Bzz-zzii-ii-iii

Myggor, myggor. Randiga, svarta, små, diskreta, blodfyllda eller tomma. Det var vad som finns på byrån. Strömmen hade gått, så varken fläkt eller luftkonditionering höll dem borta. Myggmedel funkade sisådär. Byxor och skarf över armarna var ännu bättre. Skönt att vara hemma ur den synvinkeln, men jobbet var annars trevligt. Hade flow.

Isolering

En kollega sade en gång att åtminstone Dakar är tystare än andra afrikanska ställen hen varit på. Det stämmer säkert. Hur som helst är jag idag glad att huvudvärk inte ännu hör till mina covid symptom. Vet inte om det är grannskapets bröllop eller lokalpolitiker som festar nu då jag inte får förflytta mig någonstans. Har haft ganska lindrig sjukdomsbild. Be gärna att det inte blir värre.

Kulturskillnader

De intar position. En ställer sig tätt mot väggen och lyfter sitt vapen innan de båda siktar mot mig och avfyrar sina leksaksgevär. De är gulliga och välmenta: Kommer lydigt fram, svarar artigt på frågor och låter sina vapen fotograferas då jag frågar om jag får det. Leksakerna har det fått som gåva i skolan, om jag förstått rätt.

I Finland lär man barn att man aldrig siktar på människor ens på lek. Eller...  åtminstone lär vissa vuxna det. Jag minns hur förbryllad jag var i skolan då vi förbjöds leka att vi sköt varandra. Våld överhuvudtaget var något man tog hårdare på än jag var van med från mitt första hemland (läs Senegal). Det var inte sällan jag kläckte ur mig saker som: "Jag ska döda dig" och det föll sannerligen inte i god jord hos österbottniska lärare. Här är det däremot normalt. Inte konstigt att jag hade rykte om mig att vara våldsam både verbalt och fysiskt. Å andra sidan lär sig senegalesiska barn att vara artiga på ett sätt man verkligen inte är i Finland. Gränserna går helt enkelt på olika ställen. Våld är t.ex. också betydligt mindre tabu i Amerika än i Norden. 

En annan intressant grej handlar om hur man talar. Då en kollega blev tvungen att återvända till sitt hemland lite bryskt tänkte jag att det kunde vara roligt att ge hen en lista på kraftuttryck på wolof. Kanske inte direkt svordomar, men sådant man säger då saker inte går som man önskat. Det visade sig att det inte finns sådana ord. I Senegal är det lite tabu att visa ilska eller frustration. Däremot finns det en hel myriad förbannelser och färgstarka förolämpningar att ta till. Av någon orsak är det inte lika allvarligt, även om man ska vara väldigt noga med när man använder dem. 😄 I Finland har vi t-skjortor med "kiroileva siili" och bekanta lärarkolleger har konstaterat att det är svårt att hitta finska filmer där man inte svär som borstbindare.

Loppor

 

Så här ser loppbett ut. Jag tror de kom från ett möte med en hund i en by: Anne Marie och jag höll en slags barngudstjänst med David och Goljat som tema, då en hund plötsligt dök upp i gången mellan bänkraderna. Hunden stod helt enkelt där och tittade runt sig. Efter ett tag tänkte jag att det kanske vore bäst att fösa ut den. Fel tänkt. Den vägrade sonika. Anne Marie konstaterade att den antagligen hörde till några av barnen i kyrkan och försökte söka upp dem. Alternativt fick jag loppor av en annan hund jag kom i kontakt med hos en bekant i Fatick. 

Hur som helst hittade jag först sådana här märken på min kropp och sedan en hoppande loppa i mina stödstrumpors sköljvatten. Lyckligtvis kliade det inte och under natten försvann betten. Nästa morgon fick jag nya bett på benen och såg också en svart loppa. Den fick jag kol på. Sedan gällde det att koka vatten och lägga i kläderna från föregående dag. Tanken var också att spruta insektdödningsmedel i huset innan jag for på ärenden, men det lyckades inte av olika orsaker. 

Nu är jag noggrann med att bära kort kjol 'hemma', så jag ser då en loppa tar sig upp på mig och så att jag då kan döda dem. Jag kommer knappast att fara på så långa ärenden idag att insektgiftet skulle hinna lösas upp innan jag kommer tillbaka. Jag antar att det inte kan finnas ett oändligt antal av dem. Frekvensen av dödade loppor har iaf mattats av. 

Dagens sensmoral: Rör inte hundar i Senegal -och: Man behöver inte ta det så hårt om man får loppor då och då. Åtminstone vissa loppsorter.

Ah! Vila!

Ibland känner jag mig just så här. Skulle bara vilja lägga mig i skuggan och vila. 

Hört i byn

Kollega: Ah, här har vi den nygifta! Är du något blöt? Har igen hällt vatten på dig?

Nygift tar sig för pannan för att visa några svettdroppar: Ser du inte?

Kollega skrattande: Voi nej, har ni inte hällt vatten på honom? En nygift ska alltid vara dyblöt. 

Nygift ler halvt generat halvt nöjd: Jaså du...

Kollega: Borde jag hämta en vattenflaska? Fast jag kan inte börja hälla vatten på pastorer, för då får jag nog en massa ovett av de andra.

Allmänt skratt.

Oförstående missionär: Vad betyder det då man häller vatten på en nygift. Är det en slags välsignelse, som då man häller vatten på bilen?

Kollega till dem som står runt omkring: Ja, varför häller man vatten på nygifta? Vet ni? (Till missionären:) Det är en tradition helt enkelt. Kanske det varit en slags önskan om en god regnperiod eller något.

Den allmänna gemytligheten fortsatte in på andra spår.

Abrupt slut på trevlig tillställning

 

Idag var vi på ett trevligt bröllop. Det var roligt att träffa människor som jag inte sett på länge. Det var också trevligt att tala svenska med Anna Tikum och hennes döttrar. Vi var sena i starten och tänkte att vi kanske skulle komma just som ceremonin började. Men det visade sig att den blivit uppskjuten för att ungdomskören skulle hinna hem från skolan (lördag morgnar håller vissa klasser skola här). Så vi var i mycket god tid. Lyckligtvis började vigseln efter någon timme eller så och prästen höll ett av de bättre bröllopspredikningar jag hört här. Paret avgav sina löften, kören sjöng och trummarna var riktigt professionella trots att några av dem var mycket unga och man kunde se hur koncentrerade de var. Svetten lackade på dem. 

Efter kollekten var det dags för nattvardsliturgin. Vid det laget hade jag kramp i magen, så jag gick för att söka upp en toa. En kvinna såg att inte allt stod rätt till, så hon hjälpte mig hitta rätt. Vid det laget var jag svettig, darrig, hjärtat pumpade och andingen var kort. En annan kvinna kom fram och kollade hur det var där jag stod lutad mot en vägg. De såg till att jag fick lägga mig på en säng och hjälpte mig av med sådana kläder som värmde och stamade åt. De var  vänligt hjälpsamma! Sedan hämtade de Anna som hämtade bilen. Vid det laget hade jag fått i mig lite kallt vatten och svetten hade minskat. Under den luftkonditionerade hemresan minskade kramperna gradvis och framme i Fatick hade alla symptom helt försvunnit. Det måste alltså ha varit värmeslag så som kvinnorna sade. Det var första gången jag minns att det skulle ha hänt mig. Nåja, det finns en första gång för allt. Tack Gud att det inte var värre än så! Och tack till kvinnorna som hjälpte mig och till Anna som körde!

Ska man eller ska man inte dansa på en begravning?

Det är slutet på min andra vecka tillbaka i Senegal och jag har nyss varit på två begravningar. Den ena var en äldre granne som jag kommer att sakna. Vi var ett gäng som allt emellanåt brukade sitta på vår gata och njuta av kvällens svalka. Den andra var mamma till en av prästfruarna. Även hon med ett långt liv bakom sig. Just detta att de båda var äldre personer ledde till en del diskussioner. I äldre sereretradition brukar man dansa och ibland skämta med den äldre som gått vidare. (OBS! Detta gäller bara om personen fått leva länge, inte för ungas begravningar.) Jag fick höra att man ibland talar om bröllop istället för begravning, ifall personen förväntas förenas med sin man i nästa liv. För rättrogna muslimer är det iaf haram, dvs inte ok att dansa på en begravning. En av kyrkans pastorer ställde sig också upp idag och sade att man ska tänka på dem som sörjer och därför inte dansa. 

Det finns flera sidor av allt. Sorg kan innehålla både glädje och saknad samtidigt. Personligen skulle jag haft svårt att hantera om mamma hade dött då jag var i Senegal. Inte bara för att hade varit så långt borta från den egna familjen och henne, men också för att jag inte skulle ha klarat av att behärska egna känslor och samtidigt ta emot alla hundratals personer under flera dagar, vilket är normen på sererers begravningar. Men, det känns väldigt fint att människor tar sig tid att kondolera mammas bortgång även nu då jag är tillbaka. Gemenskap är väldigt viktigt och det är en styrka i afrikanska samhällen. Det kändes också väldigt fint då man på dagens begravning gjorde en typisk serere-gest av solidaritet även mot mig och min familj. Tack kära kyrkans kvinnor och män!

Goda världsnyheter!

Under veckan har två stora positiva nyheter dykt upp:

1. Ett vaccin mot malaria har visat lovande tendenser.

2. Ett klimat toppmöte har fått igång samtalen om miljön igen!

Det är värt att fira och be för.

Exotiska Finland!

Var ute och gå. Blev inspirerad av att fotografera naturens under. På väg tillbaka insåg jag att mina vantar var borta. Den ena hittade jag vid ispölen. Den andra låg och guppade under en sten vid vattnet.

 

Halvår utan inlägg

Det har gått ett halvår sedan jag skrev senast. Mycket har hunnit hända, så det känns lite svårt att uppdatera allt. Vi blev t.ex. evakuerade i slutet av mars. Det kan i alla fall sägas, att kyrkan har fått en ny sekreterare Lat Demba Faye och att den aktivt jobbar för prevention av Covid-19 i så väl radio och i det reala livet. Häromdagen fick jag också information om att flera av prästerna så småningom kommer att byta till nya församlingar. Hela den här tiden känns som en förändringens tid.

För den som stöder arbetet kan sägas att ert stöd är mycket viktigt just i dessa tider. Fjolårets skörd var ställvis mycket dålig och många djur dog i torkan. Nedstängningarna harförvärrat vårens läge eftersom priset på varor steg bl.a. för att gränserna var stängda. Människor kunde inte heller sälja sina varor på torgen under en lång tid. Nu har dock samhället öppnats upp igen och mängden nya fall av Covid  ökar.

Be mot sjukdomen och dess spridning. Be för goda regn och en fin skörd. Be gärna också för kyrkan som genomgår många förändringar i en utmanande situation. Utmaningar är också möjligheter, så be att de kristna skulle se och ta vara på situationer som öppnar för positiv förändring.

Anne Marie Dione testar ett handtvättningssystem. Oftast brukar det finnas två baljor för handtvätt: En med tvål och klorin och en med sköljvatten. Nu i farstotstider är man noga med hygienanvisningar.

De nya tyngdpunktsförsamlingarna

Det var en blåsig dag i söndags, med en hel del sand. Vi styrde kosan till Mbettite och höll möte med de ansvariga för informationssessionerna. Församlingsborna trodde fortfarande att vi kom för att undervisa barnen, trots att vi egentligen jobbar med att träna vuxna att ta sitt ansvar för barnen. Med tiden kommer budskapet att nå ut till hela församlingen, men i Senegal tar en del saker mer tid än i Finland.

Dagen innan var vi till Loul-Ndoundour där vi fick vänta en liten tid innan folk samlades. Anne Marie passade på att förbereda några av barnen och ledarna på ett drama de ska hålla under kyrkans årsfest.

Själva undervisningen under dagen handlade om barns betydelse i Guds rike. Då vi kom till stället där Jesus säger att det är bättre att sänkas i havets djup med en sten runt halsen än att förleda (vilket ord var det nu i grundtexten?) en av dessa minsta barn som tror på honom, då skrattade de församlade vuxna. Skratt betyder betydligt mer här i Senegal än i Finland. I det här sammanhanget tror jag det betydde det något i stil med skrämselhicka, förvåning och bestörtning, samt kanske en viss igenkänningsfaktor. Vi diskuterade vad förledandet kunde innebära och kom till att bristande undervisning och vanskötsel av barn kan vara en del av det Jesus åsyftade. Något att tänka på... Skönt att det finns förlåtelse.

Be gärna för arbetet i fokusförsamlingarna.

Juletid 2019

Jultiden firades med kyrkliga fester, grannars fester, utländska och lokala vänner, resa till havet samt nattmässa med dop av vuxna och barn.