torsdag 25 oktober 2018

Etik

Det är 34 grader celsius i mitt sovrum och värmen strålar från väggarna. Grannen kokar mat på öppen låga. Jag stänger fönstret som vetter ditåt och överväger: Ska jag slå på luftkonditioneringen eller inte? Idag har jag nämligen deltagit i en konferens om klimatförändring och luftkonditionering är ganska energikrävande. Men jag väljer att slå på den. Lyckligtvis blåser den nu sval luft till skillnad från tidigare under dagen. Mina grannar får försöka stå ut med värmen. Jag kan vila tack vare mina västerländska pengar. Orättvist!

I början av min tid i Senegal lät jag bli lyxen och svettades istället. Jag har blivit lat och bekväm. Visst försöker jag mitt bästa då jag inte har något val, t.ex. på en arbetsresa. Det funkar rätt bra faktiskt, men sedan då jag kommer hem njuter jag av tvättmaskin, kylskåp och dusch. Men om alla gjorde så skulle världens resurser ta slut rätt snabbt. Sedan funderar jag på mina grannar. De får lov att tvätta hela familjens tvätt för hand. Det tar tid och är tungt. Det vore så mycket enklare ifall de tvättade hos mig. Men då antar jag att jag skulle bli tvungen att besluta vem som får tvätta hos mig. En väldigt känslig fråga. Jag misstänker att min egen tid skulle försvinna också. Suck! Att dela med sig är tydligen inte min starka sida. Det är alltid en massa etiska överväganden i det här landet och vore jag Jesus misstänker jag att valet hade varit relativt enkelt. Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Det gör jag helt klart inte.

Fast det finns en tredje synvinkel. Att hjälpa kan också skapa beroenden. Om jag hela tiden ger en av mina kompisar en fördel, vänjer sig denna person med det. Om jag kan fortsätta ge denna fördel, är det inte ett problem (förutom att det kan skapa avundsjuka hos de som inte får fördelen). Om fördelen leder till en möjlighet för min kompis att ta sig vidare på egen hand (t.ex. utbildning) är det inte heller ett problem. Men om det leder till ett osunt beroende av mig, då är det ett problem. Å andra sidan tror jag fortfarande att Jesus skulle dela med sig av sin tvättmaskin och låta bli luftkonditioneringen. Eller sälja maskinen och tvätta för hand? Göra sig av med sin rikedom...

I Finland behöver jag inte fundera på det här. Istället är överflödet och konsumptionen överväldigande... en tid. Och sjävklarheten i det hela gör mig lite irriterad på oss västerlänningar. Vi förstör världens resurser i godan ro, medan senegaleserna får ta konsekvensen av färre regn. Men det  hindrar mig inte från att konsumera så mycket jag bara orkar - eftersom det nu är möjligt och jag inte har någon medmänniska att skämmas inför... Fast tanken på dem där hemma (i Senegal) väcker skammen, om jag tänker på det. Så jag låter bli... ibland.

Här är poängen: Innerst inne vet jag att det är super orättvist. En dag kommer jag antagligen att bli lika dömd för min rikedom som jag dömer slavägare idag. Å andra sidan skulle gemene finländare antagligen be mig chilla lite. Man kan inte göra allt för alla. Man måste dra gränsen någonstan. Jag är nästan varje dag utanför min bekvämlighetszon och för att orka leva här länge, behöver jag en frizon.  Men å andra sidan träffar inte gemene finländare mina grannar varje dag. Så kanske lösningen är att stänga av luftkonditioneringen ibland, betala några skolavgifter till, sopsortera bättre, ge mer till utvecklingsarbete, promenera oftare och köra mindre? Tänja på gränserna för uthålligheten i allmänhet. Small steps.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar