Skolåret börjar

I detta land börjar skolorna i oktober så vi skaffade som vanligt material att för ut till våra förskolor. Då vi kom till Konème såg det ut så här.

Det var termiter som passat på att bygga bo under regnperioden. De torra delarna kändes hårda som cement, men innan det torkar går det att göra något åt det hela. Vi var tre kvinnor som turades om att ta bort en del nybyggda delar av stacken.

Det var ett konkret och kul arbetsmoment innan vi körde vidare i den sköna naturen lyssnandes på fågelsång och en herde som spelade senegalesisk flöjt!

Vi hamnade till slut i Toucar där vi diskuterade åtgärder till förbättring av pilotprojektet. Som vanligt var diskussionen givande och det blev några förändringar som eventuellt kan ge bättre resultat. Be gärna för det.

Allt som all var det en angenäm dag. Den extrema värmen är nu äntligen över. Morgnarna blir allt svalare och jag njuter av frukost på verandan.

Senaste söndag var jag på unga vuxna veckoslut. Det var ovanligt många närvarande så alla rymdes inte in i kyrkan i Diouroup.

Etik

Det är 34 grader celsius i mitt sovrum och värmen strålar från väggarna. Grannen kokar mat på öppen låga. Jag stänger fönstret som vetter ditåt och överväger: Ska jag slå på luftkonditioneringen eller inte? Idag har jag nämligen deltagit i en konferens om klimatförändring och luftkonditionering är ganska energikrävande. Men jag väljer att slå på den. Lyckligtvis blåser den nu sval luft till skillnad från tidigare under dagen. Mina grannar får försöka stå ut med värmen. Jag kan vila tack vare mina västerländska pengar. Orättvist!

I början av min tid i Senegal lät jag bli lyxen och svettades istället. Jag har blivit lat och bekväm. Visst försöker jag mitt bästa då jag inte har något val, t.ex. på en arbetsresa. Det funkar rätt bra faktiskt, men sedan då jag kommer hem njuter jag av tvättmaskin, kylskåp och dusch. Men om alla gjorde så skulle världens resurser ta slut rätt snabbt. Sedan funderar jag på mina grannar. De får lov att tvätta hela familjens tvätt för hand. Det tar tid och är tungt. Det vore så mycket enklare ifall de tvättade hos mig. Men då antar jag att jag skulle bli tvungen att besluta vem som får tvätta hos mig. En väldigt känslig fråga. Jag misstänker att min egen tid skulle försvinna också. Suck! Att dela med sig är tydligen inte min starka sida. Det är alltid en massa etiska överväganden i det här landet och vore jag Jesus misstänker jag att valet hade varit relativt enkelt. Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Det gör jag helt klart inte.

Fast det finns en tredje synvinkel. Att hjälpa kan också skapa beroenden. Om jag hela tiden ger en av mina kompisar en fördel, vänjer sig denna person med det. Om jag kan fortsätta ge denna fördel, är det inte ett problem (förutom att det kan skapa avundsjuka hos de som inte får fördelen). Om fördelen leder till en möjlighet för min kompis att ta sig vidare på egen hand (t.ex. utbildning) är det inte heller ett problem. Men om det leder till ett osunt beroende av mig, då är det ett problem. Å andra sidan tror jag fortfarande att Jesus skulle dela med sig av sin tvättmaskin och låta bli luftkonditioneringen. Eller sälja maskinen och tvätta för hand? Göra sig av med sin rikedom...

I Finland behöver jag inte fundera på det här. Istället är överflödet och konsumptionen överväldigande... en tid. Och sjävklarheten i det hela gör mig lite irriterad på oss västerlänningar. Vi förstör världens resurser i godan ro, medan senegaleserna får ta konsekvensen av färre regn. Men det  hindrar mig inte från att konsumera så mycket jag bara orkar - eftersom det nu är möjligt och jag inte har någon medmänniska att skämmas inför... Fast tanken på dem där hemma (i Senegal) väcker skammen, om jag tänker på det. Så jag låter bli... ibland.

Här är poängen: Innerst inne vet jag att det är super orättvist. En dag kommer jag antagligen att bli lika dömd för min rikedom som jag dömer slavägare idag. Å andra sidan skulle gemene finländare antagligen be mig chilla lite. Man kan inte göra allt för alla. Man måste dra gränsen någonstan. Jag är nästan varje dag utanför min bekvämlighetszon och för att orka leva här länge, behöver jag en frizon.  Men å andra sidan träffar inte gemene finländare mina grannar varje dag. Så kanske lösningen är att stänga av luftkonditioneringen ibland, betala några skolavgifter till, sopsortera bättre, ge mer till utvecklingsarbete, promenera oftare och köra mindre? Tänja på gränserna för uthålligheten i allmänhet. Small steps.

Då och nu

I Finland kom jag över några foton som är tagna för ungefär 35-40 år sedan. Jag råkar ha andra gamla bilder också och paralleller till några av dem idag. Urvalet är inte representativt för någon filosofisk idé, utan är helt enkelt vad jag hittat i mina foto-filer. Tydligen handlar allt om hus.

Kabannen i Fatick.

Arbetscentret i Fatick

                                                     Bild från taket på centret i Mbour.

Fördelning av resurser

Här är en link till ett tema som är värt att fundera på.

http://justsomething.co/where-children-sleep-20-powerful-photos-of-kids-bedrooms-from-around-the-world/

Bayfaal och betyg

Först hör jag dem ur högtalarna. Inget nytt med det. Sedan ser jag dem. 20-30 män i brokiga skjortor, breda läderskärp och rasta står tätt packade i en cirkelformad kö. De lyfter armarna till öronen då de mässar eller halvropar. Då jag hör dem brukar de kännas skråliga, men nu då jag ser dem börjar jag ana hur de eventuellt kunde uppfattar det själva. De är fulla av maskulin tillbedjan och kamratskap där de står under ett tältak vid torgets vägkant. Taxi-chaffeuren nynnar med i den rytmiska melodin medan han kör oss vidare och jag tappar dem ur sikte. Jag gillar att religion är en så vardagligt offentlig företeelse här. Det hade varit spännande att iaktta dem lite till.

Jag är i Dakar för teologernas betygsutdelning. Nu är de alla på praktik i församling eller i kvinnornas förening. Vi kommer att ses oftare, men jag kommer att sakna våra gemensamma stunder på institutet. Nu börjar ett nytt kapitel. Min bön är att de blir väl mottagna och kan finna en plats i sina nya roller.

Vi kom på torsdag kväll och sov på kyrkans center för att hinna i tid på fredag morgon.

Jag fick representera FMS och kände mig rörd för jag gillar skarpt de examinerade. 

Här är de med sina intyg. 

Anne Marie är tillbaka från sin fortbildning. Hon är full med nya idéer, men också trött, eftersom studierna varit intensiva. De första veckorna sov hon hos mig medan hon sökte ett rum, men nu har hon flyttat. Hon var trevligt sällskap.

Dengue

Termometern visar på 35. Det är fuktigt. Svetten svider i ögonen. Jag borde bära långärmade kläder, kanske en skarf och strumpor. Fatick har nämligen flera fall av dengue-feber. Myggorna är aktiva på dagen och finns rikligt på arbetscentret. Vissa dagar använder jag myggmedel åtminstone på fötterna, men ibland glömmer jag. Så länge man sitter i vinddrag av t.ex. en fläkt har myggorna svårare att sticka.

Den här myggan var inte helt tydligt vitprickig, men jag tror den hör till arten som kan smitta med dengue.

Det gamla avloppssystemet. De håller på att göra nya nu vilket är ett steg framåt. En del vägar håller också på att få ny asfalt efter kanaliseringsarbetena.

2019 ska Senegal hålla presidentval och inför valet är det många yrkesgrupper som passar på att strejka. En grupp som strejkar i Fatick är skräpteknikerna. Sedan de första dengue-fallen har myndigheterna städat undan en del av skräpet, och bekämpat mygg med gift i min stadsdel. Tyvärr hade vi ett stort regn samma kväll, så det är svårt att veta om det hade någon effekt.

Den här stranden har delvis städats upp sedan bilden togs.

Be gärna att man skulle få bukt på myggen och smittan. Och till er som är oroliga: Det är lite med dengue som med ormar - otäckt om de drabbar en, men i vardagen märker man väldigt lite av det. De värst drabbade är de som inte har möjlighet att få vård.

Seminarium för förskolor

Vi har haft ett seminarium för förskolelärarna med flera teman: lektionsplanering, grunder i teckenspråk (ASL), funktionshinder och miljövård.

Här berätta Latyr Faye vad han heter.

Coumba Faye tecknar alfabetet.

Världsförbättring, eller en liten (liten!) djupdykning i motståndets hav

En kväll satt jag med min goda vän och funderade på invandringsfientlighet. Vi grävde i vårt eget känsloliv och i vår erfarenhetsbank för att försöka förstå dem som …värjer sig?/hatar? Det var fruktbart och vi lyckades hitta flera exempel på bidragande faktorer:

1. Bekvämlighet: 

a) Man vill/kan inte anstränga sig för att anpassa* sig eller lära sig något nytt t.ex. nya synvinklar

b) Det är enklare att vara nej-sägare än att hitta konkreta initiativ till förbättring

2. En rädsla för det okända:

     a) Reella negativa risker som kan slå in

b) Risker man inte kan förutse och som därför är än mer skrämmande

3. Grupptillhörsel:

a) Förlorad identitet: Förändring* leder till att man måste lämna något, vilket kan vara nog så smärtsamt

b) En känsla av att höra till

c) Då man accepteras vill man dela gruppens värderingar. Så tänker ju vi.

d) Om de är sämre än vi, är jag bra. Ju sämre de är, desto bättre är jag. Skillnaden mellan mig och de som är ”bättre” än jag, har mindre betydelse. Kanske de som tror sig vara bättre, egentligen har fel.

Ok, där har vi några orsaker, nu gäller det bara (J ”bara”) att hitta lösningen. Det är nog långt till att hitta fungerande koncept till upprättelse och försoning, men min intuition säger mig att man antagligen borde börja i 1a och 3b.

The land of opportunity

Det är konstens natt i Vasa. Jag går omkring och ler nästan hela kvällen. Tänk att det finns så mycket! Vilket otroligt utbud på kultur! Vilka möjligheter till kreativitet! Och så mångsidigt! Och lett av andra människor så att man bara behöver ta sig till ett ställe och sedan låta sig ledas. Vad skönt! En annan kväll sitter jag på After Eight och tar del av en välregisserad konsert som får det att spritta i benen på mig och tillfredsställer mitt medeltida intresse.  Bastubad, barfota fötter i mossa, skogspromenad med älgflugor, klättring på sten i barndomens skogar, plocka äpple till sylt, räfsa slagen äng. Så exotiskt och erfarenheter som känns som gamla bekanta. Ja, Finland är verkligen möjligheternas land!

Under konstens natt fanns två tält för utveckling av staden. Man bad att få mina idéer på vad som kunde förbättras. Jag kom inte riktigt på något, bara det som var bra: Hälsovård, äldrevård, välorganiserad infrastruktur, mångsidig och hälsosam mat, bibliotek, drickbart vatten i kranen (en lyx som iofs kanske inte är rätt), ett levande kulturliv, loppisar, återvinning, sopsortering osv. Senare kom jag på att det som borde åtgärdas, inte bara i Vasa utan i hela landet, är överkonsumtionen. Det är ett enormt överflöd. Jag skäms inför senegaleserna. Antagligen är det en rättfärdig skam. Och ändå hänger jag mig år konsumtionen på ett orättfärdigt sätt. Arbetaren är värd sin lön, men arbetaren behöver inte ha ett överflöd. Av den som getts mycket kommer också att begäras mycket. Jaha Finland, vad kan vi säga att vi gjort för världen?

o Yaal oxe

Serer är ett spännande språk och jag har gjort några upptäckter nyligen...

yaal = trösta
o Yaal oxe= Herre (neutrum, dvs både för kvinnor och män. Används för den som har ansvar i ett hushåll, för den som äger en sak eller en egenskap. En vis person kallas t.ex. o yaal yiif)
o yaayaal oxe=tröstaren

Eventuellt kan det förklara varför namnet "Herre" för Gud varit förknippat med tröst för mig. Hade jag faktiskt lärt mig serer i Fatick som barn? Eller har wolofen en liknande koppling mellan tröst och Herre? Det kan förstås vara kopplat till Jesu exempel också, om att ledaren ska vara de andras tjänare.

Ett annat intressant fenomen är

o yar ole=käppen (spöt)
fa yar fee= uppfostran
yaru= vara artig/väluppfostrad
yar= fostra

Jag tror hebreiskan har lite liknande sätt att uttrycka det här med fostran... Mitt råd till dagens människor: Ta käppen i symbolisk bemärkelse. Annars motverkar du snarare artighet.

Jag gillar baobaber.

Häromdagen föll en liten gecko in i min nystädade bil. Den slank in under bänken och var försvunnen. Nästa dag luktade bilen as. Värmen hade tydligen gjort sitt. Jag hoppas den mumifieras snabbt så att det inte luktar i all oändlighet.

Grönska

Häromdagen gav batteriet i min bil upp. Jag försökte ladda det genom att köra en lång sträcka. På vägen såg jag hur naturen börjat grönska. Det var så vackert, som våren! Det syns inte på bilderna eftersom de inte kan ta in hela det öppna landskapet, ljuset och djupet.

Batteriet visade sig vara kaputt, så det fick lov att bytas ut. På väg hem från jobbet såg jag följande:

Jag hann hem då de första dropparna föll. Efteråt var alla ute och fixade sanden så att vattnet skulle rinna bort bättre. Även jag.

Stan var fylld av pölar så det gällde att hitta nya rutter.

Några dagar senare testade jag på att köra ut ur staden från min sida. Konstigt att jag inte gjort det förr! Fast kanske inte: Först måste man köra igenom ett område som används som avstjälpningsplats. Men vyn var spektakulär. Jag förstår att det inte känns konstigt för finländare med grönt överallt, men efter en lång tid med sand är det nu som att vara i en helt annan världsdel.

På tal om nytt, så har de renoverat kyrkrummet i Fatick. Synd bara att målningarna har försvunnit.

Sandblandat regn

Igår kom det efterlängtade första riktiga regnet. Det har varit molnigt flera dagar och jag trodde inte det skulle bli någonting denna gång heller, men sedan kom det väldigt snabbt. Himlen var djupt blå men molnen som sedan bolmade in var bruna, så jag fick bråttom att stänga fönstren. Vinden piskade in sand i mitt nystädade hem (min hemhjälp gick hem då himlen blev mörk).

Då de sista fönsterluckorna skulle stängas var det så mörkt att jag snavade över möbler. Då var klockan kanske tre på eftermiddagen. Det var en härlig upprymdhet som fyllde mig. Det fortsatte regna i flera timmar men skyfallet varade bara till fyra. Staden var plötsligt väldigt lugn och luften sval.

Jag är egentligen på kurs i Finland om projektmanagement via Skype. Tur att dagens session var slut innan regnen, eftersom de alltid medför strömavbrott. Min serer-lektion fick flyttas till en annan dag.

Bror på besök

Min bor med familj har varit på besök i Senegal. Det var händelserika dagar och något jag länge väntat på. Det inföll strax efter två veckor av olika seminarier varav en var ett söndagskol-seminarium. 

De sista dagarna av seminariet behandlades bokföring, eftersom söndagsskolorna har jobbat med småprojekt. Projekten har lyckats bra och undervisningen var uppskattad. 

Nästan genast efter ankomst styrde familjen kosan mot nationalparken Niokolo Koba. Jag hade varit orolig för att resan skulle vara för lång för dygnets ljusa timmar, men det nog bara 5-6 timmar. Väl framme var det hett! Det hotade att börja regna första natten, men det kom inget. En kväll gav generatorn upp och då sov mina gäster väldigt lite.

Eftersom regnperioden var försenad var allt uttorkat och vi kunde inte se de stora horder som man ofta ser. Men antiloper och vildsvin fanns det gott av.  

Vi besökte en camping där vi tältat som barn och där lejon en natt kom väldigt nära. Idag har de många byggnader där, och en apa som stjäl bröd och mango.

För mig var resans höjdpunkt en båttur på Gambiafloden. Det var så stilla och en riktig naturupplevelse på vattnet. Det fanns för en gångs skull tid att njuta och se på skapelsen. På vardera ändan av den lilla flodsnutten fanns en flodhäst! Det tillförde en viss nivå av spänning som jag sällan upplevt i Senegals natur. 

Väl hemma i Fatick blev min yngsta brorson vän med mina grannars barn. Fotboll förenar. Vi hann också med fågelskådning på deltat. Det kändes inte alls långt borta efter det förra körningen som gick igenom landet.

Korite tillbringade vi hos vår senegalesiska mamma med familj. Och nu väntar jag på två saker: Regn och besök i Finland. Xam yungat.