A uut’a

En morgon vaknade jag med svullet finger. Det var knappt synligt med det kändes sannerligen annorlunda och mer än jag varit med om förut. Dagen innan hade det svidit lite där nagelbandet skadats. Jag kom genast att tänka på bekanta som fått allvarliga men: Min bror som fick benröta. Flera vänner vars händer eller fötter har svullnat till så mycket att de sett ut som bollar och huden lossnat i stora sjok. En av dem kan inte längre använda sitt lillfinger, som nu är förtvinat.

Sår är inte att leka med i detta land och nu var mitt finger svullet. Borde jag genast gå till läkaren? Nej, om det inte syns skulle läkaren att anse att det inte är något och be mig komma tillbaka om det inte blev bättre. Men ifall det var en aggressiv infektion vore det säkert bra att börja medicinering så fort som möjligt. Jag beslöt ändå att vänta och se, vilket var bra, eftersom svullnaden gick ner av sig själv. Men det var en allvarlig påminnelse om att ta hand om eventuella sår och att minnas solidaritet med dem som är mindre lyckligt lottade.

Jag tackar Gud att svullnaden gick ner. Inte för att jag är överreligiös, som man kunde tro i Finland, utan för att det är det vanliga sättet att uttrycka sin lättnad i det här landet. Trots det är det inte bara en fras. Man menar nog sitt tack till Gud. Missionärerna har inte fört religiositet till Afrika. Det fanns här långt före oss. Be gärna att människor här skulle slippa allvarliga infektioner.