Kvinnornas bibelstudium - om att svära

Förra veckan hade vi bibelstudium med texten om Johannes döparens död (Markus ev). Vi hade nyss haft Allhelgona, som här hålls 1.11 till skillnad från i Finland. Avsnittet började med att olika personer trodde att Jesus var t.ex. Elia eller en uppstånden Johannes döparen. Plötsligt insåg jag att det för en serer inte alls ter sig så hemskt konstigt. Döden är nämligen inte så definitiv i deras traditionella världsbild. Här finns tankar om reinkarnation och upplevelser av att ha råkat på människor som nyss dött. (Sådana upplevelser talas det om i Finland också.) Det är en orsak till att man här alltid ska specificera vad man menar då man säger att Jesus har uppstått från de döda.

Dessa tankar ledde mig in på orsaken till att folk trodde Jesus var Elia eller Johannes. Och det gav en intressant synvinkel: Elia levde under en tid då det norra kungariket Israel hade en kung som ville införa en främmande gud och åsidosätta Israels egen. Elia kämpde mot det och mot orättvisor som kungen ville syssla med. Johannes igen talade om att omvända sig dvs. sluta upp att göra orättvisa och dåliga saker. Det var alltså sådana budskap Jesus kopplades ihop med: Att följa den Enda Guden och att vända tillbaka från felaktiga vägar, även om det kan kosta en mycket, som det gjorde för Johannes.

Mina senegalesiska vänner fokuserade på Herodes, som inte tänkte efter innan han lovade för mycket. Därför handlade han mot sitt samvete genom att döda Johannes. De konstaterade att man ska tänka efter innan man svär att göra något, t.ex. att gifta sig. I den här kulturen är det vanligt att man säger något för att bibehålla god stämning eller inte skada någons heder, utan att man nödvändigtvis tänker göra vad man sagt. Därför bedyrar man ofta för att visa att man menar allvar. Gud har mycket att säga om den saken. Moseböckerna säger att man inte ska svära vid Gud, eller hans tron etc. Har man sedan lovat något så ska man skynda sig att uppfylla det, för att inte i misstag låta bli att göra vad man sagt. Ditt ja ska vara ja och ditt nej ska vara nej. Sererernas kultur är ofta mycket närmare GTs kultur än den västerländska. Men antagligen har Bibeln haft inverkan under många tusen år: De moderna israeler jag träffat är väldigt rakt på sak :)

Turandoor

Igår vick en liten flicka på bara några dagar sitt namn. Hon heter Anna Lena Ndour. Det innebär att jag är lite utav en gudmor för henne. Då jag frågade vilket ansvar det innebar berättade de att jag skulle köpa en väska med saker att ge till babyn. Det visade sig nog innebära lite mer, som jag sedan kom ihåg att jag sett någon gång, men ju hade glömt. Det blev en lång, varm och spännande dag hos min kompis. Det var mycket ljud, trevligt snack (varav jag inte förstod allt för mycket eftersom de talade snabbt och i munnen på varandra) en del lovsjungande av mig (och sedan skulle jag betala lovprisaren, det hör till) en del dansande och en hel massa serer-sånger. Vissa personer har sina egna sånger lärde jag mig. Jag tror jag fick en jag också.

En sån dag Herre!

Idag har jag skrattat mycket. Jag visste att det var flera personer jag skulle träffa, men det var inte mer än en sak som jag verkligen hade en tidpunkt för. Under dagens lopp bestämde jag tid med tre olika personer och tre gånger höll inte tiden alls, och det var delvis mitt fel. Allt flyter här och det får man räkna med. Kanske är det bäst att inte planera vissa saker allt för noggrant..? Överraskningar råkar man nämligen på stup i kvarten. Både på jobbet och i privatlivet. Och så får man helt enkelt bara skratta åt det som kanske inte följer manuskriptet. Nyckeln är nog att inte räkna med att hinna med så mycket. Denna dag var lång och späckad och full av fina människor, bland annat än rätt så nyfödd en.

Den första tiden på jobbet har i mångt och mycket handlat om att röja i de material vi har. En massa lådor med gamla böcker delade jag upp till användning i de olika församlingarna. Tomma burkar som jag sparat under åren distribuerades i dagklubbarna. De arbetsblad som ännu skulle distribueras i år har ordnats upp och så hittade jag en låda med gamla bilder som klippts itu /i fyra bitar så att de bildar pussel. Och jag måste säga att det blev ett enormt pusslande att ordna upp dem för att kunna distribuera i dagklubbarna. Det var en fin pedagogisk idé som min föregångare haft. Och allt blev klart med den budgetuppföljning vi sysslat med under veckan. Så även det pusslet har fallit på plats. Skönt med lite ordning i arbetsrummet igen!

Lyckligtvis fick jag hjälp av vår amerikanska praktikant, aka Jegaan Diouf, med pusslet. Annars hade jag nog varit i trubbel. Ett stort tack till honom och till Mosaan Faye, en annan praktikant som också hängde med på ett hörn.

Jag är så tacksam, för det känns verkligen som om rollerna i vårt team börjar klarna.

En månad i landet

Har haft en tid då jag inte lyckats komma in på min blogg. Men nu är jag tillbaka och dessutom hemma sedan en månad. Det har regnat en gång, men sedan minskade fukten och det blev några relativt svala dagar. Är fortfarande glad åt att ha luftkonditionering och tillbringar mycket tid i mitt lilla svala paradis. Det är vad mina två goda vänner kallar mitt rum.

Senegaleserna känner också av klimatet. Många är sjuka efter regnen. Skolorna har börjat, men skörden är ännu inte samlad. Det innebär att det blir svårare att betala skolavgiften, speciellt som tre av de största muslimska högtiderna inföll nära skolstarten. Vår avdelning har kört ut material till klasserna och gräset är högt längs vägarna. Ibland har jag svårt att hitta då alla landmärken döljs av gräset (sådär som saker tappas bort i snön i Finland).

Under ett byabesök träffade vi på en stor hjord getter, får och kossor. Just nu har de mat så att det räcker!

Man kunde tro att detta är en bild från Finland, men det är faktiskt Dakar. En av mina kolleger har besök.

Med dem åkte vi på safari. Vi såg faktiskt en hel del. 

Med regnet kom strömavbrotten. Än en gång blev mitt hus strömlöst trots att de andra husen klarade sig. Tack och lov märkte min kompis att... propparna(?) till mitt hus hade brunnit. Maten i kylen mådde inte så bra då jag äntligen fått saken reparerad, men frysmaten klarade sig.

Den största risken i detta land är som sagt trafiken. Här ett exempel som t.o.m. får mina senegalesiska vänner att höja på ögonbrynen.

Men i det stora hela verkar Senegal må ganska bra. Livet rullar på. Människor har mer eller mindre harmoniska relationer, skämtar familjärt med varandra och tar hand om varandra. Jag är enda finska missionären i Fatick, men här finns numera tre praktikanter, varav en från Finland. Det är riktigt trevligt. Och så är mina grannar och vänner mycket fina de med. Under de två första veckorna hann jag träffa mina kolleger i Dakar, vilket var kul.

södra Finland turné del 2

...med lite sverige-krydda. Man kunde sammanfatta det med smakbitar från kulturens flutna tider och mer modern nostalgi.

Tomte eller? Medeltid i Nyköping.

Skeppsgravar i Sverige från bronsåldern?

Medeltida marknad i Kokkola!

Bilden representerar församlingsbesök. Härlig bubbla!

Finland har vackert ljus under tidiga höstkvällar. Bilden står
 för finska natur och besök hos kompisar.

Jag hann besöka Hagelstamska skolan, stan och tidigare kolleger. 

Södra Finlands turné

Läger med intressanta kurser, sköna människor, landskap, kultur och fantasi. Det har jag fått vara med om.

 Mycket talande bild.

Medeltida kyrka och jungfrudans! Kanske nästa hennatatuering???

Skärgård, kompisar och kompisars barn. Skönt café.

En knekt. Jag gillade att pröva ringbrynja, men jag förstår att många som bar dem behövde väpnare och små lustiga mössor under. Sjukt tung och kall! På Kastelholms slott gjorde jag något som känns en aning exotiskt: Jag rev mig på en ringbrynja... så det kom bloood ;) Och vi märkte att besöket på slottet var på dagen 350 år efter att Ålands "första häxa" avrättades. Historien kan vara skrämmande, och det är dagens värld också ibland.

Ja, så måste man ju ta en bild i studentpose också :) Det borde jag ha gjort på studentfotot. Men bättre sent än aldrig, och det blev ju riktigt lyckat!

Pa tu ta? Pa tu ta na kako tu?

Här håller min mamma på att initiera min moster Ia från Sverige i KAJs superba musikaliska dialekt-humor.

Moster Teta, mamma och Ia.

Aji Coumba Tacko

I ett av mina församlingsbesök i sommar är det tänkt att jag ska lära ut en dans. Jag kollade med en kompis som lovade att jag kunde filma henne medan hon lärde mig dansen. Tyvärr hade jag knappast förklarat tillräckligt bra. Senegaleser är så duktiga på dans att de inte förstår en finländares behov av strukturerad inlärning av koreografi steg för steg, med förenklande moment. Det är så uppenbart för dem hur man ska göra att det räcker med att visa några gånger och så är det fixat.

Min plan att göra en enkel video, gick helt i stöpet eftersom det kom en massa barn in på gården då de hörde trummandet. De dansade framför kameran, så att fötterna på dem som filmades inte syntes. Alla, vuxna som barn, var ivriga och mer intresserade av att ha kul och att interagera än att vänta på rätt moment i filmningen. Det var bara att ge upp mina ambitioner och dras med i stundens glädje, medan jag försökte få någon slags inblick i vad danserna gick ut på - för det var inte enbart Adji Coumba Tacko som stod på menyn, utan också sabar, sererdans och andra inslag.

Jag visade dem letka jenkka och försökte med macarena, tills jag insåg att jag inte längre mindes de sista takternas rörelser. Gagnam style slog jag genast ur hågen. Tillställningen avbröts då det blev dags för att bryta fastan och barnen måste gå hem.

Veckoslutsintryck ur vardagslivet

Vad gör två missionärer en lördagskväll? Jo, det händer att det blir hennatatuering. Jag lärde mig att inte olja in huden innan, utan snarare att använda hårtork för att värma upp geggan (förutsatt att den hålls rätt så blöt).

Rikligt med färg som fönats fastnar bra i huden.

Oljad hand utom i kanterna.

Men det var förra helgen. Idag var jag tillbaka i Gandiaye, och det var kul att se sina "gamla" konfirmander! Vi hade diskuterat att göra en familjemässa, men hann inte träffas innan. I telefon lyckades jag inte höra vad de andra sade. Församlingen i Gandiaye börjar ofta mässan före utsatt tid, så för att förenkla det hela blev det bara predikan på vår lott. Men oj vad de skötte resten bra själva! Ungdomarna läste texterna, en barnkör ledd av ett barn (!) skötte musiken, prästen välsignade barnen och det var härliga tider med trummorna. Jag och Anne Marie predikade med lite teatraliska illustrationer och föremål, vilket gick hem både hos vuxna och åtminstone de äldre barnen. Det blev lite fniss då jag trampade sönder en folieinpackad låda och efter fottvagning (förlåtelsesymbol) fick foten torkad av lådans "ägare". Men om jag inte minns fel blev det applåder då syndaren och förlåtaren skakade hand. 

Under matpausen underhöll barnen sig själva. 

Efter gudstjänsten tog vi en diskussionsstund med barn och ungdomar. Vi värmde upp med "När det stormar" och gester. Som vanligt skrattade alla hjärtligt åt den lilla och den stora stormen. Sedan blev det en ta-fatt variant i solen, som fick gårdens grisar att skrikande fly bort från horden av barn. De förstod förstås inte vad som pågick och för att vara ärlig var det några många av de yngre barnen som trots sin entusiasm inte riktigt fattade idén heller :) Men vi fick bra med svar på våra frågor efter lekarna, vilket var hela poängen med uppvärmningen.

Matpaus i skuggan.

Med de vuxna satt vi länge och diskuterade. De blev väldigt ivriga och  behövde visst lufta en del känslor, för det blev en rätt så högljudd kakafoni, trots att alla verkade vara överens. Det var ett bra samtal och jag slogs igen av hur vänliga senegaleser kan vara. 

Trots att vi satt i skuggan under träden hade jag på något vis lyckats bränna mig ordentligt, vilket jag märkte först då jag kommit hem. Jag hann inte skriva rent rapporten från mötet, men det var en bra dag.

Mellanlandning

Dakar var bra, men det har känts skönt att vara hemma igen. Jag njuter på ett annat sätt av landsbygden nu och tar det lugnare. Tror det var bra för oss alla att jag var borta ett tag. Mina kolleger är motiverade och jag med, trots att Finland väntar. Nu ska jag strax ut och gå.

Skolavslutning!

På ILTS (Institut Luthérienne de Théologie du Sénégal) åt vi en måltid och tackade varandra för skolåret.
På väg hem firade jag själv ett avslutat kapitel med glass och te på café. 

Så är den här perioden i livet slut. Vi hade en dag med utvärdering och jag försökte smita in lite bibelundervisning också. Det har varit kul att lära känna de blivande prästerna lite. Jag tror det blir bra med dem. Jag har en skuggläroplan. Utöver själva ämnet försöker jag öva upp andra färdigheter som är till nytta: Skrivövningar, datoranvändning (ja, det ökar i dagens läge, speciellt om man ska skriva rapporter), sammanfattningar osv. Det känns som om missionärens liv är annorlunda idag än under mina föräldrars tid, men det är världen också. 

Jag har haft förmånen att vara med om flera gudstjänster här i Dakar. Kören är fin, trummorna gör mycket till upplevelsen och jag gillar att församlingen har söndagsskola med välsignelse av barnen efter nattvarden. Varje samling tar barnen på sig sin namnlapp och efteråt hängs den upp i det här trädet framme bredvid koret. För barn är det viktigt med regelbundna inslag och jag gillar det här. Det ger också barnen en plats i församlingen.

Drip, drop, drip, drop

Det kom ett litet regn idag. Med betoning på litet. Fast jag fick använda vindrutetorkaren i 5 minuter.

Kursliv med Toran

Jag har en annorlunda period i livet på gång: Jag undervisar moseböckerna (Toran) för kyrkans "nya" teologie studerande. Det är utmanande eftersom dagarna blir ganska långa med lektion och planering. Samtidigt gillar jag förstås att undervisa och att fördjupa mig i ämnet. Att undervisa vuxna och att undervisa sererer är en trevlig utmaning eftersom:

1) Både jag och de har vissa problem med franska, vilket även är en fördel, eftersom vi då också kan känna oss friare att tala trots språkfel.

2) Det är inte helt lätt att veta hur det jag säger förstås. Det fenomenet är förstås alltid närvarande, men det blir större med kulturella skillnader och det är samtidigt det som är spännande.

3) Vuxna sererer är inte lika snabba som finländska fjortisar att reagera spontant och säga sina åsikter. Jag måste säga att fjortisarnas reaktioner är ganska befriande många gånger. Vuxnas reaktioner är mer genomtänkta och artiga, vilket också har sina fördelar. Att slippa fundera på disciplin ger tid till annat.

I mitt kvarter finns en park och ett monument för religionsdialog. Senegaleser är stolta över att religioner kan leva sida vid sida här. 

Lektionerna hålls i studerandenas vardagsrum runt ett gemensamt bord. Tavlan är bra att ha och jag försöker använda bilder i undervisningen.

Jag har skummat igenom en massa böcker och texter på nätet för att hitta lämpligt material på franska. Dokumenten skickas på e-post och sedan sitter var och en och läser från in egen skärm. Det verkar lite väl high-tech, men det har många fördelar. För det första är det billigare än att kopiera upp många sidor på papper. För det andra är det bra att de studerande blir bekanta med hur man använder datorer. (Häromdagen övade vi att färga text för "understreckningar".) För det tredje är det så mycket lättare att fortsätta sin lektion när texten finns på datorn då strömmen gått och stängt av videokanonen. (Det händer ofta.)

Jag pendlar en timme varje dag. Förra veckan satt jag fast i en trafikstockning vid soptippen. En lång rad sopbilar stod på kö. Medan jag väntade tänkte jag att jag ju kunde ta en bild av det hela. Soptippen är som en långsträckt ås och det såg ganska fint ut. För att få en bättre bild sträckte jag kameran ut genom fönstret. Plötsligt smög en yngling upp vid bilen, snattade försiktigt och bestämt kameran ur handen och sprang sin kos. Jag han bara ropa "Ee!" och så var han borta. Det var en god läxa för mig. Hoppas han har bra nytt av kameran. Min telefon är inte riktigt lika bra på att ta bilder (inifrån bilen numera)