Vad är det värsta med att klippa håret?

Är det att det sällan blir som man vill oberoende av vem som klipper? Är det att det krävs en heldagsutflykt till närmaste stad om man inte vill göra det själv? Är det svetten som strömmar över hela kroppen? Eller att håret blir så blött av den fetsalta vätskan att det inte går att separera det i små lämpliga tofsar? Att det fastnar på saxar och rakapparat så de inte funkar som de ska? Träningsvärken i ryggen dagen därpå? Strömavbrotten då man nått halvvägs, är hårig som en björn på bara kroppen och ficklampan man nyss bytt batterier till inte lyser mer än att det knappast ens går att skönja i mörkret? Att benen protesterar av att man inte kan ha på sig stödstrumporna i processen? Att spegeln och glasögonen immar igen så man inget ser? 

Nej. Det värsta med att klippa håret är de små hår som mirakulöst dyker upp igen och igen på och i huden, kläderna, öronen, apparater, golv och trasor oberoende av hur mycket man duschar. 

Vad är det bästa med att klippa håret, undrar du? Det blir lättare att hantera värmen. Det är det värt. Och trots allt infinner sig känslan av att man åstadkommit något och övervunnit motgångar. Och så är det ju åtminstone någon månad innan det behöver göras igen 😀. 

Klimatförändring

 Jag vaknar en natt kl 3.33. Fläkten har stängt av sig men strömmen är tillbaka. Kravlar mig ur sängen och myggnätet för att sätta igång den igen. Svetten rinner i pannan och skjortan luktar redan. Sömnen kommer inte på nytt så jag prövar med lite snack från internet. Det brukar hjälpa. Istället lägger jag märke till att det titt som tätt blinkar till i fönstret. Månne en lampa gått sönder av elavbrottet? Men ljuset är starkt och snart hör jag mullret. Någon timme senare börjar regnet med ett stort brak. 

Nästa dag är kvarteret översvämmat ( jag är på arbetsresa i Dakar). Men i Senegal har regnen varit lämpliga detta år. Ifjol var det för mycket vatten för länge och året innan för lite. En god skörd är på tiden, med alla andra förhöjda levnadskostnader. Även med lämpliga regn har mitt platta tak tagit skada, men också reparerats. Värre är det med gästhuset, där vi inte fått bukt på läckaget. 

Häromdagen talade jag med ägaren till hörnbutikennära mitt hem. "Jag har aldrig varit med om ett så hett år som nu under mina tio år i Fatick", sa han. El niño har säkert något med saken att göra, men jag gissar att det trots allt kommer att bli värre. Så säger iaf experterna. Det blir ju inte bättre av att jag använder luftkonditionering heller. Å andra sidan har jag redan haft flera incidenter som liknat värmeslag, så kanske det kan förlåtas mig? Jag bor trots allt inte i Finland där vi levt över våra tillgångar sedan i våras.

Supermarket

Fatick har en supermarket (en liten matbutik). Praktiskt. En tid kunde man t.o.m. betala med kort. Jag gillar då musiken är religiös som på filmklippet.

Mardi gras

Idag har skolbarn klätt ut sig till män, kvinnor och annat under fettisdan. Mina grannar såg så lillgamla ut i sina vuxenkläder. Ett år klädde sig en väns barn ut sig till toubab, vit person. Hens mamma var först generad över barnets förslag (inför mig), men jag tyckte bara det var super lustigt så hon gav med sig.

Imorgon börjar sedan fastan med min favorit gudstjänst på hela året: Askonsdagens mässa. Hoppas den ordnas imorgon och i lämplig tid så jag hinner med. Det kan bli konflikt med en bokning att checka upp gästhusrenoveringens framsteg. 

Såhär i krigstider och under miljöhot har jag påminnts om (av bibelvisa) att klagovisor är en litterär form i Bibeln och att det finns en teologiskt sund tanke bakom. Tycker det låter som en sak att lära sig mer om. Hur fungerar klagovisorna annorlunda än allmän klagan och 'skitsnack'? Tänker försöka reda ut det med lite Bibellektyr under fastan.

Husdjur?

Jag har sedan länge vant mig vid att dela mitt hem med ödlor, myror, kackerlackor och andra insekter. Det är faktiskt inte så illa som man kunde tro. Det finns en slags svarta getingar som bygger lerbon för sina larver och dem skulle jag gärna vara utan, men oftast är de nog inga problem. Då jag stöter på nya insekter brukar jag fråga nattvakterna, eftersom jag inte vet hur obehagliga följder en del insekter kan ha. Vissa svider ordentligt, andra bränner. Dem har jag lyckats undgå och varken ormar eller skorpioner har hälsat på i mitt hem. Mycket tacksam!

Däremot har jag fått besök av myggor (inte så många hemma tack och lov) och en fladdermus t.o.m. i sovrummet en gång. Delvis fixade jag själv att vräka djuret m.hj.a. ljus som lockbete, delvis fick jag hjälp av tidigare nämnda nattvakt. Ett nytt inslag sedan regnperioden är stora svarta skalbaggar som låter som syrsor i kubik. Mycket starkt ljud. De är ofta i badrummet och slutar inte av att jag gormar åt dem att vara tysta. Att röra på sig är mer effektivt 😀.

Till de trevligare inslagen hör hönor och getter som tar sig in på gården på egen hand och ibland behöver hjälp att komma ut. Ett annat trevligt, men också problematiskt inslag, är "min" hund som lite oväntat kom med huset. Den är sin egen herre och vill kunna komma och gå som den vill. Nu har vi blivit vänner, men ibland ställer den till trubbel genom att inte släppa in andra människor. Jag gillar sällskapet, men har inte möjlighet att ta hand om en hund som man borde: promenera, se till att den får mat och sällskap regelbundet även då jag är på resa eller semester osv. Speciellt som den inte är så pålitlig. Det är också lite komiskt att det utanför min port allt emellanåt går att hitta horn, ben, skallar osv. 

Senegal är ett färgrannt land där det inte är tråkigt iaf. Och jag trivs, även om det ibland kan vara lite tröttsamt. 

Magal Touba

Inget bröd i hörnbutiken. Flera restauranger stängda liksom även järnaffärer mm. Jag har redan fått flera förfrågningar om att betala 1000-3000 cfa (2000 cfa är ca 3 euro) för att bekosta okänt folks vallfärd till Touba och jag förväntas svara ja. Jag gav 100 cfa till en person, men det var tydligen lite förolämpande... 

Dessutom fastnade jag med bilen i en gren av träsket som vuxit fram utanför arbetscentret. Här har regnat dagligen en lång tid. Det för med sig en del extra olägenheter. Lampan i mitt sovrum vägrar stänga av sig på natten ifall den varit tänd en stund. Då strömmen går och kommer

blinkar den till oberoende av om den varit tänd eller inte.  Därför ville jag köpa en stege i järnaffären så jag kunde byta ut den. Antar att jag får vänta till  veckoslutet. Senegaleserna har viktigare saker för sig.  Jag menar det. Tro prioriteras.

Regnperiod

 

Klippeti klopp

Då jag backade ut bilen från min nya gård hörde jag klövar klappra ljudligt någonstans. Det visade sig vara dessa två. Kanske det säger något om min uppgivenhet att jag inte ens försökte sjasa bort dem. De skulle bara klättra tillbaka så fort jag farit. 

Samtal

Jag har varit rätt så nere sedan några dagar. Efter kyrkan talade jag med en av mina vänner om det. Då sade hon att det är en bra sak att vara ledsen emellanåt. Det betyder att Gud inte glömt dig.

Jag förstod förstås ingenting, så vi måste disutera saken ganska länge. Tydligen är det inte bra att vara glad för länge... eftersom livet innehåller både glädje och sorg. Kan inte säga att jag håller med om det... Men diskussionen i sig var trösterik. Logiken kanske är ett sätt att stå ut med problem. Till det hela hör att många senegaleser tror att allt är Guds vilja, både lidande och glädje. Inch Allah rekk. 

Tja, jag orkar inte fundera för mycket på det. Ibland är det lite väl mycket att ta in av det som är annorlunda. Också då det väcker nyfikenhet. 

Ännu en talande sång

 

Den här sången började snurra i mitt huvud en dag då jag körde till jobbet. Sedan ville jag ta reda på mer och det visade sig att den är skriven i samband med Berlinmurens fall. Den känns på något sätt uppmuntrande. Samtidigt känns det också på lite bekant att det skulle behövas en viss dos galenskap för att klara galna tider... åtminstone sådär bildligt talat. Speciellt som jag börjat räkna med en annalkande hungersnöd i trakten...

Förändra era hjärtan

Den senaste tiden har två sånger berört mig. Den första handlar om att Gud kommer att göra en väg där det inte verkar finnas någon väg och att Han verkar på sätt vi inte kan se. Och det stämmer. Jag har varit med om det många gånger, speciellt de senaste åren.

Den andra sången sjöngs under askonsdagens mässa: "Förändra era hjärtan: Tro på Den goda nyheten. Förändra era liv: Tro på att Gud älskar oss." Båda sångerna talar om tillit till Gud och om hopp. Den uppmuntran har varit viktig för mig dessa tider och hoppet vill jag dela. Att byta ut oro till en nyfikenhet på vad Gud håller på att göra eller hur Han kan vända det svåra i något bättre.

Tak

Efter flera år i landet har jag äntligen insett att tak inte är en förlovningsfest utan det muslimska bröllopet. Dessutom finns i Senegal kristet bröllop, traditionellt bröllop och lagligt äktenskap dvs vad man i Finland kallade bröllop på maistraten tills för någon tid sedan. Det tar tid att lära sig saker och ibland måste man lära sig saker på nytt, då man missförstått.  Grattis till bröllopsparet! Och kul att äntligen besöka Diobaye som jag hört om från vänner i flera år. Byn är för övrigt känd för miis, en traditionell årtidsfest.

Syskon i tron

 

Efter en intensiv vecka av projektplanering som sannerligen tärt på krafterna, körde jag först till min goda väns familj och njöt av den bekanta gemenskapen och senegalesiska dofter. Strax innan en väldigt sen lunch ringde telefonpåminnelsen om att kvinnorna skulle ha bibelstudium. En trekvart efter utsatt tid anlände jag med min kollega till kvinnocentret. Uppenbarligen hade mötet ombokats till nästa vecka pga annat program, men på plats hittade vi tre kvinnor från kyrkan vilka just slutade sitt arbete i anslutning till centret. Ingen hade egentligen tid för bibelstudium, men en kort bön kanske. Det blev ett bibelstudium. Kvinnorna, och den manliga vakten, blev allt mer hänförda av att dela andliga erfarenheter med varandra. Det slutade med innerlig bön och en allmän känsla av betydelsen av stunden och att bördor lyfts av en. 

Jag bara älskar hur alldagligt, självklart och naturligt den andliga dimensionen av livet är här. Man behöver inte göra det till något extra, men inte heller gömma undan stora delar av sin identitet. Ett tag kom det in en besökare från gatan. Han försökte hälsa tills han insåg vad som pågick. Även om han kanske inte kände till det specifika sätt vi utövde vår tro på, kunde han känna igen trosutövningens principer från sin egna muslimska tradition och konstaterade väl bara att han kunde komma tillbaka lite senare. Att folk ber fokuserat på gatan är en regel, inte ett undantag. (Vi var iofs inne på en gård.) 

Hur som helst, tack Gud för ikväll. Tack för den här veckan och den ledning och det stöd du gett. Tack för mina underbara medarbetare av olika nationaliteter och för möjligheten att vara här, att dela liv, skratt och strävan tillsammans! Tack för 'teranga' ( senegalesisk gästfrihet). Tack att du tar hand om världen med alla dess kriser och att du har lovat att allt ska sluta väl en dag.

Bzz-zzii-ii-iii

Myggor, myggor. Randiga, svarta, små, diskreta, blodfyllda eller tomma. Det var vad som finns på byrån. Strömmen hade gått, så varken fläkt eller luftkonditionering höll dem borta. Myggmedel funkade sisådär. Byxor och skarf över armarna var ännu bättre. Skönt att vara hemma ur den synvinkeln, men jobbet var annars trevligt. Hade flow.

Isolering

En kollega sade en gång att åtminstone Dakar är tystare än andra afrikanska ställen hen varit på. Det stämmer säkert. Hur som helst är jag idag glad att huvudvärk inte ännu hör till mina covid symptom. Vet inte om det är grannskapets bröllop eller lokalpolitiker som festar nu då jag inte får förflytta mig någonstans. Har haft ganska lindrig sjukdomsbild. Be gärna att det inte blir värre.

Kulturskillnader

De intar position. En ställer sig tätt mot väggen och lyfter sitt vapen innan de båda siktar mot mig och avfyrar sina leksaksgevär. De är gulliga och välmenta: Kommer lydigt fram, svarar artigt på frågor och låter sina vapen fotograferas då jag frågar om jag får det. Leksakerna har det fått som gåva i skolan, om jag förstått rätt.

I Finland lär man barn att man aldrig siktar på människor ens på lek. Eller...  åtminstone lär vissa vuxna det. Jag minns hur förbryllad jag var i skolan då vi förbjöds leka att vi sköt varandra. Våld överhuvudtaget var något man tog hårdare på än jag var van med från mitt första hemland (läs Senegal). Det var inte sällan jag kläckte ur mig saker som: "Jag ska döda dig" och det föll sannerligen inte i god jord hos österbottniska lärare. Här är det däremot normalt. Inte konstigt att jag hade rykte om mig att vara våldsam både verbalt och fysiskt. Å andra sidan lär sig senegalesiska barn att vara artiga på ett sätt man verkligen inte är i Finland. Gränserna går helt enkelt på olika ställen. Våld är t.ex. också betydligt mindre tabu i Amerika än i Norden. 

En annan intressant grej handlar om hur man talar. Då en kollega blev tvungen att återvända till sitt hemland lite bryskt tänkte jag att det kunde vara roligt att ge hen en lista på kraftuttryck på wolof. Kanske inte direkt svordomar, men sådant man säger då saker inte går som man önskat. Det visade sig att det inte finns sådana ord. I Senegal är det lite tabu att visa ilska eller frustration. Däremot finns det en hel myriad förbannelser och färgstarka förolämpningar att ta till. Av någon orsak är det inte lika allvarligt, även om man ska vara väldigt noga med när man använder dem. 😄 I Finland har vi t-skjortor med "kiroileva siili" och bekanta lärarkolleger har konstaterat att det är svårt att hitta finska filmer där man inte svär som borstbindare.

Loppor

 

Så här ser loppbett ut. Jag tror de kom från ett möte med en hund i en by: Anne Marie och jag höll en slags barngudstjänst med David och Goljat som tema, då en hund plötsligt dök upp i gången mellan bänkraderna. Hunden stod helt enkelt där och tittade runt sig. Efter ett tag tänkte jag att det kanske vore bäst att fösa ut den. Fel tänkt. Den vägrade sonika. Anne Marie konstaterade att den antagligen hörde till några av barnen i kyrkan och försökte söka upp dem. Alternativt fick jag loppor av en annan hund jag kom i kontakt med hos en bekant i Fatick. 

Hur som helst hittade jag först sådana här märken på min kropp och sedan en hoppande loppa i mina stödstrumpors sköljvatten. Lyckligtvis kliade det inte och under natten försvann betten. Nästa morgon fick jag nya bett på benen och såg också en svart loppa. Den fick jag kol på. Sedan gällde det att koka vatten och lägga i kläderna från föregående dag. Tanken var också att spruta insektdödningsmedel i huset innan jag for på ärenden, men det lyckades inte av olika orsaker. 

Nu är jag noggrann med att bära kort kjol 'hemma', så jag ser då en loppa tar sig upp på mig och så att jag då kan döda dem. Jag kommer knappast att fara på så långa ärenden idag att insektgiftet skulle hinna lösas upp innan jag kommer tillbaka. Jag antar att det inte kan finnas ett oändligt antal av dem. Frekvensen av dödade loppor har iaf mattats av. 

Dagens sensmoral: Rör inte hundar i Senegal -och: Man behöver inte ta det så hårt om man får loppor då och då. Åtminstone vissa loppsorter.

Ah! Vila!

Ibland känner jag mig just så här. Skulle bara vilja lägga mig i skuggan och vila. 

Hört i byn

Kollega: Ah, här har vi den nygifta! Är du något blöt? Har igen hällt vatten på dig?

Nygift tar sig för pannan för att visa några svettdroppar: Ser du inte?

Kollega skrattande: Voi nej, har ni inte hällt vatten på honom? En nygift ska alltid vara dyblöt. 

Nygift ler halvt generat halvt nöjd: Jaså du...

Kollega: Borde jag hämta en vattenflaska? Fast jag kan inte börja hälla vatten på pastorer, för då får jag nog en massa ovett av de andra.

Allmänt skratt.

Oförstående missionär: Vad betyder det då man häller vatten på en nygift. Är det en slags välsignelse, som då man häller vatten på bilen?

Kollega till dem som står runt omkring: Ja, varför häller man vatten på nygifta? Vet ni? (Till missionären:) Det är en tradition helt enkelt. Kanske det varit en slags önskan om en god regnperiod eller något.

Den allmänna gemytligheten fortsatte in på andra spår.

Abrupt slut på trevlig tillställning

 

Idag var vi på ett trevligt bröllop. Det var roligt att träffa människor som jag inte sett på länge. Det var också trevligt att tala svenska med Anna Tikum och hennes döttrar. Vi var sena i starten och tänkte att vi kanske skulle komma just som ceremonin började. Men det visade sig att den blivit uppskjuten för att ungdomskören skulle hinna hem från skolan (lördag morgnar håller vissa klasser skola här). Så vi var i mycket god tid. Lyckligtvis började vigseln efter någon timme eller så och prästen höll ett av de bättre bröllopspredikningar jag hört här. Paret avgav sina löften, kören sjöng och trummarna var riktigt professionella trots att några av dem var mycket unga och man kunde se hur koncentrerade de var. Svetten lackade på dem. 

Efter kollekten var det dags för nattvardsliturgin. Vid det laget hade jag kramp i magen, så jag gick för att söka upp en toa. En kvinna såg att inte allt stod rätt till, så hon hjälpte mig hitta rätt. Vid det laget var jag svettig, darrig, hjärtat pumpade och andingen var kort. En annan kvinna kom fram och kollade hur det var där jag stod lutad mot en vägg. De såg till att jag fick lägga mig på en säng och hjälpte mig av med sådana kläder som värmde och stamade åt. De var  vänligt hjälpsamma! Sedan hämtade de Anna som hämtade bilen. Vid det laget hade jag fått i mig lite kallt vatten och svetten hade minskat. Under den luftkonditionerade hemresan minskade kramperna gradvis och framme i Fatick hade alla symptom helt försvunnit. Det måste alltså ha varit värmeslag så som kvinnorna sade. Det var första gången jag minns att det skulle ha hänt mig. Nåja, det finns en första gång för allt. Tack Gud att det inte var värre än så! Och tack till kvinnorna som hjälpte mig och till Anna som körde!