Taizé

Jag är hemma i Vichy igen efter en innehållsrik vecka. Lyon var härligt!

Taizé var givande. På tågstationen i Mâcon träffade jag några andra Taizé-resenärer och ännu fler blev vi i bussen. Det tog två timmar att checka in och under tiden blev vi ett gäng som umgicks på franska. Alla hade lite olika bakgrund och flera hade levt utomlands. I början av veckan var det bara vi som talade franska bland alla besökarna. De flesta kom från Tyskland.

 

Nästa dag delades vi in i ”Sharing groups”. I min grupp fanns flera tyskar, en schweitziska , en tjej från Texas och en kille från Kanada. Vi hade väldigt roligt tillsammans. Frågorna för dagen handlade ofta om bemötande av dem som uppfattas som ”de andra” och så hade vi ganska olika uppfattingar om t.ex. mirakel J. Det fanns en äkta omsorg för varandra i gruppen. 

Det blev många fina människomöten. Flera personer i Taizé hade gjort pilgrimsvandringar och de hade spännande erfarenheter att dela med sig. Att jämföra attityder och situationer i olika länder berikade. Och en dag hörde jag någon tacka på hebreiska för bibelutläggningen. Han visade sig vara reformjude. Jag känner mig verkligt priviligierad som fått träffa alla dessa underbara människor.

En kväll var det dags för nationsvisa möten. Som enda finne fick jag tala med broder Stephen, och det visade sig att han hade varit med om att ordna ett Taizé-möte i ett lakota-reservat ifjol. Lakota är en indianstam (sioux) som jag länge varit intresserad av och vars språk jag gärna skulle lära mig (efter serere, wolof och hebreiska). Jag fick se bilder från tillställningen, men också från Taizékommuniteten i Dakar! Networking!  (Ja, jag har talat för mycket engelska under veckan.) Dessutom träffade jag samma kväll en kvinna från South Dakota, som också varit med på lakota-mötet.

Andakterna hade flera språk. Men inte wolof trots pärmtexten och den senegalesiska brodern.

Att vara hemma i bekvämlighet känns rätt avslappnat. Det är bara jag som snarkar, duschen är nära och jag kan välja vad jag äter. Maten var en spännande upplevelse. Vi köade en del, men fick väldigt lite kött och sallad. Det gick ingen nöd på oss, men det är en ny erfarenhet att vara uppriktigt glad över att det ännu finns lite rester kvar att dela på efter lunchen. Hälsosamt för själen! Mot kvällen under hemresan märkte jag att jag gärna skulle gå på kvällsbön och sjunga sångerna. 

Observera killen med skylten. Han sade "Silence please!" och så skulle han ha frivilliga att hjälpa till i köket innan han avslutade med att önska "bon apetit"på flera språk. Varje måltid! Jag tyckte han var strålande!

Till ”klosterlivet” hör också de tankar som uppstår i tystnaden. Även det är hälsosamt att möta. Det fanns en trädgård där man kunde sitta i tysthet och lyssna på fågellivet. Landskapet runt kommuniteten är dessutom verkligt vackert och vissa nätter såg man stjärnorna. Jag har varit ute största delen av tiden och en dag gick jag barfota för att det var så härligt varmt. Det är bara nåd alltsammans!

Ps: Taizé uttalas med z och inte med s, trots att vissa jag känner påstått motsatsen. Jag frågade mina franska vänner och min lärare.