I söndags fick Anne Marie veta att en av våra barnledare är sjuk. Vi for genast på ett besök till regionalsjukhuset. Hen hade haft symptom länge och nu var hen väldigt avmagrad. Mina kolleger konstaterade att det är väldigt viktigt att hjälpa hen också rent ekonomiskt, för sjukhusvistelser är inga billiga saker. Än viktigare är att ledaren arbetar med kyrkans barnarbete, så båda mina arbetskamrater ansåg att vår avdelning hade ett ansvar. Att inte göra det skulle ha inneburit att försumma sina sociala plikter, speciellt som barnledaren är ensam med sin tro i sin familj och by. Det hade varit ett mycket dåligt vittnesbörd om kristet leverne. Så vi funderade på olika möjligheter och den bästa lösningen var en ansökan till kyrkans diakonikassa (där hen givetvis behandlades enligt samma principer som alla andra).
Det råkade sig så att jag skulle till sjukhuset för att träffa en annan person samtidigt som Waly och Anne Marie skulle föra bidraget till barnledaren. Eftersom de andra verkade osäkra om vägen till sjukrummet, gick jag med dem. Som finländare hade jag på något konstigt sätt tänkt att det nu bara gäller att överräcka hjälpen, samt att visa moraliskt stöd med sin närvaro och ett lyssnande öra. Men så fungerar det förstås inte här. Då telefonen ringde just som vi anlänt gick jag ut för att svara. Till min förvåning väntade de på att jag skulle komma tillbaka. Alla stod "officiellt uppställda" (familjemedlemmar är alltid med sina sjuka för att ta hand om dem) och Waly höll ett kort "tal". Sedan gav han ordet till mig, som var fortfarande var helt oförberedd på det draget, och så tog den sjukes storebror ordet för att tacka för gåvan. Pengarna räknades upp inför allas ögon. Så gör man förresten vid offentliga tillställningar för att visa att man uppfyllt sina samhälleliga plikter - inser jag såhär i efterhand.
Det är bara att konstatera att det är tur att Anne Marie och Waly finns här och förstår att sköta det sociala på ett senegalesiskt sätt. Ofta har jag helt missat poängen och kanske fattar den först senare.
Be gärna för barnledaren och hens familj!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar