Pengar

Det är vanligt att barn som ser mig på gatan säger ”toubab”. Nästa sak de säger är ofta: ”Ge mig pengar”. Min vita hud betyder att jag har pengar och att det är ok att fråga burdust, enligt vad många av dem lärt sig.  Det får mig ofta att känna mig som mindre än en människa. (Men det är inget emot vad vi vita har gjort och gör mot t.ex. afrikaner.) Jag har också många fördelar av att vara vit. Ofta får jag gå först i kön (vilken kan vara pinsamt) och jag får ofta en viss slags hedersbetygelser. För att inte tala om alla gånger jag blir förlåten för att inte förstå de kulturella tabbarna. Hur som helst kan jag bli irriterad av att ses som ”Bank of Africa”. Jag har börjat be barn att ge mig deras skor då de uppmanar till donationer. Barnen blir alltid lite förvirrade av min begäran och reagerar olika… Vissa har inte ens några skor att ge.  

Det är svårt. För jag har sådana otroliga mängder pengar i jämförelse med andra här. Jag tänker på semesterresor jag gjort då jag bodde i Finland. Jag skäms visserligen inte över att ha gjort dem och det fina det gett mig, men nog över att världen är så orättvis att de pengarna kunde ha använts till en årslön för en senegalesisk familjefar. En gång försökte jag påvisa för någon att det finns de som är fattigare än kyrkans kristna och att de kristnas uppgift är att hjälpa de fattigaste. Med tanke på min rikedom klingade mina argument rätt tomt för den människan.

En dag for vi till torget för att inhandla livsmedel till nästa veckas söndagsskolseminarium. En grupp unga män klädda på ett visst sätt räckte fram en skål att sätta slantar i. Jag tog dem för Bay Fall, som samlade pengar för sin marabou (muslimska ledare). Så jag sade: ”Ge min kyrka era pengar.” (För är inte det motsvarigheten till att Bay Fall ber mig ge deras ledare pengar?) Alla skrattade förvånat. Då de gått förklarade min vän vad de egentligen handlade om: Ynglingarna samlade pengar för att kunna bjuda människor på gatan kaffe, och ibland bröd, då tiden kommer att bryta fastan vid skymningen. Jag kände mig rätt dum…

Efter snart fyra år

August Manga, kyrkans ekonomiansvariga som ofta dessutom fördelar kyrkans post, bad mig komma och hämta ett kuvert. Det innehöll en tidning som jag läser med glädje, eftersom den är på svenska och handlar om Svenskfinland. Samtidigt väcker den skumma känslor. Det är så långt från min verklighet. Människors intressen, livsstil och erfarenhetsvärld känns främmande – snudd på insnöade i den västerländska bubblan. Med huvudet inser jag förstås att jag antaglien är lika insnöad i min verklighet. Kanske ännu mer, eftersom det är få andra som har samma kulturella mix som jag. Utbytet av uppfattningar är antingen väldigt långt från min livssyn eller lite väl likt.

Exempel 1: Häromdagen lyssnade jag till ett samtal om djinner och människors erfarenhet av dem. Alla tog det på högsta allvar. Märkte att jag var nyfiken på vad ett sådant möte skulle innebära för min världsbild och sedan konstaterade att jag föredrar att inte träffa en. Öh… Har jag börjat tro på djinner?

Exempel 2: I höst kommer jag att göra skolbesök för att berätta om mission. Skulle jag hålla mig till att tala om förskolorna tror jag barnen lätt kan förstå poängen i att hjälpa folk. Men det finns en skillnad på utvecklingsarbete och mission. En stor del av mitt arbete handlar om att utrusta församlingar för kristen fostran. Hur förklarar man den biten för någon som är ovan med religion, vilket en stor del av finländska barn är. Det gäller att hitta en sekulär vokabulär som kan förmedla idén utan att ta bort allt religiöst eller totalt tala förbi barnens erfarenhetsvärld.

Exempel 3: Flera missionärer sitter och delar frustrationer över t.ex. trafiken som är farlig eller hur man ska navigera mellan de olika kulturerna.

Att läsa tidningen fick mig att inse att delar av Finland, som jag inte riktigt passat in i som missionärbarn, börjar kännas allt mer ovana igen. Jag hade vant mig vid dem, men nu känns de främmande, efter snart 4 år här i Senegal.  Jag har vant mig vid att andra västerlänningar förstår kulturbalanserandet och det kunde kännas ensamt att permanent vara tillbaka i ett Finland där det inte alltid går att hitta den förståelsen. Jag antar att jag vid det laget får lov att söka mig till andra invandrare, trots att jag strikt talat inte är det i Finland.

Bibelstudium och församlingar

I onsdags plockade jag upp Anne Marie på vägen till en pilot-församling. Ensam i bilen bad jag för bibelstudiet vi skulle hålla. Det är viktigt att församlingen känner att vårt samarbete också är deras, så jag bad att Gud skulle låta pastorn känna att han var viktig under samlingen. Det visade sig att han tog ganska mycket plats med bra frågeställningar. Sällan har jag varit med om så grundligt många olika frågeställningar för några få bibelställen. (Jag menar, visst, det går att komma på djupet i många verser, men det kändes utöver det vanliga.) Anne Marie berättade sedan att pastorn är känd för sina djuplodande diskussionsfrågor. Bra att jag var förberedd J!

Jag är fortfarande ”oroad” för undervisningen. Vi har verkligt fina möten och samtal i de församlingar vi besöker. Det är inte det. Problemet är att undervisningen inte nödvändigtvis gått vidare från våra möten till möten i kapellförsamlingarna. Vi borde ta till fler åtgärder. Vi behöver betona undervisarnas ansvar för att sprida sin kunskap och vi behöver skola vissa av dem så att de vågar göra det, men också så att de kan organisera sig. Det innebär att vi behöver satsa mindre på Bibeln och mer på praktik. Eller att vi tar mer tid på oss att göra arbetet grundligare. Kanske inte på ett år utan på 1,5 år... Och kanske att tala med pastorn… Jag räknade med de här problemen, men det behöver få ta tid att låta kyrkan hitta lösningarna. Det är vad det betyder att ha pilot-församlingar.

Bilden är inte från en pilotförsamling utan från Mbetitte där vi gjort ett årsbesök. Vi berättade vad som händer i pilotförsamlingarna, söndagsskolan och annat, samtidigt som vi fick reda på vad som händer hos dem. Just nu är det många fester på gång, så det var inte väldigt många närvarande, men de som var med visade engagemang och det gör mig bara så glad.

Dansen…

I skolan hade vi ibland dans på programmet. Pardans. Jag gillade det inte riktigt. Kunde aldrig lära mig att följa. Förstod inte varför jag måste följa bara för att jag var flicka. Så det var aldrig min grej. Det finns en hel massa andra sätt att röra på kroppen. Folkdans var kul med hoppsteg och sådant. Tror jag gillade koreografi. Sedan blev jag äldre. Mina kompisar började gifta sig och på deras bröllop hände det att jag dansade pardans med personer som verkligen visste vad de gjorde. Plötsligt var det inte vidare svårt att följa!

Det slår mig att det är lite som en liknelse för livet med Gud. Jag känner inte att jag är vidare bra på att lita på och att lyssna in Guds ledning i min vardag. Men Gud måste vara den bästa dansaren i existens! Det betyder att det ju i princip måste vara relativt enkelt att följa honom i dansen. Vilken lättnad! Visst krävs det kanske lite träning i form av att hålla upp en grundkondition och kanske träna koordination lite (jag hade trots allt utvecklat min koordination sedan skoltiden), men för en vanlig hyfsad ”dans” med Gud kanske det inte krävs så värst mycket. Att vara expert på dans kräver däremot mycket jobb (vilket folk som sett dansprogram på TV antagligen känner väl igen). Frågan är om jag nöjer mig med att vara hyfsad, eller om det inte skulle vara så mycket bättre för mig och hela min omgivning om jag vore expert på dansen med Gud… Jag antar att det kunde förändra många liv.

Här är en länk till en person som utmanar och inspirerar mig: Katie Majors

Samtal på vägen

Vi ska träffa alla församlingar en gång under året. Linguère är först i tur under 2018. Den ligger långt in i… inlandet. Den är liten – bara några familjer – och fulani*. I våra diskussioner i byrån, konstaterade Anne Marie, Waly och jag att deras församling inte kan ha samma slags program som i pilotförsamlingarna. Strukturen i församlingen är annorlunda och de är för avlägsna för att regelbundna besök skulle vara det mest effektiva arbetssättet. Vi funderade på att hålla intensivutbildningar istället. Det skulle vi diskutera med dem. Jag började genast fundera att vi lika bra kan utbilda hela församlingen på en gång så att alla kan leda…

Resan var lång (knappa fyra timmar). För att ha något intressant att göra satte jag igång en audio version av NT på serer (bra för att lära sig serer och höra Guds Ord) . Vi hade kul medan vi försökte lista ut vem av våra bekanta som läste vilka partier. Vår kyrka har antagligen världens bästa serer-läsare.** Allt emellanåt stannade jag filen för att diskutera något vi kom att tänka på, t.ex. att vänstra handen inte ska veta att den högra hjälper. Vad betyder det i en serer-kontext? Det visade sig vara helt applikabelt, förutom under vissa ceremonier. Det fick mig att inse ännu mer, att ceremonierna faktiskt har en officiell funktion av socialstöd i lika grad formell som vår FPA, om än inte på samma sätt. Eller: Varför skulle lärjungarna inte gå till andra än judarna då de första gången gav sig ut två och två? Och hur kan Jesus vara Davids son om han är det bara på fädernet? Är Lukas släktförteckning en lista över Marias släkt? Bland serererna är kunglighet ärftligt  enbart på mödernet och adoption räknas inte riktigt.

Jag älskar naturen på vägen mellan Fatick och Linguère. Träden är vackra och landskapet är ställvis kuperat. I år var vägarna i gott skick, sante Yalla!*** Halvvägs kör man genom Touba, Senegalesernas egna heliga stad (eller egentligen bara för ett av de fyra muslimska brödraskapen).  Moskén i centrum växer hela tiden och det lär vara så att familjer sätter ut mat på gatan, så att folk inte behöver gå hungriga. Efter Touba började jag märka hyddor som inte hade den vanliga fyrkantiga formen utan antagligen var hexagoner. Vi talade serer, så när Anne Marie sade: ”Nu har de hus” trodde jag att jag missförstått. Vem har hus? Sedan tog det ett tag innan hon fick mig att fatta att hon talade om fulanerna. De brukade inte bo i hus eftersom de traditionellt följt med boskapen.

* den andra största etniska gruppen i Senegal

**Inte för att de skulle vara de mest suveräna läsare, utan för att missionen satsat på alfabetisering och kyrkans folk har serer som modersmål.

***Wolof för  ”Tack Gud!”