ödet ock krisen tro -- kultur-nöt och kontextualiseringsproblematik

Idag läste jag en text ur kyrkans fd alfabetiseringsböcker. Rubriken löd ungefär: "Gud berättar inte för människan vad som kommer att hända." Jag frågade runt lite. Det visade sig vara ett serere-ordspråk med en betydelse som påminner om vårt "Gud hjälper den som hjälper sig själv", men en tvist om att man aldrig vet när lyckan kommer att dyka upp bakom hörnet. Jag tolkade det som att man aldrig ska utgå från att det nuvarande lidandet kommer att vara för evigt. Det skulle passa ihop med senegalesiskt livsmod.

Slutet av texten var något i stil med att ödet hinner upp en var man än är. (Så trodde visst även de gamla grekerna.) Eller var det en av mina informatörer, som sade detta? Minns ej. Summan av kardemumman var i alla fall att jag började ifrågasätta denna tes om ödet, vilket ledde till ett utrop från min informatör: "Men Aana-Leena då!"... (Som om jag hade hädat, men inte väldigt upprört.)

Saken är den att jag inte riktigt vet vad som låg bakom detta utrop. Helt klart var han övertygad om att alla har ett öde. Men beror detta på att han är serer, katolik eller uppvuxen i en muslimskt kultur? Här är många fatalister och islam påverkar detta starkt. (Ett arv från den grekiska filosofen Aristoteles som haft inflytande på islam?) Sererernas tradition innehöll döds-omen och olika sätt att förlänga livet efter att ha stött på sådana omen. En stor del av de filmer som porträtterar katolicism verkar tro att motgångar ska accepteras som Guds vilja. (Hur katolska kyrkan tar ställning till detta vet jag inte. Men jag har för mig att det snarast var de reformerta som tagit till sig predestiantionsläran.) Slutligen finns ju möjligheten att min informatör snarast opponerade sig mot mitt sätt att opponera mig.

Nu undrar jag hur de lutherska prästerna ställer sig till ödet. Måste fråga imorgon. Jag undrar också hur man borde reagera ur missiologisk synvinkel. För mig är ödet inte en kristen tanke. Fatalism kan vara ordentligt farlig och min tro bygger starkt på att Gud har gett människan rätt att göra fria val. Sedan tror jag att Gud visst har bestämt vissa saker (t.ex. flera profetior), medan andra planer är sådana som Gud låter oss välja bort om vi vill. Men jag känner många kristna finländare som verkar tro att Gud ligger bakom allt som händer.

Om det nu visar sig att ödet skulle vara en viktig ingrediens i serernas kultur, hur mycket ska en västerlänning i så fall försöka påverka i annan riktning? Det blir i så fall en delikat balansgång mellan respekt för den andras kulturarv och det egna samvetet inför Gud. I bibelstudier kan man iofs läsa texter där Gud låter sig påverkas av människor. Personerna kan sedan själva dra sina slutsatser och fundera hur de ska bygga sin teologi. Då kanske det inte blir som jag tänker, men kanske en naturlig utveckling av det traditionella tänkandet i ny tappning. (Alla kulturer förändras och alla tolkar Bibeln, om de läser den.)

Glimtar

En morgon kommer jag till jobbet och märker att gården cementerats till hälften under veckoslutet. Jag hade nog hört om det förr, men kanske inte riktigt hiffat att det skulle bli av just då. En eftermiddag inbjuds vi till gudstjänst. Jag kommer just och just till utsatt tid, vilket betyder att jag har god tid på mig att betrakta alla gäster som kommit på CEVAA- möte. CEVAA är en gemenskap för kyrkor som sysslar med mission främst i fransktalande länder men även annanstans. Den dagen firade vi deras öppningsgudstjänst. Väldigt internationellt! Flera av prästerna och deras fruar hade mycket bekanta från sin tid i pastorsutbildning utomlands. Det var varmt och tog lång tid, men det var roligt att få vara med på ett hörn och iaktta.

En annan morgon (eller egentligen ett hopkok av flera morgnar) kör jag till jobbet (språkstudier) och har vaknat på fel fot. Jag irriterar mig över det senegalesiska sättet att uppfatta vägen. En hästkärra kör på mittlinjen, då jag äntligen kommer åt att köra om tutar en moped för att säga att den samtidigt vill köra om mig. Längre fram står en get som nyss stannat upp för att klia sig och besluter sig för att fortsätta just som jag kommer nära. (Jag visste det, så jag var förberedd.) Sedan zick-zackar jag mellan hålen i asfalten nära centret, men varken kärror eller människor tycker att de har någon orsak att gå ur vägen, trots att de är mitt i rutten. Då besluter en annan bil att köra om mig. (Som sagt, hade vaknat på fel fot.)

Min luftkonditionering är sönder så den för en massa oväsen utanför huset. Flera veckor lät jag bli att använda den. Men efter den vecka då strömmen varit borta utan uppehåll i tre av sju dygn besluter jag mig för att använda den i alla fall. Stackars grannar!

En eftermiddag har jag kört till byn Gandiaye på den förfärligt håliga vägen mellan Fatick och Kaolack. Jag njuter av att träffa prästfamiljen och deras gäster. Det här känns autentiskt. Så småningom har nästan alla konfirmander anlänt och vi börjar med att prästdottern leder oss i några sånger. Sedan delar vi ut konfirmandhäften och jag får hålla min lektion om vem Gud är. Jag talar franska och pastorn översätter. Han är annars mycket duktig att ta ungdomar och eftersom han talar tydligt kan jag ofta följa med i det som sägs. Min lektion är lite för lång, men annars är jag riktigt nöjd och det verkar ha gått hem. Konfirmanderna kunde svara mycket bra på mina frågor.

En av mina bekanta ska snart börja sin första tjänst som lärare. Han vet ännu inte var ha kommer att hamna och kan således inte skaffa boende. Staten bestämmer var han placeras, men har också lovat att ge honom jobb så länge han vill. Gymnasieklasserna han ska ha kommer antagligen att ha minst femtio elever. Men han tycker att hans utbildning har gett bra redskap att hantera det pedagogiska situationerna. Ett knep är t.ex. att låta varje elev skriftligen svara på vissa frågor som läraren kan använda för att bättre ha koll på inlärningsfaktorer.

"Aana, kan du inte hjälpa mig att skaffa en man som är toubab?" Den frågan har jag fått några gånger. Det finns faktiskt flera toubaber som någon gång om året kommer för att hälsa på sin senegalesiska familj i kvarteret. Jag brukar berätta för tjejerna om alla negativa sidor med västerländska män. Ibland verkar vissa ha en lite väl positiv bild av vad det skulle innebära och jag vill balansera upp det. Jag kör även med horrorstoryn om människohandel. Det är faktiskt en realitet det också.

Förbönsämnen

Min bön har ett bra tag varit att kunna gå i förberedda gärningar då jag väl börjar arbeta. Nu har jag diskuterat med mina kolleger och hittat fördjupningar av den bönen. Ni får gärna be med mig

-att Gud skulle låta sin Ande verka i kyrkan här med allt vad det innebär av Andens frukter.
-att Gud skulle lägga en vision för barn- och ungdomsarbetet i flera personer samtidigt och
-att dessa personer skulle hitta varandra och kunna inspirera andra
-att Gud skulle utrusta oss med just den sorts kunskap och insikt som behövs för att kunna verka i just det som Gud har planerat
-att andra idéer rätt fort skulle lämnas åt sidan
-att vi skulle kunna undvika onödiga fällor som kräver tid och energi, t.ex. kulturella tabbar
-att vi skulle kunna samarbeta bra och inte missförstå varandra för mycket
-att vi skulle ha Guds beskydd i alla relationer, resor, möten, händelser osv.
-att inget stort felsteg skulle få påverka hela kyrkans ungdomsarbete lång tid framöver
-att vi skulle kunna samarbeta bra med andra kyrkor och organisationer vid behov
-att arbetet skulle kunna förbättra livet för människor i hela landet och regionen (man ska satsa stort:)

mm.

Fotograferingsutflykt - eller: Senegalesiska inkomstkällor och hur missionärer slappnar av

Förra veckoslutet bar det av på fotograferingsutfärd med några kolleger. Det var roligt att få känna sig lite artistisk och koppla av som finländare.

En ivrig fotograf.

Såhär såg hirsen ut. Det har alltså börjat arta sig riktigt bra! Skönt! I Gandiaye ha de redan börjat skörda. Tack Gud!

Det är ingen liten höjd på hirsen!

Hirskolvar.

Närbild: Dessa blommor behöver regn för att trilla av så att det inte börjar kräla maskar på kolvarna. Lyckligtvis kom ett starkt regn och fixade allt mot slutet av veckan. Tack Gud!

Vi besökte havsarmen som kommer ganska långt in i landet, även till Fatick. Eftersom vattnet avdunstar är det saltare än havsvattnet. Där kan människor också fiska. Då vi i söndags tog oss en simtur var vattnet 33 grader. Svalt och skönt! På avstånd såg vi några fiskare lämna fisk åt oss vid bilen och vinka. Folk är vänliga!

Vi passade på att stå modell vid en söt liten Baobab.

Det händer även vissa framsteg på sopfronten. Här är en sophög utanför staden och det växer redan gräs på den.

Vilket djur gör sådana spår?

















Skrolla...

Ja, det handlar om kossor. Att ha husdjur är en viktig del i ekonomin för många. Vissa är professionella kouppfödare.

Observera krysset på kossans mage! De ristar in dessa märken i kon och jag tror att det beror på att de tänker sig att kraften från Gud finns just i krysset. Under pojkarnas omskärningsrit ritas ett kryss på markern och i en hydda anses just mitten av hyddan (i krysset under takbjälkarna?)  ha mest av Guds flödande energi. Åtminstone om man får tro en bok jag läst under missionärsutbildningen.

Den salta havsarmen är ett bra ställe för att göra salt. Lönen för ett dagsarbete är 2000-2500 CFA. Hårt arbete under solen. Ca 3-4 euro, men här kan man köpa en hel del för den pengen, beroende på vad det är man vill ha förstås. En höna?

Solnedgång...

Underbart ljus!

Ah! Det här var ett skönt sätt att fira Tabaski!

När lammen (Lammet) tystnar

Det är alltså snart dags för den största Senegalesiska festen, Tabaski. Då ska varje familjefar köpa ett får till sin familj till minne av att Abraham i lydnad gick med på att offra sin förstfödde son Ismael (enligt den muslimska traditionen) i lydnad inför Gud. En av mina vänner berättade att det fåret (tydligen ska det inte vara en get här) symboliserar den förstfödde sonen i familjen. Det blev väldigt konkret då jag nämnde namnet på hennes äldsta son. Det verkar som om hela familjen är samlad då fåret avlivas. Vilka tankar månne går genom den äldsta sonens huvud... eller hans mors huvud?

Och så inflikade jag: "I vår religion är det Gud själv som tar fårets plats. Men han 'a xontooxa', uppstod." Hon kände igen vad jag berättade och vi diskuterade vidare. Men nu funderar jag för mig själv (xalaataam). Jesus (eller Fadern) valde noggrant den tidpunkt han blev korsfäst. Han gjorde det inte under lövhyddohögtiden eller stora försoningsdagen, utan på påsken, vid minnet av befrielsen från slaveriet. Om Jesus idag skulle leva i ett muslimskt land, misstänker jag att han skulle göra någonting symboliskt på Tabaski. Men vad? Idéer?

Info om den judiska cedermåltiden som även Jesus intog under den första "nattvarden" trots att den kanske var en aning annorlunda på den tiden.

Wolofspråkig såpopera med inslag av tabaski...