Syskon i tron

 

Efter en intensiv vecka av projektplanering som sannerligen tärt på krafterna, körde jag först till min goda väns familj och njöt av den bekanta gemenskapen och senegalesiska dofter. Strax innan en väldigt sen lunch ringde telefonpåminnelsen om att kvinnorna skulle ha bibelstudium. En trekvart efter utsatt tid anlände jag med min kollega till kvinnocentret. Uppenbarligen hade mötet ombokats till nästa vecka pga annat program, men på plats hittade vi tre kvinnor från kyrkan vilka just slutade sitt arbete i anslutning till centret. Ingen hade egentligen tid för bibelstudium, men en kort bön kanske. Det blev ett bibelstudium. Kvinnorna, och den manliga vakten, blev allt mer hänförda av att dela andliga erfarenheter med varandra. Det slutade med innerlig bön och en allmän känsla av betydelsen av stunden och att bördor lyfts av en. 

Jag bara älskar hur alldagligt, självklart och naturligt den andliga dimensionen av livet är här. Man behöver inte göra det till något extra, men inte heller gömma undan stora delar av sin identitet. Ett tag kom det in en besökare från gatan. Han försökte hälsa tills han insåg vad som pågick. Även om han kanske inte kände till det specifika sätt vi utövde vår tro på, kunde han känna igen trosutövningens principer från sin egna muslimska tradition och konstaterade väl bara att han kunde komma tillbaka lite senare. Att folk ber fokuserat på gatan är en regel, inte ett undantag. (Vi var iofs inne på en gård.) 

Hur som helst, tack Gud för ikväll. Tack för den här veckan och den ledning och det stöd du gett. Tack för mina underbara medarbetare av olika nationaliteter och för möjligheten att vara här, att dela liv, skratt och strävan tillsammans! Tack för 'teranga' ( senegalesisk gästfrihet). Tack att du tar hand om världen med alla dess kriser och att du har lovat att allt ska sluta väl en dag.