Idag träffade jag för första gången som missionär en kvinna som berättade att hennes två barn inte hade fått mat. Hon talade visserligen wolof, så jag förstod inte riktigt vad hon sade. Sedan Korite (lokalt namn på festen i slutet av Ramadan för några veckor sedan) hade hennes familj haft problem med ekonomin. Regnperioden borde ha börjat tidigare. I Fatick har vi nu haft två lite större regn, men det skulle behövas så mycket mer. Hirsen borde vara längre än en man vid det här laget, men den når mig inte till knäna på de ställen där den börjat. Jordnötterna har iaf börjat komma upp. Men de familjer som redan sått sin hirs i juni, har problem nu, för de blev tvungna att så en gång till. Då tar maten slut. Kvinnan jag träffade kom med sina döttrar och frågade om någon behövde en bonne (hemhjälp). Det skulle hjälpa hushållskassan. Då jag berättade att jag redan har en bonne frågade hon om jag ville ta någon av hennes döttrar. Hon tänkte att de åtminstone skulle få mat hos mig. (Att låna ut sina barn till barnlösa är inget ovanligt här.)
Men situationen är inte hopplös. Vissa har "mycket" pengar. Andra har tillräckligt. I allmänhet (för det är ett fattigt land och de flesta får kämpa) är senegaleser duktiga på att hålla modet uppe och man hjälper varandra. Den hjälpen innebär iofs ibland att man inte lyckas med sitt företag. Ska man lyckas behöver man flytta bort från familjen, var det någon som berättade. Det gäller alltså att balansera noggrant mellan att stöda sin släkt och att göra vinst.
En annan stor hjälp i livet är utbildning. För några år sedan började Senegals lutherska kyrka en yrkesutbildning för kvinnor i Fatick. Du kan läsa mer om den
här eller
meene ("här" på serer). Den utbildningen stöds av FMS:s fadderarbete, vilket innebär en stor lättnad för familjerna som ska betala studierna. En officiellt godkänd utbildning ger kännedom om rättigheter och större chans att få arbete. Åtminstone en av de kvinnor som studerat där har fått jobb (min bonne). Hennes kompis kom förbi häromdagen och hon gör en praktikperiod på ett hotell (?) här nära Fatick. Och de har alltså helt nyss avslutat sina studier.
På tal om den senegalesiska livslusten så berättade mina unga grannar att det var väldigt lugnt under Ramadan, men att det nog skulle bli mer liv i luckan efteråt. Det är det idag. Någonstans festas det med dunka-dunka musik och jag tyckte att jag också hörde Gagnam-style ett slag. Det kändes trevligt eftersom mitt tidigare kollegium uppträtt med Gagnam style på en julfest. Varma tankar och hälsningar till att som har börjat skolarbetet denna vecka!
