Sommaren 2014 reste jag till Senegal som missionär. På bloggen har jag berättat om förberedelserna inför resan och om livet och arbetet i Senegal. Mina erfarenheter har lärt mig att Herrens nåd är ny varje morgon. Det gör mig glad och det ger mig hopp. Det hoppet vill jag dela!
I almanackan stod det att Magal skulle hållas idag, men eftersom islams kalender inte är exakt utan variera enligt månen, kan man inte veta helt säkert om att almanackan stämmer. Det är alltså imorgon den hålls. I morse var det svårt att hitta bröd eftersom så många lämnat sina jobb för att göra vallfärden till Touba. Och precis som under vallfärden till Mecka, är det nästan alltid någon som dör under resan. Touba är det näst största senegalesiska muslimska brödraskapets heliga stad. Vi hade missat att det är en nationell ledig dag, och eftersom vi har en massa som borde göras kommer jag och åtminstone en kollega att ta ledigt en annan gång istället (tänkte vi). Här är ett klipp att titta på.
Vi har också haft besök av två olika finländska grupper de senaste veckorna. Finländarna vill gärna höra någon senegalesisk musik då kyrkans musikansvariga presenterar sig. Han kommer i sin tur inte på någon lämplig sång. Då har jag föreslagit hans "hit" som verkligen slagit igenom i Fatick. Varvid han konstaterar att det inte är en kyrklig sång, men spelar den ändå, för alla kollegerna kan sjunga med i den. (Själv har jag svårt med rytmen.) Kort sagt handlar det om att dagens ungdom klär sig för eländigt med byxor hängande under baken och kort-kort mm. Här är ett klipp på den.
Lustigt nog hittar jag inte i videon de manliga varianterna av okläddhet, som faktiskt stör senegaleserna en hel del.
Tja, och så råkade jag på en video om israeliskt sabbatsfirande ur "biologiskt perspektiv", som jag nu helt enkelt bara tänkte slänga in för skojs skull. Jag tycker judaistik är ganska kul, även om detta kanske inte direkt faller in i den kategorin.
Den här synen mötte mig för någon vecka sedan på vägen till jobbet. Kan någon "senegalning" gissa vad det är? Hur som helst har det berört mig ganska djupt av någon orsak. Vet inte riktigt varför, men trädet är tydligen viktigt för mig.
Våra försök att dämpa ljudnivån i Konèmes dagklubb. Vi tyckte det blev bättre.
Anne Marie Dione och dagklubbsledare Coumba Faye testar lego.
Såhär ser jordnötter ut. Blasten äts av hästar.
I dessa konstruktioner förvaras hirsen i byarna.
I väntan på möte angående en ny dagklubb i byn Ngane. Där har tidigare funnits en förskola som dragits in pga finska statens nedskärningar i biståndet. Eftersom människor varit duktiga att ge till fadderverksamheten och till Barnens Bank hoppas vi ha möjlighet att istället erbjuda en dagklubb nästa år. Vi hoppas på privata bidrag även i framtiden. Be gärna för klubben.
Bönevandring i gryningen under kvinnoweekenden. Havet gav oss många insikter. Jag stärktes av tanken på att få befinna mig i det lugna vågsvallet på strandsidan av vågornas brytningspunkt. Gud sköter om vågbrytandet.
Min kollega Anne Marie Dione.
I torsdags hämtade vi ut kopior av de pedagogiska bilder vi gjort. Det hade blivit ett missförstånd angående i vilken ordning bilderna skulle komma. Att reda upp dem kommer att ta ordentligt med tid. Be gärna för en bra lösning och att liknande missförstånd kunde undvikas i framtiden.
Jag konstaterade nöjt att Ngaparous strandlinje känns bekant.
Under veckoslutet fick jag vara på ett veckoslut för kristna kvinnor, varav de flesta är expats (jag tror det är vad man kallar människor som är utlänningar). Lovsången och undervisningen var härligt toubabisk, så att jag kända att jag kunde ta det till mig ;) Sällskapet var också bra liksom omgivningen. Här är en sång som sammanfattar innehållet ganska väl:
Min parafras av Paulus:
Redan nu räknas vi som fulländade på det sätt vi en dag kommer att vara. Redan nu får vi smaka på Riket även om det inte ännu är här i sin fullhet. Redan nu är Jesus kung. Det är bara de sista fragmenten av fiendens trupper som ännu försöker dra med sig så många som möjligt för att hämnas. Vi får redan fira segern, medan vi följer vår härförare i avslutningen, räddningsoperationerna och återuppbyggelsen.
Förra veckan reste vi till två byar och diskuterat vad som gäller då vi öppnar nya dagklubbar där. Där satt vi under träden. Vi inbjudna och ansvarstagare på bänkar och övriga satt antingen på trädets rötter, på stockar placerade runt stammen eller låg på en matta i skuggan. Det kändes rätt så avslappnat, även om folk var uppmärksamma. Min roll var liten. Jag satt mest och lyssnade.
Innan vi började var det en vuxen man som sade till ett litet barn: Gå inte nära henne, hon slår. Man skrämmer barn med att toubaben kommer och tar dem. (Jämför med Svartepetter som användes i vårt språk förut.) Överhuvudtaget säger man allt möjligt åt barn här. Man skämtar med dem och testar dem. Antagligen lär sig barnet rätt tidigt att läsa de vuxnas kroppsspråk och idén verkar vara att de inte ska bli lättlurade.
Man skämtar med varandra på liknande sätt också. Samtidigt är språkbruket även rätt våldsamt. En av mina nattvakter sade en kväll då han kom lite sent: Nu kommer du nog att slå mig. Vuxna säger till barn: Xam xawong! Jag ska slå dig [om du inte gör som jag säger]. Det är även rätt så vanligt att säga: Jag dödar dig! (Mor till barn mm) Där under trädet kom jag att minnas att jag själv ofta sade det som barn, på svenska eller wolof.
Men språket är även fullt av fredliga drag. Man använder ofta en form som kunde översättas med svenskans "må": Må det gå dig väl/Må du få mycket pengar/Må ni ha frid/Må hen bli frisk/ Må Gud belöna dig osv. Det är som en blandning av välsignelse, bön och uttryck för förhoppning. Man säger ofta dessa välsignelser. Det är ett sätt att tacka och ett sätt att framföra kondoleanser eller lyckönskningar. Det är ett sätt att visa omtanke och att vara artig.
