dem börjar jag ana hur de eventuellt kunde uppfattar det själva. De är fulla av maskulin tillbedjan och kamratskap där de står under ett tältak vid torgets vägkant. Taxi-chaffeuren nynnar med i den rytmiska melodin medan han kör oss vidare och jag tappar dem ur sikte. Jag gillar att religion är en så vardagligt offentlig företeelse här. Det hade varit spännande att iaktta dem lite till.

Jag är i Dakar för teologernas betygsutdelning. Nu är de alla på praktik i församling eller i kvinnornas förening. Vi kommer att ses oftare, men jag kommer att sakna våra gemensamma stunder på institutet. Nu börjar ett nytt kapitel. Min bön är att de blir väl mottagna och kan finna en plats i sina nya roller.

Vi kom på torsdag kväll och sov på kyrkans center för att hinna i tid på fredag morgon.

Jag fick representera FMS och kände mig rörd för jag gillar skarpt de examinerade. 

Här är de med sina intyg. 

Anne Marie är tillbaka från sin fortbildning. Hon är full med nya idéer, men också trött, eftersom studierna varit intensiva. De första veckorna sov hon hos mig medan hon sökte ett rum, men nu har hon flyttat. Hon var trevligt sällskap.

Dengue

Termometern visar på 35. Det är fuktigt. Svetten svider i ögonen. Jag borde bära långärmade kläder, kanske en skarf och strumpor. Fatick har nämligen flera fall av dengue-feber. Myggorna är aktiva på dagen och finns rikligt på arbetscentret. Vissa dagar använder jag myggmedel åtminstone på fötterna, men ibland glömmer jag. Så länge man sitter i vinddrag av t.ex. en fläkt har myggorna svårare att sticka.

Den här myggan var inte helt tydligt vitprickig, men jag tror den hör till arten som kan smitta med dengue.

Det gamla avloppssystemet. De håller på att göra nya nu vilket är ett steg framåt. En del vägar håller också på att få ny asfalt efter kanaliseringsarbetena.

2019 ska Senegal hålla presidentval och inför valet är det många yrkesgrupper som passar på att strejka. En grupp som strejkar i Fatick är skräpteknikerna. Sedan de första dengue-fallen har myndigheterna städat undan en del av skräpet, och bekämpat mygg med gift i min stadsdel. Tyvärr hade vi ett stort regn samma kväll, så det är svårt att veta om det hade någon effekt.

Den här stranden har delvis städats upp sedan bilden togs.

Be gärna att man skulle få bukt på myggen och smittan. Och till er som är oroliga: Det är lite med dengue som med ormar - otäckt om de drabbar en, men i vardagen märker man väldigt lite av det. De värst drabbade är de som inte har möjlighet att få vård.

Seminarium för förskolor

Vi har haft ett seminarium för förskolelärarna med flera teman: lektionsplanering, grunder i teckenspråk (ASL), funktionshinder och miljövård.

Här berätta Latyr Faye vad han heter.

Coumba Faye tecknar alfabetet.

Världsförbättring, eller en liten (liten!) djupdykning i motståndets hav

En kväll satt jag med min goda vän och funderade på invandringsfientlighet. Vi grävde i vårt eget känsloliv och i vår erfarenhetsbank för att försöka förstå dem som …värjer sig?/hatar? Det var fruktbart och vi lyckades hitta flera exempel på bidragande faktorer:

1. Bekvämlighet: 

a) Man vill/kan inte anstränga sig för att anpassa* sig eller lära sig något nytt t.ex. nya synvinklar

b) Det är enklare att vara nej-sägare än att hitta konkreta initiativ till förbättring

2. En rädsla för det okända:

     a) Reella negativa risker som kan slå in

b) Risker man inte kan förutse och som därför är än mer skrämmande

3. Grupptillhörsel:

a) Förlorad identitet: Förändring* leder till att man måste lämna något, vilket kan vara nog så smärtsamt

b) En känsla av att höra till

c) Då man accepteras vill man dela gruppens värderingar. Så tänker ju vi.

d) Om de är sämre än vi, är jag bra. Ju sämre de är, desto bättre är jag. Skillnaden mellan mig och de som är ”bättre” än jag, har mindre betydelse. Kanske de som tror sig vara bättre, egentligen har fel.

Ok, där har vi några orsaker, nu gäller det bara (J ”bara”) att hitta lösningen. Det är nog långt till att hitta fungerande koncept till upprättelse och försoning, men min intuition säger mig att man antagligen borde börja i 1a och 3b.

The land of opportunity

Det är konstens natt i Vasa. Jag går omkring och ler nästan hela kvällen. Tänk att det finns så mycket! Vilket otroligt utbud på kultur! Vilka möjligheter till kreativitet! Och så mångsidigt! Och lett av andra människor så att man bara behöver ta sig till ett ställe och sedan låta sig ledas. Vad skönt! En annan kväll sitter jag på After Eight och tar del av en välregisserad konsert som får det att spritta i benen på mig och tillfredsställer mitt medeltida intresse.  Bastubad, barfota fötter i mossa, skogspromenad med älgflugor, klättring på sten i barndomens skogar, plocka äpple till sylt, räfsa slagen äng. Så exotiskt och erfarenheter som känns som gamla bekanta. Ja, Finland är verkligen möjligheternas land!

Under konstens natt fanns två tält för utveckling av staden. Man bad att få mina idéer på vad som kunde förbättras. Jag kom inte riktigt på något, bara det som var bra: Hälsovård, äldrevård, välorganiserad infrastruktur, mångsidig och hälsosam mat, bibliotek, drickbart vatten i kranen (en lyx som iofs kanske inte är rätt), ett levande kulturliv, loppisar, återvinning, sopsortering osv. Senare kom jag på att det som borde åtgärdas, inte bara i Vasa utan i hela landet, är överkonsumtionen. Det är ett enormt överflöd. Jag skäms inför senegaleserna. Antagligen är det en rättfärdig skam. Och ändå hänger jag mig år konsumtionen på ett orättfärdigt sätt. Arbetaren är värd sin lön, men arbetaren behöver inte ha ett överflöd. Av den som getts mycket kommer också att begäras mycket. Jaha Finland, vad kan vi säga att vi gjort för världen?

o Yaal oxe

Serer är ett spännande språk och jag har gjort några upptäckter nyligen...

yaal = trösta
o Yaal oxe= Herre (neutrum, dvs både för kvinnor och män. Används för den som har ansvar i ett hushåll, för den som äger en sak eller en egenskap. En vis person kallas t.ex. o yaal yiif)
o yaayaal oxe=tröstaren

Eventuellt kan det förklara varför namnet "Herre" för Gud varit förknippat med tröst för mig. Hade jag faktiskt lärt mig serer i Fatick som barn? Eller har wolofen en liknande koppling mellan tröst och Herre? Det kan förstås vara kopplat till Jesu exempel också, om att ledaren ska vara de andras tjänare.

Ett annat intressant fenomen är

o yar ole=käppen (spöt)
fa yar fee= uppfostran
yaru= vara artig/väluppfostrad
yar= fostra

Jag tror hebreiskan har lite liknande sätt att uttrycka det här med fostran... Mitt råd till dagens människor: Ta käppen i symbolisk bemärkelse. Annars motverkar du snarare artighet.

Jag gillar baobaber.

Häromdagen föll en liten gecko in i min nystädade bil. Den slank in under bänken och var försvunnen. Nästa dag luktade bilen as. Värmen hade tydligen gjort sitt. Jag hoppas den mumifieras snabbt så att det inte luktar i all oändlighet.

Grönska

Häromdagen gav batteriet i min bil upp. Jag försökte ladda det genom att köra en lång sträcka. På vägen såg jag hur naturen börjat grönska. Det var så vackert, som våren! Det syns inte på bilderna eftersom de inte kan ta in hela det öppna landskapet, ljuset och djupet.

Batteriet visade sig vara kaputt, så det fick lov att bytas ut. På väg hem från jobbet såg jag följande:

Jag hann hem då de första dropparna föll. Efteråt var alla ute och fixade sanden så att vattnet skulle rinna bort bättre. Även jag.

Stan var fylld av pölar så det gällde att hitta nya rutter.

Några dagar senare testade jag på att köra ut ur staden från min sida. Konstigt att jag inte gjort det förr! Fast kanske inte: Först måste man köra igenom ett område som används som avstjälpningsplats. Men vyn var spektakulär. Jag förstår att det inte känns konstigt för finländare med grönt överallt, men efter en lång tid med sand är det nu som att vara i en helt annan världsdel.

På tal om nytt, så har de renoverat kyrkrummet i Fatick. Synd bara att målningarna har försvunnit.

Sandblandat regn

Igår kom det efterlängtade första riktiga regnet. Det har varit molnigt flera dagar och jag trodde inte det skulle bli någonting denna gång heller, men sedan kom det väldigt snabbt. Himlen var djupt blå men molnen som sedan bolmade in var bruna, så jag fick bråttom att stänga fönstren. Vinden piskade in sand i mitt nystädade hem (min hemhjälp gick hem då himlen blev mörk).

Då de sista fönsterluckorna skulle stängas var det så mörkt att jag snavade över möbler. Då var klockan kanske tre på eftermiddagen. Det var en härlig upprymdhet som fyllde mig. Det fortsatte regna i flera timmar men skyfallet varade bara till fyra. Staden var plötsligt väldigt lugn och luften sval.

Jag är egentligen på kurs i Finland om projektmanagement via Skype. Tur att dagens session var slut innan regnen, eftersom de alltid medför strömavbrott. Min serer-lektion fick flyttas till en annan dag.

Bror på besök

Min bor med familj har varit på besök i Senegal. Det var händelserika dagar och något jag länge väntat på. Det inföll strax efter två veckor av olika seminarier varav en var ett söndagskol-seminarium. 

De sista dagarna av seminariet behandlades bokföring, eftersom söndagsskolorna har jobbat med småprojekt. Projekten har lyckats bra och undervisningen var uppskattad. 

Nästan genast efter ankomst styrde familjen kosan mot nationalparken Niokolo Koba. Jag hade varit orolig för att resan skulle vara för lång för dygnets ljusa timmar, men det nog bara 5-6 timmar. Väl framme var det hett! Det hotade att börja regna första natten, men det kom inget. En kväll gav generatorn upp och då sov mina gäster väldigt lite.

Eftersom regnperioden var försenad var allt uttorkat och vi kunde inte se de stora horder som man ofta ser. Men antiloper och vildsvin fanns det gott av.  

Vi besökte en camping där vi tältat som barn och där lejon en natt kom väldigt nära. Idag har de många byggnader där, och en apa som stjäl bröd och mango.

För mig var resans höjdpunkt en båttur på Gambiafloden. Det var så stilla och en riktig naturupplevelse på vattnet. Det fanns för en gångs skull tid att njuta och se på skapelsen. På vardera ändan av den lilla flodsnutten fanns en flodhäst! Det tillförde en viss nivå av spänning som jag sällan upplevt i Senegals natur. 

Väl hemma i Fatick blev min yngsta brorson vän med mina grannars barn. Fotboll förenar. Vi hann också med fågelskådning på deltat. Det kändes inte alls långt borta efter det förra körningen som gick igenom landet.

Korite tillbringade vi hos vår senegalesiska mamma med familj. Och nu väntar jag på två saker: Regn och besök i Finland. Xam yungat.

En kväll i ramadan

Den varma eftermiddagen börjar svalna och stadens gator börjar tömmas. Det var ännu en sak som behövde göras innan den långa dagen är slut, så jag styr kosan till utkanten av staden. Nu är det definitivt lugnt överallt. Alla väntar på ögonblicket då man äntligen får släcka törsten. Jag hade lite glömt att man ju bryter fastan i skymningen, men väl hos min kompis njuter jag av stämningen: alla är tillsammans, det är lugnt, ännu en dag har avlagts, nu kan man med gott samvete avnjuta kaffe och dadlar mm. Min kompis familj bryter fastan på en matta på gården. Det känns som en picknick för hela familjen. I Senegal är alla välkomna! Jag är välkommen. Jag hör till.

Efter det vänliga småpratet och de första munsbitarna börjar en efter en söka sig till kranen för tvätt inför bönen. De turas om att be på mattan inomhus. Till och med minstingen som just lärt sig gå vill vara med på ett hörn. Pappan och barnen är muslimer. Mamma är kanske inte. Hon går inte längre i kyrkan. Hon fastar inte men är glad att flickorna lärt sig be. Det är en andäktig stund vi delar. Sedan framför jag mitt ärende och kör hem.

Några veckor senare är torgdagen mycket aktiv. Det säljs fina kläder överallt. Dagarna före korite (fasteavslutningen i Senegal) är alla sysselsatta med förberedelser. Hår ska flätas, mat och kläder skaffas. Skräddarna jobbar för fullt. En kille försöker sälja mig en vacker höna utanför banken. Butiker stänger. Sedan undrar alla: ”Hur är det med månen? Fastar vi imorgon eller har vi fest?”

Pengar

Det är vanligt att barn som ser mig på gatan säger ”toubab”. Nästa sak de säger är ofta: ”Ge mig pengar”. Min vita hud betyder att jag har pengar och att det är ok att fråga burdust, enligt vad många av dem lärt sig.  Det får mig ofta att känna mig som mindre än en människa. (Men det är inget emot vad vi vita har gjort och gör mot t.ex. afrikaner.) Jag har också många fördelar av att vara vit. Ofta får jag gå först i kön (vilken kan vara pinsamt) och jag får ofta en viss slags hedersbetygelser. För att inte tala om alla gånger jag blir förlåten för att inte förstå de kulturella tabbarna. Hur som helst kan jag bli irriterad av att ses som ”Bank of Africa”. Jag har börjat be barn att ge mig deras skor då de uppmanar till donationer. Barnen blir alltid lite förvirrade av min begäran och reagerar olika… Vissa har inte ens några skor att ge.  

Det är svårt. För jag har sådana otroliga mängder pengar i jämförelse med andra här. Jag tänker på semesterresor jag gjort då jag bodde i Finland. Jag skäms visserligen inte över att ha gjort dem och det fina det gett mig, men nog över att världen är så orättvis att de pengarna kunde ha använts till en årslön för en senegalesisk familjefar. En gång försökte jag påvisa för någon att det finns de som är fattigare än kyrkans kristna och att de kristnas uppgift är att hjälpa de fattigaste. Med tanke på min rikedom klingade mina argument rätt tomt för den människan.

En dag for vi till torget för att inhandla livsmedel till nästa veckas söndagsskolseminarium. En grupp unga män klädda på ett visst sätt räckte fram en skål att sätta slantar i. Jag tog dem för Bay Fall, som samlade pengar för sin marabou (muslimska ledare). Så jag sade: ”Ge min kyrka era pengar.” (För är inte det motsvarigheten till att Bay Fall ber mig ge deras ledare pengar?) Alla skrattade förvånat. Då de gått förklarade min vän vad de egentligen handlade om: Ynglingarna samlade pengar för att kunna bjuda människor på gatan kaffe, och ibland bröd, då tiden kommer att bryta fastan vid skymningen. Jag kände mig rätt dum…